Extravalet och den svenska kapitalismens kris

av Avanti
Stefan Löfven. Foto: Socialdemokraterna (Flickr)

Regeringskrisen och extravalet innebär en vändpunkt. Illusionen om det lugna, stabila landet där alla kommer överens har fått sig en allvarlig törn. Den politiska instabilitet som vi ser över hela världen i kölvattnet av den ekonomiska krisen, är nu också tydlig i Sverige. Detta är början på en djup kris för den borgerliga demokratin och för det kapitalistiska systemet.

Kapitalismens kris och splittringen i toppen

Den 3 december röstade Sverigedemokraterna på Alliansens budgetförslag och fällde därmed minoritetsregeringens budget. Stefan Löfven sade kort därefter att han skulle utlysa ett extraval. Det som följde – och som vi sett under hela hösten – är en pajkastning som snarare liknar amerikansk eller sydeuropeisk politik än svensk, sådan vi är vana vid att se den.

Alliansen anklagar Socialdemokraterna för att inte vilja “ta ansvar” och samarbeta. Det vill säga, Löfven har inte varit beredd att föra en tillräckligt renodlad högerpolitik för att borgerligheten skulle kunna ge den sitt stöd. Socialdemokraterna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som bakgrundskör har i sin tur anklagat alliansen för att inte vilja ta ansvar genom att vägra samarbeta, och därigenom ge SD möjlighet att fälla budgeten och därmed regeringen.

Denna typ av splittring i toppen är naturlig när borgarklassen och dess representanter är oförmögna att lösa krisen. Det leder till hårda konflikter om vägen framåt. Precis som borgarklassen i andra länder har den svenska borgarklassen, på grund av den alltmer begränsade världsmarknaden, ett behov av att pressa arbetarklassen hårdare. Den behöver en regering som företräder dess intressen, utan minsta lilla eftergift till arbetarklassen.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade inte bildat en sådan regering. Deras budget innehöll visserligen ytterst få reformer och bibehöll till största delen de kontrareformer högerregeringen infört. Men det var ändå inte tillräckligt i borgarklassens ögon. Ekonomin växer fortfarande men bara mycket långsamt, men den låga inflationen och riksbankens sänkning av räntan till 0 procent visar att dess framtidsutsikter är extremt pessimistiska.

Löfven är inte personligen motvillig att föra högerpolitik, men han känner en press och förväntningar från partiets gräsrötter och väljare – från arbetarklassen. Den framkallade situationen är ett sätt för borgerligheten att kontra den desorganiserade pressen underifrån med en skarp press från höger för att sätta stopp för varje förslag som andas vänsterpolitik.

Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade kunnat bilda en stabil majoritetsregering, utan eftergifter till Vänsterpartiet, så hade kanske borgerligheten kunnat nöja sig. Men Löfvens regering var svag och efter åtta år av högerpolitik var han tvungen att lova åtminstone några myrsteg i en annan riktning. Och dessa myrsteg var det som omöjliggjorde ett stöd från de mindre allianspartierna som Löfven hoppats på.

Krisen för den borgerliga demokratin

Ett nyval ser ut att komma hållas den 22 mars. Men tvärtemot vad partierna och borgarklassen hoppas lär ett nyval inte förändra något grundläggande. Det är osannolikt att något av blocken vinner majoritet. Därför diskuteras nu tekniska åtgärder för att garantera att en regering ska kunna styra utan majoritetens stöd i riksdagen. Att Vänsterpartiet inte strängt fördömt detta är en skandal. Samtidigt som man gråter floder över ”krisen för demokratin”, så ger man passivt stöd till att inskränka den.

Demokratin under kapitalismen är visserligen i första hand ett sätt att lura massorna att vi har en möjlighet att påverka. I själva verket bestäms den förda politiken av bankerna och storföretagens intressen, och varje regering som inte följer deras önskningar kommer att mötas av attacker från borgarklassen.

