Assadregimen: var den kom ifrån och vad den blivit

av Fred Weston (Översättning: Alexandra Bryngelsson)
Hama, 22 juli 2011. Foto: syriana2011

När vi nu ser en ny runda av imperialistisk agression mot Syrien är det nödvändigt att gå tillbaka till grunderna. För att förstå ett fenomens nutid måste vi förstå dess historia. Detta är den första i en serie av tre artiklar som analyserar Syrien.

Den syriska revolutionen som bröt ut i mars 2011 var en del av den revolutionära våg som spred sig över hela arabvärlden. Den Internationella marxistiska tendensen (IMT) gav sitt oreserverade stöd till revolutionen, trots alla dess tillkortakommanden. Sedan dess har, till följd av bristen på ett revolutionärt ledarskap, det som började som ett genuint uttryck för massorna nu kidnappats av reaktionära element med en helt annan agenda. 

Även om händelserna tydligt drivits på av utvecklingen utanför landet, finns de grundläggande orsakerna till den syriska revolutionen i de ekonomiska och sociala förhållandena som fanns i landet självt. Till exempel föll genomsnittsinkomsten mellan 1980 och 2000 med omkring 10 procent. Officiellt låg arbetslösheten på 9 procent men den egentliga siffran var närmare 20 procent. 

Det som gjorde att Syrien kunde klara sig trots allt större ekonomiska svårigheter var att man hade stora oljetillgångar. 2002 stod oljan för två tredjedelar av exporten och hälften av statens inkomster. Trots det var ekonomin i stort relativt underutvecklad, som vi kan se av storleken på jordbrukssektorn som fortfarande utgjorde 27 procent av BNP och anställde runt 30 procent av arbetskraften. 

Den privata sektorn som tidigare bara haft en tillbakadragen roll höll nu på att växa och var särskilt stark inom textil, jordbruks- och matindustrin, kemi-, läkemedels- och tekniksektorn. Efter 1990 så anställde den offentliga sektorn ungefär en fjärdedel av den vuxna befolkningen och skapade 20 000 jobb per år, samtidigt som den privata sektorn skapade mellan 40 000 och 60 000 jobb per år. Fast varje år var ca 250 000 unga på väg ut på arbetsmarknaden. Det här är en av förklaringarna till den växande ungdomsarbetslösheten – en viktig faktor bakom revolutionen! 

Det här är en konsekvens av den ekonomiska politik som Assad-regimen fört under de senaste åren, en politik som inneburit en långsam nedmontering av den statskontrollerade ekonomin och uppmuntrandet av mer och mer privat inblandning i ekonomin, samt att man överfört statliga tillgångar främst till regimtrogna grupper. Allt detta ledde till en växande social polarisering, vilket är den revolutionära rörelsens kärnpunkt. 

Det måste sägas att det finns en stor förvirring inom vänstern kring Assad-regimen. En del ser den fortfarande som den gamla regimen, som grundade sig på statligt ägande och en centralt planerad ekonomi. Detta gjorde att vissa motsatte sig revolutionen redan från första början, när den fortfarande var ett genuint uttryck för den underliggande massrörelsen. De ser allt i termer av reaktionära manövrer från imperialismens sida, särskilt då de mest reaktionära regimerna i regionen som Saudiarabien och Qatar. 

Det är sant att dessa regimer har stött och beväpnat delar av motståndet, och därigenom främjat de delar som passar in i deras egna reaktionära agenda – och att en del utländska legosoldater också deltar i striderna – men det vore överförenklat och felaktigt att se allting i dessa termer. Från början fanns det en genuint revolutionär rörelse, vilken var uppenbar i början av upproret mot Assad-regimen. Då var det också alla genuina marxisters plikt att stödja denna rörelse. När de revolutionära delarna av rörelsen emellertid började ebba ut, var det likaså vår plikt som marxister att tydligt slå fast vad som hade hänt. 

Sanningen är att de genuint revolutionära delarna, på grund av situationens låsning, har överväldigats av alla sorters opportunistiska och kontrarevolutionära krafter som har tagit ledningen, uppbackade av olika utländska intressen som velat understödja sina egna reaktionära intressen. Detta är en tragedi som beror på avsaknaden av ett genuint revolutionär ledarskap med rötter bland massorna. Från början fanns det inga etniska eller religiösa motiv, allra minst bland de ungdomar som deltog i rörelsen. Ett vanligt slagord som kunde höras under protesterna var ”vi är alla syrier” – ett tydligt budskap till de krafter som vill splittra det syriska samhället längs etniska och religiösa linjer. 

De på vänsterkanten som gett sitt stöd till Assad-regimen ser den som delvis ”progressiv” och ”antiimperialistisk”. Sanningen däremot är väldigt konkret: det finns inte den minsta gnutta antiimperialism i Assad-regimen. Det finns ingenting progressivt med den som skulle berättiga socialister att ge den ens det mest kritiska av allt det ”kritiska stöd” som går att ge. För att vi inte ska blanda ihop revolution och kontrarevolution behövs en genomgående analys av vad regimen har varit och vad den blivit under de senaste åren. (Vår analys kommer i nästa del av den här artikeln.) 

Söndra och härska

Som vi såg förra året försökte regimen, ställda inför begynnelsen av den revolutionära rörelsen, splittra befolkningen längs etniska och religiösa skiljelinjer. Assad-regimen har aktivt försökt skapa sådana motsättningar (något de reaktionära regimerna i regionen som Saudiarabien och andra gulfstater också ägnat sig åt). Efter att ha förlorat sitt stöd i några av landets nyckelområden såg Assad-regimen som sitt enda sätt att behålla någon slags massbas, åtminstone i vissa delar av landet, att splittra den revolutionära rörelsen som uppstått och provocera fram en konflikt mellan de olika grupper som det syriska samhället består av. 

Detta gjordes på klassiskt vis genom att man pekade ut vissa grupper och riktade brutala och urskiljningslösa attacker mot dem. En stor del i detta var att de säkerhetsstyrkor som utförde attackerna i huvudsak utgjordes av alawiter. Det var ett litet steg för att provocera fram en motreaktion från de etniska och religiösa grupper man attackerade. Alawiter som grupp började mer och mer ses som ”fienden” . På andra sidan konflikten såg reaktionära fundamentalistiska grupper en möjlighet i den etniska och religiösa sprickan att främja sin egen agenda. Det är detta som lett fram till det nuvarande dödläget. I denna process har de genuint revolutionära krafterna övertagits av de reaktionära grupperna. 

Som vi redan har förklarat har revolutionen sina rötter i de ekonomiska och sociala förhållanden som uppkommit under Assad-regimen över ett par årtionden. Det syriska samhället hade under den senaste tiden polariserats allt mer, och en lite elit som kunnat berikat sig har vuxit fram samtidigt som samhällets överväldigande majoritet blivit allt fattigare och levnadsförhållandena försämrats. Under denna sociala polariseringsprocess har vissa skikt fått det mycket sämre, men samtidigt har ett skikt av småborgerligheten, särskilt i städer som Damaskus och Aleppo, kunnat dra fördel och gynnas av den senaste tidens ekonomiska förändringar. 

Det här är en förklaring till regimens motståndskraft. Hade revolutionen haft ett program som hade kunnat vinna över dessa skikt hade Assad-regimen för länge sedan fallit. Tyvärr misslyckades revolutionen med att utveckla ett sådant program detta är det som skapat utrymme för de reaktionära krafterna. Det enda budskap revolutionen kom ut med var att regimen skulle störtas och för ”demokrati”. Men demokrati är ensamt inte alltid tillräckligt för att mobilisera hela befolkningen. Det måste kombineras med ett svar på massornas ekonomiska och sociala problem, som löner, jobb, bostäder och så vidare. Kravet på demokrati speglar precis som i Egypten och Tunisien befolkningsmajoritetens längtan efter förändring, ett slut på det lidande de befinner sig i. Men om ”demokrati” ses som något som för med sig kaos, etniska och religiösa konflikter och ekonomiskt sammanbrott så kommer man misslyckas med att vinna hela den arbetande befolkningens stöd. 

