Hundra år sedan internationella kvinnodagen 1917 – kvinnornas framsteg i den ryska revolutionen

av Miriam Martin (Översättning: Veronica Kimelman)
Hundra år sedan internationella kvinnodagen 1917 – kvinnornas framsteg i den ryska revolutionen

Idag är det internationella arbetarkvinnodagen – som ursprungligen inrättades som en dag för kamp och handling, och inte för firande. Idag är det många liberala institutioner och feministiska organisationer som hyllar internationella kvinnodagen, men det är få som erkänner dess rötter och historiska betydelse. De har i själva verket försökt tömma denna kampdag på sitt verkliga klassinnehåll.

Det var kamrat Clara Zetkin som, under den andra internationella konferensen för socialistiska kvinnor i Köpenhamn 1910, föreslog att 8 mars skulle bli den internationella arbetarkvinnodagen. Den var avsedd som en dag för att mobilisera arbetarklassens kvinnor mot kapitalismen.

Det är precis det syftet dagen tjänade för 100 år sedan, då en massdemonstration med kvinnor från Sankt Petersburg, ledda av en grupp strejkande kvinnliga textilarbetare, marscherade mot den kommunala Duman och krävde bröd. De uppmanade sina makar och bröder att gå med dem, och på den internationella kvinnodagen (23 februari i den gamla ryska kalendern) var 90 000 arbetare ute i strejk och krävde bröd, ett slut på kriget och ned med tsaren och polisen. Den stora ryska revolutionen hade börjat. (För en detaljerad beskrivning av dessa händelser läs Trotskijs bok Den ryska revolutionens historia.) Den enskilt viktigaste händelsen i historien, ur ett socialistiskt perspektiv, inleddes av ryska kvinnliga arbetare.

Frågan om kvinnornas ställning har en grundläggande betydelse för marxister. Som den franske utopiske socialisten Fourier menade, är kvinnornas position i vilken social regim som helst en tydlig indikation på den regimens välstånd.

Enligt det kriteriet är dagens samhälle, på en global nivå, i ett väldigt dåligt skick. I alla delar av världen är kvinnor fortfarande minst dubbelt belastade av obetalt arbete i hemmet och barnuppfostran samt av nödvändigheten att arbeta för att försörja sig.

I stora delar av världen förvägras kvinnor grundläggande utbildning och sjukvård, på grund av vidskeplighet och fattigdom. I den förment avancerade västvärlden har kvinnors inträde i arbetskraften inneburit att vi nu tvingas utföra detta arbete ovanpå vårt obetalda hemarbete. Det har inneburit att kapitalisterna nu betalar varje arbetare hälften så mycket, med förväntan att det kommer finnas två löntagare i varje hushåll.

Utan en fullständig socialisering av hushållsarbete och barnomsorg, har rätten till skilsmässa dessutom inneburit att många kvinnor nu blivit ensamma om att försörja och uppfostra sina barn – på dessa halva inkomster. Även i de länder där vi har en utbyggd välfärd är det väldigt svårt för en kvinna att ensam ta hand om sina barn. Alla de juridiska rättigheter och den "progressiva" terminologi som västerländska kvinnor fått igenom, har i praktiken haft liten inverkan på arbetarkvinnors liv i majoriteten av alla länder.

Det historiska sambandet mellan den internationella kvinnodagen och den ryska revolutionen gör detta till ett lämpligt tillfälle att diskutera några av de otroliga framstegen för kvinnor under revolutionens tidigaste dagar – innan den stalinistiska degenerationen började. Det är väldigt lätt (och bekvämt för borgarklassen) att skriva av hela erfarenheten av sovjeterna som ett fullständigt misslyckande där inget positivt var vunnet och som det absolut inte går att lära sig någonting utav. Men det är precis tvärtom! Det finns mer att lära sig från den ryska revolutionen än från någon annan revolution, eftersom det var den första gången i historien då arbetarklassen lyckades ta makten och själva började organisera samhällets styre demokratiskt.

Trots att den senare urartade till stalinism, så gjordes många viktiga framsteg i Sovjetunionen. Den planerande ekonomins effektivitet och otroliga produktivitet överraskade alla. Förbättringarna särskilt för kvinnor kan inte förnekas. Det är lika talande hur snabbt utvecklingen har rullats tillbaka sedan Sovjetunionens fall.

"Under en period av 50 år växte Sovjetunionens bruttonationalprodukt nio gånger om [...] Sovjetunionen hade en balanserad budget och till och med ett litet överskott varje år [...] inte en enda västerländsk regering har lyckats åstadkomma detta resultat." (Alan Woods, Inledning till Ted Grants Russia: from Revolution to Counter-Revolution)

Under tsarens tid fanns det lagar som tillät och uppmuntrade en man att slå sin fru, en kvinna var juridiskt ett tillbehör till hushållet och i en del landsbygdsområden var kvinnor tvungna att bära slöja samt förhindrade att lära sig läsa och skriva. Sovjeterna antog omedelbart lagar som gav kvinnor formell jämställdhet, däribland rätten att leva separat från ens make och att vara hushållets överhuvud; rätten till skilsmässa, abort, betald mammaledighet och lika lön; termen utomäktenskapliga barn avskaffades.

Även om detta var mycket avancerat för sin tid, hävdade Lenin om och om igen i sina tal och skrifter att detta inte var tillräckligt. Kommunistpartiets program år 1919 proklamerade: "För att inte begränsa sig till en formell jämlikhet för kvinnor strävar partiet efter att frigöra dem från de materiella bördorna av det förlegade hushållsarbetet genom att ersätta det med kommunala boenden, offentliga restauranger, centrala tvätterier, daghem, etc."