Trots detta måste vi försvara de demokratiska fri- och rättigheter som vi vunnit, eftersom vi kan använda dem i vår kamp. Men arbetarpartiernas ledare gör tvärtom. De beklagar sig över krisen för demokratin men tar inte ett tydligt avstånd från verkliga inskränkningar av den. Frågan är om det är arbetarklassens rättigheter de oroar sig över, eller det kapitalistiska systemets stabilitet?

De flesta svenska arbetare har visserligen haft och har fortfarande stora illusioner i kapitalismen och demokratin. Men en allmän känsla av att politikerna inte förstår sig på den verkliga världen och endast bryr sig om sina egna positioner, pengar och opinionssiffror, blir allt vanligare. Att massorna tappar förtroendet för ”etablissemanget”, det vill säga den borgerliga demokratin och dess företrädare, är ett nödvändigt steg i kampen för socialism. För att en revolution ska möjliggöras måste arbetarklassen förlora de illusioner man har för det kapitalistiska systemet, inklusive parlamentarismen.

Att Socialdemokraterna, fackföreningarna och Vänsterpartiet gråter över det tappade förtroendet för politiker visar deras brist på förståelse för massornas situation. Arbetarklassen får det allt sämre, samtidigt som det allt oftare kommer fram att olika höga tjänstemän och departement håller dyra fester för skattepengar. Politikernas spel och intriger upplevs som motbjudande.

Att detta politikerförakt inte vänds till ett ökat stöd för vänstern och arbetarrörelsen beror endast på att den inte utgör ett klart alternativ. De ses som en del av det ruttna politiska etablissemanget. Och ju mer de klagar över bristen på ansvarstagande från borgerligheten, och ju mer de uttrycker sin sorg över den borgerliga demokratins kris, desto mer kommer de också ses som en del av den och tappa i stöd.

Socialdemokraterna har under hela valrörelsen och hösten försökt söka samarbeten högerut. Vänsterpartiet har samtidigt endast vid enstaka tillfällen försökt att hålla sig självständiga i förhållande till Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och oftast har det mer varit ett resultat av de senares avståndstagande från dem. Men så fort de tvingats att släppa in Vänsterpartiet i värmen och stödja sig på dem har Vänsterpartiet villigt ställt upp.

Om Vänsterpartiet hade hållit sig till att ge kritiskt stöd till de enskilda progressiva reformerna hade det varit bra. Men de skulle samtidigt behöva ta avstånd från regeringen och dess politik i övrigt, och framhålla budgeten som otillräcklig. I stället har man gjort tvärtom, och hyllat budgeten som ett steg åt vänster som skulle göra verklig skillnad. Trots Sjöstedts ord om att man inte skulle vara ett ”stödparti” framställde man sig mer och mer som en aktiv och stöttande partner till en regering som tydligt visade att de ville föra en högerpolitik. Därför uttrycks nu främst det tappade förtroendet för den borgerliga demokratin genom ett ökat stöd för Sverigedemokraterna, som framstår som det enda parti i riksdagen som inte är del av ”etablissemanget”.

Är Sverigedemokraterna nyfascister?

Tidigare var Socialdemokraternas linje att man å ena sidan måste ta avstånd från Sverigedemokraterna som parti, men å andra sidan betona att deras väljare inte är ansvariga för dess politik och att de som röstar på dem inte är rasister utan missnöjda och oroliga inför framtiden. Problemet med den linjen var bara att man inte erbjöd något alternativ och samtidigt ville samarbeta med högern för att ”isolera” Sverigedemokraterna, det vill säga fortsätta med den klassamarbetspolitik som gjort att SD kunnat växa.

Nu verkar man gå ifrån denna linje något för att attackera Sverigedemokraterna hårdare som ett nyfascistiskt parti. Därefter har en debatt härjat i media mellan högern som försvarar Sverigedemokraterna och vänstern som applåderar Socialdemokraterna och citerar olika akademiker som ”bevis” för att Sverigedemokraterna är fascister.

