Därför är vi marxister

av Alan Woods (Översättning: Christofer Bengtsson)
Foto: Arkiv

Två decennier har gått sedan Francis Fukuyama publicerade en bok med titeln The End of History and the Last Man, där han proklamerar marknadsekonomins och den borgerliga demokratins slutgiltiga triumf. Denna idé tycktes bekräftas av nästan 20 år av kraftigt växande marknader och en nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Politiker, centralbanker och Wall Street-chefer var övertygade om att de äntligen hade tämjt de ekonomiska konjunkturcyklerna.

Idag, två decennier efter Sovjetunionens fall, finns det inte ett spår kvar av bourgeoisiens illusioner. Världen upplever den djupaste krisen sedan 1930-talet. Inför den katastrofala situationen på världsskala, befinner sig borgarna i USA, Europa och Japan i paniktillstånd. På 1930-talet, sade Trotskij att borgarklassen "marscherar mot en katastrof med slutna ögon". Dessa ord beskriver exakt vad som gäller för den nuvarande situationen. De kunde ha skrivits igår.

Under de senaste tjugo åren har de borgerliga ekonomerna skrytit om att det inte skulle finnas någon mer hög- och lågkonjunktur, att konjunkturcykeln hade avskaffats. Det är ett faktum att de borgerliga ekonomerna under flera årtionden inte förutsåg en enda hög- eller lågkonjunktur. De hade i stället arbetat fram en fantastisk ny teori som kallas "den effektiva marknadshypotesen". Egentligen finns det inget nytt i den teorin alls. Den är inte mer än den gamla tanken att: "Om man låter den vara ifred kommer marknaden att lösa allt. Den kommer automatiskt att balansera sig. Bara inte regeringen ingriper, kommer det bli bra på längre sikt." Till vilket John Maynard Keynes gav det berömda svaret: "På längre sikt är vi alla döda."

Under det första decenniet av 2000-talet har det blivit allt tydligare att kapitalismen har uttömt sin progressiva potential. I stället för att utveckla industrin, vetenskapen och tekniken, fortsätter kapitalismen ständigt att undergräva dem. Produktivkrafterna stagnerar, fabrikerna stängs på löpande band, och miljoner människor förlorar sina arbeten. Allt detta är symptom på att produktivkrafternas utveckling på världsskala har gått över privategendomens och nationalstatens snäva gränser.

Detta är den mest grundläggande orsaken till den nuvarande krisen och har avslöjat kapitalismens konkurs i sin mest bokstavliga bemärkelse. Irlands och Greklands svåra situation bekräftar tydligt den europeiska kapitalismens allvarliga tillstånd. I morgon sprider sig smittan till Portugal och Spanien. Men Storbritannien och Italien ligger inte långt efter. Och Frankrike, Tyskland och Österrike kommer obevekligen att följa dem utför stupet.

De borgerliga ekonomerna, politikerna, och framför allt alla reformister, väntar desperat på någon sorts återuppvaknande. De hoppas att ekonomin ska rädda situationen genom att återhämta sig. Arbetarklassens ledare, de fackliga ledarna och de socialdemokratiska ledarna, tror att denna kris är något tillfälligt. De antar att det kan lösas genom att göra vissa justeringar i det befintliga systemet, att allt som behövs är mer kontroll och reglering, och att vi kan återgå till den situation som rådde innan. Men denna kris är ingen vanlig kris, och den är inte tillfällig. Den markerar en grundläggande vändpunkt i processen, den punkt vid vilken kapitalismen nått en historisk återvändsgränd. Det bästa man kan hoppas på är en svag återhämtning, tillsammans med hög arbetslöshet och en lång period av åtstramningar, nedskärningar och fallande levnadsstandard.

Den borgerliga ideologins kris

Marxismen är i första hand en filosofi och en världsåskådning. I Marx och Engels filosofiska skrifter finner vi inte ett slutet filosofiskt system, utan en rad briljanta insikter och påpekanden, som, om de utvecklades, skulle ge ett värdefullt tillskott till vetenskapens metodologiska arsenal.

