Ecuador: Revolution inledde 2000-talet

av Jorge Martin
21 januari 2000. Massprotester tvingar president Mahuad att avgå.

Arbetar- och bonderörelsen i Ecuador har gjort uppror. Den 15 januari utlyste indianernas nationella federation (CONAIE) och de sociala rörelsernas samorganisation (CMS) en landsomfattande revolt.

Efter en vecka av demonstrationer och strejker intog tiotusentals indianer, bönder, arbetare och studenter regeringsbyggnaderna, parlamentet och högsta domstolen och bildade en alternativ regering. Då började världens medier, som i en vecka hållit tyst om händelserna, att ta bladet från munnen. Vi fick höra att det skett en militärkupp i Ecuador. Men det som skett är ingen kupp utan en revolution.

"Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim."

- Leo Trotskij, Ryska revolutionens historia

Upproret startade den 15 januari, när regeringen förklarade undantagstillstånd och genomförde massarresteringar av ledare för studentorganisationer och fackföreningar. Rörelsen startades av indianernas organisationer, men arbetarna anslöt sig snart.

Arbetarna vid det nationella oljebolaget, Petroecuador, utlyste total strejk mot regeringens politik och gav sitt stöd för indianernas rörelse. Arbetarnas Enhetsfront och Ecuadors Fria Fackföreningsfederation anslöt sig också till upproret.

Revolten fick en verkligt landsomfattande karaktär. Massdemonstrationer ägde rum över hela Ecuador. Folket tog över statliga och kommunala institutioner och bildade egna lokala och regionala parlament. Ett exempel är staden Cueca, där 50 000 innevånare drabbade samman med polisen och militären och intog stadshuset. I landets ekonomiska centrum, Guayaquil, genomfördes dagliga demonstrationer till stöd för upproret.

Delar av småborgerligheten, i synnerhet affärsinnehavare, anslöt sig också till rörelsen på många håll i landet.

Ett massivt uppbåd av polis och militär hade mobiliserats till huvudstaden Quito för att spärra vägen för indianerna. Trots detta hade mer än 20 000 av dem samlats under onsdagen 17 januari. Ledaren för indianorganisationen (CONAIE), Antonio Vargas sade:

"'Indianerna och deras anhängare i städerna kommer inte att böja knä inför de korrupta banditer som innehar den politiska makten.' Han uppmanade till bildandet av en enad front eftersom det bara är folket som kan rädda folket. Han uppmanade polisen och armén att rikta vapnen mot dem som plundrar landet, och inte mot sina bröder: indianerna och folket." ("Pulsar" 2000-01-19)

I Chimborazo-regionen "spärrades alla gator av ca 50 000 indianska bönder". Armén talade om en röd flodvåg på grund av färgen på indianernas ponchos i denna region". Samtidigt förklarade folkets provisoriska parlament i Amazonas-regionen att oljekällorna tagits över av arbetarna och indianerna.

Armén ockuperade oljefälten i Esmeraldas under torsdagen men lyckades inte tvinga arbetarna att gå tillbaka till arbetet. I Quito deltog tiotusentals indianer, arbetare, studenter och affärsinnehavare i demonstrationerna. Under flera dagar omringades regeringsbyggnaderna. Regeringen skickade in armén och satte upp taggtrådstängsel till sitt försvar. Men det visade sig att ett folk som pinats tillräckligt inte låter sig stoppas av något. Under fredagen 21 januari ockuperades slutligen parlamentet. Tidningen "Pulsar" beskrev detta på följande sätt:

"En alternativ maktapparat har skapats i vårt land av indian- och bonderörelsen, tillsammans med de organiserade delarna av stadsbefolkningen, och med fullständigt stöd av mellanskikten och soldater i alla tre vapenslag. Detta skedde när massan av indianer och bönder i Quito bröt igenom arméns belägring och tog över parlamentet. Soldaterna gjorde motstånd till att börja med, men plötsligt anlände hundratals soldater från militärakademin i bepansrade fordon och gav sitt stöd till ockupationen."

Även en grupp av 70 unga officerare, ledda av överste Lucio Gutierrez, anslöt sig till upproret.

Bakgrunden till denna magnifika massrörelse är att internationella valutafonden IMF dikterat "strukturanpassningsplaner" som genomförts under 1990-talet. Dessa har lett till att två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, och till massarbetslöshet och hyperinflation. Enorma prishöjningar på basvaror genomfördes 1997. I ett slag höjdes eltaxorna med 500 procent, gastaxan med 340 procent och teletaxan med 700 procent.

Fackföreningarna utlyste en landsomfattande strejk 5-6 februari 1997, vilken sedan förvandlades till en strejk på obegränsad tid. President Abdala Bucaram försökte stoppa rörelsen genom att kalla in armén och utlysa undantagstillstånd. När detta misslyckades drog han tillbaka det ekonomiska åtstramningspaketet. Men inte heller detta lyckades. Istället tvingades Bucaram att avgå och fly landet.

