Alliansen och regeringen har undvikit ett extraval. Medan de socialdemokratiska politikerna behåller sina välbetalda regeringsposter kan borgarklassen vara säkra på att samma politik fortsätter oavsett vem som vinner valen. De hoppas att deras överenskommelse ska ge systemet stabilitet – men kaoset kommer fortsätta. Kapitalismens kris är långt ifrån löst, och de tänker låta arbetarklassen betala priset.
Det politiska etablissemanget och borgarklassen kan andas ut. Det blir inget nyval. Stefan Löfven, som länge svansat efter högerpartierna för att få till stånd ett samarbete, fick äntligen som han ville. Han får behålla jobbet medan arbetarklassen fortsätter leva under arbetslöshet, stress, otrygghet och nedskärningar.
Utgången i valet i september gav en majoritet till högern om man räknar in Sverigedemokraterna. Det enda sättet att ändra riktning hade varit om man gått till extraval med sikte på en rejäl vänsterpolitik för socialism. Men det hade Löfven givetvis aldrig kunnat tänka sig. Ett extraval hade varit ett guldläge för Vänsterpartiet, som hade haft chansen att skilja ut sig rejält från hela det politiska träsket – och då i synnerhet från socialdemokratins högervridna ledning.
Förakt för demokratin
Den så kallade decemberöverenskommelsen innefattar alla riksdagspartier, utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, och ska gälla fram till valdagen 2022. Den innebär att en mindre partikonstellation lovar att inte rösta mot en större. Minoriteten ska alltså inte driva sin egen politik i riksdagen. Därmed är det största blocket garanterade att kunna få igenom sin budget och fortsätta styra landet.
En minoritetsregering ska med andra ord kunna styra utan stöd från en majoritet i riksdagen. Det innebär att riksdagens makt över regeringen inskränks, vilket annars är en grundläggande princip i den parlamentariska demokratin. Detta är därför också ett sätt att inskränka demokratin – men bekvämt nog utan att behöva ändra grundlagen. På så sätt försöker politikerna manipulera den demokratiska ordning de påstår sig värna.
Känslan av att det inte spelar någon roll vad man röstar på kommer oundvikligen växa. Om Socialdemokraterna regerar med stöd från alliansen och om Vänsterpartiet inte kan påverka nämnvärt – vad har då väljarna att säga till om? Det blir samma block av borgerliga partier och socialdemokrater som bestämmer oavsett. Det är väldigt liten skillnad på detta och en renodlad S+M-regering.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet får nu administrera alliansens budget. I vårpropositionen kan tillägg göras, men det är först i höst som de kan lägga en egen budget. Det finns ingenting som talar för att den heller skulle innehålla särskilt många vänsterförslag. Tvärtom måste regeringen nu ta än mer hänsyn till högern för att alliansen ska hålla fast vid uppgörelsen.
Klassklyftorna ökar
Den budget som det rödgröna blocket presenterade i höstas innehöll några förslag som var viktiga, men svidande otillräckliga. Man skulle genomföra reformer på sammanlagt 25 miljarder, vilket bland annat bestod i två miljarder till äldreomsorgen, höjt tak i a-kassan och avskaffad bortre gräns i sjukförsäkringen. Men välfärden har dränerats på 250 miljarder sedan år 2000, och dessa förslag gör inte mycket mer än att delvis hejda nedskärningarna.
Andra förslag var ett direkt slag i ansiktet, framförallt på unga arbetare. Regeringen föreslog att man skulle lägga drygt 4 miljarder på inrätta 32 000 ”traineejobb” i sjukvården, äldreomsorgen och på fritids – med 13 000 kr i månaden i lön. Men välfärden blöder och behöver inte en illa uppstyrd arbetsmarknadsinsats – den skulle behöva att man heltidsanställer ungdomarna. Och ungdomar behöver en solid inkomst och ett jobb som de kan vara stolta över.
Socialdemokraterna talar som om arbetare och ungdomar ska vara tacksamma för detta. Det är som om en hemlös förväntas vara tacksam för att någon givit honom en plastpåse att hålla över huvudet när det ösregnar. Så länge det inte är helt beckmörkt ska vi tydligen inte visa något missnöje utan tacksamt och tålmodigt vänta på löften om eventuella framtida reformer.
Sverige är det OECD-land där klyftorna ökat som mest, där näringslivets direktörer tjänar i genomsnitt 46 industriarbetarlöner och där en lågutbildad person i Vårby lever i genomsnitt 18 år mindre än en högutbildad i Danderyd. Arbetarklassen har upplevt försämringar, nedskärningar och ökad stress under flera decennier. Om högerpolitiken består i stort kommer enstaka reformer inte att bryta den utvecklingen. Att det inte oroar högerpartierna är knappast någon överraskning, men det verkar inte heller vara särskilt viktigt för Socialdemokraternas ledning.