Ingenstans är krisen för borgerlig ideologi tydligare än i det filosofiska riket. I sitt tidiga skede, då borgarklassen ännu stod för framsteg, var den kapabel att odla stora tänkare såsom Hobbes Locke, Kant och Hegel. Men i sin epok av senilt förfall, är bourgeoisien oförmögen att utveckla några stora idéer. I själva verket är den inte i stånd att utveckla några idéer alls.

Eftersom den moderna bourgeoisien är oförmögen till djärva generaliseringar förnekar den själva begreppet ideologi. Det är anledningen till att postmodernisterna talar om "ideologins slut". De förnekar begreppet framsteg helt enkelt eftersom inga ytterligare framsteg är möjliga under kapitalismen. Engels skrev en gång: "Filosofi och studier av den verkliga världen förhåller sig till varandra på samma sätt som onani och sexuell kärlek." Den moderna borgerliga filosofin föredrar det förstnämnda. I sin besatthet att bekämpa marxismen, har de dragit filosofin tillbaka till den värsta perioden av sitt gamla, utslitna och sterila förflutna.

Den dialektiska materialismen är ett dynamisk synsätt för att förstå naturens, samhällets och tankens mekanismer. Det är verkligen ingen föråldrad 1800-talsåskådning, utan ett påfallande modernt synsätt på naturen och samhället. Dialektiken gör sig av med det fasta, stela och livlösa sätt att se på saker och ting som kännetecknade den gamla mekaniska skolans klassiska fysik. Den visar att saker och ting under vissa omständigheter kan vändas till sin motsats.

Den dialektiska uppfattningen att en gradvis ackumulering av små förändringar vid en avgörande punkt kan förvandlas till ett gigantiskt språng har fått en slående bekräftelse i bland annat modern kaosteori. Teorin har satt stopp för den typ av smal, mekanisk och återhållsam determinism (förutbestämdhet) som dominerat vetenskapen i över hundra år. Den marxistiska dialektiken är 1800-talets sätt att uttrycka vad kaosteori nu uttrycker matematiskt: att olika saker har inbördes relationer till varandra, och dessa relationers organiska karaktär.

Studiet av fasövergångar utgör ett av de viktigaste områdena för samtida fysik. Det finns ett oändligt antal exempel på samma fenomen. Kvantitetens omvandling till kvalitet är en universell lag. Mark Buchanan visar i sin bok Ubiquity: Why Catastrophes Happen hur detta tar sig uttryck i så olikartade fenomen som hjärtinfarkter, laviner, skogsbränder, tillväxt och minskning av djurpopulationer, börskriser, krig, och även förändringar i mode och konst. Ännu mer förvånande, är att dessa händelser uttrycks som en matematisk formel som kallas potenslag.

Dessa anmärkningsvärda upptäckter förutsågs för länge sedan av Marx och Engels, som gav Hegels dialektiska filosofi en rationell (det vill säga materialistisk) grund. I sin Logik (1813) skrev Hegel: "Det har blivit ett vanlig skämt i historien att låta stora effekter uppstå ur små orsaker." Detta var långt innan någon ens hade hört talas om "fjärilseffekten". Liksom vulkanutbrott och jordbävningar, är revolutioner resultatet av en långsam ackumulering av motsägelser under en lång period. Processen når så småningom en kritisk punkt där ett plötsligt språng inträffar.

Den historiska materialismen

Varje samhällssystem anser att det självt är den enda möjliga formen av mänsklig tillvaro. Att dess institutioner, dess religion och dess moral är historiens slutpunkt. Det är vad kannibalerna, de egyptiska prästerna, Marie Antoinette och Tsar Nicolas alla innerligt har trott. Och detta är vad Francis Fukuyama ville bevisa när han intygade, utan minsta belägg, att det så kallade fria marknads-systemet är det enda möjliga – precis när det har börjat att sjunka.