Borgarklassen i Ecuador greps av panik inför sin oförmåga att hejda denna väldiga massrörelse med våld. Därför sydde de i all hast ihop en kompromiss och utsåg Fabia Alarcón till president. Den nya regeringen förde exakt samma politik som den föregående, detsamma gjorde Jamil Mahuad som valdes till president 1998. Arbetarna och bönderna fortsatte att bekämpa angreppen mot levnadsstandarden. I mars 1999 genomfördes en 48 timmars generalstrejk som tvingade regeringen att dra tillbaka sin "anpassningsplan", samma sak skedde i augusti 1999.

"Dollarisering"

I början av året levde 62 procent av Ecuadors befolkning under fattigdomsgränsen. 70 procent av befolkningen var arbetslösa eller undersysselsatta. Ekonomin hade krympt med 7,2 procent och inflationen låg på 70 procent. Ställd inför detta beslutade Mahuad regeringen att genomföra en "dollarisering" av ekonomin till en växelkurs på 25 000 sucres per dollar.

Denna "dollarisering" av ekonomin, som tidigare genomförts i Argentina, är ett desperat försök från Latinamerikas borgerlighet att hitta en väg ur krisen. Men att knyta en ekonomi i djup kris till den amerikanska ekonomin är ingen lösning. Det driver bara fram nya åtstramningsprogram, vilka medför sänkta offentliga utgifter, privatiseringar, sänkta löner och minskade subventioner. Följden blir att den inhemska efterfrågan krymper, vilket leder till att krisen fördjupas ännu mer.

På kort sikt kan en dollarisering medföra att man får kontroll över inflationen, men priset blir en närmast totalt förlamad ekonomisk aktivitet. Den har också medfört att kapitalister och bankirer kunnat berika sig, eftersom de tidigare köpt dollar och satt in på konton till en växelkurs på 15 000 sucres/dollar.

Det var dessa erfarenheter som fick arbetar- och bonderörelsen i Ecuador att göra uppror. Men denna gång nådde rörelsen en kvalitativt högre nivå än tidigare. Det handlade inte bara om att byta president och tvinga fram nyval. Det uttalade syftet var istället att genomföra ett "landsomfattande uppror" för att skapa ett folkets parlament både på riksnivå och på lokal och regional nivå, och att avskaffa statens maktorgan (den juridiska, lagstiftande och verkställande makten). Att den borgerliga staten utmanas och att arbetare och bönder bildar egna maktorgan visar att massornas medvetenhet ökat oerhört.

Många vanliga soldater och poliser, och även vissa officerare identifierade sig med arbetarnas och böndernas kamp. För första gången på länge har delar av armén ställt sig på de mest förtrycktas sida i den politiska kampen, vilket är av oerhörd betydelse.

Ledningens förvirring

När det nationella parlamentet tagits över bildades en nationell räddningsjunta. Den bestod av Indianledaren Antonio Vargas, den tidigare presidenten i högsta domstolen Carlos Solorzano och överste Gutierrez. I sin första deklaration sade Gutierrez bland annat:

"Vi bjuder in ärliga industrimän och bankirer att vara med i denna regering. Det enda vi vill är att landet inte ska plundras. Vi har fått nog av stöld. Vi vill ha ett Ecuador utan tjuvar. Jag tror att detta är vår viktigaste paroll" (Pulsar 2000-01-21)

Detta visar rörelsens främsta svaghet: dess ledning. Arbetarna och bönderna hann inte mer än ta makten förrän ledarna började fundera över hur den ska lämnas tillbaka till bankirerna och kapitalisterna (även om bara de "ärliga kapitalisterna" än så länge). Rörelsens ledare stödde sig på den gamla statsapparaten i syfte att skapa en ny, vilket visar den förvirring som rådde. De insåg inte att de redan hade makten i sin hand. Därför kunde rörelsen som var väldigt radikal till sin karaktär och organisatoriska form, samtidigt bli svag och förvirrad rent politiskt.

Under fredagsmorgonen intogs slutligen högsta domstolen och presidentpalatset av "kommunarderna" (som de benämndes i pressen) med stöd av armén. överbefälhavaren Carlos Mendoza bestämde sig då, efter att han börjat tappa greppet om makten, för att ansluta sig till upproret (först efter att upproret segrat, och i syfte att kunna förråda det inifrån). Han tog därefter Gutierrez plats i räddningsjuntan.

