Diktatur i socialismens namn

av Martin Oscarsson
Nedriven Stalin-staty i Budapest under revolutionen i Ungern 1956.

Mot slutet av 1970-talet levde en tredjedel av jordens befolkning i länder som utropat sig som socialistiska republiker. De "kommunistiska" partierna världen över jublade och deklarerade socialismens oundvikliga seger på världsskala. Men vad var det egentligen för slags regimer, och hur kunde så många av dem falla så snabbt efter 1989?

När den röda armen avancerade västerut 1944-45 krossades Hitlers ockupationsarméer och de nazistiska lydregimer som upprättats i Östeuropa. Statsapparaten kollapsade och borgarklassen, som till stor del gått ockupationsmaktens ärenden, flydde västerut i panik.

Det uppstod ett maktvakuum i Polen, Ungern, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Rumänien och i den sovjetiska ockupationszonen i östra Tyskland. Detta gjorde det möjligt för de sovjettrogna kommunistpartierna att ta makten med hjälp av Röda armén. Regimer av samma typ som i Sovjet upprättades. En marxistisk benämning på dessa regimer (som bygger på Marx analys av Bonapartes regim) är proletärt bonarpartistiska stater. Det betyder att kapitalismen avskaffats, men att den politiska makten inte ligger i folkets händer. En klick byråkrater styr diktatoriskt.

Efterhand kastades kapitalismen över ända i hela Östeuropa. En liknande utveckling skedde i Jugoslavien och Albanien efter att de tyska trupperna fördrivits av Titos och Hodjas partisanarméer.

Det grundläggande villkoret för bildandet av proletärt bonapartistiska regimer i Östeuropa var revolutionens misslyckande efter andra världskriget. Stalinismen skulle ha kollapsat i Sovjet och Östeuropa om arbetarna hade fått makten i något västeuropeisk land.

Revolutionen i västeuropa 1944-47 hejdades av stalinister och socialdemokrater. Kapitalismen bevarades, och när kalla kriget sedan inletts blev det möjligt för stalinisterna i östeuropa att konsolidera sin makt med hjälp av den sovjetiska Röda Armén.

Den kinesiska revolutionen

I väst stabiliserades kapitalismen, detsamma gällde för stalinismen i öst, men för de fattiga massorna i tredje världen fanns ingen utväg under det rådande systemet. Liksom i Ryssland 1917 brast den kapitalistiska länken där den var som svagast, i det vidsträckta och folkrika Kina.

1949 segrade Mao Zedongs Röda Armé över Chiang Kai-Sheks borgerliga diktatur. Chiangs regim hade varit oförmögen att genomföra den borgerliga, eller nationellt-demokratiska, revolutionen: att ena nationen och frigöra den från imperialismen, samt att modernisera det primitiva jordbruket.

Men de kinesiska bönderna leddes inte av arbetarna - som fallet varit i Ryssland - utan av den småborgerliga och stalinistiska ledningen för Maos Röda Armé. Arbetarklassen spelade ingen större roll överhuvudtaget.

De kinesiska stalinisterna hade ursprungligen inga planer på att göra rent hus med kapitalismen. I början talade Mao om 50 till 100 år av kapitalism. Befrielsekampen hade emellertid sin egen logik. För att vinna böndernas stöd var Röda Armén tvungen att upphäva jordägarnas makt och dela ut jord till folket i de områden som befriades. Jordägarna var lierade med kapitalet. Därför bröts kapitalets makt i takt med Röda arméns framgångar.

Arbetarklassens deltagande och ledning saknades. Därför var det aldrig fråga om att bygga upp en socialistisk demokrati. Mao manövrerade mellan borgerligheten, arbetarna och olika skikt inom bondeklassen för att bygga upp sin diktatur. Den regim som skapades påminde mer om det gamla kinesiska mandarinväldet och en bondearmés sätt att fungera, än om socialism.

Det var aldrig fråga om internationell socialism. Maos regim präglades av den mest inskränkta kinesiska nationalism och chauvinism, och en personkult som till och med överträffade den stalinistiska.

Verklig socialism skulle ha inneburit en federation mellan Kina och Sovjet efter Maos seger 1949. Så skedde inte! Länderna samarbetade under de första 15 åren. Men det handlade inte om att förena länderna och deras folk, utan om att gynna byråkratins intressen i Moskva och Peking. En brytning blev oundviklig och denna kom i början av 1960-talet - den så kallade sino-sovjetiska konflikten - som tom. innefattat väpnade skärmytslingar längs den långa gemensamma gränsen.

