Bolivia: Reaktionär kupp tvingar Evo Morales att avgå

av Jorge Martin (Översättning: Sara Charlez)
Foto: TheKremlin.ru/Wikimedia Commons (CC BY 4.0)

Den 10 november klockan 16:50 meddelade den bolivianska presidenten Evo Morales att han avgår. Det var kulmen på en kupp som förberetts sedan en tid tillbaka. Ett polismyteri, krypskyttar som attackerade gruvarbetare, en OAS-rapport som ifrågasatte det senaste valets giltighet och slutligen arméns "förslag" till Morales att han borde avgå var bara de sista åtgärderna under helgen.

Den direkta händelsekedjan utlöstes i och med polisernas myteri fredagen den 8 november. Det startade hos UTOP (kravallpolisen) i Cochabamba och den 9 november hade det spridit sig till åtta av landets nio departement. Kort därefter uppgav armén att den "inte skulle ge sig ut på gatorna". De krävde ännu inte att Evo Morales skulle avgå, men var helt klart inte beredda att försvara honom heller. Regeringen hade förlorat kontrollen över statens repressiva styrkor.

I det här läget bestämde sig gruvarbetarna från Huanuni, som hade kommit till huvudstaden för att försöka hindra kuppen, för att dra sig tillbaka. Samtidigt blev ett Moraleskritiskt tåg som marscherat från staden Potosí med andra gruvarbetare beskjutet av krypskyttar.

Klockan två på natten söndagen den 10 november utfärdade så OAS (Organisation of American States) ett preliminärt uttalande om att man "inte kunde godta valresultatet" och man "rekommenderade" att nya val skulle hållas och elektorerna ersättas. Det var ett hårt slag mot Evo Morales, som tvärtemot oppositionen (som krävde antingen en andra omröstning eller hans avgång) insisterat på att alla skulle invänta OAS-granskningen av valet och att han skulle respektera resultatet. OAS lade utan tvekan fram sitt uttalande för att påskynda Morales avgång.

En seger för reaktionen

Klockan sju på morgonen ogiltigförklarade Morales valet och kallade till nyval med målet att "lugna landet". OAS generalsekreterare Almagro insisterade på att Morales skulle få stanna vid makten under tiden och avsluta sin ämbetsperiod. Imperialisten Almagro ville att maktskiftet skulle ske under ordnade former, inte att dörren skulle öppnas på vid gavel för massaktioner som ett möjligt sätt att störta en regering. I praktiken betyder detta att Morales vid den här tidpunkten förlitade sig på stöd från OAS.

Högeroppositionen med Camacho i spetsen gick förstås inte med på sådana villkor. Reaktionen kände sig stark eftersom den hade många människor mobiliserade på gatorna, välorganiserade fascistgäng, stöd från stora delar av polisen och armétopparnas godkännande. Mesa, oppositionskandidaten som stod mot Morales i valet den 20 oktober och som representerade en mer "moderat" del av borgerlighetens opposition, sade också nej till Morales förslag om nyval och insisterade på att han skulle avgå. Skillnaden mellan fraktionerna är att Mesa ville ha kontroll över en "ordnad och konstitutionell" kupp, medan Camacho ville bryta fullständigt med den gamla regimen.

Tidigt på eftermiddagen förklarade armén att den skulle intervenera för att förhindra att "irreguljära beväpnade grupper attackerade befolkningen", vilket anspelade på krypskyttarna som anfallit gruvarbetarna i Potosí. De bröt därmed mot befälsordningen och agerade på eget initiativ, inte längre på presidentens order. Kort därefter "föreslog" armén i ett officiellt uttalande att Morales borde avgå. Kuppen var genomförd.

Klockan 16:50 meddelade Morales att han avgick som president. Han följdes av sin vicepresident Alvaro García Linera som också avgick. Under dagen hade dussintals MAS-tjänstemän avgått, några av dem för att fly det sjunkande skeppet, andra för att de hotats av reaktionen (som i några fall tände eld på deras hem eller hotade eller kidnappade deras familjer). Reaktionen hade för tillfället vunnit.

En ödesdiger eftergiftspolitik

Vi har varit motståndare till kuppen ända sedan dag ett, och vi har argumenterat bestämt för att revolutionära medel varit det enda sättet att motarbeta den. Evo Morales regering har gjort precis tvärtom.

I det förra valet 2014 fick Evo Morales fortfarande 63 procent av rösterna, men i oktober 2019 hade resultatet fallit till 47 procent.

