Efter Gaddafis död: revolution och kontrarevolution i Libyen (del 1 av 2)

Den här analysen är skriven av Alan Woods och publicerades på In Defence of Marxism den 21 oktober. Sedan artikeln skrevs har det hänt en del saker som bör nämnas. Nato har dragit sig tillbaka från landet, efter en insats som enligt dem själva varit deras mest framgångsrika någonsin. Övergångsrådet har blivit en övergångsregering. Men många vanliga libyer ser med berättigad skepsis på den nya regeringen och deras imperialistiska uppbackare.

Men situationen är fortfarande långt ifrån stabil. Det rapporteras bland annat om stora vapenlager som står obevakade och att den gamla regimens män försvinner spårlöst, utan rättegångar. Den nya regimen beskrivs styra landet endast i teorin.

När artikeln skrevs hade Gaddafi nyligen infångats och summariskt avrättats. Gaddafis död och den slutliga kollapsen av hans regim stängde ett kapitel. Men nu när den gamla regimen är borta har en kamp öppnat sig om Libyens framtid. I den kampen kommer vi få se både revolutionen och kontrarevolutionen kämpa om övertaget. Framtiden är oviss, men Woods artikeln ger en bra fingervisning: "Händelserna i Libyen är en del av en stor arabisk revolution som är långtifrån slut."

Vänsterns förvirring

Vänstern har uppvisat en oerhörd förvirring inför händelserna i Libyen. Å ena sidan har en del personer kapitulerat för imperialismen i den grad att de stödde Natos intervention. Det var både naivt och reaktionärt. Det var väldigt dumt att låta ens omdöme grumlas av de lejda medias hycklande kör och svälja lögnerna om en så kallad ”humanitär” intervention för att ”skydda civila”. Natos intervention gjordes inte alls i humanitära syften eller för att skydda civila. Den styrdes av kalla och cyniska beräkningar. Samma personer som hade en gemytlig relation med Gaddafi och försåg honom med vapen och skickade politiska fångar till Libyen för att torteras av hans hemliga polis, kan knappast göra anspråk på ”humanitära” principer. De har inte visat samma ömma omtanke om det lidande folket i Bahrain.

Det libyska folkets befrielse är det libyska folkets egen angelägenhet. Den kan inte anförtros åt imperialisterna som under årtionden har stött varenda bloddränkt diktatur i Nordafrika och Mellanöstern. Vårt första krav är att all utländsk inblandning i Libyen ska upphöra. Låt det libyska folket klara upp sina egna problem på sitt eget sätt!

Men den andra tendensen inom vänstern var inte bättre. De gick till den andra ytterligheten och stödde Gaddafi, som de målade upp i rosa färger som ”progressiv”, ”anti-imperialist” och till och med ”socialist”. Inget av det stämde. Det är riktigt att den libyska regimen (och även den syriska regimen) var av en annan beskaffenhet än regimerna i Tunisien och Egypten. Men det förändrar inte på något avgörande sätt dess förtryckande karaktär eller berättigar den att kallas verkligt anti-imperialistisk.

För att belysa de verkliga processer som pågår räcker det inte att sätta ett plus- eller minustecken på dessa lika felaktiga ståndpunkter. Vi måste se hela bilden och inte föra fram en ensidig åsikt. Vi får inte måla situationen i rosaskimrande färger. Det ur marxistisk synvinkel allra mest allvarliga misstaget är att förneka eller minimera ekvationens revolutionära eller möjligt revolutionära delar. Det krävs en allsidig och balanserad infallsvinkel som tar hänsyn till alla delar och visar hur motsättningarna kan lösas. Precis som i Egypten är det största problemet att det saknas ett revolutionärt ledarskap.

Historien är fylld av exempel på revolutioner som besegrats, hejdats eller kapats av främmande klasskrafter. Libyen är inget undantag från denna regel. Det faktum att en folklig revolution har ägt rum innebär ingalunda att det är säkert att den till sist segrar. Men detta allmänna konstaterande är lika sant för Tunisien och Egypten som för Libyen.