Icke desto mindre var den maoistiska regimen grundad på statligt ägande och planekonomi. Genom detta kunde Kina utvecklas på ett sätt som aldrig varit möjligt under kapitalismen. Från en närmast ofattbar fattigdom och underutveckling till att kunna ge alla mat, utbildning och sjukvård, om än på en mycket grundläggande nivå.

Revolutionen fastnar

Utvecklingen i Kina bekräftade Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Den innebär att borgerligheten i underutvecklade länder inte är kapabel att leda bönderna i den nationellt demokratiska revolutionen. Borgerligheten är alltför svag, den är allierad med jordägarna och beroende av imperialismen.

Bondeklassen är splittrad, socialt och geografiskt, och kan aldrig spela en självständig roll i klasskampen. Bonden följer antingen arbetaren eller borgaren. Därför blir det arbetarklassens uppgift att ta ledningen i kampen och med stöd av bönderna genomföra den nationellt demokratiska revolutionen. Den permanenta revolutionen betyder att en klass genomför en annan klass uppgifter, vilket också skett tidigare i historien.

För att genomföra den borgerligt demokratiska revolutionen måste arbetarklassen gå längre, bryta kapitalets makt och genomföra socialistiska åtgärder. Då uppstår ett övergångssamhälle som befinner sig mellan kapitalism och socialism. Ett samhälle som avskaffat kapitalismen, men som ännu är alltför fattigt och underutvecklat för att säkra en socialistisk utveckling.

I Kina genomfördes den permanenta revolutionen i förvrängd form. Revolutionen stannade upp på halva vägen. På samma sätt som i Ryssland knöts den nationellt demokratiska revolutionen samman med ett avskaffande av kapitalism och godsägarvälde. Men utan arbetarklassens medvetna styre och ett internationalistisk perspektiv blev den kinesiska regimen deformerad redan från starten. Liksom i Sovjet under Stalin uppstod en proletärt bonapartistisk diktatur.

Två speciella omständigheter gjorde detta möjligt. Dels existensen av en modell i form av det stalinistiska Sovjet, dels imperialismens försvagning efter kriget som gjorde det omöjligt för USA att intervenera militärt i Kina.

Den process som skedde i Kina upprepades i en rad länder i tredje världen, av likartade skäl. Det gamla systemet var så ruttet att det inte fanns någon annan utväg, och det fanns en modell att ta efter.

I Kuba, Vietnam, Angola, Moçambique och Guinea Bissau skedde övergången under ledning av gerillaarméer. I Burma, Syrien, Sydjemen och Etiopien var det olika skikt inom militären som tog makten med stöd av bönderna och avskaffade kapitalismen. Delar av officerskåren i dessa länder attraherades av den sovjetiska och kinesiska byråkratins makt och privilegier. De kunde behålla och i vissa fall öka sin makt även om kapitalismen eliminerades - samtidigt som de såg en väg till utveckling för sina länder.

För att gå vidare mot socialism i dessa länder hade det krävts en andra kompletterande revolution för att störta byråkratin. Denna revolution, som Trotskij bekrev i sin bok Den förrådda revolutionen, är inte social utan politisk:

"Den revolution som byråkratin förbereder mot sig själv, kommer inte att bli social, som oktoberrevolutionen 1917. Denna gången är det inte fråga om att förändra samhällets ekonomiska grundvalar, genom att ersätta vissa egendomsformer med andra. Historien har på andra håll känt inte bara sociala revolutioner, som ersatt en feodal regim med en borgerlig, utan också politiska revolutioner som, utan att rubba samhällets ekonomiska grundvalar, har sopat bort ett gammalt härskarskikt. (1830 och 1848 i Frankrike, februari 1917 i Ryssland etc.) Störtandet av den bonapartistiska kasten kommer naturligtvis att få djupgående sociala konsekvenser, men i sig självt kommer det att hållas inom den politiska revolutionens gränser."

Den politiska revolutionens program är införandet av demokratiska fri och rättigheter och en sann socialistisk rådsdemokrati grundad på Lenins principer om arbetardemokrati: att massorna ska dras in i styret av samhället och att alla politiker och höga ämbetsmän ska väljas och kunna återkallas inte tjäna mer än genomsnittet bland arbetarna. Samt att armén och polisen ställs under demokratisk kontroll.

