Diana, monarkin och krisen i Storbritannien

av Alan Woods

"Hennes våldsamma död i en bilkrasch i söndags morse har följts av en demonstration av folkliga känslor så djupa och breda så att de har väckt bestörtning bland statens institutioner. Hon har visat folkmassans makt." (Financial Times, 6-7/9 -97)

"Diana skulle inte betraktats som god om hon hyllat privatisering och välgörenhetsbaler. Hennes instinkter tog henne, märkligt nog för någon med hennes bakgrund, ofelbart till den liberala änden av spektrat av ändamål att stödja. Hemlöshet, Aids och landminor är alla frågor som är obehagliga för det konservativa sinnet - och en viktig orsak till att responsen från William Hague och det konservativa partiet varit så svag den senaste veckan." (The Observer, 7/9 -97)

De dramatiska händelserna den första septemberveckan 1997 markerar en förändring i det brittiska samhället. Prinsessans av Wales plötsliga död var signalen till ett utbrott av folkliga känslor utan like i nutida brittisk historia. Naturligtvis har Storbritannien - det gamla stabila, traditionalistiska Storbritannien - sett flera kungliga födslar, dödsfall och bröllop, vederbörligen bevistade av stora massor av jublande eller respektfullt tysta människor. Men ett sådant spontant utbrott som detta, ett sådant överflöd av känslor, en sådan oorganiserad och okontrollerad massrörelse - något liknande har aldrig skådats. Det är ett helt nytt fenomen, som speglar en helt ny situation i Storbritannien.

Man kunde anta att ett sådant gensvar på prinsessans död skulle ha värmt hjärtat hos monarkister och medlemmar av etablissemanget, som är världsmästare i att manipulera folks känslor i sitt eget intresse. Men inte. Långt ifrån att uppmuntras av dessa spontana demonstrationer, åsåg de mäktiga dessa "sju dagar av flyktig och intensiv passion", som The Guardian kallade dem, med en blandning av förvåning och känslor av olycksbådande förebud.

Drottningens reaktion saknade också motstycke. Det är självklart att familjen Windsor - vilkas känslor gentemot Diana är tillräckligt välkända - inte hade den minsta avsikt att återvända till London från sitt skotska gömställe förrän på lördagen då begravningen skulle äga rum, då vanlig anständighet och nödvändigheten att upprätthålla skenet skulle tvinga dem att åtminstone låtsas sörja. Men drottningen tvingades stiga in i ett jetplan på fredagen och återvända till huvudstaden i högsta fart i ett desperat försök att gjuta olja på protestvågorna från folkmassorna på gatorna, genom ett försenat framträdande i teve. Också utan motstycke var beslutet att flagga på halv stång på Buckingham Palace, något som inte gjorts ens vid monarkers död. Allt detta är säkra tecken på panik och bestörtning i Storbritanniens styrande cirklar. Men varför?

Bilden av Diana

Oundvikligen koncentrerade sig massmedia på att bygga upp mystiken kring Diana, hennes personlighet, goda gärningar, välgörenhet, "folklighet" och så vidare. Naturligtvis! Så länge hon levde spenderade samma gentlemän avsevärda mängder tid och pengar för att rota upp varenda tänkbar skandal i hennes personliga liv. Nu skriver de om henne i ord som normalt reserveras för jungfru Maria. Vilket vämjeligt hyckleri! Och ändå så fullständigt förutsägbart. Dessa tidningsägare skulle skinna sina mormödrar för att få en historia som säljer flera tidningar och får deras bankkonton att svälla. Nu läggs skulden för bilkraschen i Paris plötsligt på de mystiska "paparazzi-fotograferna" som har befordrats från anonymitet till översta kungamördare. Någon måste ju ändå få skulden! Men ingen ställer den grundläggande frågan: Vilka betalar dessa "paparazzi"? Det är en retorisk fråga. De betalas av Rupert Murdochs gelikar och den handfull miljonärer som kontrollerar pressen i vår så kallade demokrati.

Frågan om Dianas karaktär och personliga roll är inte betydelselös. Marxismen förnekar inte individens roll i samhället, men förklarar den i termer av samhällets allmänna tillstånd och förhållandena mellan klasserna. Det är omöjligt att förstå betydelsen av Dianas död enbart utifrån hennes individuella personlighet. Det är nödvändigt att ställa frågan varför miljoner människor identifierade sig med henne, och klart och bestämt skilde mellan henne och de andra "kungligheterna". Denna fråga tar oss genast bakom skvallerpressens ytliga avguderi och in i den verkliga världens sociala relationer och masspsykologi, vilka inte alltid uttrycker sig på enkla och lättförklarade sätt.

Det är allmänt känt att Diana inte tillhörde Windsor-klanen, utan var en utomstående som snabbt kom i konflikt med sin make och resten av familjen. Skälen till denna konflikt behöver vi inte gå in på, men faktum är att den offentliga synen var att prinsessan av Wales inte var lik de andra kungligheterna. Hon föreföll mer human, mer naturlig, omfamnade barn på sjukhus och så vidare.

Den härskande klassen har alltid förstått behovet av att använda monarkin och religionen som ett sätt att föreviga kvinnans förslavande, att övertyga henne om behovet av att lyda sin man och ödmjukt acceptera förtrycket. Men den offentliga skilsmässan mellan Charles och Diana skakade den gamla bilden av den kungliga familjen som respektabilitetens grundpelare. Hennes olyckliga äktenskap gav ett budskap till miljoner kvinnor låsta i olyckliga äktenskap eller skilda som, till skillnad från Diana, inte bor i palats men ändå på något sätt såg sitt eget öde speglas i Dianas. För att citera Financial Times (6-7/9 -97): "Kvinnor såg upp till henne för att hon vägrade acceptera ett kärlekslöst äktenskap och beslöt göra något mer av sitt liv."

Naturligtvis är denna identifiering med en kvinna som bodde i ett palats och lämnade 40 miljoner pund i sitt testamente ingenting annat än en illusion. Som Financial Times påpekade med brutal rättframhet: "Refrängen hos tusentals budskap har varit: 'Du var en av oss'. Men det var hon inte. Hon var med folket, men inte av det. Diana var en kvinna från en aristokratisk familj som, särskilt efter skilsmässan från prins Charles, beslutade att använda sin makt över media till att trösta - och söka tröst hos - människor som lidit, som hon såg det, som hon själv." (6-7/9 -97). Och ändå, illusioner kan spela en masspsykologisk roll, och en mäktig roll dessutom.