Precis som Charles Darwin förklarar att arter inte är oföränderliga, att de har ett förflutet, en nutid och en framtid, att de förändras och utvecklas, förklarar även Marx och Engels att ett givet samhällssystem inte är någonting evigt. Analogin mellan samhälle och natur är naturligtvis bara ungefärlig. Men också den mest ytliga undersökning av historien visar att det är helt grundlöst att anta att förändringar sker gradvis. Samhället, liksom naturen, går igenom långa perioder av långsamma och gradvisa förändringar, men också här avbryts linjen av en explosiv utveckling där krig och revolutioner accelererar förändringsprocessen enormt. I själva verket är det dessa händelser som fungerar som huvudmotorn för den historiska utvecklingen.

Den grundläggande orsaken till revolutionerande förändringar är det faktum att ett visst socioekonomiskt system har nått sina gränser och inte kan utveckla produktivkrafterna som tidigare. Marxismen analyserar de dolda drivfjädrar som ligger bakom det mänskliga samhällets utveckling från de tidigaste stamsamhällena fram till nutid. Med hjälp av den materialistiska historieuppfattningen kan vi förstå historien, inte som en serie osammanhängande och oförutsedda händelser, utan i stället som en del av en klar och sammanhängande process. Det är en serie av handlingar och reaktioner, som omfattar politiken, ekonomin och hela spektrumet av social utveckling.

Förhållandet mellan alla dessa fenomen är ett komplext dialektiskt förhållande. Mycket ofta görs försök att misskreditera marxismen genom att tillgripa en karikatyr av dess metod för historisk analys. En vanlig förvrängning är att Marx och Engels "reducerade allt till ekonomi." Denna absurditet besvarades många gånger av Marx och Engels, som exempelvis i följande utdrag från Engels' brev till Bloch:

"Enligt den historiskmaterialistiska grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara det ensamt avgörande, blir hela satsen genast abstrakt, absurd och intetsägande."

Kommunistiska manifestet

Kommunistiska manifestet, som skrevs 1848, är i dag den mest moderna boken man kan läsa. Det är sant att detaljer har förändrats, men alla de grundläggande idéer som finns i Kommunistiska manifestet är lika relevanta och sanna idag som när de en gång skrevs. Det kan man jämföra med den stora majoriteten av böcker som skrevs för ett och ett halvt sekel sedan, som idag bara är av historiskt intresse.

Det som är mest slående med Manifestet är på det sätt vilket det förutser de mest grundläggande fenomen som fångar vår uppmärksamhet på världsskala i nutid. Låt oss ta ett exempel. När Marx och Engels skrev, hörde de stora multinationella företagens värld fortfarande till en mycket avlägsen framtid. Trots detta förklarade de hur "fri företagsamhet" och konkurrens oundvikligen skulle leda till att kapitalet koncentrerades på färre händer och produktivkrafterna monopoliseras.

Det är uppriktigt sagt komiskt att läsa uttalandena från "marknadens" försvarare gällande Marx påstådda misstag i denna fråga, när det i själva verket var en av hans mest briljanta och korrekta prognoser. I dag är det ett obestridligt faktum att processen av kapitalkoncentration, som förutsågs av Marx, har skett, fortsätter ske, och under de senaste tio åren har nått nivåer som saknar motstycke.

I flera decennier försökte borgerliga sociologer motbevisa dessa påståenden och "bevisa" att samhället blivit mer jämlikt och att klasskampen, följaktligen, var lika föråldrad som handväven och träplogen. Arbetarklassen hade försvunnit sade de, och vi var alla medelklass. Och vad gällde kapitalkoncentrationen, skulle framtiden ligga i småföretag under devisen "small is beautiful" ("litet är vackert").

Hur ironiskt låter inte detta i dag! När hela världsekonomin domineras av högst 200 jätteföretag, de allra flesta baserade i USA, och monopoliseringsprocessen har nått proportioner utan motstycke. Under det första kvartalet av 2006 uppgick värdet av uppköp och sammanslagningar i USA till 10 miljarder dollar om dagen. Denna febrila verksamhet innebär inte en utveckling av produktivkrafterna, utan motsatsen.

Och monopoliseringstakten avtar inte utan ökar. Den 19-20 november 2006 slog värdet av uppköp och sammanslagningar i USA rekord med 75 miljarder dollar – inom loppet av 24 timmar! Uppköp är en slags företagskannibalism som oundvikligen följs av att tillgångarna säljs av, fabriker läggs ned och de anställda avskedas – det vill säga av en veritabel slakt av produktionsmedlen och offrandet av tusentals arbetstillfällen på profitens altare.