Kapitalistisk kontrarevolution

Men Trotskij pekade också på faran för en kapitalistisk kontrarevolution, och att många byråkrater då skulle byta sida över en natt:

"Om - för att ta en annan hypotes - ett borgerligt parti skulle störta den härskande sovjetkasten, skulle den finna inget litet antal färdiga tjänare bland de nuvarande byråkraterna, administratörerna, teknikerna, direktörerna, partisekreterarna och de övre kretsarna i allmänhet." (Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen)

Detta var precis vad som skedde efter 1989. Många av de så kallade oligarkerna i dagens Ryssland är gamla partipampar som roffade åt sig de mest lönsamma delarna av den ryska statsegendomen (till exempel olja, naturgas och gruvor) under privatiseringarna 1991-93.

Varför blev det en kontrarevolution i stället för en politisk revolution? Därför att stalinismen bröt samman i samband med en tillfällig kapitalistisk stabilisering. Under 1980-talet växte den kapitalistiska ekonomi, samtidigt som ekonomin i Sovjet och Östeuropa stagnerade. Högkonjunkturen i väst medförde inga större förbättringar för arbetarna, men för de rika var det bingo. Detta gjorde intryck på byråkratin i öst, vilken såg en möjlighet att behålla sina privilegier även under kapitalistiska förhållanden.

Den internationella borgerligheten gick till offensiv under 1980-talet, efter att ha ridit ut den vänsterradikala vågen under 1970-talet, med benäget bistånd av ledningen för arbetarrörelsen. 1980-talets högkonjunktur kulminerade 1989, samtidigt som muren föll. I det läget framstod kapitalismen som ett alternativ också för många människor i Sovjet och Östeuropa. Det stod även klart att det långvariga stalinistiska förtrycket hade sänkt arbetarnas politiska medvetenhet mer än man kunnat föreställa sig.

Kapitalismen återupprättades i Sovjet och Östeuropa, till priset av ett ekonomiskt sammanbrott som liknade ödeläggelsen under andra världskriget.

Detta beseglade också ödet för flera av de proletärt bonapartistiska regimerna i tredje världen. Ömsom med piskan, ömsom med moroten har de tvingats på knä av imperialismen. Angola, Moçambique, Etiopien och Sydjemen blev, härjade av fattigdom, krig och imperialistisk aggression, lätta byten för imperialismens utpressning. På senare tid har det varit länder som Kuba och Nordkorea som stått i skottgluggen.

Fågel Fenix

Återinförandet av kapitalismen i Sovjet, Östeuropa och delvis i Kina har fått kammen att växa på den internationella borgerligheten. Men denna triumf kommer visa sig vara en pyrrhusseger. Det är stalinismen och inte socialismen som lidit nederlag. Det var ett bakslag för socialismen att det blev en kontrarevolution istället för en politisk arbetarrevolution - men bara ett tillfälligt sådant. Nu är bordet rensat och vägen beredd för nya hårda klasstrider som kommer att ställa socialismen på dagordningen.

Den revolution som idag bryter fram i tredje världen är en klassisk socialistisk revolution. Den baseras inte på bönder ledda av gerillarörelser och radikala officerare, utan på arbetare och andra proletära skikt i städerna och på landet och deras massorganisationer. I Peru, Bolivia och Ecuador har arbetarna och de fattiga massorna gjort flera uppror under de senaste åren. Längst har det gått i Venezuela, där revolutionen drivits allt längre åt vänster under trycket av kontrarevolutionens angrepp. Om arbetarna tar makten där eller i något annat land skulle världssituationen förändras över en natt. Det skulle bli strid för eller emot revolutionen över hela världen. Frågan om vem som ska styra samhället, arbetarna eller kapitalet, skulle ställas i land efter land.

Socialismen är den logiska fortsättningen på en historisk utveckling som gjort klassamhället till ett hinder för mänsklighetens utveckling. Under kapitalismen är det nationalstaten och privatägandet av produktionsmedlen som hämmar samhällets utveckling, idag är detta mer tydligt än någonsin.

Socialism innebär att ekonomin styrs av samhället och inte av kapitalet, och att staten ställs under massornas kontroll. När detta genomförs kan alla människor på jorden ges en stabil inkomst, bra bostäder, god utbildning och sjukvård, och ett värdigt liv överhuvudtaget. Då blir det möjligt att skapa en rättvis och jämlik värld efter principen: "Av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov". Mänskligheten kan ta språnget "från nödvändighetens till frihetens rike", som Marx och Engels en gång formulerade det. Därför reser sig socialismen, likt fågel Fenix om och om igen, som den enda vägen framåt för världen.

December 2004

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.