Morales hade ingått ett avtal med jordbruksindustrierna i Santa Cruz genom att ge dem alla möjliga eftergifter (som att ta tillbaka ett förbud mot genmodifierade grödor, tillåta mer skogsskövling och förhandla med Kina om köttexport). Han var så säker på att han vunnit tillräckligt starkt stöd att han på sitt första torgmöte inför valkampanjen i Santa Cruz hälsade "affärsmännen i Santa Cruz ... som alltid kommer med lösningar för hela Bolivia" och skröt om överenskommelserna med Kina om export av kött, sojabönor och quinoa. Det var detta klassamarbete och dessa eftergifter till kapitalisterna, de multinationella företagen och landägarna som ledde till att arbetarnas och böndernas stöd för regimen vittrade bort.

I Potosí har det pågått en massmobilisering mot Evo Morales som inte hade samma sociala sammansättning som den reaktionära rörelsen i Santa Cruz. Man var missnöjda med att ett tyskt multinationellt företag fått rätten att utvinna litium i 70 år framåt. En regering som kallar sig antiimperialistisk, gav i praktiken bort landets naturresurser till ett utländskt företag. Detta var en av de främsta orsakerna bakom massprotesterna mot regeringen i Potosí som började före valet. Slutligen utfärdade Evo Morales lördagen den 9 november ett dekret som tog tillbaka eftergifterna. Det var för lite, för sent.

Som för att strö salt i såren utnämnde Evo Morales gruvägaren och tidigare högerpolitikern Orlando Careaga som toppkandidat för posten som senator i Potosí, mot medlemmarnas vilja i hans parti MAS. Samma sak gällde MAS kandidat i Chuquisaca, Martha Noya Laguna. Partiet alienerades från sina egna gräsrötter och ledde till att en massrörelse kunde utvecklas mot MAS inom samma områden som tidigare utgjort ett starkt stöd för Morales.

Foto: Zlatica Hoke / Wikimedia Commons (public domain)

Arbetare och bönder: återuppliva era revolutionära traditioner!

I Bolivia pågår nu en öppen kamp mellan olika delar av härskarklassen. Camacho och cruceña-oligarkin vill börja om från noll, arrestera alla MAS-tjänstemän och ställa dem inför rätta, ha en tillfällig regering bestående av dem själva, polisen och armén och att val ska hållas på deras egna villkor. Mesa söker desperat en konstitutionell lösning, där det är den nuvarande regeringen som ska kalla till nyval. Vad resultatet av maktkampen än blir så har högern tagit över i Bolivia och kommer att bilda en regering (som förr eller senare kommer att legitimeras genom ett val) som kommer att släppa loss en våg av attacker mot arbetare, bönder och ursprungsbefolkning och som kommer att förstöra det sista av de senaste 14 årens erövringar.

Bilden av Camacho och Pumari när de går in i Palacio Quemado (regeringens tidigare högkvarter i La Paz), med bibeln i hand och en boliviansk flagga i den gamla stilen (till skillnad från wiphalan som är ursprungsbefolkningens och som nu har tagits ner från alla officiella byggnader) illustrerar tydligt vad för slags krafter som ligger bakom kuppen.

Trots att kapitalisterna tog emot varenda eftergift Morales var beredd att ge dem kunde de aldrig helt förlika sig med att ha en fackföreningsman från ursprungsbefolkningen i regeringens ledning – en regering som var en biprodukt från de revolutionära rörelserna 2003 och 2005. De bara väntade på rätt tillfälle att slå till och ta tillbaka sin makt. Att Evo Morales regering faller är ytterligare ett bevis på hur bankrutta reformismens metoder är.

Det enda sättet att garantera permanenta framsteg för arbetare och bönder är inte att ingå överenskommelser med kapitalisterna, bankirerna, landägarna och de multinationella företagen utan att mobilisera de förtryckta massorna för att på revolutionär väg krossa kapitalistoligarkins och imperialismens ekonomiska makt. Bara genom att lägga beslag på den härskande klassens produktionsmedel, mark och naturresurser kan arbetarna kontrollera dem och använda dem som en del i en demokratisk produktionsplan som tillgodoser majoritetens behov.

Bolivias arbetare och bönder har stolta revolutionära traditioner. De måste hitta tillbaka till andan och programmet i Pulacayo-teserna som gruvarbetarfacket antog 1946: "de underutvecklade ländernas proletariat tvingas förena uppgifterna i kampen för borgerlig demokrati med striden för socialism."

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.