Erfarenheter och slutsatser av protesterna under EU-toppmötet i Göteborg

av Martin Oscarsson

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

Våldet ska inte få dölja massprotesterna

Massdemonstrationer och en ny vänstervåg

Tre jättelika demonstrationer genomfördes under EU-toppmötet. 10 000 mot Bush på torsdagen, 20 000-25 000 mot EU/EMU på fredagen och kanske 10 000-15 000 mot EU:s politik på lördagen. Detta var de största demonstrationerna i Göteborg sedan storkonflikten 1980 och ett uttryck för det växande missnöjet bland ungdomar och även bland löntagare.

I den största demonstrationen på fredagen fanns hela vänstern representerad, från vänstern inom SSU, SAP och LO till vänsterpartiet och de olika vänstergrupperna, samt Nej till EU-rörelsen och miljöpartiet. De som deltog och de tiotusentals som kantade demonstrationens väg fick känslan av en växande opposition mot nyliberalismen. Att en ny vänstervåg har inletts som kommer att vrida arbetarrörelsen och hela samhället till vänster.

EU-topparna inne i mässhallarna fick än en gång uppleva ett massivt folkligt missnöje mot deras politik. Målet för protesterna uppnåddes därför med råge, ja deltagandet var till och med större än många väntat sig. Den första slutsatsen måste därför bli att demonstrationerna var en seger.

Men denna seger förmörkas och skyms till viss del av kravaller, stenkastning och ett brutalt polisvåld som måste fördömas bestämt. Visserligen skedde allt detta vid sidan av de stora demonstrationerna och endast en mindre del av demonstranterna var indragna. Men det lämnade ändå en bitter eftersmak som skymmer det som verkligen uppnåddes under helgen, även för de som själva deltog i massprotesterna.

Detta gäller än mer den bild som sprids till stora massan av arbetare och ungdomar i Göteborg och övriga landet, och internationellt. I massmedia dominerar våldet medan de jättelika demonstrationerna knappt nämns alls.

En stigande våldsspiral och skarpa skott

Våldet kröntes med att tre våldsamma demonstranter sköts ned på öppen gata, varav en länge svävade mellan liv och död, en brutal handling som är helt oförsvarlig och måste fördömas av alla och särskilt då av arbetarrörelsen.

Både polisen och den anarkistiska gruppen AFA (Anti-Fascistisk Aktion) hade, trots en del uttalanden från båda sidorna om motsatsen, förberett sig för konfrontation och våld. AFA spridde affischer med texten: "Stoppa EU-toppmötet - Agera, blockera, sabotera!", och på sin hemsida informerade de om gatstenarna i Göteborg.

Polisen var de första att bryta överenskommelsen med demonstrationsledningen om en dialog innan de agerade. Det skedde genom aktionen på Hvitfeldtska gymnasiet på torsdagen. Skolan spärrades av med containrar och ca 400 personer stängdes in, varav många kroppsvisiterades.

Det skäl som gavs för den brutala räden var att AFA och liknande grupper fanns i skolan och förberedde kravaller. Denna polisaktion utlöste ett "ställningskrig" mellan polis och demonstranter som pågick hela dagen och kvällen. Det blev våldsamma sammanstötningar och 240 personer greps. Det var denna provokation som blev starten på allt våld under helgen.

Polisen, diverse vänstersekter och anarkister drogs in i en uppåtgående våldsspiral. Provokation följdes av motprovokation. Ungdomar, främst autonoma anarkister men även andra, omringades och greps av polisen. Detta ledde till rena gatustrider mellan polis och demonstranter under fredagen när maskerade anarkister kastade skurar av gatstenar mot polisen. Affärer, restauranger och banker vandaliserades när svartklädda anarkister löpte amok på Avenyn. Många ungdomar skadades liksom ett antal poliser. 500 greps och ett femtiotal ungdomar har nu häktats och hotas av åtal och kännbara straff.

AFA ångrar ingenting

Efteråt försvarar AFA stenkastning och fönsterkrossning som politisk metod och hävdar enligt GP 17/6: "Vi har slagit tillbaka polisens angrepp. Oavsett vad de skriver, oavsett vad andra vänsterorganisationer säger, ångrar vi ingenting. Vi har gjort det bra."

På en presskonferens den 19/6 deklarerade AFA att stenkastningen skedde i självförsvar (???) och att det är en politisk handling att krossa fönster hos banker och McDonalds, eftersom de utgör sinnebilden för det internationella kapitalet.

