Hur kommer socialismen se ut?

av Ben Gliniecki (Översättning: Otto Ekstrand)
Bild: Public domain

Med kapitalismens djupaste kris någonsin ställer sig miljontals människor frågan – vad är egentligen alternativet?

I dag befinner sig kapitalismen i en av sina djupaste kriser någonsin. Medan 99 procent av befolkningen tvingas betala för krisen, växer den rikaste procentens rikedomar allt snabbare. Enorma skandaler och korruption inom etablissemanget har fått miljontals människor att vända ryggen åt de traditionella partierna. Detta leder till ett djupt ifrågasättande av det kapitalistiska samhället. Många letar efter ett alternativ till det rådande systemet och fler och fler intresserar sig för revolutionär socialism.

För många är det tydligt vad vi kämpar mot: korruption, kris och nedskärningar; men det kan vara svårare att uttrycka eller ens föreställa sig exakt vad vi kämpar för. Hur skulle ett nytt samhälle rent konkret kunna fungera? På vilket sätt skulle våra liv påverkas? Hur kommer socialismen att se ut?

Marxister har ingen spåkula. Vi kan inte förutsäga framtiden med absolut säkerhet, och därför kan vi inte säga exakt hur socialismen kommer att se ut. Gällande exempelvis familjen under socialismen, säger Engels att familjeförhållandenas karaktär under socialismen ”kommer att fastställas efter att en ny generation har vuxit upp… när sådana människor dyker upp kommer de inte att ägna en tanke åt vad vi i dag tycker de borde göra. De kommer att etablera sin egen praxis och allmänna opinion och det är slutet på det.” Samhället formas inte av tidigare generationers spekulationer, utan av de beslut och handlingar som vi tar i dag.

Trots detta är det ändå möjligt att dra vissa slutsatser om hur socialismen kommer att se ut, eftersom marxister är vetenskapliga socialister som tillämpar en materialistisk analys på historiens och samhällets utveckling. Med andra ord kan vi göra hypoteser om framtiden, baserat på bevis från nutiden och det förflutna. Detta är ingen exakt vetenskap. Precis som en läkare inte kan säga exakt när en patient kommer att dö eller en geolog inte kan ge datum och tid för nästa jordbävning eller vulkanutbrott så kan inte en marxist förutsäga exakt när en revolution kommer att bryta ut eller den specifika form som den kommer att ta. Men liksom man genom att titta på ett barn kan se ungefär hurdan han eller hon kan bli som vuxen, kan vi genom att titta på det kapitalistiska samhället se potentialen för hur ett framtida socialistiskt samhälle kommer att se ut.

Redan i dag kan vi se ett frö till socialism inom kapitalismen. Genom att undersöka de motsättningar och hinder som samhället påtvingas av kapitalismen – ett system för privat ägande och produktion för profit – kan vi se potentialen för ett framtida socialistiskt samhälle där dessa hinder avlägsnas, där produktionen i stället drivs på grundval av mänskliga behov.

En ekonomi utan profit

Ekonomisk utveckling är den materiella förutsättningen för att alla andra delar av samhället ska kunna utvecklas. Utan en tillräcklig utveckling av produktivkrafterna – av industrin, jordbruket, teknologin och tekniken – kommer ett samhälle inte att ha de nödvändiga materiella förutsättningar som krävs för att göra några framsteg inom vetenskapen, konsten, kulturen, filosofin och så vidare. Detta är den grundläggande principen för marxismens materialistiska historieuppfattning.

Kapitalismen är inte längre förmögen att utveckla denna mest grundläggande aspekt av samhället på grund av systemets inneboende motsättningar, vilket leder till kaos och ineffektivitet. Många miljarder dollar gick förlorade i kraschen 2008, som inte orsakades av enskilda individers girighet eller en viss politik, utan av hur det kapitalistiska produktionssättet fungerar. Följden blev att utvecklingen av den ekonomiska produktionen stagnerade på global nivå. Detta har gjort att många länders ekonomiska utveckling har kastats tillbaka många år eller till och med årtionden – de ekonomiska investeringarna i Storbritannien är exempelvis 25 procent lägre i jämförelse med dess högsta nivå innan krisen och byggandet är fortfarande 10 procent lägre.