Sverigedemokraterna har en bakgrund i nazistiska organisationer och detta har utan tvekan lämnat ett arv i form av idéer och enskilda medlemmar som fortsatt ser sig som nazister. Men ett parti kan förändras. Kommunistpartiet i Italien gick exempelvis ihop med det Kristdemokratiska partiet och bildade ett borgerligt parti, Demokratiska partiet. Det betydde att de har kvalitativt förändrats från ett arbetarparti till ett borgerligt parti.

Sverigedemokraterna har gjort stora utrensningar och arbetat hårt för att lämna nazismen bakom sig och bli ett konservativt, rasistiskt högerparti. Det betyder inte att det inte finns rester kvar, men rester kan inte definiera vilken typ av parti de är.

Fascism kan inte definieras främst utifrån ideologi, eftersom fascismens ideologi anpassas efter hur fascisterna kan vinna sitt stöd. Men den har en grundläggande funktion, att med våld hota, skrämma och, vid vissa tillfällen i historien, krossa arbetarrörelsen och arbetarklassens kamp i blod. De används av borgarklassen som ett komplement till statens polis och militär för att hålla tillbaka och bekämpa arbetarklassen och dess organisationer med våld.

Men varje gång någon inom vänstern kommer till just kärnfrågan, Sverigedemokraterna och våldet, kan de endast hänvisa till antingen enskilda medlemmar (som flera av dem just uteslutits av den anledningen), eller till hot på nätet och deras koppling till andra verkligt fascistiska organisationer som Svenskarnas Parti och SMR. Men näthat är inget som endast fascister sysslar med, och även om det är obehagligt, så är det knappast samma sak som knivattacker.

Författaren Henrik Arnstad, som forskat kring nyfascismens ideologi och historia, uttryckte det i Sydsvenskan som att ”SD lagt våldet ut på entreprenad”. Men om Sverigedemokraterna lämnar våldet till någon annan, om enskilda medlemmar måste gå till andra organisationer för att utöva den typen av våld, så är det just för att SD inte är en fascistisk organisation längre. De fyller inte den funktionen. Deras funktion är att splittra arbetarklassen längs sekundära skiljelinjer, det vill säga – de är rasister. Både rasismen och fascismen är ett resultat och naturlig del av kapitalismen, ett vapen i borgarklassens händer, men de är inte samma sak.

För en revolutionär antirasism

Men det är inte av taktiska skäl som vi inte kallar Sverigedemokraterna för fascister. Det beror på att vi behöver ha en korrekt förståelse vilken period vi går igenom och styrkeförhållandena i samhället. Om man ser Sverigedemokraterna som fascister innebär det att vi har ett relativt högt stöd för fascism. Men det är inte sant. De verkliga fascistiska organisationerna är inte mer än sekter. Om man inte ser det svaga stödet för fascism innebär det att man får en felaktig bild av verkligheten.

Om Vänsterpartiet och delar av vänstern endast begick felet att kalla Sverigedemokraterna för fascister och i övrigt agerade korrekt, så skulle det kanske vara ett mindre allvarligt misstag. Men som man agerar nu, där man ställer sig bakom Socialdemokraternas högerpolitik och samtidigt vädjar till högerns ”antirasism”, så gör man Sverigedemokraterna till det enda alternativet i mångas ögon.

Problemet är nämligen just kapitalismen och bristen på alternativ från arbetarpartierna, som är alltmer öppna för samarbeten högerut. Därför bör skulden för att denna situation uppstått läggas på ledningarna för arbetarpartierna.

Vänsterpartiet är det enda parti som just nu har möjlighet att stoppa trenden med att arbetare röstar på SD. Man måste hålla fast vid sin antirasism, men utöka den från enbart skarpa ordväxlingar till ett mer aktivt deltagande i de protester mot rasismen som äger rum: vänd ryggen mot SD-manifestationer, protesterna mot REVA, och så vidare. Det kan inte lämnas till enskilda vänsterpartister och Ung Vänster-medlemmar att delta på eget initiativ.