Polisen å sin sida kräver mera resurser och hårdare lagar. Detta riskerar att leda till ett upptrappat våld mellan polisen och de autonoma. Och till att polisen får allt fler maktmedel som kommer att användas vid varje strejk eller demonstration som polisen anser hota ordningen. Därför tar vi bestämt avstånd från såväl AFA:s som polisens agerande.

Polisvåldet

Låt oss titta närmare på polisens roll. Agerade de bara för att skydda mässan och försvara sig själva? Om någon skulle kunna tro detta, läs följande beskrivning av vad barnen till bland andra Mats Hulth, f.d. borgarråd och ordförande för arbetarkommun i Stockholm, och P-O Edin, f.d. chefsekonom på LO, utsattes för när de satt och spelade kort på Schillerska gymnasiet:

"Då rycks dörrarna upp av poliser som riktar automatvapen mot dem. De får sedan ligga med ansiktena mot den våta asfalten i nästan en timme, utan att få röra en fena med skällande hundar omkring sig. Och de fick ingen förklaring. Det visade sig att polisen letade efter en terrorist. Självklart kan polisen då inte gå omkring med silkesvantar.

Men! Behandlingen blev en chock för våra barn, inte minst på grund av vad poliserna sa till dem. Samtidigt som de hade vapen riktade mot sig skrattade och hånade poliserna dem.

Här är några citat från poliserna:

– Ni hade ert roliga i går. Nu är det vår tur.

– är du så jävla dum att du bor här, så får du skylla dig själv.

– Du skulle ha åkt hem för två dagar sedan.

En polis tryckte en av våra pojkar, som inte gjort någonting, mot väggen, slet i hans muskler för att det skulle göra ont och sa:

– Tycker du det här är kul? Du har krossat min näsa. Du är en fascist. Du har slagit mina vänner. Nu ska du få!

Polisen tvingade honom sedan att be om förlåtelse för allt som han inte gjort. När de legat cirka tio minuter med ansiktena nedåt mot den våta asfalten säger en av poliserna:

– Det här verkar vara örtte-drickande analytiker

– Här finns högst 2-3 personer som är något att ha.

Trots detta fick de 78 personerna ligga kvar 45 minuter till och fick lämna stället utan ursäkter och utan att få sina kläder. Och precis när de fick ställa sig upp gavs en order bland polisen:

– Hjälmarna av!

Det gick alltså inte att se några nummer och identifiera vilka poliser som betett sig illa. De poliser som filmade dem för identifiering hade dessutom svarta luvor på sig. Inga journalister fanns på plats och kunde dokumentera."

(Se hela artikeln på Aftonbladet.)

Detta är ett vittnesmål bland många om övergrepp från polisens sida. Mats Hulth och de andra föräldrarna lyckas också sätta tummen på det allvarligaste i det hela:

"Först trodde vi att det enbart var enskilda poliser som var rötägg inom poliskåren. Men när vi läst och hört polismästaren, så blir vi skakade. Han säger att 'Man får ta konsekvenserna av vem man umgås med. De som var där hade ju valt att vara där tillsammans med terroristerna.' Våra ungdomar hade sannerligen inte valt att umgås med några terrorister. De hade snällt bott på det ställe som kommunen anvisat."

Bakom polismästarens uttalande om "guilt by association" (att man är skyldig på grund av sitt umgänge), kan en av polisens grundläggande roller börja urskiljas, att försvara den bestående ordningen. Det förklarar varför både fredliga och våldsamma demonstranter drabbades.

Men polisen påverkas också av sina egna erfarenheter och av vad som sker omkring dem. Efter polismorden i Malexander insåg många poliser, kanske för första gången någonsin, att det verkliga hotet kommer från högern (det är talande att de i citaten ovan kallar våldsverkarna i Göteborg för fascister). Men nu riskerar detta att förvandlas till sin motsats på grund av deras erfarenheter av anarkisternas gatstenar.

Fredagens demonstration

Kravallerna under torsdagen och fredagen skrämde bort en del av dem som tänkt demonstrera. Det betyder att den väldiga demonstrationen på fredag kväll (20 000-25 000) hade kunnat vara ännu större. Demonstrationen var ett värdigt svar till polisens provokationer, stenkastandet och kravallerna dessförinnan.