Kapitalismen är oförmögen att utveckla produktivkrafterna till sin fulla potential. Kapacitetsutnyttjandet av produktivkrafterna i de utvecklade länderna ligger för närvarande på 70–80 procent, även efter att många industrier har lagts ned och miljontals arbetstillfällen har gått förlorade. Över hela världen är det genomsnittliga kapacitetsutnyttjandet 70 procent. Det innebär att vi för närvarande skulle kunna öka den globala ekonomiska produktionen med nästan 50 procent, bara genom att använda den kapacitet som redan finns i ekonomin. Trots att det finns ett desperat behov av mat, bostäder, hälso- och sjukvård och andra grundläggande saker över hela världen, används inte denna reservkapacitet. Faktum är att många borgerliga ekonomer i dag talar om överkapacitet – det vill säga att ekonomin kan producera för mycket (ur marknadens synvinkel) och måste minskas ytterligare, vilket innebär nedlagda företag och uppsägningar.

Orsaken till denna motsägelse är profit. Under kapitalismen är samhällsekonomin enbart organiserad för produktion av varor som kan säljas med vinst. Om inte kapitalisterna kan göra vinst producerar de ingenting. Ägarna av produktionsmedlen vill hellre att deras företag står stilla än att de producerar men går med förlust, även om det finns ett desperat behov av de saker som skulle kunna produceras. Den kapitalistiska ekonomin styrs av vinst och inte av behov, och är därför mycket ineffektiv när det kommer till att tillfredsställa samhälleliga behov, i motsats till vad kapitalismens försvarare påstår. Vi får ofta höra att kapitalismen är det mest effektiva ekonomiska systemet – men om det stämde, varför står då fabriker och kontor tomma och övergivna trots att de skulle kunna producera ett överflöd av varor och tjänster som samhället behöver?

Om man tog bort profiten från ekvationen skulle det inte finnas några hinder för att använda alla produktionsmedel som står till vårt förfogande fullt ut. Denna idé om en ekonomi som inte drivs för vinst ger oss en första inblick i hur socialismen kommer att se ut.

Kapitalismen = fattigdom bland överflöd

Enligt de officiella siffrorna är 200 miljoner människor arbetslösa i världen, men om man räknar in antalet undersysselsatta är siffran närmare en miljard. Detta beror inte på att dessa människor inte skulle kunna arbeta, och inte heller på att det skulle saknas arbete som behöver göras, utan beror helt enkelt på att det inte är lönsamt att anställa dem.

Samtidigt visar siffror för Storbritannien från 2012 att 24 procent av arbetarna hade två jobb, varav 90 procent behövde ett andra jobb eftersom intäkterna från bara ett inte räckte till. År 2012 ökade antalet personer som letade efter ett andra jobb på webbplatser för rekrytering med 37,4 procent. Med tanke på inflationen och de stagnerande och låga lönerna kommer denna trend att fortsätta i framtiden. Det är en skriande motsättning i kapitalismen att vissa människor tvingas att ha två jobb medan miljoner förblir arbetslösa – en absurditet som beror på profitjakten.

Utan det hinder som profiten utgör skulle alla människor kunna få ett produktivt jobb. Ingen skulle behöva ha mer än ett jobb för att överleva. På grundval av detta skulle produktivkrafterna utvecklas genom ett enormt inflöde av mänsklig arbetskraft och världens ekonomiska produktion skulle därigenom öka dramatiskt.

Det finns många andra liknande och absurda motsättningar i kapitalismen. Det finns 6500 hemlösa på Londons gator, en ökning med 77 procent sedan 2010, medan 38 500 familjer och enskilda över hela landet är placerade på vandrarhem. Men samtidigt finns det enligt regeringen 610 000 tomma bostäder i England. Hur kan det komma sig att en växande epidemi av hemlöshet finns sida vid sida med ett växande antal tomma fastigheter? Fastigheternas ägare kommer bara att sälja eller hyra ut dem till personer som har råd att betala, oavsett om de behöver någonstans att bo. För kapitalisterna är det en fråga om vinst, inte behov.

Detta förfärliga mänskliga slöseri förvärras av det materiella slöseri som kapitalismen innebär. På Bishop’s Avenue i London, den näst dyraste gatan i hela Storbritannien, står en tredjedel av byggnaderna tomma och vissa har förfallit efter att ha varit obebodda i 25 år. Dessa fastigheter ägs som investeringar i vinstsyfte, inte som hem för människor att bo i. Här finns egendom till ett värde av 350 miljoner pund som har blivit till en ödemark – resultatet av en ekonomi som bygger på vinst.