Kapitalisterna håvar samtidigt in miljoner på undersköterskornas och industriarbetarnas bekostnad. Bankerna och storföretagen fortsätter lyfta miljardvinster. Politikerna lever samtidigt i en annan värld än majoriteten av Sveriges befolkning, och det börjar bli tydligt för allt fler. Det viktiga för dem verkar bara vara att de ska få styra i fred, utan störande moment som nyval.
En present till Sverigedemokraterna
Det enda sättet att bekämpa Sverigedemokraterna och rasismen är att erbjuda ett alternativ till högerpolitiken genom att föra en socialistisk politik. Samtidigt måste man mobilisera till kamp emot kapitalismens alla fasor – arbetslösheten, de otrygga anställningarna och underbemanningen. Det är genom att erbjuda kamp för alla grupper inom arbetarklassen som man kan ena arbetarklassen och bekämpa förtryck och fördomar. Detta är vad Vänsterpartiet borde göra.
Så länge alla traditionella partier verkar anse det vara betydligt viktigare att behålla makten än att genomföra en politik som hjälper vanligt folk, så kommer Sverigedemokraterna alltmer framstå som ett alternativ till det maktfullkomliga politiska etablissemanget. SD har blivit så stora som de är för att det inte varit tillräckligt stor skillnad mellan Socialdemokraterna och alliansen. Och i sin tur inte tillräckligt stor skillnad mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Att Socialdemokraterna gör upp med högern stärker bara känslan av att de står för samma politik. Därför kommer överenskommelsen, som till synes gjordes för att hindra deras inflytande, i stället att stärka dem och öka det.
Det är omöjligt att säga precis hur mycket de kommer växa, men en viktig faktor är att det inte finns något tydligt alternativ till vänster. När SD är det enda parti som verkar stå upp mot etablissemanget, är det faktiskt inte uteslutet att de till och med kommer kunna bli största parti i nästa val. I takt med att de växer kommer också trycket att öka inom de andra högerpartierna för att anpassa sig till dem politiskt.
En mer öppet rasistisk politik har redan börjat visa sig – från Folkpartiets krav på språktest för invandrare 2002 till Hägglunds hets om ”kostnaderna för flyktingmottagandet”. Detta ökar också pressen på Socialdemokraterna och Miljöpartiet att anpassa sig. Överenskommelsen förebådar alltså en mer rasistisk politik, även om den kombineras med en hårdare ton mot Sverigedemokraterna. Båda sakerna spelar Sverigedemokraterna i händerna.
Alliansen förlorade mest i höstens val och överenskommelsen ger dem tid att återuppbygga sitt förtroende, och förbereda inför ett öppet samarbete med SD. Det senare ser snart ut att vara oundvikligt om det alls ska bli fråga om någon renodlad borgerlig regering. Det verkar samtidigt som att de gjort sin läxa och förstått att en öppen koalitionsregering med Socialdemokraterna bara skulle stärka Sverigedemokraterna ytterligare – vilket de vill undvika att göra i onödan.
De hoppas givetvis också på att Löfvens regering kommer att göra bort sig med någon större nedskärning eller liknande. Då ska de återigen kunna framstå som något slags alternativ, precis som när de vann valet 2006 då de pressade bort Göran Persson som utmålats som en bufflig och maktfullkomlig ”godsägare”. Men i och med decemberöverenskommelsen kommer de ha svårt att framstå som ett särskilt tydligt alternativ.
Socialdemokraternas högervridning visar sig
Så länge högeralliansen håller, är regeringen beroende av Vänsterpartiet för att vara den största partikonstellationen. Därför är det inte uteslutet att Socialdemokraterna tvingas till vissa mindre eftergifter till Vänsterpartiet, om inte annat för att också kväva det starka missnöjet bland sina egna medlemmar och väljare. Men dessa eftergifter kommer inte bli särskilt mycket större än de saker man redan fått igenom.
Den främsta tendensen kommer i stället vara att regeringen går till höger under pressen från borgarklassen och dess representanter i riksdagen. Regeringens beslut om att man ska ”samtala” med alliansen om försvarspolitiken, energipolitiken och pensionssystemet pekar i samma riktning. Löfven har under hela valrörelsen, under hela hösten och nu efter uppgörelsen pratat om behovet av att komma överens med högern på fler politikområden. Både ledande Socialdemokrater och Miljöpartister har uttalat sig i media om behovet av att ta steg åt höger och göra upp med alliansen. Före detta statsminister Göran Persson har ett flertal gånger uppmanat Socialdemokraterna att samarbeta med Moderaterna och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson likaså.
