Iran 1979. Den stulna revolutionen – del 2 av 2

I första delen av min artikel om Irans stulna revolution 1979 gick jag igenom att revolutionen inte var en ”islamistisk revolution” utan hade karaktären av masskamp mot Shahens diktatur. Revolutionen ställde upp demokratiska krav men gick också längre efter hand och krävde en ekonomisk och social omvälvning. Massrörelsen utgjordes till största delen av arbetarklassen. Tyvärr kunde revolutionen kapas av Khomeini och prästerskapet på grund av avsaknaden av den subjektiva faktorn – ett revolutionärt marxistiskt parti som kunde leda masskampen in på den socialistiska revolutionens väg. Kontrarevolutionen fick på grund av att Khomeini och prästerskapet intog ledningen av revolutionen en mycket speciell karaktär; Revolutionen vändes av dess ledare till den mest reaktionära och blodiga kontrarevolution.

I revolutionen utvecklade sig många lokala arenor för dubbelmakt, s.k. shuras (”råd/sovjet”). Det sattes upp shura-administrationer i många städer, på fabriker och universitet. Dessa var ett stort hot för Khomeini eftersom de kontrollerades av arbetarklassen och vänsterstudenter. Krossandet av Shurarörelsen blev hans första och viktigaste kontrarevolutionära åtgärd och visade prästerskapets bonapartistiska roll; att fortsätta att i ord leda revolutionen men i handling krossa grundvalarna för dess övergång till en socialistisk samhällsomvandling.

Antiimperialismen och antiamerikanismen blev den huvudsakliga kampanj Khomeini använde sig av. Den gick utmärkt att mobilisera massorna kring och blev ett sätt att fortsätta ”revolutionen” i ord. I praktiken utgjorde antiimperialismen inget hot mot kapitalismen i Iran och var därför en perfekt täckmantel för Khomeini att använda medan han fortsatte sitt bonapartistiska manövrerande för att centralisera makt i toppen och lägga grunden för en ny stat. Han sände sina styrkor till den amerikanska ambassaden i Tehran, initierade en kampanj mot kurderna i Iran, allt för att skapa utrymme att bygga upp sin apparat och se till att kunna krossa arbetarrörelsen och dess organisationer som utgjorde ett hot mot prästerskapets makt och mot kontrarevolutionen.

Den iranska revolutionen visar på ett tragiskt och bakvänt sätt riktigheten i teorin om den permanenta revolutionen. Det fanns ingen väg framåt för Iran på kapitalistisk grund. Arbetarklassens misslyckande att ta makten när tillfälle gavs, ledde inte till framsteg utan tvärtom till en kraftig regression av samhällsutvecklingen. Fundamentalismen och prästerskapet vilar på kapitalistisk grund, de räddade de kapitalistiska egendomsförhållanden genom sin kontrarevolution. De tog över en korrupt stat med ett ruttnande ekonomiskt system och ur historiens mörker fiskade de fram och klädde sin regim i upplysningsfientliga religiösa idéer som står i stark kontrast till det utvecklingsstadium mänskligheten befinner sig i.
Fundamentalismens seger i Iran innebar en stor katastrof för utvecklingen i regionen, där den under flera årtionden kunde sprida sina kontrarevolutionära tentakler, även utanför sina egna gränser, och stödja rörelser och organisationer som motverkat arbetarklassens intressen. Dock innebar fundamentalismens seger i Iran på samma gång dess död i ett längre perspektiv. De trettio år av förtryck och misslyckanden som den iranska regimen står för, och den internationella arbetarklassens erfarenheter av detsamma, har lett till att den som politisk rörelse idag är fullkomligt död. När vi nu ser revolutionen utveckla sig i land efter land i Nordafrika, blir det väldigt tydligt att massorna inte söker sig till ledare från den fundamentalistiska religiösa traditionen utan i nuläget enbart litar på sin egen styrka och den spontana organisering som uppstått. I det lite längre perspektivet kommer vi att se att arbetarklassen bygger upp nya organisationer och samlar massorna bakom de socialistiska idéerna. Erfarenheterna av regimen i Iran och de fundamentalistiska rörelserna har lärt massorna att framtiden inte finns i deras led.
Grunden i den islamska republiken är velayat-e-faqih, som betyder något i stil med ”Den religiösa juristens styre”. Det innebär att det finns ett väktarråd med islamska präster, ”experter”. De utser en högsta ledare som ges makt att styra alla delar av staten. Den högsta ledaren var först Ayatolla Khomeini och sedan 1989 Ayatolla Khamenei. Den högsta ledaren fungerar som både överbefälhavare för armén, rättsväsendet och som statschef. Det yttersta ansvaret för att alla beslut som tas följer den islamska läran garanteras av den högsta ledaren. Därför kan inga viktiga beslut tas utan att gå via Khamenei. Han håller på så sätt en enorm makt i sina händer. På pappret är dock den islamska republiken en högst demokratisk stat. Det finns parlament och det hålls ”fria” val osv. Men eftersom all makt ytterst vilar i väktarrådet och hos den högste ledaren så spelar de formella demokratiska institutionerna föga roll.