Därefter borde allt gjorts för att undvika nya kravaller. För att nå framgång i kampen krävs ett enat och disciplinerat agerande, och ju större kamp desto viktigare är detta. Detta lyckades också under de tre stora demonstrationerna, men däremot inte före och efter aktionerna.

Under fredagskvällen förvärrades istället läget genom kravallerna på Vasaplatsen, då polisen sköt skarpt och skadade tre personer. På lördagsmorgonen var delar av Avenyn och Vasastaden avspärrade och många affärer och restauranger var stängda.

Detta är en förklaring till varför det var färre som demonstrerade på lördagen och även färre åskådare, jämfört med fredagen. En annan förklaring var att AFA tilläts delta till skillnad från dagen före då de var utestängda.

Våldet och förstörelsen skrämde bort många samtidigt som det ställde demonstrationerna i lite dålig dager. Den andra självklara slutsatsen måste alltså bli att kampen har skadats och försvagats av stenkastningen, polisvåldet och de våldsamma kravallerna.

Anarkisternas ödesdigra taktik

Den slutsatsen har förstås inte dragits av AFA och vissa andra extrema anarkistgrupper. De tillämpar en anarkistisk taktik som går ut på att en liten militant grupp måste gå före den stora massan. Genom beslutsamma och direkta aktioner ska arbetare och ungdomar väckas till kamp.

De räknar också med och förbereder sig för att dessa aktioner kommer att bli våldsamma, eftersom polisen anses ha en fascistisk karaktär och kommer att försöka slå ned dem. Denna konfrontation anses också ha en positiv sida, eftersom den leder till att statens och polisens våldsamma karaktär avslöjas, vilket skärper konflikterna i samhället och drar in fler i kampen.

Därför var det väntat att polisen skulle slå till mot dem som misstänktes vilja störa mötet, och det gäller i synnerhet de som visat våldsamma tendenser. Det var heller inte oväntat att de autonoma skulle utnyttja demonstrationerna för att få skydd och legitimitet, för att sedan bryta enigheten och besvara minsta provokation från polisen när det passar deras syften.

Därför är det bättre att de får vara för sig själva från början, eller att isolera dem om man så vill. AFA och andra liknande grupper borde ha hållits utanför de gemensamma demonstrationerna. Detta är också det bästa sättet att minska risken för en konfrontation med polisen. Utan massrörelsens skydd och legitimitet så kommer dessa grupper inte att vara lika benägna att ta konfrontation, och om detta ändå sker kommer det bara att isolera dem ytterligare.

AFA måste hållas utanför

Detta insågs också av den ena av de två arrangörerna, Nätverket Göteborg 2001, som sedan lång tid tillbaka bestämt att maskerade demonstranter inte får delta. Detta var ett budskap till AFA och de autonoma att hålla sig borta. Detta stannade inte vid ord, utan det fanns flera hundra demonstrationsvakter med uppgift att mota bort dem som inte följer denna regel.

Att det var detta nätverk som dominerades av vänstern i och utanför arbetarrörelsen och Nej till EU-rörelsen, till skillnad från Göteborgsaktionen som var ett sammelsurium av olika grupper med flera vänstersekter i ansvarig ställning, är knappast en slump.

Det andra nätverket, Göteborgsaktionen 2001, begick däremot det dyrbara misstaget att acceptera AFA som medarrangör och att dela logi med dem på Hvitfeldtska gymnasiet. På en direkt fråga i GP 17/6 säger Max Andersson från Göteborgsaktionen att AFA ju hade skrivit under på plattformen om icke-våld och att han tolkade deras hot om sabotage som överdrivna skämt.

Tidigare erfarenheter av de autonomas agerande

Att så inte är fallet vet alla som känner till hur de autonoma agerat tidigare, t.ex. vid de antirasistiska demonstrationerna i Lund 1988-93. De första fyra åren genomfördes breda fredliga demonstrationer mot den högerextremistiska 30 novemberföreningen, och dessa aktioner växte från år till år. Men 1992 gick de autonoma in och splittrade rörelsen tillsammans med några vänstersekter i syfte att blockera 30 novemberföreningens demonstrationståg.

De lyckades första året med hjälp av tillresta danska BZ (besättare). Men året efter spärrade 1000 poliser av hela Lund med containrar (alltså inget nytt påfund), förbjöd alla demonstrationer och jagade demonstranterna på flykten. Vid det laget hade dock demonstrationerna förlorat det mesta av sitt stöd i Lund och det hela dog ut.