Även om förhållandena skiljer sig betydligt, i den meningen att det i Spanien på 1930-talet fanns starka arbetarorganisationer, så existerade exempelvis alla objektiva villkor för den socialistiska revolutionens seger där under åren 1931-1937. Trotskij förklarade att den spanska arbetarklassen klarade av att göra inte bara en utan tio revolutioner. Trots det togs den spanska revolutionen först över av borgerliga element varefter den besegrades, och som ett resultat tvingades det spanska folket utstå fyra decennier av fascism. Låt oss komma ihåg att utan Lenins och Trotskijs och bolsjevikpartiets närvaro skulle även den ryska revolutionen ha slutat med nederlag.

Gaddafiregimens särdrag

Gaddafiregimen hade en alldeles egenartad karaktär. Som ett resultat av sin anti-imperialistiska vältalighet hade Gaddafi till en början en massbas. Regimen utgav sig för att vara ”socialistisk” och nationaliserade större delen av ekonomin, och med enorma oljetillgångar och en liten befolkning kunde han ge majoriteten av folket en relativt hög levnadsstandard, sjukvård och utbildning. Det gav hans regim en långvarig betydande stabilitet. Det förklarar också varför Gaddafi trots allt efter det inledande upproret mot honom fortfarande kunde uppbåda tillräckligt stöd för att göra motstånd under flera månader och inte störtades med en gång.

Men det var ett system som samlade all makt i händerna på en person och effektivt förhindrade utvecklingen av något som liknade politiska eller till och med statliga institutioner. Det fanns inget styrande parti (politiska partier var förbjudna), en mycket liten byråkrati och en svag, splittrad armé. Gaddafi höll sig kvar vid makten med hjälp av ett komplicerat system av politiska utnämningar, allianser med stamledare och ett nätverk av informella kontakter.

Under de senaste 20 åren – och i synnerhet det senaste decenniet – hade Gaddafiregimen börjat lätta på den statliga kontrollen över ekonomin, och försökte få till stånd en överenskommelse med imperialismen, öppnade sina marknader och antog en ”fri marknadsekonomi” och en nyliberal politik. Den genomförde några marknadsinriktade reformer, inklusive att ansöka om medlemskap i Världshandelsorganisationen, minska statsunderstöden och tillkännage planer på privatiseringar. Sedan 2003 har mer än 100 statligt ägda företag privatiserats inom industrin, inklusive oljeraffinaderier, turism och fast egendom, varav 29 är 100 procent utlandsägda.

Dessa marknadsekonomiska åtgärder ledde till sänkt levnadsstandard för många libyer och till att en minoritet, i huvudsak Gaddafis familj, berikade sig. Det var en av de viktigaste orsakerna till det folkliga missnöje som ledde fram till upproret. Under den sista perioden av Gaddafis herravälde blev vanliga människors liv allt besvärligare. Anammandet av en nyliberal politik ledde till att fattigdomen ökade. Men den gynnade bara en liten elit som främst bestod av Gaddafis familj, vissa stammar och medlemmarna i säkerhetsapparaten.

Detta förklarar delvis splittringarna inom det styrande skiktet, där en hel rad före detta generaler, ministrar och framstående affärsmän vände sig mot ”broder ledaren” och lämnade det sjunkande skeppet, samtidigt som de försökte ta över den verkligt revolutionära rörelse som hade brutit ut underifrån.

Ägde det rum en revolution i Libyen?

Rörelsen i Libyen var en del av den allmänna revolutionära oro som svepte över arabvärlden efter upproren i Tunisien och Egypten. Den började med en folklig revolt i Benghazi. Det var ett spontant uppror utan ledning och utan klart definierade mål annat än att störta den hatade regimen. Denna rörelse hade en otvetydigt progressiv och möjligt revolutionär karaktär.