Samtidigt ökar hela tiden ojämlikheten. I alla länder har vinsternas andel av nationalinkomsten nått rekordhöga nivåer, samtidigt som lönernas andel ligger på rekordlåga nivåer. Hemligheten bakom den föregående periodens ekonomiska uppgång var att kapitalisterna sög ett rekordstort mervärde ur arbetarklassen. I USA producerar arbetarna i genomsnitt en tredjedel mer än för tio år sedan, men samtidigt stagnerar eller faller reallönerna i reala termer. Profiterna har växt och de rika har blivit rikare på arbetarklassens bekostnad.

Låt oss ta ett annat exempel som är än mer slående: globaliseringen. Världsmarknadens förkrossande dominans är vår epoks viktigaste uttryck, och detta ska vara någonting som upptäckts nyligen. I själva verket förutsågs och förklarades globaliseringen av Marx och Engels för över 150 år sedan. Men när manifestet skrevs, fanns det praktiskt taget inga empiriska data som stödde en sådan hypotes. Den enda riktigt utvecklade kapitalistiska ekonomin var England. De framväxande industrierna i Frankrike och Tyskland (som inte ens existerade som ett enat land) var fortfarande skyddade bakom höga tullmurar – ett faktum som är bekvämt nog glömts bort i dag, när västerländska regeringar och ekonomer strängt föreläser för resten av världen om behovet av att de ska öppna upp sina ekonomier.

På världsskala är den globaliserade "marknadsekonomins" effekter skrämmande. År 2000 hade de 200 rikaste personerna lika stora rikedomar som de två miljarder fattigaste tillsammans. Enligt uppgifter från FN lever 1,2 miljarder människor på mindre än två dollar om dagen. Av dessa dör åtta miljoner män, kvinnor och barn varje år eftersom de inte har tillräckligt med pengar för att överleva. Alla håller med om att mordet på sex miljoner människor under den nazistiska förintelsen var ett fruktansvärt brott mot mänskligheten, men här har vi en tyst förintelse som dödar åtta miljoner oskyldiga människor varje år, och som det är helt tyst om.

Vid sidan av den mest fruktansvärda misär och mänskligt lidande finns det en orgie av obscena inkomster och överflödig rikedom. Det finns för närvarande 945 miljardärer i världen med en samlad förmögenhet på 3,5 biljoner dollar. Många är amerikanska medborgare. Bill Gates har en personlig förmögenhet som beräknas till cirka 56 miljarder dollar. Warren Buffet är inte långt efter med 52 miljarder dollar. För tillfället skryter de om att denna omoraliska rikedom sprider sig till "fattigare länder". Bland de superrika finns det 13 kineser, 14 indier – och 19 ryssar. Och detta skulle vara anledning att fira!

Klasskamp

Den historiska materialismen lär oss att förhållandena bestämmer medvetandet. Problemet är att medvetandet alltid släpar efter den objektiva situationen, massorganisationerna släpar efter medvetandet, och framför allt, släpar arbetarklassens ledning till och med ännu längre efter. Detta är den viktigaste motsägelsen i den nuvarande perioden. Den måste lösas, och den kommer att lösas.

Idealister har alltid hävdat att medvetandet är den huvudsakliga drivkraften bakom all mänsklig utveckling. Men även de mest ytliga studier av historien visar att det mänskliga medvetandet tenderar att släpa efter händelserna. Långt ifrån att vara revolutionärt, är medvetandet naturligt och djupt konservativt. De flesta människor tycker inte om tanken på förändring och ännu mindre en våldsam omvälvning som förändrar de rådande omständigheterna. De tenderar att hålla fast vid de välkända idéerna, institutionerna, den traditionella moralen, religionen och värderingarna från den rådande samhällsordningen. Men dialektiskt, vänds saker till sin motsats. Förr eller senare kommer medvetandet ikapp verkligheten på ett explosionsartat sätt. Detta är precis vad en revolution är.