Skälet till hennes popularitet var att hon verkade vara i underläge. Detta slog utan tvekan an en sträng hos miljoner vanliga människor som kontrasterade hennes attityd mot den stela och livlösa formalismen hos den kungliga familjen. "I livet hade Diana folkligheten hos en Eva Peron i sin sympati för de fattiga och nedtryckta." (Financial Times, 6-7/9 -97). Men detta uppskattas inte av etablissemanget. Medan Diana levde var hennes aktiviteter pinsamma för det, men när hennes död väckte ett massengagemang, kände det omedelbart ett hot mot sina vitala instressen. Detta erkändes öppet av Financial Times på förstasidan fredagen den femte september:

"Folkets reaktion på Dianas död åses bekymrat av ämbetsmannakåren som känner pressen byggas upp runt morgondagens begravning. 'Det finns sidor av detta som börjar se obehagliga ut, som om masshysterin är på väg att ta över', sa en representant för Whitehall (ung. Rosenbad, ö.a.). En annan kommenterade: 'Det verkar som om den kungliga familjens överlevnad beror av hur den hanteras Dianas död.'"

Financial Times, den härskande klassens främsta husorgan, gav röst åt dessa känslor i en artikel publicerad under den talande titeln "Folkmassor och makt", den 7 september:

"Alla som deltagit i högtidligheterna de senaste dagarna har känt det påtagliga uttrycket för en kollektiv vilja. Den uttrycks av de oräkneliga minnesgåvor som lämnats vid palatsgrindarna och de altare som dykt upp över hela landet: budskapen, kort och fotografier, nallebjörnar, målade porträtt och flaggor; köerna med människor som väntar upp till tolv timmar för att skriva i kondoleansböcker; de drivor av blommor som lyses upp av stearinljus hela nätterna."

"Varken det kungliga hovet, politikerna eller pressen har lyckats förstå fenomenet. Trots den kungliga familjens eget behov av avskildhet, var drottningen tvungen att sätta sig över protokollet, bryta traditionen och göra ett exceptionellt teve-framträdande inför nationen i fredags kväll. På onsdagen var hennes premiärminister så bekymrad av stämningarna att han kände sig tvungen att försvara familjen mot den allmänna kritiken av dess tystnad."

"Under tiden har pressen och televisionen överrumplats av styrkan hos de folkliga känslor de själva gjort sitt bästa för att stimulera. Kommentatorerna har hamnat i bakvattnet efter vanligt folk. De har kämpat för att förstå floden av mänskliga känslor under det att den kollektiva sorgen utvecklats - som hos vilken sörjande individ som helst - från chock och stumt förnekande, till smärta och förvirring avbruten av ilska och skuldkänslor, till sorgset accepterande." (Financial Times, 6-7/9 -97)

Kommentarerna om pressen är intressanta eftersom de begraver den ytliga förklaring som förts fram av en del till vänster att detta "skapades helt av media". Utan tvekan kan media spela en viktig roll och också gör det, och här var det också media som satte klotet i rullning. Men gensvaret från massan var varken väntad eller välkommen av dem, eller av den klass de representerar. När rörelsen väl kommit igång, fick den rörelseenergi av sig själv och sin egen logik. Den varken planerades eller regisserades av någon, och, vad som upprörde den härskande klassen mest, den kunde inte kontrolleras av någon. Mediamogulerna var lika överrumplade som alla andra av vad som utspelades inför deras ögon.

Splittring i toppen

Om Dianas sätt att uppträda verkade mera mänskligt och normalt, strök det också under den omänskliga och onaturliga karaktären hos resten av "kungligheterna", och därmed också hos monarkin själv. Detta är skälet till det hat, den fruktan och harm med vilken Windsor-klanen och dess anhängare (inkluderande massmedia) närde mot denna farliga uppkomling. Mer och mer kom hon att aspirera på en självständig roll, mer och mer kom de att se detta som ett hot. Ju mer gensvar hon fick bland vanligt folk, desto större framstod faran för familjen Windsor. Även om de inte stod direkt bakom presskampanjen mot Diana, var de åtminstone inte missnöjda med den. Men genom att indirekt vara upphov till hennes död, vände sig hela manövern mot dem.

Nästan innan Dianas kropp kallnat, uppkom anmärkningsvärda gräl mellan drottningen och prins Charles, vilket senare avslöjades i pressen. Drottningen var fast besluten att fortsätta sin vendetta mot Diana även efter hennes död. Hon insisterade först på att Dianas stoft inte skulle begravas i något av de kungliga palatsen, utan på en privat begravningsplats. Hon krävde också att Diana skulle få en privat begravning trots sin status. Så allvarligt var det kyliga agget och hatet mot Diana att inte ens då hon var ett lik nämndes hennes namn vid söndagsgudstjänsten i Crathie-kyrkan, eftersom drottningen stod fast vid sin order att prinsessans namn aldrig skulle nämnas i hennes närvaro. Dessa detaljer säger en hel del om de moraliska och intellektuella kvalitéerna hos vår varmt kristna överhöghet!

I rädsla för den folkliga reaktionen, hade Charles ett våldsamt gräl med sin mor och hovstaben. "Vid ett tillfälle", rapporterar the Guardian (9/9 -97) "blev grälen så överhettade att Charles och sir Robert Fellows, drottningens privatsekreterare, hade ett vildsint meningsutbyte under vilket prinsen bad sir Robert att 'spetsa sig på sin egen flaggstång'." Slutligen var Charles nödgad att ringa Tony Blair på vägen från Skottland till Paris för att diskutera placeringen av Dianas stoft i Saint James-palatset. Han var också tvungen att ringa på återresan eftersom hovet inte vidtagit några åtgärder för att bekransa Dianas kista. Jon Snow på Channel 4 News rapporterade att familjen Spencer (Dianas släkt, ö.a.) var så förargade över drottningens planer på en privat begravning att de till att börja med vägrade att tala med hovet. Bara genom premiärminister Blairs intervention lyckades man dölja sprickorna och tvinga hovet att gå med på en statsbegravning. Bitterheten fortsatte efteråt när hovet, i en genomskinlig manöver för att sopa igen sina spår, erbjöd sig att återupprätta Dianas titel som togs ifrån henne av drottningen i en typiskt hätsk åtgärd efter skilsmässan. Erbjudandet avböjdes förståeligt nog av familjen Spencer.

