Honduras: Bara massorna kan störta diktaturen

av Ricardo Ayala (Översättning: Alexander Forsberg)
Foto: Yamil Gonzales (Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic)

Den 26 november hölls det nationella val i Honduras. Valet var polariserat i två politiska läger: de som stöttade den nuvarande presidenten Juan Orlando Hernández, som sökte omval, och de som stöttade kandidaten för Oppositionsalliansen mot diktaturen (Alianza de Oposición contra la Dictadura), Salvador Nasralla. Det första blocket består av reaktionära krafter som försöker bevara sina privilegier, med bas i Nationella partiet (Partido Nacional de Honduras), oligarkins huvudsakliga politiska kraft. Det senare blocket har massornas stöd – arbetare, bönder, arbetslösa, studenter, hemmafruar och så vidare – som inte längre accepterar exploateringen, fattigdomen, våldet och den bristande demokratin, och därför längtar efter en djupgående samhällsförändring.

Söndag den 3 december 2017 ägde en av den största demonstrationerna i Honduras historia rum, i nivå med demonstrationen 5 juli 2009 när den avsatta presidenten Manuel Zelaya försökte återvända till landet mitt under den militärkupp som inrättade Micheletti som landets ledare.

Dessa val präglades av oegentligheter och hade riggats för att säkerställa att det Nationella partiet skulle vinna. Detta styrande parti köpte röster och räknade med lågt valdeltagande, men i stället gick folkets stora massa och röstade – och vann. Bara timmar efter att vallokalerna stängde utropade Orlando Hernández sig själv som vinnare, utan hänsyn till folkets vilja.

Oligarkin har hela statsapparaten till sitt förfogande, men på grund av massornas reaktion har de fortfarande inte kunnat tvinga igenom sin kandidat. I sista hand kommer valet att avgöras av kampen på gatorna.

Högsta valdomstolen (Tribunal Supremo Electoral) var först tvungen att erkänna att Salvador Nasralla ledde med runt 5 procent i rösträkningen. Onsdag den 29 november stängde man av det datorsystem som räknade rösterna. Ursäkten som gavs var att hårddisken var full, en löjlig och oacceptabel ursäkt för ett val som kostat Honduras befolkning många miljoner lempira. När systemet hade återställts, ledde plötsligt Orlando Hernández rösträkningen.

Det honduranska folket genomskådade bluffen och svaret var ett enormt folkligt uppror, som inte hade förberetts eller sammankallats av någon central organisation, utan av lokala grupper och framförallt av de mobiliserade arbetarnas ilska. Statens svar var repression. Det är ett hån att de nu anklagar oppositionen för ”splittring och våld”. Staten har använt tårgas mot demonstrationerna och i arbetarområden har befolkningen beskjutits, vilket orsakat flera dödsfall. Detta har inte stoppat protesterna, som nu pågår över hela Honduras.

Som svar på denna ostoppbara revolutionära rörelse, utfärdade Juan Orlando Hernández ett dekret onsdag natt som innebar utegångsförbud från klockan 18 till klockan 6 följande morgon. För att skrämma de som protesterar, var de militära styrkorna särskilt brutala den natten. Staten arresterade runt 100 människor, och sociala nätverk visade bilder på beväpnade militära styrkor som sadistiskt slog människor på gatan. En 19-årig kvinna, Kimberly Fonseca, dog efter att militären besköt den grupp hon var med. Den dramatiska bilden på hennes kropp, kastad på gatan, med kraftiga blödningar från huvudet, visar oss den så kallade demokratins sanna ansikte i Honduras.

Oppositionsledaren, Nasralla, vädjar till Organization of American States, EU och USA för att lösa alla oegentligheter i valet. Hans parti kan egentligen inte sägas vara vänster, men han har tvingats tala om hungern som människor lider av, och lovar att hitta en lösning. Nasralla har därför blivit en attraktionspunkt för det allmänna missnöjet. Valet har inte vunnits på grund av honom, utan trots honom. Folk kommer att kräva en lösning på sina konkreta krav om de lyckas besegra den diktatoriska regimen. I en period av global kapitalistisk kris anser vi att den enda möjliga lösningen på arbetarnas sociala problem är att öppet utmana det kapitalistiska systemet och sätta de största företagen – som nu kontrolleras av korrupta oligarker och deras allierade imperialister – under demokratisk arbetarkontroll genom att etablera en planerad ekonomi. För att genomföra detta är det nödvändigt att organisera en revolutionär tendens som kämpar inom massrörelsen för ett socialistiskt program baserat på arbetardemokrati.