Den iranska regimen ersatte den förhatliga, brutala Shahdiktaturen och kunde därmed ta över hela den repressiva apparaten som den gamla regimen lämnade efter sig. Revolutionens mål att demokratisera staten krossades fullständigt med den islamska republikens grundande. Den iranska regimen är i grunden av samma natur som Shahregimen. Den upprätthåller sin makt genom att balansera mellan samhällets alla klasser och grupperingar precis som Shahen gjorde. Regimen kan te sig stark och oövervinnelig men historien har visat att även de hårdaste diktaturer faller snabbt när massorna börjar röra sig.

Prästerskapet utgör inte en egen och homogen grupp i sig, utan de har sina rötter i den iranska småbourgeoisien och reflekterar klassintresset hos den härskande klassen. De har aldrig gått emot den härskande klassen. Det var först under Shahens vita revolution som jag skrev om i min förra artikel (Avanti nr.4) som prästerskapet tvingades att gå i konflikt med den styrande eliten. Jordreformen som Shahen genomförde var ett direkt hot mot prästernas makt genom att den konfiskerade jord som tidigare var knuten till moskéerna.

Efter revolutionen lovade prästerskapet massorna att de skulle bekämpa exploateringen och skapa bättre livsvillkor för dem. De propagerade att rättvisa enbart skulle kunna skapas om samhället återvände till de traditionella islamska värderingarna och grunderna. Khomeini proklamerade att han skulle genomföra en islamisering av samhället och föra tillbaka det islamska arvet. Han talade högt om att Iran skulle resa sig ur den föregående regimens ojämlikhet. Bättre livsvillkor för alla, mindre oljeberoende o.s.v. utlovades. Inget av detta har regimen kunnat förverkliga. I korthet kan man säga att Irans ekonomi gradvis har försämrats under regimens styre. Det beror på både interna och externa faktorer. Kort efter revolutionen utbröt krig med Irak vilket påverkade ekonomin hårt, även sjunkande oljepriser och frysande av Iranska tillgångar påverkade situationen. Repressionen mot arbetarklassen, fängslandet och mördandet av tiotusentals arbetare, införandet av islamska lagar o.s.v. gjorde att det blev brist på yrkesskickliga arbetare. I revolutionen hade också stora delar av den gamla regimen lyckats plundra statens kassakistor i sin flykt. Arbetslöshet, inflation och kapitalflykt skapade en svår situation.
Trots prästerskapets tal om jämlikhet, ekonomisk tullväxt och välstånd har ekonomin utvecklats långsamt och har präglats av svåra perioder av stagnation, hög arbetslöshet och inflation. Livsvillkoren för stora delar av befolkningen har sakta urholkats och den nuvarande situationen är katastrofal. Iran är ett samhälle som delas upp i två delar; fattig och rik. Det råder oerhört stora klyftor mellan rika och fattiga. Majoriteten av befolkningen kämpar med att få ihop till sina livsförnödenheter. Även för mellanskiktet med bra utbildning ter sig tillvaron som en kamp för de grundläggande behoven.

