Avtalsrörelsen är i full gång. Efter många år av ökad samordning där LO facken kämpat för att försöka få till en gemensam förhandlingsordning i mars/april så bröts all samordning upp i förra avtalsrörelsen. Med olika längd på alla avtal så är det svårare att samordna än om alla förbund förhandlar samtidigt. Först ut i den nya rundan är de s.k. industriförbunden vars avtal gick ut den sista november. Efter dem kommer servicesektorn och sedan offentlig sektor.
Det är inte nödvändigtvis så att det bara var företagarsidan som ville bryta upp samordningen. IF Metall och andra industriförbund har länge (sedan nittiotalskrisen) hävdat sin plats som löneledande med större och större svårighet. Det finns bra argument för att industrin ska vara normerande: Man kan flytta industrijobb till låglöneländer om löneökningarna är för stora. Handels, transport och offentlig sektor går inte att flytta utomlands. Vill man öppna en affär i Sverige måste man anställa personal i Sverige. Därför finns det en risk för att för höga löneökningar inom industrin kan skada hela den svenska ekonomin. Man jämför oftast med närliggande industriländer som Tyskland och försöker undvika en för hög skillnad med löneökningarna i tysk industri. I spåren av nittiotalskrisen var ett krav från regeringen att industrin tyglar LO:s löneökningar så de inte hotar svensk ekonomi. Med andra ord IF Metall har ett ansvar att hålla nere LO:s löneökningar. Alternativet var strejkförbud och hårdare reglering av arbetsmarknaden.
Det finns bra argument mot industrin som allena lönenormerande. Man ger bort pengar till tjänstemän och chefer i andra sektorer och man skapar splittring inom LO. För att inte tala om det faktum att man cementerar låglöneyrkena som just låglöneyrken. Om industrin sätter en nivå och ingen får förhandla fram en högre löneökning så kan inte offentlig sektor öka sina löner mer än industrin vilket leder till att de alltid kommer att ha lägre löner än industrin. Om Handels inte kan kräva högre löneökningar i tider av rekordvinster så använder ägarna det s.k. löneutrymmet till att belöna chefer och tjänstemän. Om arbetsgivarna inte ger bort det utelämnade löneutrymmet så går det till vinster, direktörsbonusar och aktieutdelningar.
Vad har hänt sedan senaste avtalsförhandlingarna?
Industrifacken, särskilt IF Metall, har subventionerat Industrins problem i början på lågkonjunkturen bl.a. genom låga löneökningar. Den förra löneökningen var i princip nollökning. Den låg på eller strax under inflationen. I princip alla förbund har haft en svekdebatt.
IF Metall har godkänt regelrätta lönesänkningar. Genom en reduktion av arbetstiden i krisande företag så avstod facket från en del av lönen. Detta är rakt mot principen om lön sedan tidigare: Arbetaren ska stå till förfogande att arbeta, arbetsgivaren ska betala ut lön. Om arbetsgivaren inte har arbete att utföra så ska inte det påverka lönen. Har arbetsgivaren s.k. arbetsbrist måste han varsla om uppsägningar så att dels olika försäkringar träder i kraft och dels så att arbetarna kan söka nya jobb. Om arbetsgivaren vill ha kvar kompetensen i företaget måste han betala ut vanlig lön. Men IF Metall gav bort en frivillig lönesänkning mot ledighet i fabriker som ändå stod stilla. Just då verkade det rätt och rimligt men ett företag som inte ens kan betala ut lön har andra värre problem.
Ett tidigare misstag har kommit tillbaka för att hemsöka IF Metall. När regeringen genomförde nedmonteringen av A-kassan tvingades flera förbund teckna tilläggsförsäkringar som garanterar en inkomst på 80 procent av lönen vid arbetslöshet. IF Metall gjorde inte det. Argumentationen var att det är regeringens ansvar och att teckna en privat inkomstförsäkring är att kapitulera. Uttalandet är i sig principiellt korrekt. Men det förpliktigar! IF Metall krävde inte 80 procent av lönen för 80 procent av arbetarklassen och drev igen det med strejkhot och storkonflikt (vilket hade krävts, det hade antagligen lett till nyval och en kollaps av alliansregeringen). Nu står IF Metalls medlemmar med ett hot om halverad lön om de blir arbetslösa.