Några år senare ordnades en bred protest mot ett nazistmöte i Malmö. Alla arrangerande organisationer, även de autonoma, kom överens om att protestera fredligt. Men mitt under protesten på en given signal, bröt sig de autonoma ur och började kasta sten på nazisterna och polisen. Vid olika elevdemonstrationer i Malmö har de också roat sig med stenkastning.

Polisen rustas upp och blir våldsammare

Den anarkistiska taktiken motverkar dock det egna syftet, i den mån den påverkar händelserna alls. De många arbetarna och ungdomarna blir inte mer politiskt medvetna och dras med i kampen, utan skräms bort av våldet. Och i de få fall som taktiken lyckats så gynnar det heller inte klassmedvetenheten, utan istället slutsatsen att arbetarnas masskamp inte behövs, att det räcker med att en liten beslutsam grupp tar strid.

I detta fall fanns inte ens skuggan av en chans att de skulle lyckas. Våldet förde inte AFA ett steg närmare att tränga in på Svenska mässan och stoppa mötet. Det enda de kunde hoppas på var att hamna i hård konfrontation med polisen och det lyckades de också med.

Konfrontationen med polisen leder visserligen till att polisen blir våldsammare. Där har AFA alldeles rätt. Men även detta försvagar kampen. Polisen får en folklig acceptans för att ta i med hårdare metoder, vilka sedan kommer användas vid strejker, demonstrationer och olika protestaktioner. Redan dagen efter EU-toppmötet tillsatte regeringen en arbetsgrupp kring frågan om effektivare kravallutrustning, ökad befogenhet för polisen att gripa och omhänderta folk under längre tid, och ökad rätt att avvisa folk vid gränserna.

Under söndagen frågade Aftonbladets internetupplaga sina läsare om polisen borde få använda tårgas och vattenkanoner vid demonstrationer som spårar ur. 92,5% svarade ja och bara 7,5% nej. Dessa stämningar kommer visserligen att ändras när folk får tid till eftertanke, men det visar ändå den reaktionära effekten av sådana här händelser. EU-länderna förbereder också gemensamma hårdare tag mot demonstrationerna och här hemma har moderatpolitiker inte varit sena att ge hela vänstern skulden för det som skett.

Nej till "hårdare tag"

Alla krav på "hårdare tag" från polisens sida måste avvisas av arbetarrörelsen. De gynnar bara högerkrafterna och kommer nästan enbart att riktas mot de radikala krafterna i samhället. Att ge polisen rätt att omhänderta folk längre än sex timmar utan anhållan eller ökad möjlighet att gripa folk i förebyggande syfte, är allvarliga inskränkningar av de demokratiska rättigheterna. Detsamma gäller kraven på en upprustning av polisen.

Alla dessa åtgärder kommer att drabba långt fler är det lilla fåtal som tar till våld. Dessutom kommer det driva på istället för att motverka våldsspiralen mellan polis och autonoma vid demonstrationer av det här slaget.

Vi är också emot att i lag förbjuda demonstranter att maskera sig. Rätten att demonstrera är en grundlagsfäst demokratisk rättighet, och polisen har redan alltför stor makt över hur denna ska tillämpas eftersom det krävs polistillstånd för att demonstrera. Att ge polisen fler befogenheter kommer att slå godtyckligt t.ex. mot protesterande arbetare som skyddar sin identitet av rädsla för repressalier från arbetsgivarna eller invandrare som demonstrerar maskerade utanför sitt hemlands ambassad.

Demonstrationsledningen ska sköta ordningen

Ordningen i demonstrationer ska istället skötas av de som leder och arrangerar dem, och det är också dessa som ska avgöra om man ska få maskera sig eller inte. Om helgen har visat något så är det att denna fråga måste tas på större allvar.

Intrycket är att det andra nätverket, Göteborgsaktionen 2001, tog alltför lätt på dessa frågor. Tyvärr verkar de heller inte ha lärt mycket efter helgen. I skrivande stund, två dagar efter helgen, vägrar Göteborgsaktionens talesmän att erkänna att samarbetet med AFA var ett misstag, eller att de skulle ha något som helst ansvar för vad som hände vid sidan av de stora demonstrationerna.