Windsor-klanens distans från samhället exponerades tydligt av den spontana rörelsen av miljoner människor. Mycket snart - snarare än någon kunde väntat sig - vändes den ursprungliga stämningen av sorg till ilska och indignation, och detta riktades snabbt mot den kungliga familjen som gömde sig bakom Balmoral Castles höga murar. Bara de skrikiga rubrikerna i skvallerpressen och direkta påtryckningar från Downing Street tvingade drottningen till brådstörtad handling, i ett panikartat försök att begränsa skadan. Men skadan var redan skedd. Den vittomfattande ilskan gentemot familjen Windsor sammanfattades i det tal som Dianas bror höll vid begravningsgudstjänsten - vid vilken ingen medlem av kungafamiljen talade - inför etablissemangets tysta led och inför miljoner förvånade åhörare:

"Familjen Windsor och tronarvingen prins Charles satt i kylig tystnad när Dianas bror gav ord åt den allmänna förargelsen över deras oförmåga att älska henne och att inte ens vid hennes död inse hur mycket landet älskade henne." (The Observer, 7/9 -97).

Om greve Spencers fördömande av den kungliga familjens "bisarra" liv var utan motstycke, gällde det i än högre grad publikens gensvar. Den stora folkmassan som åsåg ceremonin på teveskärmar utanför Westminster Abbey började genast applådera, vilket tvingade dem inne i kyrkan att följa deras exempel:

"Inifrån kyrkan lät det som en regnskur - en våg av applåder som växte och växte. Sedan började även församlingen applådera, till och med några av de journalister som var målet för grevens ilska. De kungliga satt i tystnad medan applådåskorna ekade runt kyrkan." (The Observer, 7/9 -97). Denna beskrivning av scenen i kyrkan, värdig Dickens eller Galsworthys penna, sammanfattar den totala isoleringen hos det kungliga kotteriet. Det förvånade alla som såg det:

"Den kyliga ilska som Dianas bror riktade mot den kungliga familjen och pressen var överväldigande. En spontan applåd utbröt runt den tysta kungafamiljen. Charles och hans söner måste ha undrat om 'helgandet' av deras liv, med dess smärta och uppoffringar, för att upprätthålla en tynande monarki längre var värt mödan. Institutionens allt större otidsenlighet har aldrig förr exponerats så grymt som under förra veckan; dess grepp om den allmänna opinionen - avgörande för dess legitimitet - har allvarligt naggats i kanten." (The Observer, 7/9 -97)

Myten om monarkin

Den engelska monarkins moderna historia, sedan den borgerliga revolutionen på 1600-talet, har varit full av uppror och skandaler. Större delen av den tiden har monarkin varit allt annat än populär. The Economist avslöjade myten om den tusenåriga monarkin på följande sätt:

"Monarkin må ha bestått i tusen år, men intill nyligen har britterna bara tillfälligtvis behandlat den med vördnad (Charles I blev av med huvudet som ni minns). Den nuvarande kungliga familjen, liksom huset Hanover före dem, är lika mycket tyska som brittiska. I själva verket hittade George V på familjenamnet Windsor (efter sitt favoritslott) år 1917 under första världskriget då familjenamnet, Sachsen-Coburg & Gotha, orsakade en del knorrande. När den tyske kaisern hörde detta begärde han, i ett sällsynt infall av humor, en uppsättning av den berömda operan 'Muntra fruarna av Sachsen-Coburg & Gotha'" (22-28/10 -94) (Shakespeares komedi "Muntra fruarna i Windsor" skrevs om som opera av O. Nicolai 1849, ö.a.).

"Journalisterna och allmänheten visade inte heller mycket respekt för monarkerna. Vid George IV:s död 1830 deklarerade The Times i en ledare att: 'Det har aldrig existerat en individ mindre saknad av sina medmänniskor.'"

"Victoria var inte mer populär än sina föregångare före sin upphöjelse mot slutet av sin regeringstid. Hon kallades hånfullt för 'Mrs Melbourne' (p.g.a. hennes svaghet för sin premiärminister) eller 'Mrs Brown' (p.g.a. hennes svaghet för sin tjänare John Brown). Hon attackerades regelbundet i tidningsartiklar. I mitten av 1860-talet diskuterades republikfrågan överallt och det blev på modet att vara republikan. Republikanska klubbar växte upp över hela landet under det följande årtiondet. Monarkin verkade vara på väg mot historiens sophög."

Först mot slutet av Victorias regeringstid och början av 1900-talet vidtog den härskande klassen åtgärder för att bygga upp monarkin, och lade ut ansenliga summor pengar på stora spektakel såsom Victorias 50-årsjubileum som drottning 1887. De flesta av dagens ceremoniella pantomimer, som de flesta tror är urgamla brittiska traditioner, härrör från denna tid. Vi citerar the Economist igen: "För länge sedan bortglömda medeltida ritualer drogs fram ur garderoben, dammades av och uppfördes, som förläningen av prinsen av Wales 1911. Nya ritualer uppfanns, såsom den kungliga radioutsändningen 1932. När allmänheten började bli trött även på dessa på 1960-talet, inbjöd man tevekamerorna till Buckingham Palace."

Motsägelsefullt nog var det utvidgningen av medborgerliga rättigheter och den allmänna rösträtten som räddade monarkin. "Den härskande eliten,", erkänner the Economist, "tvingade att utvidga rösträtten, beslöt att landet behövde monarkin som en symbol för stabilitet och de behövde den för att hjälpa dem kontrollera regeringen."

Monarkins verkliga roll

Det är nödvändigt att förstå att monarkin inte bara är en harmlös anakronism utan makt. Det är ett viktigt reservvapen för reaktionen. Drottningen har avsevärda maktreserver som kan tas i bruk i tider av nationell kris. Sådana maktbefogenheter skulle utan tvivel användas mot en vänsterregering som försökte utmana de stora bankernas och monopolföretagens makt. Även om de flesta inte inser det, är detta monarkins huvudsakliga roll och skälet till att den hållits under armarna av den härskande klassen så länge.