Dessutom har väldigt tvivelaktiga och reaktionära fundamentalistiska element gått med i kampen och försökt leda in den på en annan väg, och på så sätt gett regimen precis vad den behövt: ett ”fundamentalistiskt” spöke som man kunnat skrämma stadsbefolkningens mellanskikt med. Bland dessa skikt har man spritt föreställningen att oppositionen bara utgörs av ”terrorister” som vill vrida tillbaka klockan i det syriska samhället; att den utgörs av grupper som vill förstöra det syriska samhällets ”moderna” natur; med ett ord att deras seger skulle innebära barbari. Detta har tveklöst lyckats neutralisera åtminstone vissa delar av befolkningen, som håller fast vid Assad-regimen inte för att man stödjer Assad, utan för att man är rädd för att alternativet är värre. 

Det finns ytterligare en faktor som förklarar den syriska revolutionens fördröjning och urartning. De egyptiska och tunisiska revolutionerna – också de till följd av avsaknaden av ett revolutionär ledarskap – kom av sig och islamistiska partier kunde ta ledningen i det inledande skedet. Även om vi kunde se breda skikt av arbetare och ungdomar delta i revolutionen och mycket snabbt störta sina gamla diktatorer, saknades också där, när regimen väl föll, ett revolutionärt massparti att ansluta sig till. Det skapades ett vakuum och det fylldes med det som fanns, vilket var olika former av religiösa partier. (Allt det håller på att ändra sig i Egypten just nu och en stor del av befolkningen vänder sig emot Morsi, men fortfarande saknas någon kraft som kan ge ett tydligt perspektiv på hur man ska fullfölja revolutionen.) 

Situationen i Libyen har ökat förvirringen ytterligare. Regimen kollapsade till sist, men det som ersatte den verkar inte särskilt tilltalande för vanliga människor i Syrien, som undrar vad som kommer ersätta Assad-regimen när den en gång faller. Utsikten om att landet splittras upp i små områden som domineras av olika lokala maktgrupper eller miliser, i kombination med att ekonomin kollapsar, är inte direkt tilltalande. Som sagt har vi här en förklaring till att regimen, trots sin brutalitet, kunnat hålla sig kvar så länge som den gjort. 

Men med allt detta sagt är det ändå tydligt att Assad-regimen förr eller senare kommer att falla. En regim som måste förlita sig enbart på det nakna våldet är dömd att gå under. Också den mest brutala diktatur måste ge massorna något mer än brutalt våld. Om man inte kan skapa tillräckligt med jobb, löner, service, mat och så vidare, kommer man förr eller senare störtas. 

Om det hade funnits ett revolutionär ledarskap, med rötter bland massorna, som baserade sig på den grundläggande idén att man bara kan lösa arbetarnas och ungdomens problem genom en radikal samhällsförändring – vilket bara kan betyda en socialistisk omvandling av Syrien – skulle en sådan tendens vara i stånd att vinna massornas öron och leda dem i klasskampen. Tragedin är att ett sådant ledarskap inte finns idag i Syrien. 

Sovjetunionens roll

Nu har vi kommit till en av de viktigaste punkterna i diskussionen om Syrien. Också de mest militanta och revolutionära av arbetarna och ungdomen i Syrien kommer att undra vad vi menar med en socialistisk förvandling av det Syriska samhället. Var inte Assad-regimen trots allt ”socialistisk”? Var inte ekonomin en ”socialistisk” ekonomi baserad på statligt ägande och planering? Var inte Syrien del av det ”socialistiska” Sovjetunionens intresseområde, Sovjetunionen som till sist kollapsade? 

Marxister måste besvara allt detta, annars kommer vi aldrig få något gehör bland de mest avancerade och revolutionära delarna av Syriens arbetarklass och ungdom, precis de som knuffats åt sidan av de olika reaktionära krafter som brottas om kontrollen över ”oppositionen”, från imperialismens öppna underhuggare till de extremt reaktionära fundamentalistiska grupperna. 

När en marxist förklarar behovet av en socialistisk förvandling av Syrien som den enda lösningen kommer man oundvikligen mötas av en våg av protester, ”men Syrien var socialistiskt och det fungerade inte”. Genuina marxister, det vill säga anhängare inte bara av Marx, Engels och Lenin, utan också av Trotskij, kan förklara varför Sovjet gick under. Allt detta kan man läsa om i Trotskijs klassiker Den förrådda revolutionen (skriven redan 1936!), där han förklarar hur Sovjetunionen urartade till en stalinistisk diktatur som försvarade byråkratins intressen men inte arbetarna och böndernas. Det fanns konkreta materiella orsaker som ledde till urartningen och som gav oss fenomen som Stalin. 

Lenin hade aldrig föreställt sig ”socialism i ett land” som en möjlighet utan förstod behovet av en internationell revolution; annars skulle landet till och med kunna glida tillbaka till kapitalismen. Det var därför han ägnade så mycket energi till byggandet av Kommunistiska internationalen. Men teorin om socialism i ett land blev dominerande i Sovjetunionen efter Lenins död, där byråkratin hade höjt sig över arbetarklassen och fått nya och egna materiella intressen. Denna teori påtvingade man senare hela den internationella kommunistiska rörelsen, vilket ledde till nederlag i den ena revolutionen efter den andra. Detta isolerade Sovjetunionen ytterligare och stärkte i sin tur byråkratins grepp om makten. 

Syftet med denna artikel är inte att ge en detaljerad analys över hur och varför den ryska oktoberrevolutionen 1917 urartade. För en detaljerad förklaring av vad som hände hänvisas till Trotskijs ”Den förrådda revolutionen” och Ted Grants ”Russia: From revolution to counter-revolution” (bara på engelska, finns på www.marxist.com/russia-book). Vi måste i vart fall understryka att en riktig marxistisk förståelse av det som hände i Sovjetunionen, av vad det var och vad det blev, är avgörande om man vill förstå vad Assad-regimen har varit och de olika skiften och omvandlingar som regimen genomgått under åren. 

Utan en sådan förståelse kan man göra väldigt elementära misstag, precis som många på vänsterkanten gjort, särskilt de misstag som många olika stalinister och före detta stalinister gjort den senaste tiden. Att många partier som påstår sig vara kommunistiska har fortsatt stödja Assad-regimen har allvarligt skadat den syriska revolutionen. Det är just därför en artikel som denna behövs, för att klargöra vad den marxistiska ståndpunkten Syrien borde vara. 

Marxister stod tydligt med massorna när de reste sig mot Assad-regimen. Men detta konstaterande är inte tillräckligt. Som vi har förklarat finns det oerhört reaktionära krafter som arbetar i och utanför Syrien för att störta regimen, men som genuina marxister inte på något sätt kan samarbeta med. Det är tvärtom vår plikt som genuina marxister att varna Syriens arbetare och ungdom för dessa element, hur mycket massorna än längtar efter att Assad faller. Dessa krafter är inga vänner till Syriens massor. Det räcker med att ta en titt på Egypten och Tunisien där både muslimska brödraskapet och Ennahda-partiet har försökt att vrida tillbaka revolutionens landvinningar. Vi förklarade under hela den revolutionära processen i båda dessa länder att sådana grupper är reaktionära och att man inte kan stödja dem. En liknande varning måste ges idag i Syriens fall. 