Nasralla och ledarskapet för det Fria partiet (Partido Libertad y Refundación) har gått bakom ryggen på folket i kampen. Det enda som de organiserade var en manifestation mot Högsta valdomstolen dagen efter valet, men denna rörelse kom att själv utvecklas och få nationell spridning, genom hundratusentals spontana initiativ från människor runt om i landet. Det var inte förrän efter Orlando Hernández dekret om utegångsförbud som Styrelsen för Libre (det fria partiet) genom Manuel Zelaya manade till handling: att utmana utegångsförbudet i alla bostadsområden med så kallade cacerolazos, det vill säga att göra oljud med grytor och kastruller, och ett demonstrationståg på nationell nivå söndagen den 3 december.

Genom cacerolazon hittade Honduras folk ett sätt att uttrycka sitt missnöje. Svaret var massivt. Det finns de som jämför det som hände under torsdagsnatten med nyårsfirandet, sett till mängden folk på gatorna och hur mycket oväsen man förde, vilket visar protestens massuppslutning. Folket svarade på oligarkernas våldsamma kupp med kampvilja, genom att trotsa utegångsförbudet i varje arbetarklassområde i landet.

Rörelsens svaghet i det första skedet har varit den relativa bristen på ett enat fokus. Söndagens demonstrationståg var ett tillfälle till enad handling och såg därför massuppslutning. Demonstrationerna ägde rum på nationell nivå i huvudstäderna och områdena, däribland Tegucigalpa, San Pedro Sula och Choluteca. Så många som 300 000 människor kan ha befunnit sig på gatorna (i ett land med en befolkning på runt 9 miljoner). Det är tydligt att denna kamp drar in nya skikt, som inte ingrep i kampen mot kuppen 2009. I allt större utsträckning trotsar folket regimen på gatorna och börjar ifrågasätta hela det kapitalistiska systemet.

Individen kan spela en roll i historien. Besatt av sin vilja att behålla makten, har Hernández förstärkt motsättningarna och till och med framkallat missnöje i Nationella partiets led. Han representerar inget annat än ett förfallande och ohållbart kapitalistiskt system som sköts av en rutten regim, men han har likväl sina egna personliga ambitioner. Den härskande klassen i Honduras är inte ens kapabel att garantera ett minimum av borgerlig demokrati. Arbetare och bönder måste föra en mödosam kamp på gatorna för varje liten demokratisk seger.

När röstningssystemet kraschade, menar Nasralla att lite mer än 70 procent av rösterna var räknade och att han ledde med 117 671 röster. Efter att systemet hade kraschat, digitaliserades rösterna och räknades till Hernández fördel. Detta gjordes genom att nya “sammanräkningar” trycktes osignerade och därefter skannades från Nationella partiets kontor, där de matades in i rösträkningssystemet. För oligarkin är demokrati enkelt: om resultaten inte är till ens fördel – ändra dem.

Mitt under protesterna accepterade den Högsta valdomstolen att räkna om sammanräkningar med oegentligheter, vilket inbegriper 1006 av totalt 12 900 vallokaler. Men oppositionen har tagit fram en lista med 5179 sammanräkningar som hade lagts på efter att systemet stängdes ned och kräver att de räknas om. Utöver detta, kräver oppositionen en omräkning i tre områden där valdeltagandet var gott och väl över genomsnittet, men där Nationella partiet vann. Det är i dessa områden som fusket var värst. Med tanke på vilket riggat bedrägeri valet var, är oppositionens krav väldigt begränsade, men Högsta domstolen vägrar ens att gå med på dessa små ansatser till en demokratisk process.

Efter den stora mobiliseringen den 3 december, skyndade den Högsta valdomstolen på med att räkna om 1006 sammanräkningar från vallokaler med oegentligheter. Detta gav Hernández en liten ledning med 42,39 procent av rösterna medan Nasralla fick 41,39 procent. Varken oppositionsalliansen mot diktaturen eller folket kommer att acceptera denna “utgång”. De kommer att kämpa för en omräkning av det totala antalet sammanräkningar som pekats ut för att innehålla oegentligheter. Denna kamp har redan skapat en spricka i statsapparaten. Högsta valdomstolens domare Marco Ramiro Lobo har kritiserat processen och gjort anspråk på en omröstning av de 5000 uppgifterna. På grund av massrörelsens nuvarande styrka skulle staten kunna försöka förlänga processen i mitten av dessa utmaningar och förlita sig på att rörelsen eventuellt dör ut.