För dem är det värt att spendera en större mängd pengar på ceremonier och glitter, i avsikt att dra uppmärksamheten från sakernas verkliga tillstånd. Det är viktigt att folkets massa tror på monarkin, och därför är detta en lönsam investering. Det är också en nödvändig försäkring, ifall saker och ting skulle gå snett för dem. Till skillnad från andra länder har Storbritannien ingen skriven konstitution, och de flesta lagar baseras på vedertagen praxis. Men på grund av detta finns det många gråzoner. Till exempel, vad skulle hända om en folkvald regering försökte ta över bankerna och monopolföretagen?

När allt kommer omkring, svär armén en trohetsed till den regerande monarken, inte till det valda parlamentet. Drottningens underskrift är nödvändig innan något beslut i parlamentet blir lag. Genom att vägra skriva på, kan drottningen framkalla en konstitutionell kris. Vem skulle armén, polisen och underrättelsetjänsten lyda? Med andra ord skulle vi ha alla förutsättningar för en "legal" statskupp. Drottningen kunde upplösa parlamentet och regera genom riksrådet (Privy Council), ett statsorgan som sällan nämns utan föredrar att hålla sig i skuggan - till dess att en "nationell kris" ger det grönt ljus att visa sitt rätta ansikte. Monarkins maktreserver är som den kniv lönnmördaren gömmer innanför rocken. De är desto farligare eftersom de inte syns. Här är vad Trotskij skrev i frågan:

"Kungamakten är svag så länge det borgerliga parlamentet fungerar som instrument för borgerlighetens styre och så länge borgerligheten inte har behov av utomparlamentariska metoder. Men den kan om nödvändigt använda kungamakten som fokus för alla utomparlamentariska aktioner som riktas mot arbetarklassen." (Writings on Britain, vol. 2, sid 40-41)

Vid ett sådant tillfälle, då monarkins maktreserver slutligen rullas fram, är det avgörande att monarkin kräver absolut lydnad från en stor del av samhället. Detta är skälet till upprätthållandet av monarkin och all den mystik som - åtminstone till nyligen - omgett den.

Den kände konstitutionsteoretikern från 1800-talet, Bagehot, kommenterar:

"Monarkins mystik är dess liv. Vi kan inte låta dagsljuset störa magin. Vi får inte blanda in drottningen i politiska strider, eftersom hon då skulle upphöra att vördas av alla kombattanter, hon skulle bara bli en kombattant bland många."

Här är förklaringen till den högdragna inställningen hos Windsor-klicken. Det var ett försök att bevara kungahusets mystik, att bevara den som ett vapen i reserv för den härskande klassen. Men nu är detta vapen allvarligt skadat. De förklarar varför inte bara "de kungliga" är bekymrade (de har sina bankkonton att tänka på!) utan också kapitalets strateger. Bagehot förklarar att ett mysterium upphör när dagsljuset tillåts falla på det. De öppna konflikterna, motsättningarna och grälen inom kungahuset som öppet exponerats i skvallerpressen de senaste åren har gjort just detta. Folk inser nu att deras så kallade regenter inte alls är "speciella" utan bara en samliga tomma, ointelligenta och otrevliga personer som lever högt på det allmännas bekostnad. Då Diana uteslöts från detta kotteri, använde hon sin position för att avslöja dem i allt sitt hyckleri. De kunde aldrig förlåta henne för det. Men i verkligheten hade monarkins avslöjande påbörjats redan innan. Vad som hände i efterdyningarna av hennes död bara förde till ytan de processer som redan var i arbete, och som speglar djupgående förändringar i samhället.

Kyla och grymhet

Den kyliga beräkning som underordnar allt i förhållande till vinstintresset har alltid varit en nödvändig del av det kapitalistiska systemet. Den är negationen av mänskliga känslor, värme och medkänsla. Den dömde små barn till att förslavas under farliga maskiner i det förra århundradet och dömer miljoner till arbetslöshetens förödmjukelse idag. På 80-talet gick det Thatcher-styrda Storbritannien före i att återvända till den "normala" kapitalismen, 1800-talskapitalismen, profiten och marknadslagarnas obehindrade framfart - djungelns lag om man så vill. Den brittiska överklassen passar väl för denna roll. Mycket bättre än för "rent spel", kompromisser och demokrati. På de brittiska öarna har varje demokratiskt framsteg tvingats fram av kamp, med aktivt motstånd från den härskande klassen.

Men den brittiska kapitalismens verkliga ansikte kan tydligast ses i imperiets historia - en blodig historia av förtryck och slaveri med få likar i historien. Som den beryktade massakern vid Amritsar 1919, när brigadgeneral Reginald Dyer gav sina män order om att öppna eld mot en obeväpnad demonstration, dödade 379 och skadade åtminstone 1000. Innan han gav ordern såg Dyer till att utgångarna till torget var blockerade. Denna massmördare sattes inte i fängelse, men fick en reprimand och ombads avgå, med full pension. Som The Times skriver: "De flesta britter i Indien applåderade hans handlande och startade en insamling för honom, som frambringade vad som då var den fantastiska summan av 26 000 pund, som möjliggjorde en tidig men komfortabel pensionering i England. Han vidhöll hela sitt liv att han gjort "a jolly good thing"". (The Times 18/8 -97)

Och alla dessa hemskheter administrerades av trevliga engelska gentlemän, utbildade vid Eton och Harrow. Den engelska överklassens ondska blir inte bättre av att den göms bakom en outgrundlig mask, som de själva kallar sin "stiff upper lip" (ung. stela överläpp). Inga tårar, ingen passion, inga känslor av något slag. Detta är grundregeln för den engelska härskande klassen, som personifieras av släkten Windsor. Deras välgörenhetsarbete är bara ett spel, nånting som fungerar som ett tidsfördriv, kanske lättar deras samvete (om de har något), och samtidigt ger dem publicitet och skapar en vag känsla av att kungligheterna har nån mening med sig. Den fråga som borde ställas dock är varför de finns så många olyckliga människor som är hänvisade till välgörenhet i det sista decenniet på 1900-talet, varför det finns så många tiggare och uteliggare i Londons West End, medan rikedomarna hos ett fåtal (inklusive den kungliga familjen) fortsätter att öka till närmast obscena nivåer. Såna frågor ställs förstås inte i civiliserade sammanhang och minst av allt av Labourpartiets ledare. Men det säger en hel del om varför så många reagerar på dödsbudet om en person som, åtminstone som de såg det, stack ut ur den allmänna bilden av en iskall, hjärtlös värld, någon som i viss mån var ett offer som de själva, som beskrev sig själv som "den yttersta rebellen".