En sådan ekonomi står också i vägen för den tekniska utvecklingen och användandet av maskiner. Maskiner köper inte varor, så om borgerligheten ska kunna hitta en marknad för sina varor måste de anställa ett visst antal personer som arbetare. Under kapitalismen leder införandet av maskiner och teknik till att arbetskraft ersätts, vilket resulterar i massiv (teknologisk) arbetslöshet för somliga och intensivt överarbete för de som blir kvar. Men om inte vinstintresset förhindrade det skulle man kunna bygga maskiner för att göra de farliga eller besvärliga jobb som ingen vill göra. Genom automatisering skulle många fler ges tid att engagera sig i andra ekonomiskt produktiva aktiviteter, och arbetsdagen kunna förkortas och därigenom ge möjlighet till en verklig fritid. Arbetslöshetens påtvingade sysslolöshet (eller undersysselsättning) som vi ser under kapitalismen skulle ersättas av ökad fritid.

Vinstintresset står i vägen för både distribution och produktion under kapitalismen. De ökända ”bergen” och ”sjöarna” av överbliven mat som producerats i EU uppgick till 13 476 812 ton spannmål, ris, socker och mjölkprodukter och 3 529 002 hektoliter alkohol/vin under 2007. Medan detta överskott staplas på hög och EU:s gemensamma jordbrukspolitik används till att betala bönder för att inte producera mat, dör sex miljoner barn varje år på grund av undernäring. Det finns ingen logisk anledning till att bördig jord i vissa länder inte skulle kunna användas för att producera mat till människor som lever under svårare förhållanden. Den enda anledningen till att det inte görs är att det inte är lönsamt att göra det, och på grund av det enorma hinder som nationalstaten utgör förhindras en verkligt internationalistisk lösning från att genomföras. Under kapitalismen slösas maten hellre bort än att man ger den till dem som behöver den mest.

En planerad ekonomi

Vi får ofta höra att konkurrens är hemligheten bakom kapitalismens effektivitet; men konkurrensen leder i själva verket till mer slöseri. Det finns till exempel betydande dubbelarbete i företag som utför liknande funktioner, vilket innebär att tid och pengar investeras två gånger i samma sak. Ta livsmedelsbutiker som ett exempel: om matdistribution utfördes av en organisation så skulle stordriftsfördelar göra processen billigare och centraliserad planering skulle göra det effektivare.

Konkurrensen tvingar också företagen att skapa efterfrågan på sina produkter genom reklam, där kostnaderna bärs av konsumenterna. Affärshemligheter och immateriella rättigheter (patent och upphovsrätt) innebär att de bästa idéerna och innovationerna inte utvecklas till fullo och leder till kostsamma rättsprocesser, som de ökända rättsliga tvisterna mellan Apple och Samsung, vilka pressar upp priserna för vanliga människor. I stället för att världens bästa och skarpaste hjärnor samarbetar för att producera de saker som samhället behöver, delas forskare, ingenjörer och designers upp i olika företag och konkurrerar med varandra, vilket resulterar i helt onödigt dubbelarbete och slöseri på resurser.

I vilket fall som helst är verklig konkurrens i imperialismens era, det vill säga kapitalismens högsta stadium, något av en myt. Under 2012 uppdagades att Barclays, UBS, Citibank, RBS, DB och J.P. Morgan hade manipulerat räntenivåer för att göra större vinster. Under de senaste åren har det avslöjats att British Airways och Virgin Atlantic i flygbranschen; Grolsch, Bayern och Heineken i bryggeribranschen; samt Sainsbury, Asda och andra livsmedelsföretag – har ingått hemliga uppgörelser för att driva upp priserna och säkra större vinster. Anledningen till allt detta är att företagen har insett att det är effektivare att planera ekonomin än att lämna saker till den anarki som råder på den fria marknaden.

Att det existerar enorma multinationella monopol i alla branscher, som innebär att endast en handfull företag dominerar marknaden, visar att konkurrensen vänds till sin motsats – just på grund av den större produktivitet och effektivitet som kan uppnås genom att producera så storskaligt. Inom varje företag finns det omfattande planering, samordning och samarbete, allt för att öka effektiviteten och därmed göra större vinst. Mellan företagen råder den anarkiska konkurrensen och marknadens osynliga hand, vilket leder till ett enormt samhälleligt slöseri och ineffektivitet.