Marxismen förklarar att det i sista hand är produktivkrafternas utveckling, som avgör samhällets utveckling. Så länge samhället går framåt, det vill säga, så länge det är i stånd att utveckla industri, jordbruk, vetenskap och teknik, anses det vara fördelaktigt för de allra flesta människor. Under sådana förhållanden ifrågasätter män och kvinnor i allmänhet inte det rådande samhället, dess moral och lagar. Tvärtom ses de som någonting naturligt och oundvikligt: lika naturligt och oundvikligt som solens upp- och nedgång.

Stora händelser är det som behövs för att massorna ska kunna kasta av sig traditionens, vanans och rutinens tunga bördor och anamma nya idéer. Sådan är den materialistiska historieuppfattningens ståndpunkt, som briljant uttrycktes av Karl Marx i den berömda frasen "det sociala varat bestämmer medvetandet". Det krävs stora händelser för att avslöja den gamla ordningens problem och övertyga massorna om behovet av dess fullständiga störtande. Denna process är inte automatisk och tar tid.

Under den senaste perioden verkade klasskampen i Europa vara ett minne blott. Men nu är alla de ackumulerade motsättningar på väg upp till ytan, och bereder vägen för en explosion av klasskamp överallt. Även i länder som Sverige, där den härskande klassen i flera decennier har köpt sig social fred genom reformer, förbereds det nu för en stormig framtid. Skarpa och plötsliga vändningar är indirekt inbäddade i situationen.

När Marx och Engels skrev Manifestet var de unga män, 29 respektive 27 år gamla. De skrev under en period av mörk reaktion. Arbetarklassen var till synes orörlig. Manifestet självt skrevs i Bryssel, dit författarna själva hade tvingats fly som politiska flyktingar. Men när Kommunistiska manifestet först såg dagens ljus i februari 1848, hade revolutionen redan brutit ut på gatorna i Paris, och under de följande månaderna spritt sig som en löpeld genom i stort sett hela Europa.

Vi är på väg in i en högst instabil period som kommer att pågå i många år, liknande perioden i Spanien från 1930 till 1937. Det kommer bli nederlag och bakslag, men under dessa förhållanden kommer massorna lära sig mycket snabbt. Vi ska naturligtvis inte överdriva: vi är fortfarande bara i början av en radikaliseringsprocess. Men det är tydligt att vi bevittnar början på en förändring av massornas medvetande. Allt fler människor ifrågasätter kapitalismen. De är öppna för marxismens idéer på ett sätt som inte var fallet tidigare. Under den kommande perioden kommer miljoner människor ivrigt ta till sig idéer som tidigare bara omfamnades av små grupper av revolutionärer.

Vi kan därför svara herr Fukuyama så här: historien har inte nått sitt slut. I själva verket har den knappt börjat. När framtida generationer ser tillbaka på vår nuvarande "civilisation", kommer de ha ungefär samma attityd som vi antar mot kannibalism. En förutsättning för att uppnå en högre nivå av den mänskliga utvecklingen är slutet på den kapitalistiska anarkin och upprättandet av en rationell och demokratisk produktionsplan där män och kvinnor kan ta sina liv och öden i egna händer.

"Detta är en omöjlig utopi!", kommer vi få höra av självutnämnda "realister". Men det som är fullständigt orealistiskt, är att tänka sig att de problem som mänskligheten står inför kan lösas på grundval av det system som har fört världen till det nuvarande bedrövliga läget. Att säga att mänskligheten är oförmögen att hitta ett bättre alternativ till djungelns lag är ett vidunderligt förtal av det mänskliga släktet.

Genom att befria vetenskapen och tekniken från det privata ägandets och nationalstatens fruktansvärda bojor, kommer det att vara möjligt att använda deras kolossala potential för att lösa alla de problem som tynger vår värld och hotar den med förstörelse. Mänsklighetens verkliga historia kommer först att påbörjas när män och kvinnor har satt stopp för det kapitalistiska slaveriet och tagit de första stegen mot frihetens rike.

Läs mer:

http://www.marxist.se/myterna-om-marxismen

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.