Växande missnöje

Var alltihop en dröm? Ibland är det nödvändigt att hålla fast vid någonting, även om det är en dröm, om det bara ger en gnutta hopp. Vi talar inte här om politiskt medvetna människor utan om de miljoner av män och kvinnor, vilkas liv är kaotiskt och som upplever tillvaron som förvirrande och ovänlig. De letar efter något att hålla fast vid och har hitintills misslyckats med att hitta det. Människor i en sån situation griper efter halmstrån. Det ingår i processen av att dra slutsatser. Det viktigaste i en sån process är inte att de gör misstag. Det viktiga är att de börjar tänka och handla på egen hand.

Storbritannien är inte ett lyckligt land hösten 1997. Den brittiska kapitalismens utdragna försvagning har förvärrats av 18 års Tory-regering, vilket förstörde en fjärdedel av tillverkningsindustrin i den förutvarande "hela världens verkstad". Social ojämlikhet har fördjupats till en klyfta som verkar oöverbryggbar. Dom rika har blivit rikare, dom fattiga fattigare. Systemets kris uttrycks i avskaffandet av välfärdsstaten, stängningen av sjukhus, försämringen av skolorna och tiotusentals hemlösa ungdomar som lever på gatorna. Trots allt tal om en ekonomisk återhämtning finns det en vida spridd känsla av otrygghet och rädsla inför framtiden även hos medelklassen i södra England, som för första gången har drabbats av hotet om arbetslöshet och prisfall på egnahem. Den allmänna stämningen summerades av The Observer på detta sätt: "De britter som upplevde den ökande jämlikheten under efterkrigsåren kunde oreserverat hylla Elisabeth II då hon kröntes, som en samlande symbol - men de senaste 20 åren av växande ojämlikhet, förfallande offentliga institutioner och hyllande av det privata initiativet på en privat fri marknad har skapat ett nytt samhälle som är mer individualistiskt, mer otryggt, mindre förankrat i sina värderingar och mer ensamt." (The Observer 7/9 -97)

Plötsligt är ingen säker längre. Det finns tvivel, skepticism, en brist på tilltro till allt och alla. Detta är ett illavarslande tecken för den härskande klassen och deras allierade. Bristen på tilltro gäller också politiker, parlamentet och den kungliga familjen, som en artikel nyligen oroligt kommenterade: "Tilltron till våra institutioner har rasat. Knappt 30 procent tror att vi kommer att ha en monarki och 50 år. Bara 10 procent har förtroende för parlamentet." (The Independent 8/9 -97) Denna starka önskan om en förändring uttrycktes i förra valet. Det var också ett uttryck för en stämning av djupt missnöje. Tory-partiet led ett ojämförligt stort nederlag. Det förlorade alla sina platser i Skottland och Wales och utraderades i norra England. Det har reducerats till ett parti för förstäderna och landsbygden. Det kvarstår som splittrat och i kris.

Ändå kan det inte sägas att det förekom någon stor entusiasm för Labour. Trots mediakampanjen för att bygga upp Tony Blairs image - en kampanj som utvecklats de senaste veckorna - visar siffrorna att det inte alls var Labours bästa resultat. Det var inte Labour som vann valet - det var Tory-partiet som förlorade. Inte ens nu kan man finna någon verklig entusiasm för något politiskt parti. Särskilt bland de mest förtryckta delarna av samhället finns en känsla av att "ingen bryr sig om oss". I en tid när miljoner ser sin levnadsstandard, sina jobb och arbetsvillkor attackeras, sina nerver och muskler nära bristningsgränsen, ser de ingenting att hålla sig till, inga svar och inga visioner som kan peka framåt.

Under den lugna, passiva samhällsytan finns det missnöje, ilska, kontrollerat ursinne och framför allt frustration, som söker efter ett utlopp. Om detta utlopp inte erbjuds av arbetarrörelsens massorganisationer, så kommer det att finna andra uttryck, på oväntade sätt och under oväntade fanor. Detta är sant inte bara i England utan också i andra länder, som händelser under det senaste året har visat.

Belgien och Spanien

Det finns paralleller till händelseutvecklingen i Storbritannien i andra länder i Europa. Socialist Appeal har flera gånger tagit upp den nya, instabila situation som utvecklats nationellt och internationellt under de senaste fem åren. Den svaga och ihåliga ekonomiska uppgången, som har följts av en intensifierad utsugning på arbetsplatserna, massarbetslöshet och ökad stress, har lett till en växande otrygghet och oro bland alla skikt i samhället. Djupa underströmmar av missnöje har då och då kommit till ytan och exploderat. Det är en period av djupa och plötsliga förändringar i situationen.

I Belgien, i en rörelse som aldrig tidigare skådats, gick miljoner ut på gatorna i reaktion mot pedofilhärvan, som hade förbindelser till topparna i det belgiska samhället. Även tidigare har det förekommit fruktansvärda mord, men denna gång ledde de till en massrörelse, som drog in många som tidigare aldrig varit involverade. Den "vita" rörelsen var en spontan massrörelse helt utanför arbetarrörelsens officiella organisationer, ledd av ingen. Att dessa barn mördats, polisens fuskande, avsättandet av undersökningsdomaren, avslöjade den belgiska statens ruttenhet och korruption. Vad som i normalfallet skulle uppfattats som en enstaka om än fruktansvärd händelse, blev en katalysator för en massiv proteströrelse i landet. All den uppdämda frustration och ilska som funnits under ytan över nedskärningar, attackerna på minimilönen, den skoningslösa utsvettningen på arbetsplatserna, kom plötsligt till ytan.

I Spanien har ETA:s mord på en borgerlig kommunalpolitiker i Baskien resulterat i att sex miljoner gick ut i demonstrationer. Ändå är det inget nytt att ETA utför mord. Det har pågått i åratal utan att leda till några protester. Nu var miljoner i rörelse. Och detta var ingen reaktionär manifestation. Fascisterna, som försökte utnyttja marschen för sina syften, drevs ut ur demonstrationen. Den var ett uttryck inte bara mot ett brutalt och meningslöst mord men också för ett växande missnöje i ett land där mer än 20% är arbetslösa enligt officiella siffror.