Är det konstigt att det finns en revanschlusta? Är det konstigt att trycket på Industriförbunden från deras egna medlemmar är högre än på länge?
Vad kommer att hända?
Industrifacken har tecknat ett avtal på 3 procent över 14 månader. Eftersom det inte sker någon löneökning förrän i februari blir löneökningen på årsbasis 2,6 procent d.v.s. bara marginellt över medlarnas bud. Vad detta innebär för de andra fackförbunden. I år är Industrifacken inte med i LO:s lönesamarbete men psykologiskt kommer detta antagligen vara ett tak för den kommande avtalsrörelsen. Men å andra sidan har man visat att med minsta möjliga ansträngning kan man klämma ut pengar ur företagen. Det är bara att visa att alternativet är dyrare.
Detta är något som alla fackliga bör lära sig: Argumentet ”det finns inga pengar” är nästan alltid en lögn. När bankerna krisade fanns det pengar till dem, men när skolor och ålderdomshem krisar finns det inga pengar. Det är alltså en fråga om prioritering. Det saknas en sak i all rapportering än så länge: Vad har hänt med bemanningsfrågan? Detta är den största frågan för vårt årtionde och om man inte tar upp den nu så kan inga löneökningar i världen rädda oss.
Vad är rimlig löneökning?
Hur ska man kunna räkna ut vad som är rimligt? Ett sätt är att titta på produktivitetsökningarna. Om en arbetare producerar 5 procent fler varor på en timme som han gjorde i förra avtalsrörelsen så är ju en löneökning på 5 procent ingen ökning av lönekostnaden egentligen. Dessutom så är just detta en av anledningarna till varför svensk industri är så framgångsrik: Höga löneökningar har tvingat arbetsgivarna att investera sina vinster i effektivare produktion istället för vinstutbetalningar. Det senaste fyra åren har produktiviteten ökat ungefär 10 procent i snitt. Eftersom förra avtalsrörelsen inte gav några reallöneökningar alls så innebär det att en löneökning på 10 procent inte alls är orimlig. Även om man gör det absurda, att dela ”lika” med arbetsgivaren så är ett lönekrav på 5 procent helt naturligt och t.o.m. rättvist. Alla företagens propaganda maskineri kommer att försöka hävda att allt över 2,6 procent riskerar att döda svensk industri. Det är snarare så att allt upp till 10 procent är inte bara möjligt utan tvärt emot nyttigt för industrin. Men allt som är nyttigt för dig smakar inte alltid gott, eller hur?
Ett annat sätt att räkna är att titta på vad som krävs för att leva ett drägligt liv med en dräglig lön för en vanlig arbetare på avtalslön. Vi jobbar hårdare, blir sjukare och producerar mer för varje år som går. Dessutom har alliansregeringen monterat ner i stort sätt hela välfärden. Då är det inte orimligt att kräva ut det från arbetsgivarna istället. Hur mycket kostar det att leva i Sverige idag jämfört med en vanlig industriarbetarlön? Jag har inte räknat på det, men inflation plus privata sjukförsäkringar, inkomstförsäkringar blir garanterat mer än 10 procent. Det är dessutom inte självklart att vi hade en rimlig lön förut heller så man måste räkna på att även de mest lågavlönade ska kunna ha ett anständigt liv och räkna därifrån. Men det är klart att det är rimligt att kräva en rimlig lön med rimlig trygghet.
Ett ytterligare sätt att räkna är helt enkelt att kräva samma löneökningstakt som direktörerna. Förra gången jag var inblandad direkt i en lönerörelse fick direktörerna 28 procent medan vi fick 3,4 procent.
Lön är inte allt
Det verkar som om även resten av LO kommer att satsa på ettårsavtal. I ett ettårsavtal är det väldigt svårt att satsa på något annat än löneökningar. Arbetsgivarna har alltid ett intresse av att låsa upp facket i långa avtal eftersom det dels ger förutsägbarhet. Vet du lönekostnaden för tre- fyra år framöver kan du kompensera en hög löneökning med effektivare teknik. Dessutom är ofta det ekonomiskt lönsamt. Inflationen nästan alltid äter upp mer av löneökningen än facket räknat med. LO kan ibland tjäna på långa avtalsperioder då man kan låsa upp arbetsgivaren i andra avtalsfrågor som arbetsmiljö och inhyrd personal. Långa avtalsperioder har däremot nästan aldrig fungerat för facket de senaste tjugo trettio åren.