Fokus måste samtidigt hela tiden vridas bort från den falska diskussionen om ”invandrare” och ”svenskar” och börja handla om klass. Oavsett var vi kommer ifrån, har vi arbetare gemensamma intressen just eftersom vi tillhör arbetarklassen. SD är ett högerparti bland de andra, och Vänsterpartiet måste avslöja deras arbetarfientliga och antifackliga politik. Man måste visa att man själva är det enda alternativet i svensk politik. Detta kan enbart göras om man bryter samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och antar en revolutionär socialistisk politik.

Enligt nuvarande prognoser ser alliansen ut att kunna återta makten, men då måste de regera med Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det är visserligen i sig inget nytt. Under den senaste mandatperioden regerade alliansen i minoritet och förlitade sig för det mesta på Sverigedemokraternas stöd. Men om de kommer till makten nu kommer de tvingas att mer öppet stödja sig på Sverigedemokraterna. Runtom i landet har moderater redan gått i förväg och börjat ett öppet samarbete med dem. De kräver nu av partiledningen att man tar steg i samma riktning och ”diskuterar invandringen”, det vill säga att de borde närma sig Sverigedemokraternas mer extrema rasism.

Om Sverigedemokraterna öppet stödjer en högerregering kommer de dock inte kunna framställa sig som att de är ”mot etablissemanget”, eller som ett mittenparti som värnar om folkhemmet. De kommer att avslöja sig som ett borgerligt parti. Att de röstade för högerns budget är ett steg i denna riktning. Att avslöja sig som ett högerparti kommer att straffa sig precis som det gjort för Fremskrittspartiet i Norge, som sitter i en borgerlig regering som genomför nedskärningar och attacker mot arbetarklassen. De fick 16 procent i valet men har nu fallit till 10 procent i opinionsundersökningar.

Socialdemokrater och Vänsterpartister kan klaga över bristen på konsekvent antirasism från högerns sida allt de vill. Det spelar ingen roll. Att vara ett högerparti utesluter en verklig antirasism eftersom man försvarar kapitalismen – det system som ger upphov till rasismen. Alliansen har fört en tydligt rasistisk politik under de senaste åtta åren, genom exempelvis REVA. De måste nu närma sig Sverigedemokraterna mer för att kunna regera – även om de måste spela motvilliga att göra detta – och det oavsett vad arbetarrörelsen kan tänkas tycka om den saken.

Extraval

Att regeringen utropade ett extraval var det enda rätta. Att sitta kvar och administrera högerns budget eller ombilda en ny regering hade bara inneburit än mer högerpolitik – förd av Socialdemokraterna. Men en valrörelse som förs till försvar av den förda politiken, till försvar av den fallna budgeten, med samma politik kommer bara leda till samma situation eller att man förlorar makten till högern och väljare till SD. Vänsterpartister påstår att vi nu står inför ett mycket ideologiskt val, med en tydlig höger och en tydlig vänster. Flamman skriver:

"Nu går vi i stället mot ett mycket ideologiskt val. På ena sidan finns en rimligt progressiv budget av S + MP, stödd av V. Skattelättnader för pensionärer, högre personaltäthet inom välfärden, höjd a-kassa, ett slut på stupstocken i sjukförsäkringen och satsningar på ensamstående föräldrar har redan förhandlats fram och presenterats. På andra sidan står fem högerpartier och erbjuder mer av den politik vi redan sett i åtta år."

Flera Vänsterpartister pratar om behovet av att vara det tydliga ”vänsteralternativet”. Men att driva en valrörelse till försvar av ”den rimligt progressiva budgeten” utesluter just det. Som vi skrivit om tidigare var det ingen vänsterbudget, utan bara en högerbudget med vissa eftergifter åt vänster. Om Vänsterpartiets valrörelse ska handla om försvar av den innebär det att man försvarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet och kopplas ihop med deras högerpolitik.