Trots de reaktionära ståndpunkter som antagits av olika grupper som påstått sig leda oppositionen i Syrien, är det tydligt att det finns många ärliga människor, arbetare, ungdomar och arbetslösa, som deltar i kampen mot regimen. Många har gått med i de olika beväpnade grupperna och kämpar modigt mot regimen. I många fall går de helt enkelt bara med i den styrka som finns tillgänglig och som gör att de kan försvara sig själva, sin familj och sina samhällen mot regimens brutala attacker. Det är främst till dessa grupper som denna artikel riktar sig.

Tragedin i den syriska situationen är att det på grund av åratal under en hård diktatur inte varit möjligt att bygga upp en livskraftig, genuin socialistisk oppositionell gruppering i landet. Till detta kan vi lägga till att eftersom Assad-regimen sågs som närstående till Sovjetunionen, kändes tanken att kommunismens idéer skulle kunna lösa landets problem väldigt avlägsen. 

Mot bakgrund av allt detta, hjälpte det knappast till att många kommunistiska partier världen över har gett sitt stöd till regimen. Det betyder att alla som kallar sig kommunister, socialister eller marxister och gav sitt stöd till revolutionen först måste be om ursäkt för något som de inte bär ansvaret för. 

Ett exempel på en sådan ”kommunist” kan vi hitta i Israel där generalsekreteraren för Israels kommunistparti Mohammed Nafa’a i maj 2011 publicerade en artikel på den arabiska hemsidan Al Khuwar Al Mathmadan, där han fördömer den syriska revolutionen. Man kan hitta liknade uttalanden från det libanesiska kommunistpartiet och andra grupper. Månaden efter publicerade partiets arabiska hemsida ett uttalande från ett möte mellan olika kommunistiska partier i Bryssel, där man förklarar att ”de kommunistiska partierna ger sitt stöd till Syrien när man står inför en imperialistisk sammansvärjning…” (vår övers.) 

Ett annat exempel på ett sådant verklighetsfrånvänt tänkande är det följande: 

”…Syrien har blivit den nya frontlinjen i kriget mellan imperiet och dem som gör motstånd… trots sina många fel gör regimen i Syrien aktivt motstånd mot imperialismens aggressioner och något annat än att ge den vårt fulla stöd -- åtminstone under den pågående krisen – är likvärdigt med att motsätta sig regimens motstånd mot imperialismen aggressioner. Även om en del av vår plikt som intellektuella är att påpeka behovet av politiska reformer och ett större deltagande av den inhemska legitima opposition i den här reformprocessen, måste detta göras på ett sådant sätt att vi inte undergräver den nuvarande regimens motstånd mot våra gemensamma fiender eller understödjer den senare.” [vår kursiv] (vår övers. från Syrian Crisis: Three’s a Crowd av Amal Saad-Ghorayeb, publicerad tisdag 12 juni 2012)

(english.al-akhbar.com/node/8382) 

Här har vi först ett exempel på helhjärtat stöd och sen ett slags ”kritiskt stöd” till regimen i det andra exemplet. 

Allt detta grundar sig på idén att Assad-regimen är anti-imperialistisk. Detta står i direkt motsättning till verkligheten och går bara att hålla fast vid om man lider av någon form av selektiv historisk minnesförlust och helt struntar i vad regimen faktiskt har gjort vid många tillfällen för att samarbeta med imperialismen.

År 1976 invaderade Hafez Assad palestinska flyktingläger i Libanon för att undertrycka det palestinska motståndet. Syrien hade i själva verket blivit uppmanade av väst (inklusive Henry Kissinger) att gå in i Libanon för att förhindra att de högerkristna maronitmiliserna skulle förlora i det inbördeskrig som börjat där 1975 mellan progressiva sekulära grupper, muslimska miliser och PLO.

Senare, 1990-91, samarbetade regimen med USA under deras attack mot Irak; år 2003 lyfte regimen inte ett finger för att försvara Irak mot imperialismens attacker. Man drog sig tillbaka från Libanon under tryck från USA. Detta är fakta i målet om Assad-regimens påstådda antiimperialism.

Den felaktiga uppfattningen att Assadregimen på något sätt skulle vara progressiv har sina rötter i de händelser under 1960-talet som slutade med att man skapade en centralt planerad och statligt ägd ekonomi, väldigt lik med Sovjetunionen. En lång och utdragen process har emellertid omvandlat Syriens ekonomi från vad som i grunden var en planerad ekonomi till en som domineras av privat ägande och detta måste vi förstå om vi vill göra en korrekt bedömning av den regim Assad styr över idag.

Baathregimens första år

Händelserna under 1950- och 1960-talet är nyckeln till en förståelse av vad för slags regim Baathpartiet skapade när man kom till makten. Händelserna under dessa årtionden kan bara förstås mot bakgrund av den ökade sociala polarisering som kom till ytan under 1950-talet efter landet fick sin självständighet. Efter andra världskriget tvingades Frankrike ge upp sin direkta kontroll över Syrien men landet fortsatte att vara dominerat av imperialismen. Den inhemska borgarklassen var svag och oförmögen att skapa en verkligt modern, oberoende borgerlig stat. Det var en svag kompradorborgarklass i imperialismens tjänst. Det här är en förklaringen till de radikala stämningarna bland massorna och deras längtan efter social förändring.

I slutet av 1950-talet försökte en del av Syriens militära elit dämpa massornas missnöje och vände sig till Egypten för hjälp. Därför försökte en grupp militära officerare driva på för en union med Nassers Egypten, och den kortlivade Förenade arabrepubliken (FAR) skapades. De åtgärder man tog till under den korta FAR-tiden var bland annat en omfördelning av jorden, social välfärd för arbetare och fattiga och ett försök att börja industrialisera landet. Dessa populära åtgärder kombinerades emellertid med ett förbud mot strejker och oberoende fackföreningar och bondeorganisationer.

Vad vi måste komma ihåg är att Nasser samtidigt började gå alltmer åt vänster och tog till åtgärder mot imperialismen och den inhemska borgarklassen och jordägarna. Detta är förklaringen till att den reaktionära militära kasten i Syrien snabbt fick kalla fötter och bestämde sig för att bryta unionen med Egypten 1961. Istället för att lösa problemen förvärrades de av unionen med Nassers Egypten, genom att man införde precis de åtgärder officerarna till varje pris ville undvika!

Oavsett deras vilja så krävde den underutvecklade ekonomin stora satsningar på infrastruktur som vägar, hamnar och bevattningssystem, vilket den inhemska borgarklassen inte var kapabel till. Bara staten hade de resurser som krävdes för en sådan utveckling.

Under dessa omständigheter kunde kapitalismen inte utveckla landet. Bönderna kunde inte spela någon oberoende roll och därför föll uppgiften att modernisera landet, vilket bara var möjligt med en socialistisk samhällsförändring, på arbetarklassen. Tyvärr leddes arbetarklassen av partier som det syriska Kommunistpartiet som inte hade något perspektiv om att störta borgarklassen och införa socialism. Tvärtom försökte man hela tiden skapa allianser med den så kallade "progressiva" borgarklassen, som inte existerade!

Detta var arvet från den stalinistiska "stadieteorin", som grundar sig på idén att arbetarklassens uppgift i underutvecklade halvfeodala länder är att tillsammans med den så kallade "progressiva" borgarklassen göra sig av med resterna av feodalismen och skapa en modern borgerlig stat. Detta är det så kallade första "stadiet". Bara långt senare när man har byggt kapitalismen skulle man försöka gå mot socialism. I praktiken betydde det att man i alla revolutioner skulle underställa sig borgarklassen och dess intressen.

