Februarirevolutionen 1917: Att storma himlen

av Alan Woods (Översättning: Sebastian Ingvarsson)
Bild: Stefan Kangas

Första världskriget var en nationell katastrof för Ryssland. Från fronten kom besked om nederlag efter nederlag. Den ekonomiska kollapsen ledde till brist på bröd. Massor av undernärda, hungrande och desperata kvinnor köade utanför butiker för bröd som aldrig levererades. I det ryska samhällets topp var läget däremot ett helt annat. En degenererad, absolutistisk klick styrde landet med järnhand. Förmögna aristokrater och bankirer höll fester där champagnen flödade som vatten. Tjänstgörande officerare, som borde ha befunnit sig vid fronten där deras arméer led obeskrivliga fasor, var stamgäster på dessa tillställningar där lyxprostituerade umgicks med miljonärer och hovmän.

Hovets outhärdliga stank av skandal sipprade ut och spred sig över hela samhället, till varenda fabrik och varenda skyttegrav. För att förhindra en revolution gjorde man ett försök att genomföra en statskupp genom att lönnmörda den fördärvade munken Rasputin, men detta misslyckades. Den liberala borgerliga oppositionen i Duman bad tsaren att genomföra förändring ovanifrån, för att därigenom vinna folkets förtroende och förebygga en revolution underifrån – men utan framgång. Nikolaj svarade föraktfullt: "Varför allt detta prat om folkets förtroende? Låt folket förtjäna mitt förtroende."

Upproret

Under ytan av skenbart lugn fortgick revolutionens molekylärprocess. Året 1917 inleddes med en strejkvåg i Petrograd efter en kortare period av uppehåll under november-december 1916. Enbart i januari strejkade 270 000 och i Petrograd gick så många som 177 000 ut i strejk. Strejken följdes av massmöten och demonstrationer. Detta var början på en allomfattande rörelse.

Brödköer 1917Den avgörande brytpunkten nåddes den 23 februari – datum för den internationella kvinnodagen enligt den julianska kalendern, som man följde i Ryssland fram till 1918 och som används för alla datum i denna artikel. Denna morgon blickade en 25-årig matros vid namn Fjodor Raskolnikov ut genom sitt fönster och tänkte: "Idag är det kvinnodagen. Kommer något att ske på gatorna idag?" Och något skedde. Massmöten hölls i protest mot kriget, de höga levnadskostnaderna och kvinnornas dåliga villkor. Kvinnor marscherade till fabrikerna där de uppmanade arbetarna att gå ut på gatorna. Hela Petrograd sjöd av liv. Kvinnorna och ungdomarna rörde sig med en rasande hastighet, som till och med överraskade aktivisterna själva.

Dagen därpå gick 200 000 arbetare ut i strejk, mer än halva Petrograds arbetarklass. Det hölls massiva fabriksmöten och demonstrationer. Massor av människor rusade förbi poliser och trupper för att nå stadskärnan medan de ropade "Bröd!", "Fred!" och "Ned med autokratin!" Revolutionen hade börjat och svepte genast fram med en enorm kraft som röjde undan allt som kom i dess väg.

Tsaren skrev personligen under ordern om att skjuta mot demonstranter för att "imorgon säkerställa slutet på oordningen i huvudstaden." Den 25 februari beordrades vissa trupper att öppna eld mot obeväpnade demonstranter. Till en början riktade soldaterna gevären mot himlen. Det Pavlovska regementet beordrades då att skjuta direkt på arbetarna men öppnade istället eld mot polisen. Detta var en avgörande vändpunkt. De mäktiga krafter som staten trodde sig ha till sitt förfogande smälte bort likt snö om våren.

På papperet hade regimen oövervinnerliga styrkor till sitt förfogande. Men när väl proletariatet började röra sig fanns det inget som kunde stoppa det. Februarirevolutionen (det namn som revolutionen är känd som, även om den enligt den nya kalendern faktiskt ägde rum i mars) var relativt fredlig till följd av att ingen kraft av betydelse var beredd att försvara den gamla regimen. Det skedde utbredd fraternisering mellan trupper och strejkande. Arbetare tog sig till kasernerna för att appellera till sina uniformerade bröder.