I boken Multinational Corporate Strategy: Planning for World Markets tar James C. Leontiades exempelvis upp elektronikföretaget Texas Instruments – en multinationell organisation som planerar all sin verksamhet från huvudkontoret i Dallas. Omfattningen på den centraliserade styrningen av detta multinationella företag antyds av de strategier som bestäms på huvudkontoret. Dessa innefattar:

  • En regional och global analys av konkurrensen.
  • En uppsättning produktdesigner som standardiseras runt om i världen.
  • Forskning och utveckling som är centraliserad och samordnad för att undvika kostsamt dubbelarbete.
  • Produktion rationaliseras globalt för att maximalt utnyttja volymrelaterade effektiviteter på internationell nivå.
  • Global prissättning.

Här ser vi fröet till ett nytt samhälle i det gamla. Ett socialistiskt samhälle skulle ta vara på de möjligheter som kommer av att planera ekonomin; men skulle naturligtvis kunna planera för de mångas behov, i stället för att skapa profiter åt ett fåtal. Detta är grundvalen för ett samhälle präglat av överflöd; där produktionens krafter och investeringar är rationellt och demokratiskt planerade i majoritetens intresse. Det första steget i denna riktning kommer att vara exproprieringen av ekonomins styrande organ – det vill säga att jorden, bankerna, tekniken, infrastrukturen och de största företagen ställs under arbetarklassens demokratiska kontroll som en del av en planerad ekonomi.

Resultatet av en planerad ekonomi kan ses i Rysslands enastående förvandling under de femtio år som följde revolutionen 1917 – trots den enorma broms som den stalinistiska byråkratin utgjorde. Under denna period gick landet från att vara mer ekonomiskt underutvecklat än dagens Bangladesh till att vara den näst starkaste nationen på jorden. Industriproduktionen ökade 52 gånger om, jämfört med sex gånger i USA och två gånger i Storbritannien. Arbetskraftens produktivitet ökade med 1310 procent, mot 332 procent i USA och 73 procent i Storbritannien. Medellivslängden i Ryssland fördubblades och barnadödligheten föll med 90 procent. Landet hade fler läkare per 100 000 människor än vare sig Italien, Österrike, Västtyskland, USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna eller Sverige. Om detta uppnåddes i 1900-talets Ryssland, som var ett underutvecklat, nästintill feodalt land redan innan det förstördes av två världskrig, ett inbördeskrig, samt en stalinistisk byråkrati; föreställ dig då vad en demokratiskt planerad ekonomi i Sverige och resten av den ekonomiskt utvecklade världen skulle kunna uppnå under 2000-talet.

Ett annat bra exempel på fördelarna med en planerad ekonomi är Kuba, även om arbetardemokratin där också är begränsad. Enligt FN:s Human Development Report 2005 är den förväntade livslängden på Kuba i dag 77,7 år – lika hög som i USA (77,9), och mycket högre än både närliggande Haiti (59,5) och det högt industrialiserade Brasilien (71,7). När den kubanska revolutionen ägde rum var medellivslängden bara 62 år. Läskunnigheten bland vuxna i Kuba är 99,8 procent, medan den i Brasilien bara är knappt 88,6 procent. Enligt samma FN-rapport har Kuba det fjärde högsta HDI-indexet i hela Latinamerika.

På Kuba i dag är spädbarnsdödligheten bara 5,93 per tusen levande födda, jämfört med revolutionsåret 1959 då den var 78,8. Dessa siffror bör inte komma som någon överraskning med tanke på att Kuba enligt Världsbanken har näst flest antal läkare per tusen invånare i världen (5,91), medan USA endast har 2,3, Brasilien 2,06, Chile 1,09, Costa Rica 1,32 och Haiti knappt 0,25.

När Castros revolution ägde rum år 1959 var Kuba ett underutvecklat land som utnyttjades av de amerikanska kapitalisterna som en lekplats och en monokulturell sockerproducent. Framstegen som skett sedan dess har endast varit möjliga på grund av den planerade ekonomin och friheten från imperialistisk dominans.

Arbete, löner och pengar

En sådan planering i kombination med en rationell arbetsdelning mellan alla arbetsföra – i stället för som i dag, där vissa har två eller tre jobb medan andra är arbetslösa – skulle innebära en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Den ockuperade Flasko-fabriken i Brasilien är ett bevis på detta. När fabriken först ockuperades år 2003 började arbetet planeras demokratiskt, och därefter har arbetstiden minskat från 40 timmar i veckan till 30 timmar, utan en minskning i vare sig löner eller produktivitet.