Med andra ord så hade vi en situation där borgarklassen var oförmögen att utveckla landet samtidigt som arbetarklassen inte hade en ledning som kunde fullfölja den ofullbordade historiska uppgiften att modernisera landet. Under dessa omständigheter kunde officerskåren spela en större roll än vad som annars är normalt. Militären lade sig ständigt i landets politik.

Dessa objektiva omständigheter i samband med ett ökat statligt ingripande över hela världen som i Egypten, Algeriet och många andra underutvecklade länder som nyligen frigjort sig från sin koloniala period, bestämde händelseförloppet i Syrien.

Sovjetunionens och Kinas inflytande spelade också en nyckelroll. Den ekonomiska tillväxten i båda dessa länder var fortfarande mycket hög. Därför kunde idén att det var planekonomi som behövdes växa sig stark i en allt större del av befolkningen, och detta gällde också bland de intellektuella, småborgerligheten och en del av officerskåren i Syrien, vilket fick sitt uttryck i skapandet av Baathpartiet.

Kupperna 1963-66

I detta sammanhang utförde en del av officerarkåren en kupp, men denna kupp skilde sig från alla tidigare kupper. De startade en process som började nationalisera stora delar av ekonomin, en omfördelning av jorden och nationalisering av alla privata banker. Man gick mycket längre än till och med Nasser i Egypten, och skapade till slut ett system med Sovjetunionen som modell.

Trots alla försök att undvika radikala reformer mot borgarklassen och jordägarna, ledde alltså den inhemska borgarklassens oförmåga att utveckla Syriens ekonomi till kuppen 1963 som gav makten till en radikal del av officerskåren i form av Baathpartiet.

Det vore passande att infoga en liten parentes angående den Syriska officerskåren. Precis som i många andra underutvecklade länder har inte officerskåren i Syrien samma direkta länkar till borgarklassen som man har i de mer avancerade kapitalistiska ekonomierna genom familjeband och så vidare. Ganska ofta kom de istället från samhällets lägre skick. Detta förklarar till exempel varför många var alawiter, som på den tiden sågs som en förtryckt minoritet.

Salah Jadid som ledde en radikalare kupp 1966 är ett exempel på en sådan officerare. Sådana officerare ville modernisera sitt land, och eftersom den inhemska borgarklassen var sammanbunden med imperialismen och dess intressen, hamnade de ganska ofta i konflikt med den klass det var meningen att de skulle representera. Tack vare Kinas och Sovjetunionens exempel, som under den här tiden verkade vara ett trovärdigt alternativ till kapitalismen, såg detta lager av officerskåren ekonomisk planering som en lösning på landets problem. Kina och Sovjetunionen var också attraktiva för dessa officerare eftersom de hade gjort sig av med alla former av demokrati, i synnerhet arbetardemokratin, och tillät existensen av en privilegierad byråkratisk elit.

En av de första åtgärderna regimen tog till var en jordreform som tog från de stora jordägarna och gav till jordlösa bönder. Privata banker och försäkringsbolag nationaliserades helt och hållet, och 1965 hade de flesta stora företagen redan helt eller delvis förstatligats.

Eftersom den lokala borgarklassen var oförmögen att utveckla ekonomin, kunde inte staten stanna vid att ta över bara delar av den ena eller andra industrigrenen, utan tvingades ta över styret av hela ekonomin. Det här motsatte sig mullorna och "företagssamhället" kraftigt.

Det militära styret försökte, under press från dessa element, komma fram till en kompromiss, men det ledde bara till en ny kupp ledd av unga radikalare officerare som stod mycket närmare stämningen inom massorna. Det var dessa officerare som gick ännu längre i den sociala förändringen av Syrien. För dem hade det blivit en fråga om liv eller död. Detta är förklaringen till Jadid-kuppen 1966 som slutligen fullbordade och konsoliderade hela processen.

År 1966 var huvuddelen av ekonomin i statens händer. Staten hade kontroll över naturresurserna, elförsörjningen, vattenförsörjningen, de flesta fabriker, banker, försäkringsföretag, delar av transportsystemet, det mesta av utrikeshandeln och den inhemska grossisthandeln. Regeringen kontrollerade också de flesta investeringar, kreditgivningen och prissättningen av många varor.

Det vi inte får glömma är att de radikala officerarna skapade en milis och en stor bondearmé för att en gång för alla krossa den gamla halvfeodala proimperialistiska staten. Under denna process skapades ett nytt statsmaskineri, som kontrollerade nästan hela industrin och en stor del av jorden.

Det som ägde rum var en kamp mellan revolutionen och kontrarevolutionen. För att krossa kontrarevolutionen tvingades Baathregimens ledare luta sig mot massorna, och detta är hur Ted Grant förklarade processen 1965:

"Tidigt i januari nationaliserade den socialistiska Baath-regeringen 106 av de största industrierna samt banker till ett värde av över 25 miljoner pund. För att krossa möjligheten till motstånd från kapitalisterna skapade man specialdomstolar med möjlighet att döma alla som motsatte sig åtgärderna, där det strängaste straffet var dödsstraff.

Inom en vecka försökte kapitalisterna organisera en kontrarevolution: affärsmän och små affärsinnehavare organiserade en kapitalistisk "strejk" i protest och stängde sina affärer och marknader. De högsta ledarna för de muslimska moskéerna i Syrien deltog i konspirationen och fördömde regeringen som motståndare till "Gud och religionen". De lanserade en gemensam en kampanj med civil olydnad och demonstrationer. Men regeringen hade redan kastat handsken, och att backa nu skulle innebära att regeringen skulle falla och att de flesta av Baathpartiets ledare skulle dömas till döden.

'Demonstranter fördes iväg i fulla lastbilar, affärer som stängts tvingades öppna och deras varor beslagtogs, 22 ledande affärsmän blev beslagtagna på alla sina ägodelar, makten över de religiösa stiftelserna fördes över till den härskande juntan, däribland makten att tillsätta och avsätta olika religiösa ledare; åtta ledare för en extrem religiös organisation dömdes till döden för att man planerat att döda juntans ledare general Hafiz.'

”För att lyckas i sin kamp var Baathregimen tvungen att vädja till arbetarna och bönderna i Syrien om deras stöd. Tisdagen den 26 januari svarade tusentals bönder på juntans appeller och strömmade till Damaskus för att visa sitt fullständiga stöd till Juntans åtgärder.

Som Observer helt korrekt skrev:

'I Syrien kommer Baathregimens överlevande och deras kraftfulla åtgärder vara av avgörande betydelse. Den privata sektorn har fått motta ett dödligt slag, i alla fall om man ser till de stora företagen. Regeringen har nu inget annat val än att fullfölja en fullständig socialisering av hela ekonomin.

Nationellt innebär det att makten avgjort har förflyttats från städernas borgare till den mer radikala landsbygden och till den bondearmé som regimen är beroende av.'

Därför kan man räkna dessa händelserna som början på slutet för kapitalismen i Syrien. Vilken attityd borde medvetna arbetare och arbetarrörelsen i stort inta i förhållande till händelserna i Syrien? Först och främst borde man ge sitt oreserverade stöd till de åtgärder som det socialistiska Baathpartiet tagit mot kapitalismen i Syrien, en kapitalism som var beroende av imperialismen för att kunna överleva. Men det är också nödvändigt att förstå bakgrunden till dessa händelser, deras begränsningar, och revolutionens förlopp." (20 februari 1965)

Genuina marxister stödde de nationaliseringar som genomfördes. Men samtidigt hade vi inga illusioner om regimens natur. Även om de genomgripande nationaliseringarna var progressiva, gjorde avsaknaden av arbetardemokrati och arbetarkontroll över industrin att man skapat en regim i likhet med Sovjetunionen. Detta innebar en totalitär enpartidiktatur, där makten koncentrerats i händerna på en privilegierad byråkrati som baserade sig på den statligt ägda ekonomin. Detta var inte ”socialism”. För att ett sådant system skulle röra sig mot verklig socialism skulle det krävas en andra, politisk, revolution.