Den viktigaste kraften bakom upproret var det revolutionära folket: de fattiga massorna i städerna, arbetarna och de lägre delarna av småbourgeoisien. Ett stort antal människor ur medelklasserna (läkare, advokater, etc) reste sig också mot Gaddafi. Den största svagheten är att arbetarklassen där inte är organiserad – avsevärt mindre än i Egypten och Tunisien. Den är koncentrerad till oljesektorn, som i sig själv till stor del är beroende av utländska arbetare. Därmed kunde inte proletariatet sätta sin prägel på rörelsen.

Precis som i fallet Tunisien och Egypten hade den revolutionära rörelsen inget sammanhängande ledarskap. Dessutom komplicerades situationen i Libyen av alla möjliga nationella, regionala och stamfaktorer, och genom att arbetarklassen spelade en mindre roll trädde dessa i förgrunden. Historiskt sett bestod Libyen av tre provinser (eller stater), Tripolitanien i nordväst, Barka (eller Cyrenaika) i öster och Fezzan i sydväst. Dessa territorier förenades under den italienska imperialismens militärstövel, som 1934 delade upp Libyen i fyra provinser och ett territorium: Tripoli, Misrata, Benghazi, Bayda och det libyska Sahara. För att befästa sin makt försökte Gaddafi sätta upp araber mot berber, öst mot väst, stam mot stam. Lokal rivalitet och stamallianser har gjort situationen ännu mer komplicerad och har bidragit till den snabba utförsbacken till inbördeskrig Naturen avskyr tomrum. I frånvaron av ett ledarskap trädde de borgerliga elementen i förgrunden. De organiserade det så kallade Nationella övergångsrådet. Dessa element var självutnämnda, valdes inte och är inte ansvariga inför någon. De tvingade sig fram och knuffade de revolutionära massorna, i första hand ungdomen som genomförde all kamp, åt sidan.

Upproret i Benghaz

Precis som i Egypten organiserades de första protesterna i Benghazi på Facebook. 17 februari utsågs till startdatum för demonstrationerna. I ett försök att förhindra protesterna arresterade Gaddafiregimen den 15 februari den oliktänkande advokaten Fathi Terbil. Terbil var samordnare för familjerna till offren i Abu Saleemfängelset, där 1.200 oskyldiga fångar massakrerades 1996 på Gaddafis order.

Arresteringen av Terbil fick motsatt effekt, eftersom familjerna till de som hade mördats i fängelset gick ut på gatorna för att protestera mot att han hade arresterats, och ropade ”Vakna Benghazi, dagen du har väntat på har kommit!” Folket kom ut på gatorna för att protestera. En stor del av östra Libyen anslöt sig till demonstranterna: Al-Marj, Al-Bida, Derna, Shahat, Tobruk liksom Ajdabiya.

Gaddafi svarade med att skicka trupper mot folket, inklusive legosoldater och miliser som stod under hans söners befäl. Tunga vapen användes mot obeväpnade människor. Många dödades och det fortsatte tills de tog kontrollen över hans militärförläggning i Benghazi. Detta drev genast situationen i riktning mot inbördeskrig.

Massornas hjältemodiga uppror i Benghazi kan jämföras med arbetarnas uppror i Barcelona 1936, då de angrep den fascistiska militären nästan med sina bara händer. De obeväpnade demonstranterna tvingades försvara sig med käppar, stenar och flaskor fyllda med bensin som de kastade mot militärförläggningarna. En av demonstranterna fyllde sin bil med gasolflaskor och körde in i kasernerna och förstörde två murar.

Det tog dagar för rebellerna att inta kasernerna i Benghazi. Under trycket från det revolutionära folket började armén bryta samman. Bataljonen i Benghazi som stod under befäl av general Abdul Fatah Younis anslöt sig till upproret, vilket ledde till att militärförläggningen föll. När folket i Benghazi kom in i byggnaden hittade de kroppar av många soldater som hade blivit skjutna därför att de vägrade att följa order och skjuta mot sitt eget folk.

