För 100 år sedan skakade den kapitalistiska världsordningen i sina grundvalar. Den enväldiga ryska Romanov-dynastin hade ruttnat sönder inifrån, och dess nederlag i det första världskriget vändes till en socialistisk revolution. Över hela landet bildades arbetar-, bonde- och soldatråd som började ta över och organisera samhället själva. Dessa kallades sovjeter – det ryska ordet för råd.
I dag är det få som vill eller vågar försvara den ryska revolutionens minne. Men den ryska revolutionen visade att den socialistiska revolutionen är möjlig – inte på några papper eller i teorin, utan i praktiken. Den är och förblir det enda stora exemplet vi har på hur man kan bygga ett verkligt alternativ till kapitalismen. De arbetarråd – sovjeter – som revolutionen baserades på var ett exempel på den djupaste och mest fullständiga demokrati som existerat.
Det finns ingen hejd på de lögner som man har öst över den ryska revolutionen, och i synnerhet dess två viktigaste ledare Lenin och Trotskij, som man försöker koppla samman med Stalin. I stället för att försöka förklara hur ett så horribelt system som stalinismen kunde växa fram, försöker de säga att varje verkligt försök att kämpa för ett annat samhälle kommer att sluta med diktatur och koncentrationsläger.
Denna skräckpropaganda är ingen slump. I dag visar kapitalismen upp svaghetstecken som man bara kan förvänta sig av ett socioekonomiskt system som utlevt sina historiska möjligheter. Den ekonomiska krisen är knappast löst, och överallt ser vi tecken på kris medan allt bredare lager håller på att tappa förtroendet för de institutioner som tidigare garanterade systemets stabilitet: de politiska partierna, rättsväsendet, polisen, medierna, politikerna, kyrkan och så vidare. Överallt jäser ett enormt och oöverträffat missnöje.
* * *
Efter tsarregimens fall i februari hade en självutnämnd provisorisk borgerlig regering bildats. Den manövrerade för att stoppa revolutionen och återställa den gamla ordningen, med stöd av reformisterna som var dominerande bland arbetarna och bönderna. Bolsjevikerna kämpade i minoritet för en andra, socialistisk revolution och förklarade det som kom att bli allt tydligare för arbetar- och bondemassorna: att på kapitalistisk basis kunde inte ens de mest grundläggande problemen lösas. Bolsjevikernas paroller var ”bröd, fred och jord”, och ”all makt åt sovjeterna”.
I oktober 1917 kom den andra revolutionen. Tillsammans med bönderna störtade arbetarna den gamla ordningen och grep makten över samhället genom sina sovjeter, där bolsjevikerna hade vunnit majoriteten. De första dekreten handlade om en jordreform, en rättvis fred och att ta de första stegen mot arbetarstyre. Man införde lika rättigheter åt kvinnor och nationella minoriteter, och legaliserade homosexualitet. Detta var början på samhällets omvandling till socialism.
Men alla förstod att det omöjligt skulle gå att bygga socialism enbart i ett enda land – och allra minst i ett fattigt bondeland som Ryssland. Det viktigaste var nu att sprida revolutionen. Perspektiven såg goda ut, och Lenin skrev om ”den i hela Europa framväxande socialistiska världsrevolutionen”.
Kapitalisterna var panikslagna. Den ryska tsarregimen hotade att dra med sig hela den kapitalistiska ordningen i sitt fall. Det var nödvändigt att till varje pris stoppa bolsjevismen. Därför gick imperialisterna in bakom den ryska kontrarevolutionen för att dränka revolutionen i blod och krossa den unga arbetarstaten. Totalt 21 olika utländska arméer deltog i inbördeskriget.
Ur Petrograds revolutionära arbetargarden och den sönderfallande ryska armén fick Leo Trotskij uppgiften att bygga den röda armén. Han införde socialistiska metoder i armén, med val av officerare och politisk skolning. Varje soldat svor sin trohet till den internationella arbetarklassen. Tack vare arbetarklassens och böndernas enorma uppoffringar vid fronten kunde imperialisterna och kontrarevolutionen slås tillbaka.