Den nuvarande splittringen i toppen av den iranska regimen och inom prästerskapet växte fram under president Rafsanjani (1989-1987). Han försökte under sin tid vid makten genomföra en rad liberaliseringar för att få ekonomin på fötter. Det innebar att han påbörjade en process av privatiseringar och försökte minska den statliga styrningen och inflytandet över ekonomin. Detta skapade stora motsättningar inom prästerskapet. Det har sin grund i att den iranska regimens ekonomiska makt i stort vilar på en hög grad av statligt ägande. Stora delar av prästerskapet har ett direkt intresse i de stora statliga företagen. Reformer som hotade den statliga egendomen innebar ett direkt angrepp på vissa delar av prästerskapet med stor anknytning till statsegendomen.

Det är den reformistiska delen av prästerskapet som förespråkar ekonomisk liberalisering. De menar att detta skulle öppna upp landet för utländskt kapital och investeringar och därmed ge en grund för ekonomisk tillväxt, något som behövs för att undvika en revolution underifrån. De menar att det förr eller senare kommer en reaktion på de miserabla livsvillkoren och att strategin måste vara att öppna upp samhället, ge utrymme för reformer och lite eftergifter åt folket, annars kommer revolutionen som ett brev på posten. Den mer konservativa och hårdföra delen av prästerskapet menar att reformisternas politik inte kommer leda till ett bevarande av revolutionen utan snarare hotar dess grundvalar. De ser sitt ägande och sina intressen i statsegendomen som hotade, och de ser även att deras kontroll över staten hotas genom att lösgöra delar av ekonomin från statlig kontroll. De konservativas strategi att möta social oro och revoltförsök är att sätta hårt mot hårt, att använda den kraftfulla repressiva apparaten.

1997 valdes en ny president, Khatami, som vann valet på löften om förbättrade relationer med omvärlden och i synnerhet med väst, samt ett mer öppet och tolerant samhälle. Många hyste illusioner om att det skulle ske en förändring. Ungdomar och studenter blev alltmer medvetna om sprickan i regimens topp. Situationen öppnade ventilen och det folkliga missnöjet som under lång tid legat och samlats under ytan exploderade i öppna protester för första gången sedan revolutionen 1979. Tillfället togs i akt att försöka skjuta in en kil och vinna mark. 1999 utbröt en av de största revolutionära yttringarna sedan revolutionen 1979 och många trodde att regimens tid var över. Khatami visade sitt rätta ansikte och demonstrationerna slogs ner blodigt. Även 2003 utspelades en liknande situation. De båda fraktionerna i regimen står i grunden för samma sak, d.v.s. vidmakthållandet av den islamiska republiken och de är lika livrädda för de revolutionära massorna. Deras stora skillnad är strategin för att motverka revolutionen.

Sommaren 2009 utbröt på nytt öppen kamp mot regimen. En enorm massrörelse utvecklade sig inför och kring händelserna efter presidentvalet. Erfarenheterna av decennier av förtryck, grusade förhoppningar och försämrade livsvillkor låg och tryckte under ytan. Några gånger under regimens drygt 30-åriga historia har det folkliga missnöjet kokat över i öppen kamp mot regimen. Men den revolutionära resningen 2009 var av en kvalitativt högre nivå. Bakgrunden är att regimen tillät en ovanligt öppen valrörelse. Regimen uppmuntrade folk och ville öka valdeltagandet för att skapa en större legitimitet för valresultatet, som varit mycket lågt de senaste valen. Folk samlades bakom prästen Mir Hussein Moussavi, en kandidat från det reformistiska lägret. Han tvingades framåt av folk som organiserade en massiv kampanj för honom. Regimens ogenerade valfusk stod fullkomligt klart för de flesta när resultatet kom. Ahmadinejads jordskredseger presenterades bara ett fåtal timmar efter vallokalerna stängt. Det utlöste en chockvåg bland folk.
Valfusket skapade inom loppet av några timmar grunden för en massrörelse mot regimen. De första att gå ut på gatorna var ungdomar och studenter. De hade modet att ta det första steget. Men de fick snabbt med sig fler och fler. Det brukar vara studenterna som tar de första stegen i revolutionär riktning. Så har det varit i många andra revolutioner, i Ryssland 1905, i Spanien på 30 talet och i Frankrike 1968. De kan inte spela en självständig roll men de är en bra termometer på radikaliseringen och det allmänna medvetandet i samhället.