Därmed avslutades den första ronden i den revolutionära rörelsen. Det har visats gång efter annan att inget kan stoppa de arbetande massorna när de väl satt sig i rörelse. Denna gång var målet tydligt: det var inte bara regeringen utan hela statsapparaten som skulle störtas och ersättas av en annan makt grundad på ett folkets parlament. Folket i Ecuador lyckades ta makten på bara fem dagar genom att utnyttja sina traditionella kampformer: generalstrejken, upproret, massmobiliseringarna och agitationen för att vinna över trupperna.

Problemet är, liksom i många andra revolutioner, att det saknades en verkligt revolutionär ledning som kan fullfölja kampen. Efter att massorna tagit makten lämnade deras ledare tillbaka den till borgerligheten, på samma sätt som Ryssland i februari 1917, i Tyskland 1918 och i Spanien 1936.

Vem hade makten?

Lördag den 22 januari väcktes Ecuadors folk av nyheten att general Mendoza överlåtit makten till Mahuads vice president, Gustavo Noboa. Beslutet togs efter att Mendoza besökt USA:s ambassad. I sitt första uttalande sade han att Mahuads ekonomiska politik kommer att fortsätta till största delen. Det gäller dollariseringen, räddningsplanen för bankerna och "moderniseringen". General Mendoza har agerat som redskap för den sektion av borgerligheten som befarade att regimen skulle kastas över ända helt, om inte Mahuad avgick.

I detta läge, på lördagsmorgonen, var kampen ännu inte förlorad. Massorna kunde ha hållit sig kvar vid makten om dess ledning hade bildat soldatkommittéer, och om folkparlament hade bildats på alla nivåer. Under fredagen 21 januari låg makten i händerna på dessa folkliga parlament och inte hos de officiella representanterna (parlamentariker, domare och president).

Men när räddningsjuntan, ledd av Mendoza, utsåg en ny president och avgick, så visste massrörelsens ledare inte hur de skulle svara. De blev förvirrade när frågan om makten ställdes på sin spets och accepterade därför. Tyvärr insåg de inte att större delen av armén hade ställt sig på kommunardernas sida, och att general Mendoza därför hade få maktmedel till sitt förfogande. Situationen kunde ha utvecklats helt annorlunda om de istället riktat en uppmaning till arbetarna och bönderna att återta kontrollen över presidentpalatset, och till soldaterna att rikta vapnen mot generalerna.

Nu lämnade indianerna istället huvudstaden och upplöste folkparlamentet. Vissa av de regionala parlamenten finns ännu kvar och det har rapporterats om fortsatta massrörelser i vissa landsdelar. Söndagen 23 januari skrev El Comercio:

"I Riobamba och Guaranda fortsatte indianernas demonstrationer med krav på att rörelsen måste fortsätta. Det var också mobiliseringar i Ambato och Otavalo... I Riobamba marscherade 15 000 indianer till marknaden och tvingade den att stänga. Därefter höll de ett massmöte där deras ledare åter slog fast upprorets permanenta karaktär... i Guaranda kl 10.30 marscherade 3000 indianer och tvingade affärerna och marknaden att stänga... ledarna deklarerade att de var missnöjda med hur rörelsen hade utvecklats och förklarade att upproret måste fortsätta."

I skrivande stund är det osäkert vad som egentligen skedde därefter. Den grupp av överstar som anslöt sig till upproret känner sig förrådda och överste Gutierrez har arresterats. Det verkar som att man diskuterade möjligheten att återta kontrollen över presidentpalatset. En av ledarna för indianerna och bönderna, Romelio Gualán, sade:

"Det indianska folket är inte rädda för döden. De dör redan av svält ute på åkrarna. Då är det bättre att dö på vägarna och städernas gator i kampen för att förändra livet för Ecuadors folk."

Oavsett den omedelbara utgången av upproret, står det klar att massan av arbetare och bönder har lärt mycket om sin egen styrka, och om statens och arméledningens roll. Ecuadors borgerlighet är totalt oförmögen att lösa de akuta ekonomiska problemen i landet. Därför är detta inte slutet, utan ytterligare ett kapitel i den revolutionära processen.

Ecuador är dessutom inget undantag i Latinamerika. Det har genomförts massmobiliseringar, generalstrejker och bondeuppror gång efter annan över hela kontinenten: i Colombia, Venezuela, Argentina, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Brasilien... Alla förutsättningar finns för en segerrik revolution. Så snart detta sker i något av länderna kommer den att sprida sig som en präriebrand över hela kontinenten.

Det enda som saknas är en revolutionär ledning. Den mest brännande uppgiften för arbetarna i Ecuador och övriga Latinamerika är därför att skapa en sådan: En ledning som står för en självständig klasspolitik och ett verkligt socialistiskt program, vilket är det enda som kan visa den arbetande befolkningen vägen till ett bättre liv.

Jorge Martin, 23 januari 2000.

Översättning och bearbetning: Martin Oskarsson

Original: The uprising in Ecuador marks the beginning of the 21st century

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.