Göteborgs Kex hotas av nedläggning - så kämpar vi tillbaka!

av Fredrik Albin Svensson
Göteborgs kex. Foto: Alicia Fagerving (CC BY-SA 3.0)

”Det är ju kapitalismen som styr det här, och de gör det här för att tjäna pengar. Det finns inga andra orsaker. Och då ställer man arbetare mot arbetare. Antingen ska vi vara glada för att vi får behålla jobben, eller så ska vi vara arga för att letterna får jobben. Det är så de vill att vi ska tänka”, säger Henrik Stenberg, fackligt aktiv i Livs på fabriken i Kungälv.

På Göteborgs Kex i Kungälv arbetar 350 anställda och många andra genom bemanningsföretag. Bland annat producerar de där nästan hälften av alla kex som vi svenskar äter, från Ballerina till Singoalla och Mariekex. Tidigare har det funnits flera andra fabriker i Norden, men sedan Orkla köpte upp Göteborgs Kex 1994 har det pågått en ständig centralisering. I dag finns bara fabriken i Kungälv kvar.

Nu planerar företagsledningen att lägga ner fabriken i Kungälv och bygga en ny i Riga inom fyra år.

– Folk grät och gick hem. Det tog hårt på folk alltså. Det var mycket känslor. Man har hjärta för det, och det är många som har jobbat där länge, förklarar Henrik Stenberg. För att behålla marknadsandelarna ska vi dessutom öka vår produktion årligen ända tills fabriken flyttas, fortsätter han.

Orkla gör vinster men arbetarna drabbas

Tillsammans med chipsmärket OLW och lakritstillverkaren Panda bildar Göteborgs Kex företagsgruppen Orkla Confectionary and Snacks, som står för större delen av såväl chips- som kexmarknaden i Sverige. Det är en del av det norska industrikonglomeratet Orkla, som via underföretag äger alltifrån BOB och Risifrutti till Grandiosa och Kalles kaviar, men också rengöringsföretag som Grumme, hudvårdsföretag och kemiföretag.

Totalt har Orklagruppen en omsättning på över 60 miljarder kronor, och gör stora vinster. År 2016 registrerade Orkla Foods en vinst på 17,6 procent i Sverige, medan Orkla Confectionary and Snacks gjorde en vinst på 7,9 procent.

– De tjänar ju pengar på oss. Man blir förbannad när man ser sådana siffror. Men det är väl de vinstnivåerna de vill att kexen ska upp i, på 16–17 procent, säger Henrik Stenberg.

I Kungälv har Orkla ökat produktionen i flera år genom att flytta tillverkning dit från fabriker som man lagt ner på andra platser. Men man har inte nyanställt, utan ändrat rastsystemen och arbetstiderna för att kunna skruva upp tempot och minska antalet anställda per maskin. Samtidigt har man börjat ta in mer och mer personal från bemanningsföretag. Det har inneburit en hårdare press på arbetarna, som i de flesta fall har arbetat på fabriken i mer än 25 år förklarar Henrik Stenberg.

– Det centrala problemet är att maskinparken är för gammal. Det finns ju ugnar här från 1930- och 1940-talet. Men det är de som inte återinvesterat, det är inte vårt fel. Men det är vi och Kungälv som blir drabbade, menar han.

Fabriken är som en institution i Kungälv. Och många av de som arbetar kommer drabbas dubbelt. Många är helt beroende av fabriken, och flera närmar sig pensionen med bara nio år i grundskola. För dem blir det svårt att hitta nytt jobb.

Men arbetarna i Kungälv är inte ensamma. För tio år sedan var nästan 700 000 anställda i den svenska industrin, medan siffran i dag har sjunkit till 550 000. Man skulle kunna få ett starkt gensvar från dessa arbetare i kampen för att rädda jobben. På många ställen handlar det om att rädda hela samhällen, som är beroende av sin fabrik. För varje anställd i en fabrik, räknar man att dubbelt så många är direkt beroende av fabriken för sin försörjning – det gäller alltifrån elektriker till kaféägare.

Så kämpar vi tillbaka

När riskkapitalbolaget Nomad Foods beslutade sig för att lägga ner Findus i Bjuv 2016, demonstrerade 4000 personer mot nedläggningen i en stad på bara 7000 invånare. Bland annat var arbetsmarknadsministern och respektive ordföranden för Livs, LO och Vänsterpartiet där för att tala. Men allt dessa företrädare för arbetarrörelsen hade att erbjuda var att uttrycka sin sympati och vädja till företagets förnuft.

Som Henrik Stenberg förklarar är det en enkel fråga om att företagen vill tjäna mer pengar, och just nu verkar de anse att de kan tjäna mer på de lettiska än på de svenska arbetarna. Att försöka hänvisa till ”ett gott företagsklimat” i Sverige, eller till att de svenska arbetarna skulle vara bättre än de lettiska på något sätt, är bara att spela dem i händerna och hjälpa dem att exploatera arbetarna ännu hårdare.

Det enda sättet att sätta stopp för företagens rovdrift på arbetare och människor är att förstatliga dem och sätta dem under arbetarnas kontroll. Bland arbetarna i industrin finns kompetensen – problemet är bara att vissa personer har ärvt rätten att kontrollera och göra vinst på deras arbete.

Om man ska kunna rädda fabriken i Kungälv måste man sätta hårt mot hårt, och omedelbart börja mobilisera i resten av Livsmedelsarbetareförbundet för stödaktioner – men också i andra delar av industrin, och i Kungälv. Det finns ingen tid att förlora.

Efter kexarbetarna i Kungälv kommer andra arbetare stå på tur. Som den dåvarande Livs-ordföranden Hans-Olof Nilsson förklarade på demonstrationen i Bjuv, är det billigare med företagsnedläggelse i Sverige än i något annat land. Låt oss se till att det inte blir så! Arbetarna på kexfabriken har makten att göra företagsnedläggningen verkligt dyr för Orkla, och fackförbunden har makten att göra det dyrt för borgarklassen.

– Det är kamp som gäller, att skapa opinion, att vi arbetare står upp för oss själva. Vi i den lokala Livs-styrelsen kommer att kämpa och göra allt, allt, allt vi kan för att behålla den nya fabriken i regionen, lovar Henrik Stenberg.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.