Med den teknologiska utvecklingen och arbetets automatisering kan arbetstiden förkortas ytterligare. Till exempel arbetade 70 till 80 procent av USA:s befolkning år 1870 inom jordbruket, medan det i dag bara är 2 procent. Detta är möjligt eftersom produktiviteten inom sektorn ökat enormt. Den genomsnittliga mängden mjölk som produceras per ko ökade till exempel från 2410 kg till 8256 kg per år (+242 procent); den genomsnittliga avkastningen från majsodling steg från 1374 liter till 5392 liter per tunnland (+292 procent); och en jordbrukare år 2000 producerade i genomsnitt 12 gånger så mycket som 1950. Denna produktivitetsutveckling berodde till stor del på mekanisering, utveckling av nya gödningsmedel och andra tekniska framsteg. En liknande utveckling kan uppnå samma resultat inom andra sektorer och minska arbetsdagens längd. 

Vi marxister får ofta frågan om vad som kommer att motivera folk till att arbeta i ett socialistiskt samhälle. Under kapitalismen tvingas folk arbeta för att tjäna pengar så att de kan leva sina liv. Det är därför folk kräver rätten till ett arbete – för att kunna överleva. Socialismen handlar däremot om friheten från arbetet. Incitamentet för att arbeta under socialismen kommer att vara att vi arbetar för att bygga ett samhälle som befriar oss från arbetets nödvändighet. Denna frihet skulle kunna förvärvas genom samhällets gemensamma ansträngningar för att utveckla ekonomin och produktivkrafterna till en så hög nivå att mycket lite mänskligt arbete skulle behövas för att få samhället att fungera, vilket skulle göra oss fria att leva våra liv som vi vill.

Kapitalister har en väldigt snäv och felaktig uppfattning om vad som motiverar människor till att göra saker – de ser allt som en fråga om pengar, trots att det finns massvis med saker som alla gör (hobbyer med mera) av det enkla faktum att vi gillar att göra dem; saker som utvecklar oss som människor, ger oss en känsla av mening samt hjälper oss att bygga relationer till varandra.

Faktum är att några kapitalister är medvetna om detta. En professor på Harvard Business School vid namn Teresa Amabile har skrivit boken The Progress Principle som menar att det är känslan av att göra framsteg och röra sig framåt, både professionellt och personligt, som verkligen motiverar människor på jobbet. Enligt Alfie Kohn, socialvetare vid Harvard Business Review, syftar kapitalistisk ledarjargong till fyra saker som motiverar eller ger människor incitament till att arbeta hårt: personlig tillväxt, bekräftelse, ansvar och utmanande arbete – belöning i form av pengar är iögonfallande frånvarande från denna lista. Det är dessa former av incitament som socialismen skulle lyfta fram snarare än den ekonomiska vinsten.

I stället för att göra oss likgiltiga till vårt arbete kommer socialismen att ge oss en verklig del i ekonomin och samhället genom att ge oss kollektivt ägande över det. Arbetet i sig kommer därför att vara mer meningsfullt och till uppenbar fördel för oss själva och de runtomkring oss, i stället för att gynna några knösar i ett avlägset styrelserum. Ordföranden för en av Venezuelas ockuperade fabriker vittnade om detta när han berättade att arbetarna i hans fabrik aktivt försöker förbättra produktionsprocessen, eftersom de vet att deras idéer kan förbättra människors liv.

Om pengar spelar en så liten roll i att motivera människor under socialismen, betyder det väl att lönerna kommer att avskaffas? Svaret på detta är nej – inte omedelbart; dock innebär det att lönerna gradvis kan komma att försvinna i takt med att ekonomin utvecklas. Arbetare kommer inledningsvis fortfarande att betalas i pengar (vars värde i sin tur är kopplat till den reella ekonomin) – det är inget som kan avskaffas över en natt. Faktum är att löneskillnader förmodligen kommer att finnas kvar i en socialistisk övergångsperiod då medvetenheten och produktivkrafterna förändras och utvecklas. Så var fallet i Ryssland strax efter 1917, där bolsjevikerna tillät löneskillnader där det var nödvändigt, men begränsade dem strikt till ett förhållande på ett till fyra.