Som Ted Grant påpekade:

"Den syriska regimen var deformerad och bonapartistisk redan från början, och baserade sig på bondearmén. Den kommer att lägga grunden för en industriell plan genom att göra slut på den vettlösa kapitalistiska anarkin. Men eftersom man inte har den kontroll som en arbetardemokrati kan ge, kan det bara sluta med att man skapar ett nytt privilegierat skikt av direktörer, officerare och byråkrater precis som i Ryssland och Kina.

För att införa detta [arbetardemokrati] kommer det att krävas en ny revolution, inte en social utan en politisk revolution. Massorna i dessa länder måste betala med en andra revolution på grund av att revolutionen dröjt i de mer avancerade kapitalistiska länderna.” (20 Februari 1965)

Dessa korta citat visar marxismens överlägsna förståelse av de processer som då pågick i Syrien. Marxister hade inga illusioner gällande regimens natur, samtidigt som man erkände och gav sitt stöd till alla de progressiva åtgärder den genomförde. Den nya regimen var vad marxister skulle beteckna som en deformerad arbetarstat, det vill säga en stat där staten visserligen kontrollerar och planerar ekonomin men där makten ligger i händerna på en byråkratisk elit som höjt sig över arbetarklassen.

Permanent revolution i förvrängd form

Kuppen 1963 och alla efterföljande kupper är exempel på ”permanent revolution”, fast i en förvrängd form. Lev Trotskij har förklarat att arbetarklassen i de mer underutvecklade länder som precis lämnat sin koloniala period, skulle vara tvungen att utföra de uppgifter som egentligen tillhör den borgerliga revolutionen. Detta betyder att bryta den gamla feodala klassens grepp över makten och att utveckla en modern industrialiserad nation.

Fast han förklarade också att kampen, på grund av den inhemska borgarklassens reaktionära roll i dessa länder, och med arbetarklassen i revolutionens ledning, oundvikligen skulle röra sig i riktning mot socialism. På grund av de krafter som ledde revolutionen så kunde inte arbetarklassen i Syrien bli en oberoende ledande kraft i samhället.

Under dessa förhållande kunde de radikaliserade lagren av småborgerliga officerare ta ledningen och utföra många av arbetarklassens uppgifter. Det är på grund av detta, vilket vi redan förklarat, som den regim som framträdde var bonapartistisk till sin natur, samtidigt som den lutade sig på statliga egendomsrelationer.

Den "ideologiska rapport" som lades fram på Baathpartiets sjätte kongress i oktober 1963 förklarade att partiets uppgift var att "bygga ett socialistiskt samhälle". Man lade också fram behovet av en jordreform, nationaliserandet av privata företag och industrin, samt ekonomisk planering och skapandet av en statlig bank. Samtidigt förklarade man att fackföreningarna borde underställa sig statens kontroll. Vad det betydde var att man inte tillät några oberoende arbetarorganisationer, och kopierade därmed ännu en gång Sovjetunionen.

De första som påverkades var de privata entreprenörerna, de större handelsmännen, de stora landägarna och bankerna, av vilka många flydde landet och tog sina resurser med sig. År 1967 förstatligade man alla privata skolor. Detta var en åtgärd mot de religiösa organisationerna. På det internationella planet vände man sig till Sovjetunionen både för militärt och ekonomiskt bistånd. Landet hamnade de facto i Sovjetunionens intressesfär, trots att Brezhnev inte hade gjort något för att åstadkomma det.

Det var den statligt ägda och centralt planerade ekonomin som gjorde att Syrien kunde utveckla sin ekonomi så snabbt. Under 1960-talet ökade BNP per capita med sammanlagt 80 procent, och under 1970-talet var samma siffra 336 procent.

Det var under de första åren som man tog till de mest radikala åtgärderna. Det var under dessa år som de mest radikala delarna av Baathpartiet hade sitt största inflytande i att bestämma regimens politik.

Assads väg till makten

Som vi emellertid sett så många gånger tidigare i historien, när den mer revolutionära flygeln väl har etablerat och konsoliderat en regim, givet själva naturen hos den konservativa byråkratiska apparat som skapas, tar de mer så kallat "pragmatiska" delarna inom regimen över och tränger undan de mer radikala elementen.

Detta förklarar de frekventa förändringarna i regimens topp mellan 1964 och 1966, och den efterföljande kampen mellan Jadid och Assad, vilken återspeglade kampen mellan den mer radikala delen och den mer konservativa delen av Baathpartiet. Detta kan jämföras – med alla uppenbara skillnader i omständigheter – med vad Trotskij beskrev som den stalinistiska reaktionen efter den ryska revolutionen.

Det var denna process som ledde till att Hafez al-Assad, far till Syriens nuvarande diktator Basher, kunde stiga inom regimen. Till en början fick den äldre Assad dela på makten med vissa av de mer radikala ledarna, men småningom hjälpte han fram de mer "pragmatiska" elementen inom apparaten och som ville pressa "revolutionärerna" åt sidan.

Den främsta ledaren i Baathpartiet under regimens tidiga dagar var Salah Jadid, en arméofficer tillhörande Baathpartiet. Särskilt efter förlusten i 1967 års krig mot Israel började spänningarna öka inom regimen mellan Jadid-lojalisterna och en mer konservativ fraktion runt försvarsministern Hafez al-Assad. Assad argumenterade för en försiktigare hållning till Jadids politik med omfattande nationaliseringar. En överväldigande del av Baathpartiets civila delar stödde Jadids nationaliseringspolitik, men Assad använde sin position som försvarsminister till att ta kontrollen över partiets militära delar. År 1969 började Assad avlägsna Jadids anhängare från deras maktpositioner.

Den sjudande konflikten mellan fraktionerna ledde småningom till att Jadid försökte göra sig av med Assads supportrar på Baath partiets kongress 1970. Det blev emellertid Assad som med hjälp av sin kontroll över armen lyckades starta en intern kupp inom partiet mot Jadid, som arresterades och fängslades, och senare sattes under husarrest fram till sin död 1993.

Hela processen ledde till att man skapade en mycket centraliserad regim med ett stort militärt inflytande även över ekonomin. Tillsammans med detta fick personer från den alawitiska minoriteten, som Hafez Al-Assad tillhörde, alltmer dominerande roller inom regimen. Alawiterna har alltid ansetts som förtryckta i Syrien och det är inte en slump att en stor del av de radikala officerarna var alawiter. Hafez satte alawiter på många av samhällets höga positioner inom staten och militären. Ännu idag är vissa av landets viktiga säkerhetsstyrkor dominerade av alawiter.

Genom denna process blev Syrien en totalitär regim som baserade sig på en statligt ägd, centralt planerad ekonomi, i grunden samma typ av system som det i Sovjetunionen. Som vi sett tidigare gav detta till en början en kraftig ekonomisk tillväxt.

Under 1970-talet var den årliga tillväxten i genomsnitt 9,7 procent, långt mer än vad vi såg i de avancerade kapitalistiska ekonomierna, till och med under efterkrigstidens uppsving. Denna tillväxt gjorde också att man kunde införa många sociala reformer inom välfärd, skolor, utbildning, sjukvård och så vidare. Det var detta som kunde ge regimen en period av stabilitet.

Även inom borgerlig media pratar man om den "socialistiska" perioden och ekonomin beskrivs som "socialistisk". Det var så klart ingen äkta socialism, eftersom det inte fanns någon arbetardemokrati. Det var en väldigt deformerad karikatyr på verklig socialism.

