”De skrek åt oss att jobba hårdare”

av Alexandra Bryngelsson
Foto: Rick Berry

Revolution har intervjuat en tidigare anställd på en IT-support på ett medelstort svenskt företag. Samma stress och press som han upplevt finns på många andra arbetsplatser runt om i Sverige. Det här är hans berättelse – och han har valt att vara anonym.

För lite drygt ett år sedan började jag vid sidan av mina studier jobba extra på HelpDesk/It-supporten på ett företag med några tusen anställda. Tanken var att jag skulle jobba extra de dagar jag kunde. De sade att jag skulle få jobba ungefär en gång i månaden, och jag hoppades få jobba kanske en gång i veckan. Men i slutändan ringde de i stort sett varje vecka och ville jag skulle jobba hela veckan. Pressen att säga ja var stor.

Vi var konstant underbemannade. Enligt ledningens budget skulle vi ta emot 120 samtal om dagen, men ingen visste var de hade fått den siffran ifrån eftersom vi i genomsnitt fick upp emot 600 samtal per dag. Vissa dagar var det så mycket som 1500 samtal. Jag förstod inte vad de tänkte – det borde ha kostat företaget mer att ha folk i telefonkö som inte kunde arbeta i systemen än att anställa fler i supporten för att avlasta oss och förkorta kön.

Min upplärning bestod av en fristående kurs som jag själv var tvungen att betala 3000 kr för att genomföra. Sedan fick jag sitta som medsittare i två veckor och försöka lära mig jobbet. På två veckor hann man bara skrapa på ytan av vad jobbet skulle innebära. Det fanns ungefär 200 unika system som man använde på företaget, de flesta utan någon dokumentation eller guide över hur man skulle felsöka dem. Var man ny på jobbet behövde man därför konstant fråga alla sina kollegor.

De flesta som jobbade i supporten var personer som nyligen gått ut gymnasiet och inte kände till sina rättigheter och då inte heller vågade ställa några krav. Jag försökte se till att de åtminstone gick med i facket men det var svårt eftersom personalomsättningen var så hög. De flesta som jobbade i supporten stannade inte längre än ett år. Vårt främsta krav var bara att vi skulle få guider över hur alla system fungerar så att man skulle kunna ha något att utgå ifrån när man skulle hjälpa till i alla ärenden. Väldigt få av systemen hade någon dokumentation överhuvudtaget och var därmed väldigt svåra att supporta. För det mesta ryckte de bara på axlarna åt vårt krav om dokumentation. Ibland fick vi höra att de skulle kolla på det men det hände aldrig något.

De skruvade hela tiden upp arbetsbördan och gav oss nya arbetsuppgifter som vi skulle sköta vid sidan om att bara svara i telefon. Helt plötsligt skulle vi ha tre chattfönster uppe och supporta ärenden via chattfönster samtidigt som vi tog emot samtal på telefonen, samt svara på supportärenden som vi fått in via mejl. De tog också folk från supporten för att vara med i olika andra projekt så trots att vi skulle vara sex personer som supportade på vardagar var vi snarare tre-fyra personer eftersom de flyttat på personalen.

Det värsta var dock om man fick söndagspasset. Då skulle man sitta själv i 12 timmar utan någon rast. De hade sagt att vi skulle ta rast när det fanns möjlighet, men eftersom det alltid ringde i telefonen fick man bara stänga av telefonen en kort stund och slänga i sig något att äta om man skulle få i sig sin lunch. Det var egentligen likadant på vardagar, det fanns aldrig några planerade raster, inte ens för lunch.

En gång när vi hade det som kämpigast och slet som djur för att hinna med så kom avdelningschefen in till oss och skrek: "ni måste jobba hårdare, det är bara att öka takten nu." Det gjorde oss inte direkt mer motiverade. En annan sjuk grej var när en av företagets delägare ringde och hade problem med ett system som ingen av oss hört talas om. Han hade blivit kopplad till en som var ganska ny på jobbet och inte kunde hjälpa honom. Min kollega frågade alla i supporten om någon visste vad han skulle göra men ingen hade några svar. Delägaren hade klagat på honom och då fanns det inte mycket att göra. Dagen efter fick min kollega packa ihop sina grejer och lämna oss. En annan av mina kollegor fick sparken eftersom han var hårdrockare. De sa bara till honom att de inte uppskattade hans stil och sedan fick han lämna. Varje dag innan jag skulle till jobbet så hade jag dödsångest, och jag ville verkligen inte gå dit.

På slutet skulle de stycka upp en del av företaget för att sälja den vidare, men eftersom vi stod längst ner i företagets hierarki så hade ingen reflekterat över hur företagsuppdelningen skulle påverka oss. Det enda beskedet vi fick var att allt bara skulle rulla på som vanligt. Dagen innan företagsuppdelningen fick vi beskedet att de skulle behöva anställa 14 extra personer under en övergångsperiod. Allt var bara så ogenomtänkt och slarvigt gjort, och till slut fick jag nog och sa helt enkelt upp mig.

Av några kollegor hörde jag efteråt att de fuskat med den utbetalda lönen till en av mina kollegor. När min kollega påtalade för sin chef att han inte fått betalt för de pass som han faktiskt hade jobbat fick han bara sparken direkt och fick inte ens jobba kvar den tiden han hade rätt till som tillsvidareanställd. I stället var han tvungen att ta ut sina semesterdagar för att få betalt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.