Slutligen spred sig det som hade börjat som en rent östlig revolution till städerna i väst. Demonstrationer bröt ut i Al-Zawia, Misrata och i vissa delar av huvudstaden. Gaddafis reaktion blev omedelbar och ytterst brutal. Han använde legosoldater för att krossa alla rörelser och skickade jetflygplan och krigsskepp för att angripa öst. Flera piloter hoppade av och sökte politisk asyl på Malta och i Egypten.

Ett våldsamt förtryck användes för att kväva rörelsen i Tripoli, där protester hade ägt rum i början av upproret. Många människor mördades, kidnappades och torterades. Alla folksamlingar förbjöds och huvudstadens gator patrullerades av legosoldater. Telefonsamtal avlyssnades. Den förtryckande regimen lyckades för en tid tysta rörelsen i Tripoli, tills den bröt ut igen i augusti. Regimen förberedde en motoffensiv för att krossa allt motstånd i öster. En flod av blod skiljde regimen från folket. Gaddafi tillkännagav att han inte skulle dra sig för någonting för att krossa revolutionen och dränka Benghazi i blod. Den bitterhet som regimens uppträdande gav upphov till förvandlade snabbt ett folkligt uppror till ett blodigt inbördeskrig.

Natos roll

NTC (Nationella övergångsrådet) i Benghazi uppmanade Nato att ingripa. Imperialisterna hade inte kunnat ingripa under någon av de revolutionära omvälvningarna i Mellanöstern och Nordafrika. Men i denna situation förstod de att de hade chansen att spela en roll. Amerikanerna, fransmännen och britterna tog kontakt med NTC, som är ett förbund mellan borgerliga element och vissa före detta ministrar i Gaddafis regim. Denna handling visar hur fullständigt reaktionärt detta organ är. Men det är fel att överdiva NTC:s roll, eller tro att det hade fullkomlig kontroll. Tvärtom, NTC hade inget hårt grepp om rebellerna, som till en början betraktade dem med misstro och fientlighet. Det visade sig vid händelserna i mars när rebelltrupper grep brittiska säkerhetsstyrkor som försökte ta sig in i Benghazi för att kontakta NTC:s ledare. Det var ytterst besvärande för regeringen i London, som inte kunde förklara varför dessa styrkor befann sig i Libyen.

Det som förändrade rebellernas inställning var det överhängande hotet om en fullständig offensiv från Gaddafis sida mot Benghazi. Saif al-Islam Gaddafi sa i början av konflikten: ”Libyen är inte Tunisien, det är inte Egypten... Det kommer att bli inbördeskrig. Det kommer att bli blodsutgjutelse på gatorna.” Gaddafi själv hotade att fånga rebellerna som råttor: ”hus för hus, gränd efter gränd”. Farhågorna för en massaker underblåstes av Gaddafis tal, och det skapade ett klimat där NTC:s krav på väpnad utländsk intervention kunde få ett gensvar till och med bland massorna och de som till en början hade varit mot det. De högljudd körerna för en ”humanitär” intervention gav imperialisterna en bra ursäkt för att ingripa. Politikerna i Paris och London var särskilt ivriga att intervenera. Delvis berodde det på kortsiktiga överväganden: både Sarkozys och den brittiska liberal-konservativa koalitionens minskade popularitet.

Ännu en gång har det så kallade Förenta nationerna avslöjat sig som en front för imperialisterna och givit cyniskt stöd till en påstått ”humanitär” intervention. Men de främsta skälen var av ekonomisk och strategisk natur. Självfallet spelade önskan att rädda libyers liv ingen som helst roll. Speciellt Frankrike hade egna avsikter och intressen. Sarkozy var speciellt ivrig att återupprätta sina vitsord i arabvärlden efter att stött den fallne diktatorn Ben Ali i Tunisien. Frankrike har alltid sett Afrika (och speciellt Nordafrika) och Mellanöstern som en del av sin inflytelsesfär. Det är ingen slump att franska trupper låg bakom statskuppen i Elfenbenskusten som ersatte Gbagbo med en lakej åt väst (Frankrike), Ouattara.