Det handlar därför inte bara om någon teknisk uppgörelse som tillåter regeringen att föra sin politik. Det är ett steg åt höger, en upptrappning av ett klassamarbete med högern. Även om Socialdemokraterna hade velat föra en vänsterpolitik, skulle det inte accepteras av allianspartierna. Uppgörelsen förutsätter därmed att regeringen för en högerpolitik.
Att Socialdemokraterna gjort upp med högern visar hur långt höger ledningen för partiet gått. Det är inget annat än ett slag i ansiktet på alla de arbetare som röstat på, organiserat sig i och byggt upp den socialdemokratiska rörelsen. De kommer att straffas hårt för detta svek, men som andra socialdemokratiska partier i Europa verkar ledningen hellre vilja att offra partiet än föra arbetarklassens talan. Allt för kapitalismens stabilitet.
Vänsterpartiet måste bryta med regeringen
Stafettpinnen tycks därmed gå över till Vänsterpartiet att vara arbetarklassens och ungdomens röst. Extravalet hade varit en möjlighet att utmana SD och högerns politik, om man gått till val på en socialistisk politik och mobiliserat för det. Man hade kunnat förklara det helt grundläggande faktum att det inte finns någon bra anledning till att alla samhällets rikedomar – som vi arbetare skapar genom vårt arbete – hamnar i fickorna på ett fåtal och sedan göms undan.
I stället för att pengarna blir miljardutdelningar till bankernas och storföretagens ägare skulle vi kunna använda dem för att bygga billiga, subventionerade hyresrätter, garantera alla arbete eller utbildning och rusta upp välfärden. Men då måste vi ta över storföretagen först, under demokratisk arbetarkontroll. Det är trots allt vad socialistisk politik borde handla om. Vänsterpartiet hade kunnat framstå som det enda alternativet till den övriga politiska sörjan, och därigenom också hejda Sverigedemokraternas framfart inom arbetarklassen.
Nu säger Vänsterpartiet tvärtom att de ser fram emot ett fortsatt samarbete med regeringen, att kompromissen om vinster i välfärden ligger fast och att de ska samarbeta med regeringen under resten av mandatperioden. Men det enda sättet för V att fortsätta samarbetet är om de kapitulerar inför regeringens övriga högerpolitik.
Man kommer inte få igenom något stort nog för att rättfärdiga ett stöd till denna regering – Löfven har redan markerat att han bryter samarbetet med dem om de ställer för stora krav, för att istället komma överens med alliansen. Om alliansen bryts upp och något av partierna visar sig vara villiga att stötta regeringen så kommer regeringen att helt strunta i Vänsterpartiet. Och ju längre tiden går, ju mer krisen globalt utvecklas och ju sämre ekonomin blir, desto mer ökar trycket från borgarklassen på regeringen att inte göra eftergifter till vänster.
Vänsterpartiets politik är naturligtvis bättre än Socialdemokratins högerpolitik. Men när partiledningen är beredd att ge upp majoriteten av kraven för att få ett inflytande över regeringens politik så blir skillnaderna inte så tydliga. Jonas Sjöstedt har sagt att man kommer vara ett oppositionsparti. Men samtidigt har han sagt att man skulle samarbeta med regeringen om framtida budgetar under hela mandatperioden.
Så länge Vänsterpartiet i praktiken är ett stödparti – med motivet att ”alternativet är värre” eller i en jakt på ett inflytande i enskilda frågor – kommer regeringen bara fortsätta försöka släpa med dem åt höger. Men det värsta är att man fläckar ned sitt namn och ses som medansvarig för den förda politiken. Då kommer man inte kunna locka vare sig SD-väljare som tröttnat på etablissemanget eller radikaliserade ungdomar och arbetare, som är misstänksamma mot regeringen.
När regeringen lutar sig på alliansen blir Vänsterpartiet inget mer än borgarklassens vänstersvans. Att man formellt står utanför kan eventuellt kan gynna dem, men det bygger i så fall på att de tar avstånd från regeringen. Vad partiet därför borde göra, är att rösta emot alla högerförslag som kommer ifrån regeringen, inklusive vårpropositionen. De borde hålla ett tydligt avstånd till regeringen och kritisera alla dess steg åt höger.
Partiet borde förklara att det enda sättet att få igenom stora förbättringar är att mobilisera för klasskamp. För att arbetarklassen ska få förtroende för partiet måste man först och främst delta i all kamp som sker och sedan visa i riksdagen att man för en konsekvent vänsterpolitik. Om man tvärtom är frånvarande i demonstrationerna och sedan kompromissar bort sin politik i riksdagen, så kommer man inte framstå som ett särskilt pålitligt alternativ.