Parlamentsvalet första maj i Storbritannien visar på en liknande utveckling. Storleken på Labours seger har ingen historisk parallell. Tory-partiet var fullkomligt skakat och utan representation från Skottland och Wales. Labours seger var den största i historien - 418 platser, en Labormajoritet på 179. Detta innebar en omvälvning i brittisk politik. Som sagts tidigare, en reaktion mot 18 års Tory-regim. Men det visade också en djup känsla av bitterhet och ilska över den försämrade situation som möter den större delen av befolkningen, otryggheten, stressen och den allmänna frustrationen. Denna explosiva mix syntes tidigare i massrevolten mot "poll tax" (en slags fastighetsskatt, översättarens anm.) och den stora rörelsen i oktober 1992 mot Tory-partiets program för att stänga gruvor. Inte heller dessa reaktioner leddes av arbetarrörelsens officiella organisationer utan var spontana.

Lenin påpekade att det finns fyra villkor för en revolution.

Det första var en splittring av den härskande klassen. Spänningarna som byggs upp i ett samhälle uttrycks först, inte i en rörelse bland massorna, utan av konflikter, kriser och splittringar i samhällstoppen. De styrande känner trycket underifrån och en del av dem upplever att de inte kan fortsätta styra på det gamla sättet, medan andra envist går emot minsta förändring, rädda för att tappa kontrollen om massorna "får blodad tand". Motsättningarna inom monarkin har nu antagit en öppen och mycket bitter form, precis som inom Tory-partiet och den engelska kyrkan.

Det andra villkoret var att medelklassen skulle dra sig undan överklassen och börja vackla. Tory-partiets valkollaps i traditionellt starka fästen för medelklassen, och nu den omfattande kritiken av monarkin bland dessa traditionellt konservativa grupper, är ett tydligt tecken på en ny och explosiv stämning i samhället, vilken kan få jättelika återverkningar i framtiden.

Det tredje villkoret var en rörelse bland massorna och att arbetarklassen skulle vara beredd att kämpa ända till slutet. Detta villkor är ännu inte för handen i Storbritannien, även om rörelserna i Frankrike, Belgien och Tyskland visar en del av vad som kan komma. Men massrörelser utvecklas inte i en rät linje, utan är motsägelsefulla processer som kan anta alla slags märkliga former, särskilt då det saknas en ledning. Massreaktionerna de senaste veckorna var föregångare till vad som nu förbereds i samhällsdjupen. Om man betraktar detta på ytan, så skulle idén att detta kan ha en revolutionär innebörd verka absurd. Och ändå var kapitalets strateger skakade i djupet. Artiklarna i The Financial Times om massorna var mycket signifikativa. Den härskande klassens tänkande representanter förstår att massorna har en egen psykologi, logik och rörelse. När snöbollen väl börjar rulla är den svår att stoppa. Stämningen kan förändras mycket snabbt. Detta förklarar den väldiga brådska med vilken den kungliga familjen övertalades att göra en 180-graderssväng mot sin vilja.

Socialister och monarkin

Det mest otroliga i allt detta är Labour-ledarnas roll. Precis som i alla andra frågor är de så kallade realisterna i Labourpartiets högerflygel faktiskt de som ligger längst ifrån verkligheten. Varenda seriös politisk observatör håller med om att monarkins anseende har skadats och tappar stöd. Detta verkar inte minst sant för delar av medelklassen. The Observer skriver:

"Utrikeskorrespondenter som talade med folk bland massorna fann den djupaste desillusioneringen bland dem inom småborgerligheten som en gång hade varit verkliga rojalister. De såg dessas avståndstagande från drottningen som mer illavarslande än de mer extrema yttringarna av sorg..." (7/9 -97)

Och just vid en tidpunkt då även verkliga rojalister började ifrågasätta monarkin, så stiger Tony Blair fram, i praktiken handlande som drottningens inofficiella rådgivare, för att rädda monarkin från röran den har hamnat i. Blairs roll har också betonats av pressen:

"Igår hade Tony Blair fyra timmars enskilda samtal med drottningen i Balmoral, timmarna efter han förutsagt att monarkin kommer att 'förändras och moderniseras', som en reaktion på prinsessan Dianas död."

"I ett taktfullt försök att lätta på de spänningar inom etablissemanget som uppstått ur den kungliga familjens uppträdande sen förra helgen, prisade premiärministern drottningens TV-framträdande och hennes beslut att stanna i Balmoral."

"Mr Blair är och förblir en monarkist, poängterar han i BBC1:s program 'Breakfast with Frost'" (The Guardian 8/9 -97, AW kursiv). Ändå fortsätter samma artikel:

"Men det finns knappast något tvivel bland politiker i alla partier att monarkin har blivit skakad av omfattningen av allmänhetens känslor för den döda prinsessan"

I ett brev skrivet från London till FA Sorge i december 1889, skrev Engels: "Det mest motbjudande här är den borgerliga 'respektabilitet' som arbetarna har anammat med hull och hår. Den sociala skiktningen av samhället till ett oräkneligt antal grupper, var och en identifierade utan diskussion, var och en med sin egen stolthet men också en inrotad respekt för 'bättre' folk och 'överhet', är så gammal och etablerad att borgerligheten fortfarande finner det ganska lätt att fånga fisken på sina krokar. Jag är inte alls säker på, till exempel, att inte John Burns i hemlighet är stoltare över sin popularitet hos Kardinal Manning, borgmästaren och borgerligheten i allmänhet, än hos sin egen klass. /-/ Till och med Tom Mann, som jag anser vara den bäste av dem är väldigt förtjust i att nämna att han ska äta lunch med borgmästaren. Om man jämför med fransmännen kan man se vad en revolution är bra för, när allt kommer omkring. I vilket fall kommer det inte hjälpa borgerligheten om de lyckas fånga några av ledarna i sina nät. Då kommer rörelsen att vara stark nog att kunna hantera den sortens händelse." (Marx och Engels: "On Britain" s. 568-9)

I generationer under imperietiden var breda grupper i det brittiska samhället, inte bara medelklassen utan också delar av arbetarklassen, påverkade av monarkin. Men under tiderna av nedgång, har alla de gamla traditionerna av underdånighet gradvis försvunnit. De nya generationerna är inte längre beredda att acceptera att några påstått "bättre folk" ska bestämma över dem som något förutbestämt och naturligt. Denna process har pågått under en längre tid. Men ibland krävs en tillfällig händelse som genom att verka som en katalysator, just som i ett kemiskt experiment, accelererar en redan existerande tendens. Dianas död är just en sådan historisk "händelse".