Imperialisterna vill att tillförlitliga allierade ska styra Honduras, men deras enorma prestigeförlust gör det oklart om de kan hålla saker och ting under kontroll, speciellt efter att ha sett de stora protesterna. Imperialisterna utesluter därmed inte möjligheten att Nasralla kommer till makten och försöker därmed att bakbinda honom för att han ska hålla sig inom ramarna. OAS har begärt att mer än 5000 sammanräkningar ska räknas om. Men detta är inget alternativ, trots den återhållsamhet som Nasralla kan komma att ha. De fruktar den rörelse bakom Nasralla som inte bara strider för att bli av med Hernández men som också strävar för att lösa sina allvarliga ekonomiska och sociala problem. Den enda garanti för seger är att arbetarna och bönderna tillsammans med resten av folket tvingar den diktatoriska regimen och dess imperialistiska herrar att dra sig tillbaka.

Demonstration i Honduras 2009. Foto: eduardoferreira (Flickr)

Massornas beslutsamhet i kampen har även påverkat hierarkin inom polisen. Statsapparaten har börjat att spricka längs klasslinjer. I huvudstaden Tegucigalpa har ett förband av Cobras kravallpolis gjort myteri och krävt högre löner samt deklarerat att de inte är redo att angripa folket. Där har varit hot från militärpolisen att agera mot andra polisförband. Myterier inom polisen håller på att sprida sig till andra delar av landet och det har funnits exempel på fraternisering med befolkningen. Poliser trotsar sina befälhavare och lägger sina förband i händerna på poliskårens mellanchefer.

Det honduranska folket har demonstrerat sin stora revolutionära potential. Deras kamp är en inspiration. De måste lita till sin egen styrka och ingen annans. Libres ledarskap har inte utfärdat en klar handlingsplan för de kommande dagarna. Massorna vill ha en nationell strejk de kommande dagarna. Men vad som krävs är en riktig generalstrejk, där arbetsplatser tas över och produktionen förlamas, detta för att visa arbetarklassens verkliga makt. Libres och fackföreningarnas ledning måste organisera kampen på detta sätt. Generalstrejken är en del av det honduranska proletariatets revolutionära tradition: vi måste återuppliva arvet från rörelsen 1954.

Generalstrejken måste organiseras på grundval av kommittéer i grannskapen och i arbetsplatserna, koordinerade på lokal och nationell nivå med valda delegater som går att avsätta. Sådana kampkommittéer måste vidta alla nödvändiga åtgärder för ett självförsvar mot statens brutala, repressiva offensiv.

Slutligen måste kampen för att försvara valresultatet vara nära sammankopplad med kampen för arbete, fackliga rättigheter, bostäder, utbildning och sjukvård för alla. Dessa krav kan bara åstadkommas genom exproprieringen av de fem största familjerna i oligarkin. Dessa fem familjer representerar kärnan i de 3 procent av befolkningen som kontrollerar 40 procent av den nationella produktionen och håller befolkningen i fattigdom. Dessa fem familjer är de som låg bakom kuppen 2009 och ligger nu bakom försöket att ännu en gång stjäla valet från arbetarklassen. Kampen för demokratiska rättigheter är därför oundvikligen sammankopplad med kampen för att expropriera oligarkin.

Internationella Marxistiska Tendensen uttrycker sin fulla solidaritet med Honduras folk. Er kamp är ett lysande exempel för oss alla och de mest medvetna arbetarna av Latinamerika ser åt ert håll. Om er rörelse skulle segra, skulle det vara en inspiration för arbetare över hela världen och för hela Latinamerika. Det skulle ha en direkt påverkan i hela centralamerika och i Mexiko, som kommer att möta ett liknande valscenario. Kamraterna i IMT Honduras deltar redan i den utsträckning som vi kan i massrörelsen. 

Vi uppmanar till internationell solidaritet och för att bryta medieblockaden om vad som händer i Honduras. Arbetar-, ungdoms -och aktivistorganisationer över hela världen måste organisera protester utanför honduranska ambassader för att kräva ett slut på repressionen och respekt för valresultatet, samt fördöma de regeringar och internationella organisationer som genom sin tystnad kollaborerar med den kupp som förbereds i Honduras.

Det honduranska folket förtjänar ett värdigt liv med jobb, sjukvård och ordentlig utbildning. Om kampen förloras fortsätter mardrömmen. Detta är en avgörande strid som kan vinnas. Kuppmakarna vill inte lämna makten, och vi måste tvinga dem till det genom revolutionära massaktioner.

5 december 2017

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.