Till och med den elitstyrka av kosacker som använts för att underkuva protester visade sig vara opålitlig. De ridande kosackerna förblev passiva när arbetarna pressade fram och trängde sig förbi, och till och med passerade under buken på hästarna. Då han passerade under en häst, lade en demonstrant märke till att kosacken såg på honom och gav honom en blinkning. Denna lilla incident säger allt vi behöver veta.

Dubbelmakt

Tsaren abdikerarEfter den 27 februari var större delen av huvudstaden i arbetarnas och soldaternas händer, inklusive broar, arsenaler, tågstationer, telegrafen och postkontoret. De baserade sig på erfarenheten från 1905 och upprättade sovjeter (arbetarråd) för att överta samhällets styre. I mars hade den nu maktlösa tsaren Nikolaj abdikerat och tillsammans med Romanovdynastin förpassats till historieböckerna. Makten låg i händerna på arbetarklassen och soldaterna, men i avsaknad av det nödvändiga ledarskapet genomförde de inte revolutionen fullt ut. Detta var februarirevolutionens centrala paradox.

De reformistiska ledarna – socialrevolutionärerna och mensjevikerna – som utgjorde majoriteten av sovjetens exekutivkommitté, hade inte för avsikt att ta makten. De var tvärtom ivriga att överlämna makten till borgarklassen, trots att den senare inte hade deltagit i revolutionen och var livrädd för den. Djupt övertygade om att borgarklassen var den enda klass som var kvalificerad att styra samhället, var de ivrigt angelägna om att vid första bästa tillfälle lämna över den makt som vunnits av arbetarna och soldaterna till den "upplysta" delen av borgarklassen.

Men dessa liberaler hade ingen massbas i samhället att stödja sig på. Dessa representanter för storkapitalet visste att de endast kunde hålla ut genom att luta sig mot stödet från de sovjetiska ledarna. Den gamla ordningen förväntade sig att detta bara skulle vara en tillfällig maktfördelning. Massorna skulle snart tröttna på denna galenskap. Rörelsen skulle dö ut och de skulle enkelt kunna skuffa undan "socialisterna" och återställa ordningen. Men för den närmsta tiden var de ett nödvändigt ont man fick stå ut med av rädsla för någonting ännu värre.

De borgerliga liberalerna skyndade sig för att ta kontroll. En kommitté ledd av Michail Rodzianko, Dumans tidigare talman, utropade sig som Rysslands provisoriska regering. Shulgin som var en annan framträdande medlem av denna kommitté avslöjade av misstag de verkliga anledningarna bakom bildandet av den provisoriska regeringen när han anmärkte: "om vi inte tar makten kommer andra att ta den för oss, dessa uslingar som redan har valt alla sorters uslingar på fabrikerna." "Uslingarna" han pratade om var medlemmarna av arbetarråden ("sovjeter"), dessa brett förankrade kamporgan, demokratiskt valda på arbetsplatserna, som snabbt uppstått redan under revolutionens början.

Den 2 mars konstituerades formellt den provisoriska regeringen. Den utgjordes i huvudsak av rika jordägare och industrimagnater. Prins Lvov utsågs till ordförande för ministerrådet och Miljukov, kadettpartiets ledare, till utrikesminister. Finansminister blev den förmögne sockerfabrikanten och jordägaren Teresjtjenko. Handels- och industriminister blev textilfabrikanten Konovalov. Ansvarig för krig och flotta blev oktobristen Gutjkov. Jordbruksministerposten gavs till kadetten Sjingarev.