"Infitah"

Vad som senare hände med Syriens ekonomi är emellertid intressant och viktigt för oss om vi vill förstå dagens Syrien. Redan under 1970-talet, när Hafiz al-Assad hade fått ett allt fastare grepp om makten, och efter förlusten i kriget mot Israel, hade man påbörjat en process som öppnade upp ekonomin för privata investeringar.

Denna ekonomiska "öppning" beskrivs ofta som "infitah" men i en "måttlig" eller "moderat" variant. (Infitah var en motsvarande process i Egypten då president Anwar Sadat, efter Nasser, "öppnade dörren" för privata investeringar.) Ett visst mått av privat kapital tilläts i ett antal sektorer, som handel, fastigheter och tjänster. Assad försökte få hjälp från syriska kapitalister och investerare i exil. Under denna process lämnade man tillbaka några av de egendomar man tidigare exproprierat till sina tidigare ägare för att locka investerare. Under denna första infitah såg vi att investeringarna man attraherade främst visade sig vara av spekulativ karaktär, vilket var en indikation på att de som investerade inte litade på regimen. Men trots denna milda form av infitah under det tidiga 1970-talet kontrollerade fortfarande staten den största delen av ekonomin.

Men den snabbt växande ekonomin under 1970-talet nådde sin topp 1981 när tillväxten låg på 10,2 procent. Den minskade sen kraftigt till 3,2 procent 1982 och 1984 krympte ekonomin och BNP minskade med 2,1 procent. Under denna period ägde staten fortfarande 60 procent av produktionen och hade genom olika åtgärder ett starkt inflytande över den privata delen av ekonomin, men det var tydligt att systemet var på väg in i en kris.

Alla de begränsningar som den byråkratiska kontrollen över produktionen innebär började komma upp till ytan. Detta ägde rum samtidigt som ekonomierna i Sovjetunionen och Östeuropa var på väg in i en allvarlig kris. Detta var när Gorbachev kom till makten i Sovjetunionen (1985-91) och uppmuntrade till sin glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering av det politiska och ekonomiska systemet). Perestrojkan hade som mål att introducera vissa halvprivata företag och skapa ett halvfritt marknadssystem.

Det var uppenbart att idén började sprida sig inom sovjetbyråkratin att "marknaden" fungerade bättre än planering. Detta måste vi förstå i sammanhanget av att ekonomin kollapsade i Sovjetunionen samtidigt som kapitalismen i väst började hämta sig från 1970-talskrisen och var på väg in i ett nytt uppsving. Man kan också lägga till de "reformer" som Deng introducerade i Kina, där man hade skapa speciella ekonomiska zoner där man tillät kapitalistiska förhållanden att utveckla sig.

Samma process som skedde i Sovjetunionen under Gorbachevs och i det östeuropeiska blocket introducerades av Assadregimen i mitten av 1980-talet. År 1986 kontrollerade den syriska staten fortfarande majoriteten av ekonomin men man hade börjat med åtgärder som man kallade "den andra infitah" för att öppna upp ekonomin något. Mer privat ekonomisk aktivitet och investeringar tilläts och staten lättade på sin kontroll för att tillåta ett mått av privat handel inom import av vissa varor.

Detta var början på nedmonteringen av det statliga monopolet på utrikeshandeln, även om över 100 viktiga utländska varor bara fick importeras av statligt kontrollerade företag. År 1986 fanns det också begränsningar av hur mycket utländsk valuta man fick ha och de begränsningar i import man införde 1977 och utökade till ett allmänt förbud 1981 gällde fortfarande, en indikation på det faktum att det fortfarande var staten som dominerade ekonomin.

Regeringen skapade emellertid sex frihandelszoner – tydligt inspirerade av Dengs politik i Kina där lokala affärsmän och producenter tilläts importera, inneha och exportera varor. Privata investerare, både inhemska och utländska, tilläts inom vissa delar av ekonomin. Åtgärder som undantag från skatter och billiga lån genomfördes för att underlätta för de privata investerarna.

Fast den gamla centraliserade planekonomi hade emellertid fortfarande inte brutits upp. Staten dominerade fortfarande ekonomin även om privata företag dominerade inom sektorer som jordbruk och småskalig handel. Den privata sektorn växte också inom områden som lättare industri, bygg, transport och turism.

I detta skede hade regimens grundläggande karaktär ännu inte ändrats, även om vi sett en liknade process som den i Kina, där den privata sektorns betydelse växte allt mer. Regimen försökte vid det här laget bara få marknaden att skapa tillväxt i en ekonomi som fortfarande dominerades av en planekonomi.

Betydelsen av Sovjetunionens kollaps

Ingen av officerarna hade någonsin förstått begränsningarna i Sovjetunionen, där ekonomin var planerad men inte under arbetarkontroll, och istället i händerna på en privilegierad byråkratisk elit. Sovjetunionen hade från början attraherat dem eftersom man verkade få fantastiska ekonomiska resultat. Nu reagerade officerarna på samma empiriska sätt och började kraftfullt genomföra åtgärder som stakade vägen mot kapitalism.

Efter 1990-91 hade man förlorat sin utgångspunkt och förebild i Sovjetunionen – och samtidigt det bistånd man behövde – och började man röra sig mot att nedmontera den gamla planerade ekonomin. Ett symptom på detta var de affärsmän som 1990 släpptes in i parlamentet, men också lag nummer 10 från 1991 som uppmuntrade till privata investeringar.

Samtidigt som processen i riktning mot kapitalism började få allt mer styrka började splittringar komma till ytan inom regimen mellan de så kallat "konservativa", som ville behålla det gamla systemet, och "modernisterna" som genom gradvisa reformer ville gå mot en marknadsekonomi. De första representerade de byråkrater som levde på planekonomin och som hade mycket att förlora på att gå mot marknadsekonomi. De senare representerade trycket från den internationella kapitalismen och en längtan hos vissa byråkrater att bli de direkta ägararna av produktionsmedlen. Den här splittringen är mycket lik den vi såg inom den kinesiska byråkratin när ekonomin började röra sig mot kapitalism från 80-talet och framåt.

Trots detta var Bush-administrationens attityd mot Syrien att man behandlade regimen som en "skurkstat", på samma sätt som man gjorde med Nord Korea och Iran. Man införde sanktioner och gjorde allt i sin makt för att isolera regimen. De mer intelligenta delarna av den amerikanska borgarklassen ville däremot man skulle inleda samarbete med Syriens privata sektor och skapa gemensamma företag, investera i landet som ett sätt att dra Syrien närmare USA:s intressesfär och accelerera landets rörelse mot kapitalism.

I ett försök att komma runt sin isolering vände sig regimen mot EU och 2003 började man förhandla om att få status som samarbetspartner med EU. Man fick dock inte de önskade resultaten och tillslut var man tvungen att vända sig mot länder som Ryssland och Iran. Till exempel skrev Ryssland av 73 procent av det Syrien var skyldig dem. Det kapitalistiska Ryssland såg en möjlighet att vinna tillbaka en del av de intressesfärer som man förlorat tidigare, särskilt eftersom USA kunde stärka sitt inflytande i regionen i och med invasionen av Irak.

2004 åkte Assad på ett officiellt statsbesök till Beijing i ännu ett försök att hitta stöd mot USAs försök att kväva landet. Kina gav landet den modellen regimen behövde; man hade genomfört en liberalisering av ekonomin och hade en växande privat sektor, samtidigt som man undvikit att röra sig mot en västerländsk form av parlamentarisk demokrati. Det auktoritära styret behölls utan några så kallade "politiska reformer".