Det tidiga sovjetstyret tillhandahöll gratis skolmat, mjölk till barnen, specialkost och klädbidrag till barn i nöd. Center för hjälp till gravida och mödravårdscentraler ersatte babusjkornas farliga brygder och vidskepligheter – äldre kvinnor som hade blivit änkor lite för många gånger och inte hade någon plats i det tsaristiska samhället, vilket tvingade dem att leva som häxor i stadens utkanter.

Otroligt nog mer än fördubblades livslängden för kvinnor från 30 år under tsarens tid, till 74 år under 1970-talet, tack vare de enorma förbättringarna i sjukvården. År 1971 fanns det förskolor för över fem miljoner barn och 49 procent av alla studenter i högre utbildning var kvinnor. De enda andra länder i resten av världen där kvinnor utgjorde över 40 procent i den högre utbildningen var Finland, Frankrike, och USA. Dessa siffror bekräftar helt vad den amerikanske socialisten John Reed förklarade så väl i sin bok Tio dagar som skakade världen:

"Oavsett vad man tycker om bolsjevismen, går det inte att förneka att den ryska revolutionen är en av de största händelserna i mänsklighetens historia, och bolsjevikernas styre ett fenomen av internationell betydelse."

De progressiva reformerna i Sovjetunionen gick hand i hand med den nationaliserade planekonomin – trots det byråkratiska vanstyret. Detta visas av det faktum att alla framsteg som kvinnor uppnådde i Sovjetunionen har raserat sedan kollapsen 1991. Inte sedan den mörka tiden efter romarrikets kollaps har Europa sett en sådan ekonomisk katastrof under fredstid.

Produktionen rasade med cirka 60 procent mellan 1990 och 1997. Arbetslöshet för arbetsföra (något som kapitalismen är beroende av) var olagligt i Sovjetunionen och existerade bokstavligt talat inte. Hemlöshet var ett okänt fenomen. Nu är båda två omfattande. Obetalda löner och pensioner, växande priser och förödande fattigdom har lett till en ökning av alkoholism. Det är ett oerhört faktum att den ryska befolkningen på 150 miljoner nu konsumerar väsentligt mer vodka varje år än Sovjetunionens 280 miljoner stora befolkning gjorde under det sena 1980-talet.

Denna allmänna sociala förruttnelse har lett till en drastisk ökning av våld i hemmet. "År 1993 blev 14 000 ryska kvinnor mördade av sina makar eller pojkvänner – en siffra 20 gånger så hög som i USA." För många ryska kvinnor är den enda utvägen ur fattigdom någon form av prostitution. De "lyckligt lottade" köps som fruar av rika västerlänningar som, av skäl vi lätt kan föreställa oss, inte kan hitta någon fru på ett vanligt sätt.

Vi tänker inte göra några ursäkter för stalinismen. Det var en hemsk förvrängning av socialismen. Den bar inom sig en social differentiering, en byråkrati som blev mer och mer främmande till just det system som revolutionen hade skapat, och skapade slutligen villkoren för kapitalismens återkomst. Däremot skulle det stå i motsättning till den internationella socialismens intressen, att ignorera de anmärkningsvärda och makalösa framsteg som uppnåddes i Ryssland tack vare den nationaliserade planekonomin. För att citera Alan Woods igen:

"Från ett bakåtsträvande, halvfeodalt, huvudsakligen analfabetiskt land i 1917 blev Sovjetunionen en modern, utvecklad ekonomi, med en fjärdedel av världens forskare, ett sjukvårds- och utbildningssystem jämlikt eller överlägset något man kunde hitta i väst, och som kunde skjuta upp både den första satelliten och människan i rymden."

Om detta är vad som kan genomföras av en nationaliserad och planerad ekonomi under sådana dåliga villkor, föreställ er vad som skulle kunna bli möjligt idag med alla miljarder som för närvarande går till militära utgifter och rika familjers privata bankkonton. En nationaliserad ekonomi under arbetarnas demokratiska kontroll skulle säkerligen prioritera att göra slut på hushållsslaveriet genom att göra hemarbete och barnuppfostran till betalt arbete – inte enbart för att kvinnor ska ta hand om sina egna barn, utan som en fullt finansierad och högkvalitativ offentlig tjänst. Detta skulle frigöra tid för kvinnor att utbilda sig och medverka fullt ut i samhällets styre. Enbart under sådana förhållanden kommer vi att se sexism och ojämlikhet börja vissna bort.

Kvinnofrågan kan inte separeras från klassfrågan. De ryska kvinnornas krav på internationella arbetarkvinnodagen 1917 genomfördes slutligen när arbetarklassen som helhet, män och kvinnor, slöt sig samman för att störta den hatade tsarregimen och i och med det både kapitalismen och feodalismen. Det var arbetande kvinnors och mäns gemensamma kamp som ledde till den socialistiska revolutionen, som i sin tur lade den materiella grundvalen för alla progressiva reformer.

Vi kan göra detta igen idag under tvåtusentalet, men på en mycket högre nivå. Det har skett en enorm utveckling av teknologin, och en häpnadsväckande utveckling av produktivkrafterna sedan 1917. Det enda problemet är att allt detta kontrolleras av en liten minoritet kapitalister som använder deras ägande av produktionsmedlen för att skapa vinster till sig själva, på den överväldigande majoriteten av mänsklighetens bekostnad.

Vårt uppdrag är att rycka produktivkrafterna ur händerna på denna ruttna och historiskt förlegade klass och använda dem på ett rationellt sätt. På detta sätt kommer de materiella villkor slutligen att skapas, som kan innebära en verklig frigörelse av kvinnan, och då kommer de att stå jämställda med män i varje bemärkelse.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.