Tidigare hade Tony Blair upprättat gemytliga relationer med Gaddafi. Nu beordrade Cameron RAF att bomba honom. Men det skedde ingen verklig förändring av den brittiska imperialismens politik. Britterna hade hela tiden de libyska oljetillgångarna för ögonen, med eller utan Gaddafi. Som Clausewitz förklarade är krig bara en fortsättning av politiken med andra medel.

Nato och inbördeskriget

Till skillnad från fransmännen och britterna var amerikanerna försiktiga. Efter att ha bränt fingrarna i Irak och Afghanistan hade de inte bråttom att dras in i ett flygkrig i Libyen som med lätthet kunde sluta med ett krig på marken. De gick med på att delta först efter påtryckningar från London och Paris och på villkor att uppdraget leddes av Nato och inte USA.

Ett antal amerikanska generaler uttryckte allvarliga invändningar mot uppdraget. De visste att det är omöjligt att vinna ett krig med enbart flygstridskrafter. I Afghanistan litade de till Norra alliansens styrkor, och i Kosovo till KLA för att genomföra striderna på marken. Även om Natos flygangrepp uppenbarligen spelade en roll för krossa Gaddafis militära förmåga, så måste kriget utkämpas och vinnas på marken. Det visade sig vara svårare än vad imperialisterna antog.

Under ett inbördeskrig spelar politiken en mer avgörande roll än under ett vanligt krig. Avsaknaden av en verkligt revolutionär politik gjorde det svårare att vinna över folket från den andra sidan. En annan faktor var splittringen bland rebelledarna och den roll som spelades av vissa före detta Gaddafi-officerare, som (troligen med rätta) misstänktes för att vilja sluta en överenskommelse med ”broder ledaren”. Om kriget skulle utkämpas efter ”normala” militära linjer hade Gaddafis trupper fördelen av en yrkesarmé med överlägsna vapen och utbildade soldater.

Av alla dessa skäl blev inbördeskriget utdraget och blodigt. Rebelltrupperna var outbildade och dåligt beväpnade civila. Natos generaler uttryckte öppet förakt för rebellarmén. The Economist angav att en av dem hade sagt: ”De är egentligen inte på krigsfot och verkar egentligen inte vilja strida. De bara gör sig till.”

Även om flygstridskrafter kan spela en avgörande roll för att förstöra vapen på marken, är det ett välkänt militärt axiom att krig inte vinns enbart med flygstridskrafter. De senaste erfarenheterna i Libyen bevisar detta ännu en gång. Natos flygangrepp användes för att stoppa Gaddafis framstöt mot Benghazi och gjorde det möjligt för rebellerna att inleda en motoffensiv. Men i sig själva räckte de inte till för att garantera en avgörande militär seger. Efter månader av intensiva flygbombningar verkade kriget på marken ha nått ett dödläge.

Oroliga röster i London och Paris uttryckte oro över att konflikten i Libyen kanske skulle kunna vara i år och inte månader. Fälttåget i Libyen kostade mycket pengar: i början av oktober hade den brittiska regeringen gjort av med 1,75 miljarder pund medan USA hade använt minst 1,1 miljarder dollar. Detta var svårt att motivera under tider av åtstramning, budgetunderskott och sjunkande levnadsstandard. Den brittiska utrikesministern William Hague gjorde pessimistiska uttalanden för att förbereda den allmänna opinionen på ett utdraget krig i Libyen.

Fransmännen var ännu mer oroliga. Franska stridsplan stod för omkring en tredjedel av Natos samtliga flygangrepp. Le Monde klagade i en rubrik på första sidan: ”Frankrike har inte längre militära medel som kan mäta sig med sina politiska ambitioner.” Den 11 maj gjorde den franske försvarschefen amiral Edouard Guillard ett förvånansvärt medgivande: ”De [franska] väpnade styrkorna är idag bräckliga och svaga. Vi får inte förneka eller dölja det. Vi befinner oss i en svår situation.”