Folk valde inte att sluta upp bakom Moussavi enbart på grund av hans program. Folk såg den uppenbara sprickan mellan fraktionerna i regimen och ville utnyttjade detta till sin fördel. En splittring i toppen brukar reflektera ett ökat tryck nedifrån som när som helst kan ta sig revolutionärt uttryck. Moussavi spelade en högst förrädisk roll i den massrörelse som tog form. Han var livrädd att rörelsen skulle kräva att regimen skulle krossas. Han blev motvilligt ledare för rörelsen och manade folk att stanna hemma, att inte utmana myndigheterna och tog avstånd från alla våldsamma protester.

Regimen tvingades att sätta in polisen mot demonstranterna. De visste inget annat sätt att få slut på rörelsen, som de fruktade skulle leda till revolution. De insåg att de var tvungna att sätta in det tunga artilleriet, sina egna styrkor, revolutionsgardet som är en avlönad specialstyrka med täta band till regimen. Det som till slut fick stopp på massprotesterna var en kombination av en oerhörd våg av våld och repression samt att de reformistiska kandidaterna beslutade sig för att föra kampen inom systemets ramar d.v.s. som en juridisk process. I och med att rörelsen saknade ledning kunde den inte vara för evigt. Striden på gatan kan bara hålla på under en begränsad tid. Det finns alltid fler poliser och det blev tydligt att man inte kunde vinna mot regimen i öppen kamp på gatorna.

Trots styrkan i massrörelsen hade den svagheter. Den saknade en förankring i, och ett brett stöd från, arbetarklassen. Det var en rörelse av mestadels ungdomar och studenter. Arbetarklassen deltog i demonstrationer efter hand men inte som en organiserad kraft. Det är en stor skillnad mot hur det var 1979 då Shahen störtades. Då hade massrörelsen en enorm uppbackning av arbetarklassen som stödde rörelsen med en generalstrejk som till slut sänkte monarkin och kunde bana vägen för maktövertagandet. Det är bara arbetarklassen som har styrkan och möjligheten att föra revolutionen till sitt slut. Genom generalstrejker, genom att sätta upp en egen folkmakt kan regimen krossas. Grunden för en generalstrejk finns i Iran. De statliga industrierna är stora men sköts illa och dras med problem. Arbetarna på dessa industrier har börjat organisera sig eftersom de ofta inte får ut sin lön. Det har sköljt en våg av strejker över Iran de senaste åren i aldrig tidigare skådad omfattning. Under de senaste åren har den iranska arbetarrörelsen utvecklats och en fri fackförening har börjat ta form.

Iran är ett nyckelland. Det är ett välutvecklat industriland med en stark arbetarklass som har historiska erfarenheter av kamp. Det ligger strategiskt med kopplingar till både mellanöstern och Asien. Revolutionerna i Nordafrika har börjat sprida sig även till mellanöstern där folket i Syrien i skrivande stund är i öppen kamp med sin regim. Den arabiska revolutionen har tänt den revolutionära gnistan och detta kommer påverka de iranska massorna att gå vidare med sin kamp. I februari 2011 såg vi återigen embryon till öppen kamp mot regimen. Det rör på sig under ytan i Iran och det är bara en tidsfråga innan det kommer utbryta en ny våg av kamp.

Historien visar att ingen bonapartistisk diktatur kan upprätthålla sin makt enbart på en bas av repression. Förtroendet för regimen är obefintligt i breda lager av samhället, de ekonomiska förhållandena är akuta. Regimen har inga verktyg annat än den repressiva apparaten för att hålla tillbaka den sociala oron. Den revolutionära situationen 2009 kommer troligen att vara början på den iranska revolutionen. En revolution är inte en spikrak process mot sitt mål, det är inte en enaktsföreställning, utan en process som förhoppningsvis leder fram till ett maktövertagande. Det kan ta tid och en revolution kan utveckla sig under flera år och gå genom svåra perioder. Men revolutionen i Iran kan bara avslutas och uppnå sitt mål genom att folket och arbetarklassen når den nödvändiga slutsatsen att den enda vägen ut är att kämpa för och genomföra det socialistiska programmet. Det kommer innebära slutet på politisk islam och föra massorna in på den revolutionära vägen i bred skala och bana väg för världsrevolutionen!