Alla seriösa observatörer anser att händelserna i september allvarligt har försvagat monarkin i medelklassens ögon. Ändå fortsätter Labour-ledarna den gamla traditionen av att buga och skrapa för monarkin, och även uppträda som dess räddare! Nu verkar det som om Charles ringde Tony Blair från ett flygplan på väg tillbaka från Paris med sin förskjutna hustrus döda kropp, och bad premiärministern om att medla med drottningen om begravningsarrangemangen.

Blair har övergivit det socialistiska programmet och förespråkar öppet marknadsekonomin med allt som därtill hör. Han representerar det högerinriktade kotteri i toppen av partiet och fackföreningarna, som står under direkt inflytande från storföretagen och som patetiskt nog inbillar sig att de genom att ställa sig in hos etablissemanget kan skapa en nationell enighet.

Bara några få dagar efter begravningen öppnade TUC (brittiska LO, övers anm) sin kongress. Dess huvudtalare var Tony Blair, ordföranden för CBI (brittiska SAF) och - ärkebiskopen av Canterbury! Hur bra karaktäriserar inte gamle Engels ord ledarna för den brittiska fackföreningsrörelsen som, i stället för att organisera en ordentlig kampanj för en rimlig minimilön, ber om den allsmäktiges hjälp!

Det finns inget tvivel om att Trotskij hade rätt när han sa att de brittiska fackförenings- och Labour-ledarna var den mest konservativa och reaktionära kraften i samhället. Och det största skämtet är att de predikar om nationens enighet precis då denna så kallade enighet (det vill säga enigheten mellan häst och ryttare, mellan utsugare och utsugen) håller på att helt brista.

Monks och Blair drömmer om nationell enighet vid ett tillfälle då företagarna hänsynslöst driver på utsvettningen. Inte sedan andra världskriget har det förekommit en sån öppen diktatur på arbetsgolvet, en sån mardröm av slit och släp, en sån outhärdlig stress. Det kapitalistiska systemet har alltid varit omänskligt. Nu har det blivit en mardröm för miljoner män, kvinnor och ungdomar. Men detta skapar en stämning av ilska och bitterhet som inte kommer att kunna undertryckas för alltid. Den kan explodera. Den kommer att explodera och bana väg för en allmän radikalisering av samhället som kommer att skaka om arbetarrörelsens organisationer från topp till tå. Högerns grepp kommer att brytas och öppna vägen för en serie förvandlingar av fackföreningarna och Labourpartiet.

Kan socialister ursäktas för att de försvarar monarkin? Denna fråga verkar besvara sig själv. Även från den mest grundläggande demokratiska utgångspunkt, är monarkin något som överlevt från en mer barbarisk tidsålder. Med vilken rätt blir en man eller kvinna nationsöverhuvud bara i kraft av sin födsel in i en viss familj? Vad har genetik att göra med demokrati och att administrera samhället? Såna saker borde vara självklara för en sann demokrat, för att inte tala om en socialist. Att Tony Blair accepterar monarkin är det mest uppenbara exemplet på att denna höger som säger sig "modernisera" partiet har övergivit de mest elementära socialistiska principerna. För övrigt, vilket sorts "modernisering" är det som innebär ett försvar av denna reaktionära feodalistiska restprodukt?

Ändå är frågan om monarkin underligt nog inte ens förstådd av de som vill avskaffa den. Det anses allmänt att monarkin är en dyr anakronism. Detta är synsättet hos de flesta inom Labours vänster. Att den är dyr, är sant förstås. De miljoner som spenderas på detta gäng av sysslolösa parasiter kan och borde användas till annat - skolor, sjukhus, byggande.

Det är det viktigaste svaret till dem som tjatar i det oändliga om det arbete och den välgörenhet som kungligheterna sysslar med. Det är omöjligt att få reda på drottningens tillgångar. Sista utgåvan (1996) av Sunday Times "Britain's Richest" anger en konservativ (med deras egna ord "feg") uppskattning på 450 miljoner pund. Detta inkluderar inte en privat konstsamling värd kanske 10 miljarder pund, eller andra tillgångar som juveler, hästar och andra tillgångar som är värda ytterligare oräkneliga miljoner. Drottningen, som påstås stå över klasserna, är innehavare av en aktieportfölj, som Sunday Times uppskattar vara värd kanske 200 miljoner pund. Ökningen av markpriserna de senaste åren har ytterligare ökat värdet på deras tillgångar, särskilt i East Anglia, där priserna steg med 40% bara under 1996.

Detta vid en tidpunkt då tusentals medelklassfamiljer utsätts för mardrömmen att deras hus sjunker i värde och att de inte kan betala amorteringarna. Eftersom de inte kan nöja sig med sin oerhörda förmögenhet fortsätter den kungliga familjen att begära en stor årlig summa från staten, samtidigt som nedskärningarna i skolor och sjukhus nått gränsen för stängning, med motiveringen att det inte finns pengar. Om de verkligen vill ha ett monument över prinsessan, varför inte demonstrera sitt engagemang för de fattiga, sjuka och svaga genom att donera sina rikedomar till ett projekt för offentliga arbeten? Det kommer de inte att göra frivilligt, naturligtvis. Så en Labourregering värd namnet borde ge dem lite hjälp på vägen genom att expropriera den kungliga familjens tillgångar och avskaffa monarkin en gång för alla.

Det enda svaret

I maj tillfogade det brittiska folket Tory-partiet en förödmjukande förlust. När de röstade på Labour röstade de för förändring. Detta faktum accepteras även av borgerliga kommentatorer, som också faktiskt har dragit paralleller till den liknande känsla som sände ut en miljon människor på Londons gator den sjätte september. När dom gör denna jämförelse visar kapitalets strateger att dom förstår den verkliga situationen i Storbritannien bättre är Labour-ledningen, som i praktiken erbjuder "mer av samma", gammal skåpmat. Sanningen är att de förstår mer än "vänstern" och mer än många som kallar sig marxister. Och de är oroade, precis som Bagehot var oroad när han skrev att det var tur att inte de politiskt oskolade massorna förstod hur nära de hade till att ta makten.

Innan andra världskriget påpekade Trotskij hur lätt det skulle ha varit för Labour-ledningen att ta makten i Storbritannien. Han förklarade att det till och med kunde uppnås helt fredligt, genom parlamentet, ifall Labour-ledningen så ville:

"I Storbritannien är tre fjärdedelar av befolkningen arbetsklass. Det är ett proletärt land. Det har en liten handfull jordägare och kapitalister - mycket rika och mäktiga, det är sant, men ändå bara en handfull."