Vänsterpartiet måste i stället ta avstånd från regeringen och deras budget, och föra en konsekvent revolutionär socialistisk politik. Man måste nå ut till alla radikala ungdomar och arbetare, genom att prata om deras verklighet och förklara att endast en kamp för socialism kan ta oss bort från de konstanta attackerna på våra levnadsvillkor. Man måste prata om mer än vinster i välfärden. Man måste prata om vinsterna i alla företag, om korruptionen och byråkratin inom staten. Man måste prata om den verkliga situationen för arbetarklassen: om bemanningsföretagen och de otrygga jobben, om stressen som sliter sönder våra ryggar och dödsolyckorna i industrin. Man måste prata om klassamhället och dess förtryck. Man måste visa sig som en del av varenda kamp emot dessa fasor. Man måste bli ett verkligt socialistiskt parti.

Kris och revolution

Det senaste årets händelser – fascistattackerna och massdemonstrationerna som följde, kampen mot Sverigedemokraterna och rasismen, Öresundstågsstrejken – allt det har inlett en ny fas i Sverige. Processen befinner sig ännu i sin linda, men utan tvekan förbereds stora händelser. Ju mer situationen utvecklas desto mer ökar polariseringen, både till höger och vänster.

Vi står inför en vändpunkt. Den svenska kapitalismen har börjat knaka i fogarna. Det land som en gång var Socialdemokratins starkaste fäste i världen visar sig nu inte kunna ha en Socialdemokratisk regering i mer än några månader. Betyder det att vi ser en högervåg? Betyder det att högern är stark? Inte det minsta. Högern är fortsatt svag. VALU visar exempelvis att de som i valet ansåg sig vara vänster var 43 procent och höger 36 procent. Senast så många såg sig som vänster i ett val var 2002, vilket var under en period av radikalisering, och 1994, efter missnöjet med högerregeringens attacker under 1990-talskrisen.

Men inte heller detta visar de verkliga styrkeförhållandena. Många som radikaliserats det senaste året skulle inte nödvändigtvis kalla sig ”vänster”. För dem som endast ser till ytan och det parlamentariska läget ser det ut som att radikaliseringen dött ut och att vi står inför en svängning högerut. Men det är bara för att det inte finns något parti till vänster i riksdagen som kan kanalisera radikaliseringen, och därmed ser vi bara den växande sociala polariseringen till höger.

Om en högerregering kommer till makten med Sverigedemokraternas stöd kommer den att bli den mest hatade regeringen i Sverige i modern tid. Kamp kommer att blossa upp. Men som vi sett i andra länder kommer den inte kunna leda någon vart utan en revolutionär ledning. Var finns denna ledning i Sverige? Det borde vara Vänsterpartiets uppgift. I stället för att jaga små eftergifter genom olika intriger och uppgörelser bakom kulisserna i riksdagen, måste partiet bli arbetarklassens och ungdomens röst i riksdagen, på gatan, i skolorna och på arbetsplatserna. Vänsterpartiets ledning har oerhörda illusioner i möjligheten att föra oss tillbaka till en period av välfärdskapitalism – en kapitalism med ett mänskligt ansikte. Man måste bryta med denna utopiska föreställning om en ”bättre” slags kapitalism och se verkligheten för vad den är. Detta system har ingenting kvar att erbjuda.

En verklig välfärd kan bara uppnås genom avskaffandet av kapitalismen. Vi går just nu igenom den allvarligaste krisen för det kapitalistiska systemet någonsin på global skala. Revolutioner och massprotester har brutit ut i land efter land. Arbetarrörelsen klamrar sig samtidigt allt hårdare fast vid kapitalismen. Vänsterpartiet får inte göra detsamma. Vad vi ser utveckla sig framför våra ögon är en kris för den svenska kapitalismen och man kan redan känna doften av en kommande revolution.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.