Med tiden kan lönen ersättas av kuponger, som i sin tur kan ersättas av ingenting alls, när människor har fri tillgång till allt som de behöver. Ju närmare samhället kommer ett överflöd, desto mindre behov finns det av löner för att ransonera konsumtionen, eftersom det skulle finnas tillräckligt av allting för alla.

På ett liknande sätt förhåller det sig med pengar i allmänhet. Trotskij förklarade behovet av en oreglerad valuta och en penningmängd som var kopplad till ekonomins verkliga produktionsnivå, också under socialismen. Många av pengarnas funktioner under kapitalismen skulle naturligtvis förändras eller försvinna – behovet av en lön utbetald i pengar är ett exempel – men pengar kan fortfarande fungera som en mätare på den planerade ekonomins hälsa.

Under kapitalismen är det penningflödet och prisförändringar som signalerar var det finns brist eller överskott inom ekonomin. När efterfrågan exempelvis är större än utbudet, kommer varornas priser att stiga över deras faktiska värden och skapa extraprofiter för de kapitalister som investerat i den delen av ekonomin. Det blir då attraktivt att investera där för andra kapitalister, som också vill lägga vantarna på extraprofiter. Därför tenderar utbudet att öka tills det är i jämvikt med efterfrågan.

Under socialismens tidigaste stadier kommer pengar och prissignaler fortfarande att vara nödvändiga; men de viktigaste ekonomiska organen – bankerna och storföretagen – skulle nu kontrolleras av arbetarstaten, som skulle kunna styra investeringar na för att lösa eventuella brister. Prissignaler kommer därför att fungera som en mätare på utbud och efterfrågan på varor i olika regioner och sektorer, och inflationstakten kommer att minska eventuella ekonomiska problem. Penningflödet kommer att fungera som ett mått på handelns tillväxt under den planerade ekonomin.

I takt med att mer och mer av ekonomin hamnar under en gemensam och demokratisk produktionsplan, kommer produktionen och utbytet av varor gradvis att minska och pengarna som helhet att försvinna, eftersom dessa funktioner för att mäta hälsan hos en ekonomi kommer att ersättas av en administrativ i stället för en ekonomisk kontroll.

Staten och demokratin

Precis som pengar till sist kommer att försvinna under socialismen, kommer staten också att göra det. En verkligt proletär stat kommer redan vid sin första handling att påbörja processen att förstöra sig själv. Detta beror på att produktionsmedlens expropriering och deras administration under demokratisk arbetskontroll som en del av en planerad ekonomi, kommer att börja sudda ut klasskillnaderna, som grundar sig i att vissa äger egendom och andra inte gör det. Ett samhälle där alla äger och brukar produktionsmedlen gemensamt är ett samhälle utan klasser; det är ett samhälle som inte längre behöver en statsapparat bestående av väpnade grupper som används av den utsugande klassen för att kontrollera de utsugna.

Innan den neolitiska revolutionen ägde rum, för 12 000 år sedan, organiserades samhället enligt urkommunistiska principer. Det fanns inga klasser, eftersom produktivkrafterna inte kunde producera mer än det som behövdes för att överleva. Därför var det en ekonomisk omöjlighet att ha en ägande klass som fanns sida vid sida med en egendomslös klass. Engels, som baserar sig på antropologens Lewis Henry Morgans undersökningar, beskriver hur dessa urkommunistiska samhällen fungerade. Han gör ett viktigt påpekande i undersökningen av en irokesisk gens:

”sachems [ledarens] makt inom gensen var av faderlig, rent moralisk natur. Tvångsmedel hade han inte. … [Gensen] avsätter efter gottfinnande sachem och krigshövdingen. … Gentilkamraterna var skyldiga att lämna varandra hjälp, skydd och framför allt bistånd då det gällde att hämnas för kränkning som främlingar tillfogat. … Gensen har ett råd, alla vuxna manliga och kvinnliga gentilmedlemmars demokratiska församling, alla med lika rösträtt.” (Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung)

Detta är en beskrivning av ett samhälle utan statliga strukturer som polis, armé, domstolar, fängelser eller ett politiskt etablissemang som urskiljer sig från och står över samhället. Eftersom produktivkrafterna ägdes och brukades gemensamt av stammen (av ren nödvändighet för att överleva) hade alla samma ekonomiska intressen, vilket innebar att det inte krävdes något statligt tvångsmedel för att driva igenom en klass vilja mot den andra.