"Om MacDonald stegade in till parlamentet, lade sitt program på bordet, knackade lätt med knogarna mot bordet och sa: 'Antag detta eller jag kastar ut er alla' (men mer artigt än jag har formulerat det här) - om han gjorde detta skulle England vara oigenkännligt på två veckor. MacDonald skulle få en överväldigade majoritet i ett val. Den brittiska arbetarklassen skulle bryta sig ut ur det skal av konservatism, som den så skickligt har stängts in i, den skulle lägga bakom sig sin slaviska beundran för borgerlig lagstiftning, de ägande klasserna, kyrkan och monarkin." (Trotskij, "Writings on Britain", vol 1, s.194)

Låt oss minnas att det brittiska etablissemanget alltid har vilat på tre fundament, monarkin, den engelska statskyrkan och Tory-partiet. Det är ingen tillfällighet att alla dessa tre nu är inne i en djup kris. Än mer extraordinärt är sättet på vilket motsättningarna och uppsplittringen öppet visas upp inför allmänheten. Även detta är unikt, åtminstone för Storbritannien. Eller som Trotskij skriver:

"Ingenstans i Europa spelar ritualiserat hyckleri - skenheligheter - en sån roll som i Storbritannien. Olika politiska grupperingar och även de mest 'extrema' av dem är vana vid att, samtidigt som de bekämpar varandra, inte ta upp vissa saker eller att kalla vissa saker vid sitt rätta namn. Skälet för detta är att från urminnes tider har den politiska kampen förts bland de besuttna klasserna, som aldrig glömmer att en tredje part tjuvlyssnar." ("Writings on Britain" vol. 2, s.162)

Monarkin är så diskrediterad att till och med borgerliga tidskrifter som The Economist har krävt dess avskaffande. I begravningens omedelbara efterdyningar uttryckte även många andra tidningar tvivel om monarkins framtid: "Denna institution kan stappla vidare men kopplat till så många andra konstitutionella förändringar - avskaffandet av arvsrätten till House of Lords (Överhuset), en viktig parallell till den ärftliga monarkin - att det är klart att slutet närmar sig." (The Observer 7/9 -97)

Denna slutsats är utan tvekan för tidigt dragen. Vi har redan förklarat monarkins roll som den härskande klassens reservvapen. Detta vapen har nu blivit allvarligt försvagat men är fortfarande inte helt förstört. Det har fortfarande omfattande stöd hos många (detta var uppenbart även den sista veckan). Därför kommer den härskande klassen göra allt i sin makt för att hålla den vid liv. Trots de starka intryck som de senaste dramatiska händelserna har gjort, bleknar minnen med tiden. Massmedia är fortfarande ett oerhört starkt instrument för att forma det allmänna medvetandet. De har fortfarande några äss i skjortärmen. Om Charles har blivit diskrediterad kan han alltid puffas åt sidan till förmån för unge William. Eller så lyckas han skaffa sig en ny image och dyker upp igen. De olika eventualiteterna är ointressanta. Huvudsaken är att själva monarkin är kvar, som ett vapen mot arbetarrörelsen och som ett befästning mot sociala framsteg. Uppgiften att undanröja detta hinder - tillsammans med Överhuset och andra hopsamlade restprodukter från feodalismen -kommer att vara en första förutsättning för framgång för en framtida Labourregering som inte är nöjd med att acceptera kapitalet och dess diktat, utan är fast besluten att avskaffa det.

Oundvikligen kommer en del medvetna arbetare att ha blivit förvirrade och modstulna av den senaste händelseutvecklingen. Men det är nödvändigt att se lite länge framåt än vad vi faktiskt kan se framför oss. För att göra detta är en marxistisk analys oersättlig. I januari 1905 började den första ryska revolutionen med en folkmassa - en massdemonstration av män, kvinnor och barn, bärande religiösa ikoner i sina händer, med en präst som ledare och med en petition till tsaren, "lillefar". När socialistiska agitatorer försökte sprida flygblad som angrep tsaren, blev de attackerade och deras flygblad brända. Men inom 24 timmar hade stämningen vänts till sin motsats. Massorna tog snabbt examen från petitionsskolan och gick vidare till generalstrejk och väpnat uppror. Det är naturligtvis inte situationen här. Rörelsen har just startat. Men kapitalets strateger förstod omedelbart att det bakom dessa första förvirrade svallningar, fanns något skadligt, potentiellt farligt för dem. Det är därför de omedelbart tog udden ur protesterna genom att vara tillmötesgående mot kritiken. Från sitt eget klassperspektiv kommer de mest förutseende representanterna för kapitalismen alltid till liknande slutsatser som marxisterna.

Det är nödvändigt att se bakom händelsernas yta, att försiktigt avskilja det viktiga från det mindre viktiga, det som är progressivt från det som är reaktionärt och bedöma den verkliga processen i sin utveckling. De senaste händelserna var skrämmande för kapitalets strateger eftersom de såg vad de såg - att alla ingredienser byggs upp som förbereder en social explosion i Storbritannien. David Starkie, en konstitutionsexpert, oroade sig öppet: "Luften är så upphettad att vad som helst kan hända" (The Independent 8/9 -97). Och Christopher Hudsen i Evening Standard skrev: "Samtidigt som den känslomässiga barometern har stigit så har det vuxit fram en störande känsla av hot som hänger i luften." Dessa extraordinära kommentarer - inte isolerade men typiska för de "seriösa" kommentatorerna - fångar den härskande klassens djupgående oro. Detta är inte bara en rutinhändelse utan revolutionens varma andedräkt - en föregångare som föregår vad som komma skall. Det är den verkliga innebörden i dessa kommentarer. Vi har kommit in i en ny och orolig period i Storbritannien och i världen. En socialistisk samhällsomvandling kommer än en gång upp på dagordningen. Det kommer att komma både framgångar och förluster och många falska vändpunkter, men pendeln kommer att svänga åt vänster under en hel period. Allt som behövs för att möjliggöra framgångar är att arbetarrörelsen är utrustad med marxismens idéer, program och metoder. De är den verkliga utmaningen som vi har framför oss.

London 10 september 1997

Alan Woods

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.