Upploppet på Avenyn

Hos SAC och de vänstersekter som deltog i Göteborgsaktionen handlar det dock inte bara om misstag utan om att de själva har anarkistiska och vänsterextremistiska tendenser. Efter Göteborgsaktionens protestmöte på Götaplatsen på fredag morgon ordnade vänstersekterna en "antikapitalistmarsch" ned mot polisens avspärrningar runt mässområdet. Demonstrationen skedde trots att majoriteten av Göteborgsaktionen var emot den och trots att man saknade polistillstånd.

Aktionen var i sig helt meningslös och rent taktiskt ett rejält misstag. Vad kunde man uppnå med en demonstration nere vid stängslen som inte uppnåddes genom de tre jättedemonstrationerna, vilka tydligt visade EU-politikerna vilket missnöje som finns? Ingenting annat än en meningslös konfrontation!

Polisräden mot Hvitfeldtska dagen visade tydligt att polisen inte tänkte se mellan fingrarna med dem som försöker närma sig mässområdet, särskilt inte de som kommer med en hord maskerade anarkister i släptåg.

Som väntat blev de stoppade av polisen, varefter ledningen tappade kontrollen över de autonoma som inte var sena att besvara polisens provokationer. Det var detta som utlöste kravallerna och vandaliseringen på Avenyn då utemöbler och "bajamajor" brändes och mängder av skyltfönster slogs sönder.

Kravallerna på Vasaplatsen

Ett lika stor dumhet var aktionen på Vasaplatsen på fredag kväll, ordnad av den anarkistiska gruppen "Reclaim the Streets". Den största demonstrationen på år och dag hade nyligen passerat Vasaplatsen och demonstrationsmötet hade just inletts på Götaplatsen. Deltagandet var så massivt att de politiska skadorna av de tidigare kravallerna delvis hade kunnat reparerats.

Då valde anarkisterna att ockupera Vasaplatsen, mitt i Göteborgs "finkvarter". Svaret från polisen lät inte vänta på sig och snart hade läget urartat helt. Detta hade kunnat undvikas om "Reclaim the Streets" hade visat det minsta sinne för taktik.

I det upphettade läget borde de ha insett riskerna och kommit överens med polisen om en fest på en neutral plats istället, t.ex. i Slottsskogen. Eller varför inte hålla sig nere vid "Det fria ordets festival" där festligheter redan pågick? Aktionen kan inte tolkas som något annat än ett försök att trotsa polisen eller möjligen som ett sätt att spela martyrer. Resultatet blev värre än vad någon kunnat tro.

Polisen spärrade av hela Vasaplatsen och när stenarna började hagla blev poliserna helt desperata. Jag befann mig själv på Vasagatan, åt Avenyn till alldeles utanför avspärrningarna, tillsammans med tusentals andra som var på väg hem efter den stora demonstrationen. Jag har aldrig sett en svensk polis så uppjagad. De ställde sig i stridsposition. med dragna batonger, beredda att slå ned alla som försökte närma sig dem.

Plötsligt hördes 3-4 skarpa knallar, det var skotten. Men folk stod kvar eftersom de trodde att det var smällare, annars hade de sprungit för livet. Jag hörde dock en latinamerikan som sa: "Det där var pistolskott och inga smällare."

Läget kändes dock så hotfullt att jag gick iväg efter ett tag. När jag rundade avspärrningarna nere vid Allén såg jag en ambulans komma i hög fart och förstod att något allvarligt hade hänt. När jag sedan kom fram till andra sidan av avspärrningarna vid Viktoriagatan kom ambulansen körande i ilfart mot Sahlgrenska sjukhuset.

Lördagens demonstration

Dessa händelser lade sordin på Göteborgsaktionens demonstration dagen efter. Färre deltog än under fredagen, kanske 10 000-15 000. Att det ändå blev så stort berodde mest på det stora antalet tillresta demonstranter. Symboliskt nog var också vädret grått och regnigt i kontrast mot fredagens soliga väder. Många hade skrämts bort från stan som var ganska folktom i jämförelse med den lördagsrusning som normalt råder, och många affärer och restauranger hade bommat igen.

Som "pricken över i" ordnade sedan det anarkistiska "ickevåldsnätverket" en sittdemonstration mot polisvåld på Järntorget under lördagskvällen. Denna omringades omedelbart av kravallpolis. De fick sedan sitta där som martyrer hela kvällen, utan att möta någon större sympati från Göteborgarna. Tydligare hade det katastrofala resultatet anarkismens kampmetoder inte kunnat illustreras: Nederlag och isolering från massrörelsen.