Slag i slag följde revolutioner i Ungern, Tyskland och Italien – men även i Sverige och Finland. Den kommunistiska internationalen bildades år 1919 för att ge ledning åt rörelsen, och beväpna den med ett marxistiskt program. Redan vid den andra världskongressen hade internationalen masspartier i alla de viktigaste länderna, som på ett eller annat sätt snart kastades in i revolutionens strömvirvlar.
Men den kommunistiska internationalens olika sektioner var unga och oerfarna. En kombination av misstag, förvirring och svaghet gjorde att man misslyckades med att leda den revolutionära vågen till seger. Eftersom man inte lyckades rycka tömmarna ur händerna på reformisterna i tid kunde kapitalismen stabiliseras.
På grund av revolutionens isolering i ett fattigt land blev uppgiften att bygga socialism omöjlig. Stalinismen blev priset för revolutionens inneboende svagheter.
* * *
Om vi menar allvar med kampen för att förändra samhället måste vi försvara den ryska revolutionen och kämpa för ett nytt oktober. Den unga arbetarstaten som upprättades var det mest demokratiska samhälle som någonsin har existerat, och visade hur arbetarklassens stora massa faktiskt kan gripa makten över samhället och störta kapitalismen.
Idag växer nya vänsteralternativ fram över hela Europa, som enar miljoner människor i kamp mot nedskärningar och högerpolitik. Men en gemensam nämnare är att de fortfarande har enorma illusioner i möjligheten att rädda kapitalismen genom den ena eller den andra smarta politiken. Eftersom de inte ser möjligheten till att arbetarklassen kan gripa makten i en socialistisk revolution, pratar de om keynesianska investeringar (John Meynard Keynes 1883–1946, nationalekonom, trodde att bristen på efterfrågan skulle kunna lösas genom statliga lånefinansierade investeringar) för att få igång hjulen i ekonomin, som plötsligt ska övervinna kapitalismens motsättningar. Så ska alla bli glada: kapitalisterna ska tjäna pengar, och arbetarna ska få välfärd och förbättringar. Detta är en farlig utopi.
Det räcker inte med några små förbättringar inom systemets ramar. Kapitalismen är ett döende system och har ingenting kvar att erbjuda – och oktoberrevolutionen 1917 visar hur det kan störtas och hur man kan börja bygga ett nytt.
Uppgiften är nu som då att genomföra den socialistiska revolutionen. Genom att ta över alla de rikedomar som idag försvinner ned i kapitalisternas fickor och göms undan i skatteparadis eller används till meningslös spekulation på börsen, skulle vi kunna ge alla människor arbete, utbildning, bostad och välfärd. Vi skulle kunna börja ta itu med klimatproblemen, och använda den moderna tekniken för att sänka arbetstiden till ett minimum. Alla människor skulle kunna garanteras allt det livsnödvändiga, och människan skulle börja befrias från löneslaveriet.
Är detta utopiskt? Teknologin finns redan där. Allt som behöver göras är att använda den rationellt och planmässigt i hela samhället, i stället för som idag enbart som lyxprodukter åt de rika och när kapitalisterna kan tjäna pengar på det. Kapitalismen är det enda som står ivägen för en andra industriell revolution på grundval av modern teknologi.
Vi står på tröskeln till oerhörda klasstrider, och omvälvande förändringar i samhället. Låt revolutionens fiender yla och sprida sina trötta lögner. De borgerliga propagandisterna kommer inte kunna tjäna storkovan som intellektuella banditer åt den härskande klassen länge till. Vår generation kommer att uppleva revolution och klasskamp som ingen annan före den, och marxister förbereder medvetet för att vi ska segra den här gången. Vi måste avsluta det den ryska revolutionen påbörjade – att bygga en socialistisk värld.