Till detta reaktionära skurkgäng överlämnade sovjeten makten över Ryssland! Liberalernas mål var att stoppa revolutionen genom att göra kosmetiska förändringar ovanifrån som skulle bevara så mycket av den gamla regimen som möjligt. I denna groteska komedi lämnade arbetarna – som spillt sitt blod för att störta Romanovdynastin – över makten till sina ledare, som i sin tur överlämnade den till de borgerliga liberalerna, som därefter gav den tillbaka till Romanovdynastin.

Detta gick varken arbetarna eller soldaterna förbi, och särskilt inte aktivisterna vars inställning till de borgerliga politikerna i den provisoriska regeringen präglades av en växande misstro. Men de litade på sina ledare – mensjevikerna och och socialrevolutionärerna – de "moderata socialister" som utgjorde majoriteten av den sovjetiska exekutivkommittén. De påtalade ständigt för dem att de måste ha tålamod, att det första steget var att konsolidera demokratin, förbereda för den konstitutionella församlingens möte och så vidare.

De mensjevikiska och socialrevolutionära ledare som dominerade sovjeten hade inledningsvis en mängd fördelar gentemot bolsjevikerna. De hade "stora namn" från Dumans parlamentariska grupp, människor som blivit kända för massorna genom den legala pressen under krigsåren. De erbjöd också vad som verkade vara en enkel lösning för massan av politiskt oskolade arbetare och bönder, vilka nu strömmade in på den politiska scenen berusade av illusioner i den borgerliga demokratin.

Mensjevikerna och socialrevolutionärerna klamrade sig fast vid de borgerliga liberalerna. De senare klamrade sig fast vid det som fanns kvar av den gamla ordningen. Arbetare och bönder, som helt nyligen genomgått sitt politiska uppvaknande, sökte en väg framåt men saknade erfarenhet och självförtroende nog för att våga lita till sin egen styrka. Mensjevikernas talare och "stora namn" gjorde intryck på dem och dämpade deras tvivel.

Med hänvisning till "enhet", "försvar av demokratin", de "progressiva styrkornas enhet" argumenterade de för att arbetarklassen inte kan förändra samhället "på egen hand". De upprepade den dystra klagovisa som traditionsenligt då och då rabblas upp av de reformistiska ledarna, för att övertyga arbetarna om att de är maktlösa när det kommer till att förändra samhället och för alltid är dömda att stå ut med kapitalets herravälde. De argumenterade för att sovjeten skulle "sätta press på de borgerliga liberalerna" för att agera i arbetarnas intresse. På detta sätt föddes den misslyckade "dubbelmakten".

Bolsjevikerna i februari

Bolsjevikpartiets tillväxt under 1917 måste vara den mest spektakulära omvandlingen i de politiska partiernas historia. I februari representerade partiet ett mycket litet antal – förmodligen inte mer än 8 000 i ett enormt land med en befolkning på omkring 150 miljoner. Trots detta var bolsjevikerna i oktober starka nog att leda miljontals arbetare och bönder till att gripa makten.

Petrograd demonstrationBolsjevikernas vanliga medlemmar bland arbetarna i fabrikerna uppvisade redan från början en hälsosam skepsis och misstro mot den provisoriska regeringen. Men ankomsten av de landsförvisade Kamenev och Stalin från deras exil i Sibirien innebar att det bolsjevikiska ledarskapet i Petrograd gick omedelbart och skarpt åt höger. Detta syntes tydligt i deras tidning. Den 14 mars, två dagar efter sin återkomst, publicerade Kamenev en ledare i Pravda där han frågade sig: "Vilket syfte skulle det fylla att skynda på allting, när saker redan sker i sådan snabb takt?" Stalin tog samma position som Kamenev, om än med större försiktighet.

Stalin och Kamenev hade kapitulerat inför det enorma trycket från "den allmänna opinionen." Den position de förespråkade utraderade på ett effektivt sätt skillnaden mellan bolsjeviker och mensjeviker, till den grad att den bolsjevikiska marskonferensen faktiskt övervägde en sammanslagning. Om bolsjevikerna hade antagit Stalins och Kamenevs linje, hade det faktiskt inte funnits någon verklig anledning till att fortsätta ha två olika partier.