Sluta stryka anarkismen medhårs

Den som vill utveckla en verklig masskamp och radikalisera arbetarrörelsen har därför inte råd att flirta med anarkismen. Visst finns det förklaringar till att missnöjda ungdomar dras till dessa idéer. De vill slåss mot kapitalism och orättvisor, men ges inget alternativ av arbetarrörelsen. Socialdemokratins ledning håller systemet under armarna och SSU är ganska passivt och styrs av en högerfalang. Ung vänster är visserligen radikalare men är inte heller alltför aktiva.

I det läget har anarkismen haft en viss attraktionskraft, särkilt bland medelklassungdomar och studenter. Merparten av dessa håller sig till den mer reformistiskt präglade anarkismen och syndikalismen i form av t.ex. SAC, men det finns också vissa som dras till mer militanta grupper som AFA, "Ya Basta" och liknande. Men just därför att vi tror att de flesta anarkister, även inom AFA, egentligen strävar efter ett rättvist socialistiskt samhälle, så tänker vi inte hymla med vår kritik av deras revolutionsromantik och katastrofalt felaktiga metoder.

På randen till avgrunden

De har slagit in på en återvändsgränd som aldrig kan leda till framgång, utan bara till splittring och nederlag, och till att de reaktionära krafterna får luft under vingarna. I slutet av denna återvändsgränd finns avgrunden i form av ren vänsterterrorism, som vissa anarkister riskerar att falla ned i om de inte ser upp.

Detta vore förödande för dem personligen men det skulle också skada vänstern både i och utanför arbetarrörelsen. Händelserna i Göteborg har nog tyvärr drivit de mest extrema anarkisterna ett steg närmare denna avgrund.

Därför måste vi ta strid mot anarkismen och det inflytande som denna utövar bland ungdomen. För alla som bekänner sig till någon slags marxistiska idéer är det inget nytt i detta. Redan Karl Marx tog strid mot anarkisterna på den första internationalens tid på 1860-talet. Sedan dess har den marxistiska delen av arbetarrörelsen bestämt avvisat anarkismens idé och metod.

Det betyder inte att anarkismen kommer att få något massinflytande bland ungdomen och det gäller än mindre inom arbetarrörelsen. Deras metoder stöter bort de stora grupperna och leder till isolering och nederlag, vilket händelserna under EU-toppmötet gett besked om. Men tillfälligt och bland vissa grupper av ungdomar kan de utöva ett visst inflytande.

Det krävs en kämpande och socialistisk arbetarrörelse

Ett av de viktigaste medlen mot anarkistiska tendenser är att arbetarrörelsens ledning aktivt mobiliserar till kamp mot försämringar, istället för att vara delaktiga i att genomföra dessa. En massdemonstration, organiserad av arbetarrörelsen, med många vanliga arbetare och med en stark organisation av demonstrationsvakter, skulle överflygla både anarkister och vänstersekter.

Massdemonstrationerna i Göteborg är ett viktigt tecken på att en grundläggande radikalisering håller på att ske i samhället, och det kan inga våldsamheter ändra på. Men det var mest ungdomar som deltog eftersom de ofta är de första som reagerar.

Däremot var det inte många fackliga organisationer som deltog. Detta beror delvis på protesternas något abstrakta krav och på sammansättningen av de organisationer som stod bakom demonstrationerna. Men det beror också på att det uppdämda missnöjet som finns bland löntagarna ännu inte har mognat till öppen kamp, och på att den fackliga ledningen vägrar att mobilisera till kamp.

Men det viktigaste medlet mot anarkism är ändå att arbetarrörelsen ändrar kurs och bryter med kapitalismen. Anarkistiska tendenser är och har alltid varit priset för sveket från arbetarrörelsens ledning. Då finns grupper som tappar tålamodet och vill slå till direkt mot kapitalismen.

Den lågkonjunktur som nu står för dörren kommer att förändra detta. När arbetarnas och ungdomens kamp sammansmälter i en gemensam strid för att förändra arbetarrörelsen och hela samhället, så kommer anarkisternas och polisernas våldsspiral att avbrytas tvärt.

Därför gäller det att intensifiera arbetet för att förändra socialdemokratin, SSU, LO och även vänsterpartiet, till att bli de organisationer som de en gång var avsedda för: att avskaffa det orättvisa kapitalistiska systemet och införa ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

Martin Oscarsson
2001-06-20

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.