Turkiet, som är medlem i Nato, hamnade också i en mycket besvärlig situation. Turkiet hade utvecklat nära band till Gaddafiregimen och i utbyte fått lukrativa kontrakt till turkiska företag, och försökte nu gå mot Storbritanniens och Frankrikes iver att intervenera. När Erdogan insåg att lyckan hade vänt för Gaddafi var han också snabb att förändra sin ståndpunkt för att försöka skaffa Turkiet en roll i Libyen efter regimens oundvikliga fall.

Men till och med de begränsade bombangreppen avslöjade snabbt allvarliga slitningar i Natos militära möjligheter. Sprickor visade sig inom dess led. Tyskarna ville inte ha med aktionerna i Libyen att göra, medan andra, som Italien, gav obetydliga bidrag till striderna. Britterna och fransmännen klagade bittert att deras ”allierade” i Nato inte gjorde tillräckligt och pekade anklagande på Tyskland och Italien som exempel.

Tripolis fall

Slutligen löstes problemet genom att Tripoli föll i augusti. Uppnåddes Tripolis fall med hjälp av Natos bombningar? Det faktum att Tripolis fall överraskade Nato fullkomligt är ett tecken på att så inte var fallet. Fram tills dess försökte ledarna förbereda opinionen på en utdragen militär aktion. Det enda man talade om var dödläget. När Tripoli föll orsakade det utbredd överraskning. Imperialisterna och NTC var helt oförberedda på det. Till och med rebellernas befälhavare blev överraskade, som Patrick Cockburn rapporterar i Counterpunch:

Även lokala milisbefälhavare blev överraskade. Till och med i ett område som Abu Salim, som påstods vara fullt av Gaddafianhängare, var det få strider. Khalid, revisor i en lokal bank med ett gevär på axeln, sa: ”Vi trodde att de var starka, men striderna pågick bara några timmar. En massa människor bytte sida i sista stund.” (Counterpunch, 5 september 2011.)

Samma redogörelse fortsätter:

Nästan alla i Tripoli påstår sig nu ha arbetat på rebellernas sida öppet eller i hemlighet. Sådana osannolika påståenden har troligen gjorts i varenda erövrad stad sedan tidernas begynnelse. Men alla tecken tyder på att när rebellerna bröt igenom vid Zawiyah i augusti, och till sin överraskning upptäckte att vägen till huvudstaden låg öppen och oförsvarad, så hade de Gaddafivänliga truppernas moral rasat samman.

En tidigare soldat beskrev hur han hade övergivit sin stridsvagn vid Zawiyah när han fick order om att slå till reträtt efter ett rebellangrepp från Nafusabergen, ett uppror i Zawiyah självt och Nato-flygplanens oförsonliga angrepp mot Gaddafianhängarnas försvarsställningar. Han bestämde sig helt enkelt för att spelet var slut och att det inte fanns någon anledning att vänta på att brinna upp i sin stridsvagn. Han tog av sig sin uniform och sprang.

I Tripoli drog regimens anhängare på samma sätt slutsatsen att det inte fanns någon anledning att dö för en dömd sak. Issam, en islamistisk lastbilsägare som har ansvar för ett distrikt i Souqal-Jumaa, sa att hans män hade ont om vapen i början, men skaffade sig dem genom att ”gå från hus till hus och be Gaddafianhängarnas folk att lämna över sina vapen och stanna inne.” Ingen vägrade. Khalid i Abu Salim sa att han trodde att vändpunkten i kriget hade kommit när Gaddafi inte lyckades erövra Misrata i början av sommaren och Nato intensifierade sina bombningar. Efter det befann sig Gaddafis män på reträtt och det var lätt att se vem som till sist skulle segra.

Slutligen föll regimen ihop som ett korthus. Försvaret av Tripoli kollapsade därför att Gaddafis soldater inte såg något skäl att slåss och dö för en förlorad sak.

Vidare till del 2.

(Översättning från engelska, Göran Källqvist.)