Stalin hade en gång beskrivit skillnaden mellan bolsjevism och mensjevism som "en storm i en tekopp". I protokollen från partiets marskonferens finner vi följande: "Stalin: Det finns ingen anledning att gå händelserna i förväg och förvänta sig oenighet. Ett parti är livlöst utan meningsskiljaktigheter. Vi kommer att genomleva triviala meningsskiljaktigheter inom partiet. Men det finns en fråga – det är omöjligt att förena det som inte kan förenas. Vi kommer att ha ett enda parti för de som är överens om Zimmerwald och Kienthal..."

Om denna opportunistiska linje inte hade korrigerats skulle den ha gett revolutionen en dödsstöt. För att övertyga partiet om en kursändring tvingades Lenin utkämpa en våldsam strid som fortsatte under hela 1917 och till sist slutade i seger.

Men detta uppnåddes varken snabbt eller enkelt. Från Schweiz följde Lenin, på avstånd och med växande oro, den politiska linje som de bolsjevikiska ledarna utvecklade i Petrograd.

Strax efter att ha hört nyheten om störtandet av tsaren telegraferade han den 6 mars till Petrograd: "Vår taktik: ingen tilltro till och inget stöd till den nya regeringen; Kerenskij är särskilt suspekt; beväpning av proletariatet är den enda garantin; omedelbara val till Petrograds stadsråd; inget närmande till andra partier." Lenin bombarderade Pravda med brev och artiklar som krävde att arbetarna bröt med de borgerliga liberalerna och tog makten i sina egna händer.

Så fort Pravda beslutat att publicera breven började Lenin skicka sina berömda Brev från fjärran. När man läser dessa artiklar och jämför dem med talen från marskonferensen, är det som att man befinner sig i två helt skilda världar. När Lenins brev nådde de bolsjevikiska ledarna i Petrograd blev de förskräckta. En bitter konflikt öppnades nu upp mellan Lenin och hans närmsta kamrater.

De bolsjevikiska ledarna blev så generade av breven att de tvekade i flera dagar innan de publicerade dem. De tryckte dessutom bara det ena av de två breven, och censurerade de avsnitt där Lenin motsatte sig alla överenskommelser med mensjevikerna. Samma öde väntade resten av Lenins artiklar. Antingen publicerade man de inte, eller så trycktes de i stympad form.

I Pravda nummer 27 skrev Kamenev: "Vad gäller kamrat Lenins övergripande plan förefaller den oss oacceptabel, eftersom den utgår från antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen är avslutad och bygger på den omedelbara omvandlingen av denna revolution till en socialistisk revolution." Detta ger en bra bild av Kamenevs, Stalins och de andra "gamla bolsjevikernas" åsikter under våren 1917.

Av alla ledare för socialdemokratin vid denna tid var det bara en som antagit en position som helt och hållet överensstämde med Lenins. Denna man var Leo Trotskij, som Lenin drabbat samman med så många gånger tidigare. När Trotskij först hörde talas om februarirevolutionen levde han ännu i exil i New York. Han skrev då omedelbart en serie artiklar i tidningen Novyj Mir. Händelsernas logik hade förenat Lenins och Trotskijs ståndpunkter.

Oberoende av varandra, och från olika utgångspunkter, nådde de samma slutsats: borgarklassen kan inte lösa Rysslands problem. Arbetarna måste gripa makten. Under en tid då de "gamla bolsjevikerna" i motsats till Lenins råd närmade sig mensjevikerna, framstod Lenins idéer för dem som ren "trotskism", och på sätt och vis var detta korrekt.

"All makt åt sovjeterna"

Demonstartion på Nevskij prospektDen beskrivning som borgerliga historiker ofta ger är att oktoberrevolutionen var en simpel "kupp", utförd av en konspiratorisk minoritet ledd av Lenin, medan februarirevolutionen var en helt spontan massrörelse. Den underförstådda slutsaten är att den senare revolutionen var av ondo, att den obevekligen ledde till diktatur, medan den första var en revolution "för demokrati" – en rörelse för hela samhället. Båda dessa versioner är felaktiga.