Det är mycket troligt att LO kommer att svika ”ring-och-spring-personal” även i år. Det är en svår fråga att ta strid om och till synes bra formuleringar har inte fungerat tidigare. Låglönepersonal på inhyrnings-, konsult- eller vikariat har blivit ett av arbetsgivarnas viktigaste lönesänkningsvapen. Detta är en av de viktigaste frågorna om man frågar fackligt aktiva. Så om inte vi får ett riktigt bra löneavtal så kommer förbundsledningarna inte kunna undvika en svekdebatt i år heller.
Blir det strejk?
Hur troligt är det att det blir strejk i avtalsrörelsen? Ser man på hela avtalsrörelsen så är det mycket troligt. Arbetsgivarna är pressade och oroliga. Dessutom har de medvind. Med en borgerlig regering känner de sig stridslystna och aggressiva. Sedan 1980 har arbetsgivarna varit negativt inställda till att betala för borgfred. Det ser strejker och konflikter som något de inte längre är beredda att betala för utan som någon form av rättighet. Det har inte hjälpt att LO under samma period betraktat strejk och konflikt som ett misslyckande i sig. Inte som den självklara rättighet det egentligen är.
Tillsammans skapar detta en mycket riskabel och farlig situation. Att förhandla med den inställningen är som att försöka klappa en aggressiv hund när du skakar av rädsla: Du bjuder in arbetsgivarna att helt köra över dig. Men till skillnad från förra avtalsrörelsen för arton månader sedan så är arbetarna inte chockade och oroliga av en lågkonjunktur. Det känner att vi har redan betalat vår del av lågkonjunkturen och nu får det vara nog. Förbundsledningen i flera förbund ser sin ställning hotad av dels massiva medlemsfall och dels av kraftigt missnöje bland de medlemmar som är kvar. Båda dessa faktorer gör att fackföreningarnas byråkrater inte längre är garanterade sina jobb utan måste bevisa varför de ska få sitta kvar. Ett bra avtal är det enda som kan övertyga medlemmarna. Kanske inte ens det.
Industrifacken har har tecknat ett avtal som de hoppas på kommer att vara normerande. Men deras medlemmar och fackligt aktiva på klubbarna kommer att spendera julhelgen med att lusläsa det nya avtalet och leta efter lösningar på sina problem. Det är i den analysen som det kommer att visa sig om det var ett bra avtal eller ett dåligt avtal. Det handlar inte bara om lönen. Det handlar om anställningstrygghet. Om risken att när som helst bli utbytt mot ring-och-spring-personal. Risken att bli uppsagt och sedan anställd av ett bemanningsföretag för att göra samma jobb vid samma maskin men utan anställningstrygghet. Om det hör vi ingenting. Vilket får mig att misstänka att ingenting i avtalstexten förändrats. Om det visar sig att det är så är det en enorm katastrof.
Vad betyder IF Metalls avtal?
Om Industrifacken sålt sig billigt så kommer det att påverka alla LO-förbund. SEKO, Handels och Hotell och Restaurang t.ex. kommer att tvingas välja mellan att än en gång lyda Stefan Löfvén och acceptera att de vinster som deras arbetsgivare håvar in ännu en gång går till chefer, tjänstemän och ägare. Eller så accepterar de inte industriavtalet som normerande och går sin egen väg och kräver ett avtal som gynnar deras egna medlemmar. Eftersom de antagligen inte kommer att ta i bemanningsfrågan så måste de leverera pengar istället eller riskera att bytas ut. En framgångsrik konflikt kommer dessutom att visa hur förhandlingar egentligen kan bedrivas. Det kommer att visa hur mycket pengar det egentligen finns att förhandla om. Hur mycket arbetsgivarna verkligen är beredda att betala för privilegiet att kunna blir hutlöst rika på att köpa vårt arbete.