Det var under den här perioden under 2004 man försökte öppna upp sig mot både Israel och USA. Resultatet var att man så småningom gick med på att dra tillbaka sina trupper från Libanon. I april 2005 drog sig de sista Syriska trupperna tillbaka från Libanon efter 29 års närvaro. Väst, särskilt Vita huset, berömde den roll Syrien spelat i Libanon.

Det vi måste förstå om Libanon är att landet varit en viktig källa till investeringar för Syriens ekonomi. Det var som ett slags Hong Kong för Syrien och mycket viktigt för syriska affärsmän som ville ha större tillgång till den internationella marknaden, och framförallt dess handel, finanser och tjänstesektor. Efter att man förlorade den direkta kontrollen över Libanon, behövde man nu brådskande leta efter källor till investeringar. Resultatet var att processen att öppna upp marknaden accelererades ytterligare.

Svågerkapitalism

Det var under 2000-talet som processen mot att återinföra kapitalismen verkligen accelererade, men den kapitalism som man skapade var inget som varken USA eller EU gillade. Det var en form av "svågerkapitalism," där statliga industrier fick nya ägare i form av mäktiga individer från regimen eller med nära band till regimen, som t.ex. familjemedlemmar till regimens toppar. En sådan individ är Rami Makhlouf, en kusin till president Bashar al-Assad. Han äger Syriens telebolag (Syriatel), deras taxfree-butiker, en stor del av oljeindustrin, flygtransporter, ett TV bolag och många fastigheter. Innan den nuvarande konflikten startade sades han ha tillgångar värda 5 miljarder dollar.

Den sortens kapitalism man skapat kan man tydligt se i hur Makhlouf lyckades hålla borta det Egyptiska telebolaget Orascom från den Syriska marknaden, tack vare stödet han fått av staten. Han har fått en 8-årig licens från staten som mer eller mindre har garanterat honom ett monopol över mobilmarknaden. År 2009 hade Makhlouf en del i nio av landets 12 privata banker. Han dominerar Syriens privata marknad.

Det finns också fallet med M. Hamcho, som snabbt kom upp sig som en mäktig affärsman. Faktumet att han gifte sig med al-Assads svägerska är en indikation på sättet han kom upp sig i "affärslivet". Under dessa förhållanden är korruption vardag. Men vid det här laget följde inte de statligt ägda bolagen en plan, utan fungerade efter marknadens principer som statskapitalistiska bolag. Samtidigt utvecklades "svågerkapitalismen". Den 10 Mars 2009 startade man till slut en aktiehandel, vilket tidigare blivit förhindrat.

Efter den ekonomiska krisen 1996, när oljehandeln räddade regimen, ställdes frågan om ekonomiska reformer på sin spets. Det förklarar varför Bashar Al-Assad gjorde "ekonomisk reform" till det genomgående draget i hans idéer. "Gruppen av 18", ledd av Baathekonomen Mohammed Hussein som senare blev vise statsminister 2001 och finansminister 2003, bestod av en grupp universitets professorer, "experter" affärsmän, liberaler och så vidare som man sammankallat för att övervaka privatiseringsprocessen.

Bashar nominerade så kallat "oberoende" personer till olika regeringspositioner. Många ekonomer och ingenjörer som utbildat sig i USA eller Europa bjöds in till landet för övervaka "reformerna", det vill säga processen i riktning mot att öppna upp Syrien mot den privata marknaden. Detta var ett tydligt tecken på att Assad vill påskynda processen. Individer som inte var medlemmar av Baathpartiet fick ansvar över viktiga ministerier – bland annat Issam Zaïm, som var en expert från UNDP (FN:s utvecklinsprogram) blev planeringsminister 2000 och Industriminister 2001. Ghassan Rifaï, som var anställd på världsbanken, blev finans- och handelsminister i slutet på 2001 och Nibras Fadel, en exilsyrisk teknokrat, gjordes till rådgivare för ministern som var ansvarig för att reformera staten.

Förutom dessa tydliga förändringarna av regeringen som ett tydligt led i att öppna upp ekonomin mot kapitalism, såg vi också privatiseringen av två statliga monopol. I december 2000 godkände regeringen upprättandet av privata banker och en aktiebörs, och i Februari 2001 tillät regeringen upprättandet av privata universitet. Dessa åtgärder mötte emellertid ett hårt motstånd från regimens "konservativa" del – och några privata banker upprättades inte vid denna tidpunkt. Det är denna försening i upprättandet av privata banker som är förklaringen till att bankerna i Libanon spelade en så viktig roll; de fyllde ett vakuum och gav nödvändiga lån till företagen.

"Social marknadsekonomi"

Idén om en "social marknadsekonomi", som är en nästan identisk kopia av den kinesiska byråkratins position, godkände man för att kunna dölja vad det var som egentligen hände, det vill säga överförandet av gemensamt ägd egendom till privata händer. Denna modell innebar en förändring i hur de statligt ägda företagen skulle agera. Nu skulle dom fungera i enlighet med marknadens regler, men utan att privatiseras eller sparka medarbetare.

Här ser vi motstånd till ett program av fullständig privatisering och öppnande för utländskt kapital. Men var det ett motstånd till kapitalismen per se? Nej, det var det inte. Precis som i Kina ville toppen av regimen ha en form av kapitalism som tillät den privilegierade gruppen högst upp att behålla sina positioner. Sättet man gjorde det på var att överföra statens egendom till händerna på ledande personer inom den styrande eliten, eller eventuellt deras familjemedlemmar och samarbetspartners.

År 2005 (efter att man lämnat Libanon) såg vi en vändpunkt i denna process. De som förespråkade en "social marknadsekonomi" besegrade de som vill behålla det gamla systemet på Baathpartiets kongress. Vägen man valde var att premiera oligopol i händerna på regimens hantlangare. Det var ett avgörande steg i riktning mot kapitalism.

Det som förargade imperialisterna var att den typ av kapitalism som man införde i Syrien var starkt kontrollerat av regimens hantlangare. Imperialisterna ville att man skulle öppna upp ekonomin fullständigt, eftersom man ville ha nya marknader för sina investeringar. Men regimen föredrog att behålla kontrollen "internt" och övergå till kapitalism genom att förvandla en del av byråkratin till ägare av produktionsmedlen. Det var i den här miljön som figurer som Rami Makhlouf som vi berättat om tidigare kunde ta sig fram.

Inom två år efter 2007 hade ett gäng av privata försäkringsbolag och banker verksamhet i landet. Banksystemet var öppet för utländska investeringar, precis som utrikeshandeln. För att få en uppfattning om den förändringen man gått igenom kan vi kolla på statistiken över varor som var förbjudna att importera. I september 2003 var det 11 000 varor som hade importförbud, men i Januari 2007 hade den siffran fallit till 1000. Regimen hade därmed upprättat ett system för att kunna införa den fria marknaden, det vill säga kapitalism. Det här var en del i regimens försök att bryta den isolering som man blivit påtvingad av framförallt USA.

Libanon var en viktig lånegivare under den här tiden. På grund av USA:s bojkott och att EU hade förvägrat regimen "associations"-status efter 2004, vände sig regimen då till Turkiet och Iran för hjälp. Särskilt Iran var villigt att ge stöd till regimen eftersom landet självt var utsatt för sanktioner från USA. Så efter 2006 upplevde man, på grund av liberaliseringarna, en finansiell boom med stora investeringar i framförallt bostadsmarknaden.

Under årtiondet mellan 2000-2010 ser vi en kvalitativ förändring, där rörelsen mot kapitalism tillslut konsoliderats. Om vi jämför perioden mellan 2001-05 (den 9:e femårsplanen) med perioden 2006-10 (den 10:e femårsplanen) så framträder bilden tydligare. I första delen av årtiondet dominerade fortfarande den statliga sektorn, men med en förändring av hur de statliga företagen sköttes. Som vi har sett förvandlades de nu till statskapitalistiska företag. Men under den andra delen av årtiondet etablerade sig den privata sektorn ordentligt. 2007 var redan 70 procent av Syriens ekonomi i privata händer.