De historiker som specialiserat sig på efterklokhet hävdar nu, att om inte februarirevolutionen hade "förstörts" av bolsjevikerna i Ryssland så hade landet blommat ut i ett demokratiskt paradis och alla efterföljande problem hade kunnat undvikas. Detta är helt och hållet falskt. Kornilovs kuppförsök senare det året visade exakt i vilken riktning som avskaffandet av dubbelmakten pekade. Den provisoriska regeringen var bara en fasad som de reaktionära krafterna samlades bakom. Valet som det ryska folket stod inför var inte demokrati eller diktatur, utan valet stod mellan att antingen arbetarna eller de ryska reaktionärerna skulle gripa makten.

Sanningen är att de ryska arbetarna och bönderna hade makten redan i februari. Om det sovjetiska ledarskapet hade agerat beslutsamt så hade revolutionen ägt rum helt fredligt, utan inbördeskrig, eftersom de hade stöd från den överväldigande majoriteten av samhället. Den enda anledningen till varför en fredlig revolution inte uppnåddes omedelbart i Ryssland var de reformistiska ledarnas feghet och svek i sovjeterna.

Bolsjevikerna var i minoritet i sovjeterna, som dominerades av de reformistiska partierna, socialrevolutionärerna och mensjevikerna. Det var därför Lenin lade fram parollen "All makt åt sovjeterna". Den grundläggande uppgiften var inte att ta makten utan att vinna majoriteten, som fortfarande hade illusioner i reformismen.

Från mars och fram till kvällen då oktoberupproret ägde rum krävde Lenin enträget att sovjeternas reformistiska ledare skulle gripa makten, och argumenterade för att detta skulle garantera en fredlig förändring av samhället. Han garanterade att om de reformistiska ledarna skulle gripa makten, skulle bolsjevikerna begränsa sig till fredlig kamp för att nå majoritet i sovjeterna.

Mensjevikerna och socialrevolutionärerna vägrade att gripa makten, då de höll fast vid sin övertygelse om att borgarklassen måste styra. Följden var oundvikligen att reaktionens styrkor kunde ta tillbaka initiativet. Bakom den ryska folkfrontens täckmantel (den provisoriska regeringen) omgrupperade och förberedde sig den härskande klassen för sin revansch. Resultatet blev reaktionen under "julidagarna", då arbetarna led ett stort nederlag, bolsjevikerna undertrycktes och Lenin tvingades gömma sig i Finland.

Detta banade vägen för kontrarevolutionen. General Kornilov marscherade mot Petrograd för att krossa revolutionen. Bolsjevikerna förde fram parollen om en enhetsfront för att besegra Kornilov. Detta var vändpunkten i den ryska revolutionen. Genom att använda lämpliga övergångskrav (fred, bröd och jord, all makt åt sovjeterna) och en flexibel taktik (enhetsfronten) kunde bolsjevikerna vinna majoriteten av arbetarna och soldaterna i sovjeterna. Först då lade Lenin fram parollen om maktövertagande, som ledde till bolsjevikpartiets seger i oktober – den 7 november 1917 enligt den moderna kalendern.

Oktoberrevolutionen var ingen kupp, utan den mest demokratiska revolutionen i världshistorien. Om inte bolsjevikerna hade tagit makten vid den tidpunkten, hade den ryska revolutionen besegrats på samma sätt som Pariskommunen. Den ryska fascismen skulle ha tagit makten fem år innan Mussolini. Istället tog de ryska arbetarna och bönderna makten i sina egna händer genom sovjeterna och öppnade upp ett nytt och inspirerande perspektiv för mänsklighetens framtid. Rosa Luxemburgs slutliga omdöme om bolsjevikpartiet håller som avslutande anmärkning för det största revolutionära partiet i historien:

"Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud taget. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten, och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande, ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt 'bolsjevismen'."

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.