Även om man får igenom enskilda saker är alla segrar bara tillfälliga under kapitalismen, och kan snabbt tas ifrån oss igen. Detta visas inte minst av att partiets stora fråga om förbud mot vinster i välfärden är en ren försvarsåtgärd mot privatiseringspolitiken. Inom kapitalismens ramar kommer försämringarna bara öka. Att inge illusioner om att man ska kunna föra en reformpolitik inom systemet, för att sedan stödja regeringens högerpolitik, leder bara till besvikelse. Det enda sättet att inge ett hopp om en bättre framtid är tvärtom att förklara behovet av socialism.
Allt är som förut, inget är som förut
Alla partier pratar nu på som om allt fortsätter som förut. Alliansen säger sig vara en fortsatt ”stark opposition”, vilket är långt ifrån sanningen. Det är redan konflikter inom Moderaterna och röster höjs inom de andra partierna som kan leda till att alliansen bryts upp. Socialdemokraterna tror sig samtidigt sitta tryggt i båten. Denna situation är naturligtvis en fortsättning på vad som varit – den har skapats av hela den föregående perioden. Men det kommer inte vara som förut.
Detta inser även delar av borgarklassen. Flera borgerliga ledarsidor har visat en tydlig oro över konsekvenserna av överenskommelsen. De förstår att det finns all anledning för dem att oroa sig för ett tappat förtroende för de traditionella partierna och en polarisering till höger och vänster. Dagens industri skrev exempelvis den 27 december:
”Det finns många skäl att ifrågasätta innebörden av den överenskommelse som de sex partierna presenterade nu på lördagsförmiddagen. Det är utmanande för demokratin och för det proportionella valsystemet (som ju syftar till att garantera en representativitet för riksdagen) att konstruera ett sätt att göra minoritetsstyre till en permanent möjlighet. Det finns en fara i att regeringen fjärmas från styrkeförhållandena i riksdagen.”
”Och slutsumman är att de etablerade partierna har bildat en politisk kartell. Det kan bara gynna missnöjespartier som Sverigedemokraterna. Eller för den delen Vänsterpartiet. Stefan Löfven leker med elden.”
Borgerligheten ser vad som händer i resten av världen och förstår att detta är början på en kris för den borgerliga demokratin. Hur ska de kunna genomföra de nödvändiga attackerna mot arbetarklassen om de inte har en stark regering som kan genomföra dem och backa upp dem? Det är en kortvarig stabilitet de har köpt sig. Stora strider står ännu framför oss.
Detta visar den borgerliga demokratins krassa verklighet: Den är inget annat än bankernas och storföretagens diktatur. Den är ett sätt för borgarklassen att få massorna att tro att de kan påverka politiken, men staten är alltid den härskande klassens stat. Kapitalisterna vet precis hur de ska hota och korrumpera politiker för att få dem att gynna dem och deras system.
Arbetarklassen kommer steg för steg lära sig av hårda och bittra erfarenheter vad detta system går ut på. Decemberöverenskommelsen är ytterligare ett steg i den riktningen. Som marxister är det vår uppgift att steg för steg förklara vad som sker, delta i kampen och förbereda inför en kommande revolution.
Den turbulenta period vi är inne i på världsskala leder till kamp och revolutioner i ett land efter ett annat. Detta kommer även att komma till Sverige. Vi har sett det i miniatyrform under det senaste årets radikalisering med protesterna mot fascistattackerna, demonstrationerna emot SD och den uppmärksammade Öresundstågsstrejken.
Men all historisk erfarenhet visar att revolutioner inte kan vinnas utan att arbetarklassen leds av ett stort revolutionärt parti. Därför måste vi ställa krav på Vänsterpartiet, det största arbetarpartiet som inte gör upp med högern, för att visa vad som skulle behövas. Men Vänsterpartiet är i nuläget inte ett revolutionärt parti. Därför kan man inte sätta hela sitt hopp till Vänsterpartiet. Striden kommer avgöras av hela arbetarklassen – av miljoner arbetande människor – när de väl börjar röra på sig.
Oavsett vad som händer med arbetarrörelsen kommer det krävas många marxister för att vinna striden för den revolutionära marxismen inom arbetarrörelsen. Därför uppmanar vi alla våra läsare att gå med i IMT och Avanti och tillsammans med oss kämpa för att bygga marxismens styrkor.
Läs mer:
http://www.marxist.se/extravalet-och-den-svenska-kapitalismens-kris