"Liberalerna" kunde inte ha begärt mer, eftersom man nu kunde göra fantastiska vinster. Fastighetsboomen var ett exempel på det – mellan åren 2003-04 ökade bostadsvärdena med 59 procent, men under åren mellan 2005-07 ökade värdena med 400 procent! Samtidigt ser vi den gamla Syriska kapitalistklassens och bankägarnas återuppstå. Många av dem hade flytt till Libanon för att göra affärer. Därmed återvände de borgare som hade flytt landet efter nationaliseringsvågen under 60-talet. Men det fanns också ett skikt borgare som hade tillåtits verka sedan Assad den äldre tagit kontroll över regimen under 70-talet. Dessa "oberoende" kapitalister hade tolererats så länge de inte slöt sig samman till större grupper, utan handlade som enskilda individer som inte utgjorde något hot mot regimen.

Baksidan av all denna galna vinstutdelning och spekulation var att en del av befolkningen blev allt mer utarmad, som vi skrev om i början av den här artikeln. Den ökande sociala polariseringen ökade, och likaså skillnaden mellan fattiga och rika. Under 2005 levde 5,3 miljoner människor (30 procent av befolkningen) under fattigdomsgränsen, och av dessa kunde 2 miljoner (11,4 procent) inte tillfredsställa sina matbehov. Befolkningen fortsatte att växa kraftigt och därmed öka andelen unga som behövde ett jobb. Samtidigt fortsatte strömmen av befolkningen från landsbygden till städerna, vilket spädde på de sociala problemen. Bara Damaskus växte med 150 000 personer om året. Det här skapade en stadsbild där rika områden omringades av fattiga förorter.

Inflationen ökade kraftigt. 2003 var den bara 1,3 procent men under våren 2007 hade den ökat till 18 procent. Men prisökningen på basvaror var ännu större, med en 60-procentig ökning under 2007. En annan viktig indikator på de sociala problemen var analfabetismen som började öka. Detta visar på skillnaderna mellan den tidigare progressiva åtgärderna som minskade analfabetismen och den nya marknadsåtgärderna som försämrade utbildningssystemet.

På det här området ser vi också den sociala polariseringen. Samtidigt som det grundläggande utbildningssystemet försämrades startade man åtta privata universitet för att kunna tillmötesgå elitens behov. Vi hade ett ökat överflöd och rikedomar samtidigt som vi såg en ökning av fattigdomen. Antalet lyxhotell, fyrhjulsdrivna bilar, Mercedesar, etc, ökade samtidigt som en allt större del av befolkningen fick klara sig på 2 dollar om dagen! År 2004 stod den fattigaste femtedelen bara för 7 procent av konsumtionen, samtidigt som den rikaste femtedelen stod för 45 procent.

I ett försök att kompensera för de förmåner som var kopplade till den gamla planekonomin, försökte regimen införa olika former av välfärdsprogram, men omfattande korruption hämmade systemet. Vi kan därmed se att under en 20-års period, sedan Sovjetunionens fall, har Syrien gradvis övergett planekonomin och infört allt fler kapitalistiska element, vilket till slut har lett till dagens svågerkapitalism. Detta är en förklaring till den förvirring vi ser inom vänstern. En del har trots upproret mot Assad fortsatt att stödja regimen, och deras ursäkt var att man på något sätt såg regimen som progressiv och anti-imperialistisk. Den är naturligtvis raka motsatsen, vilket faktan och siffrorna i den här artikeln visar.

Andra inom vänstern stödde blint oppositionen som helhet och valde att helt bortse från att den revolutionen som utbröt under 2011 kapats av olika reaktionära grupper. Detta kan bara förklaras av att revolutionen inte kunde hitta det ledarskap som kunde leda revolutionen mot en socialistisk samhällsomvandling. Revolutionen bröt ut under trycket från den tunisiska och egyptiska revolutionerna. Massorna ville ha ett slut både på dom växande sociala och ekonomiska problemen och på Assad-diktaturen, men man fann inget parti som kunde ena hela den arbetande befolkningen, ungdomarna, de arbetslösa och de fattiga i en gemensam kamp mot diktaturen.

Vad bör göras?

På grund av detta är situationen mer komplex. Många revolutionära ungdomar kämpar fortfarande för att göra sig av med en hatad diktatur och dess hantlangare. Men det som avgör oppositionens natur som helhet är dess ledarskap och dess program. Det är sant att vissa delar av den Fria Syriska Armen har hamnat i konflikt med fundamentalisterna och att de känner att deras revolution har kapats, men vad är alternativet? Deras program är som bäst en borgerlig demokratis och som värst reaktionär fundamentalistisk islam. Vi måste föra fram sanningen och ärligt förklara vad som händer. Vi är för ett störtande av Assadregimen, men samtidigt är vi också emot imperialistisk inblandning från reaktionära stater i regionen. Som vi förklarade i IMT:s uttalande om situationen, Perspektiv för revolutionen i Mellanöstern1:

"Något som väldigt fort skulle kunna störta regimen vore en nationell Syrisk generalstrejk som skulle lamslå landet. För att åstadkomma skulle det krävas ett parti kapabelt att förena arbetare och fattiga. Det skulle bara kunna åstadkommas om ett sådant parti hade ett program som skulle erbjuda en lösning på alla de akuta ekonomiska och sociala problem som påverkar en stor del av befolkningen."

Vi förklarade också följande:

"Faktum är att en lösning på krisen i Syrien finns framförallt i Egypten och Tunisien och, kanske till en ännu större del, i Iran. Det finns ingen lösning inom Syriens gränser. Även om man hade ett revolutionärt socialistiskt massparti i Syrien skulle den slutgiltiga lösningen inte finnas inom Syrien självt. Även om man haft en lyckad socialistisk revolution i Syrien idag skulle en sådan revolution, för att överleva, vara tvungen att sprida sig utanför Syriens gränser in i Turkiet, Iran och vidare. Men framförallt skulle man vara tvungen att sprida en socialistisk revolution till Egypten som har Arabvärdens största arbetarklass och är kapabel att leda arbetarklassen och ungdomen i hela mellanöstern.

Vi måste förklara allt det här för de bästa elementen inom den Syriska ungdomen. Vi måste utveckla en tydlig Marxistisk analys och se framåt på längre sikt, förklara hur situationen verkligen ser ut. Assadregimen kommer förr eller senare kollapsa, men hur den kollapsar och vem som får den att kollapsa är minst lika viktigt. I Libyen ser vi konsekvenserna av att man störtat regimen med hjälp av imperialismen – kaos och förvirring samtidigt som imperialismen manipulerar situationen utifrån. Den arbetande befolkningens problem i Libyen har inte lösts, tvärtom har dom förvärrats. Samma sak kommer hända i Syrien om Assad störtas av miliser stödda av reaktionära gulfstater och västerländska imperialister.

Hur som helst kommer situationen till slut stabiliseras och arbetarklassen kommer till slut finna stabilitet. De kommer börja organisera sig; fackföreningar kommer skapas av arbetarklassen när den rör sig för att försvara sina intressen. Till slut kommer arbetarrörelsen att framträda som en seriös kraft när massorna inser att det inte räcker med bara ett störtande av Assad regimen för att något grundläggande ska förändras. Därför måste de mest avancerade arbetarna och ungdomarna förbereda sig på framtiden genom att skapa en Syrisk Marxistisk opposition. En sådan opposition skulle få en stor roll att spela i framtiden."

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.