På liknande sätt skulle den ekonomiska uppdelningen av människor i klasser – och den materiella grunden för staten – försvinna om de största företagen och bankerna exproprierades, sattes under demokratisk arbetarkontroll och drevs som en del av en planerad socialistisk ekonomi. Vi skulle återvända till en kommunistisk samhällsform, men på en högre nivå och med avancerade produktivkrafter i stället för primitiva.

Denna bild av hur staten under socialismen kommer att se ut står i skarp kontrast till vad som hände i Sovjetunionen under Stalin. Den monstruösa, byråkratiska staten som kvävde den planerade ekonomin i landet var inte en hälsosam arbetarstat eftersom det inte fanns någon arbetardemokrati, vilket är grundläggande för att driva en sund socialistisk ekonomi. Kapitalismen försöker (men misslyckas ofta med) att använda konkurrensen för att hålla den ineffektiva produktionen till ett minimum. Under socialismen, utan konkurrerande företag, krävs en mer effektiv mekanism för att säkerställa effektivitet och förebygga korruption. Den mekanismen måste vara vanliga människors demokratiska kontroll över ekonomin. Som Trotskij en gång sade, behöver den planerade ekonomin arbetardemokrati som människans kropp behöver syre.

Rent konkret innebär detta att man måste ha rätt att avsätta alla valda funktionärer, och att de dessutom inte får tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön. Detta för att säkerställa att de har samma materiella intressen som dem som de ska representera. Vi kan inte tvingas vänta fem år innan representanter sparkas ut om de fattat beslut som inte ligger i majoritetens intresse – den proletära demokratin kräver en tätare kontroll än så. Lenin talade också om behovet av att involvera alla i det nya samhällets administration, så att det inte bildas en särskild klass av byråkrater som är skild från och står över resten av arbetarklassen. När alla är byråkrater kan ingen vara byråkrat.

Bildandet av fackföreningar var en stor seger för arbetarklassen, eftersom de är demokratiska organisationer som skapats av arbetarklassen och för arbetarklassen. På så sätt utgör de ett embryo till den socialistiska demokratin. Den brittiske marxisten Rob Sewell gör denna poäng i boken In the Cause of Labour: History of British Trade Unionism, där han skriver: ”Fackföreningarna är arbetarklassens grundläggande organisationer. Men de är mycket mer än så. De är ett embryo till det framtida samhället inom det gamla.” Han förklarar att detta betyder att de har större förmåga att kämpa för arbetarklassens intressen:

”Arbetarna har gång på gång tagit strid för att omvandla sina organisationer till organ och skolor för solidaritet, kamp och socialism, för att använda Friedrich Engels ord”.

Den ockuperade Flasko-fabriken i Brasilien är återigen ett bra exempel på vilket innehåll arbetardemokratin skulle ha i praktiken. De som har valts till fabriksrådet kan när som helst avsättas. Detta råd möts varje vecka för att diskutera fabrikens planer, och protokollen från dessa möten publiceras så att alla arbetare kan läsa dem. Dessutom röstar alla arbetare om fabrikens budget varje månad. Precis som de ryska sovjeterna gjorde i början av 1900-talet innebär denna modell att den ekonomiska kontrollen läggs i människors händer, utan att de tvingas lita sig på någon annan.

Sovjeterna var valda arbetarråd där arbetare deltog och valdes för att leda sina arbetsplatser, orter och regioner. Denna demokratiska metod är mycket närmare arbetarklassen än den borgerliga demokratin, eftersom den ger människor direkt kontroll över sina liv på ett sätt som en parlamentarisk demokrati aldrig kan göra. Ta det svenska riksdagsvalet som exempel – oavsett vilket parti som bildar regering får vi ändå nedskärningar. Vi har inget att säga till om i den frågan eftersom ekonomin ägs privat, och om den kapitalistiska ekonomin ska fungera så måste regeringen underkasta sig den ekonomiska maktens vilja – det vill säga kapitalisterna. Det enda sättet att garantera ett verkligt demokratiskt val är att ge arbetarklassen kontroll över ekonomin.

Pariskommunen

Vid sidan av de ryska sovjeterna är ett annat exempel på en arbetarstat Pariskommunen 1871, vilken skiljde sig i grunden från staten som vi förstår den under kapitalismen. Marx beskriver kommunen så här:

”Kommunens första dekret gick därför ut på att avskaffa den stående armén och ersätta den med det beväpnade folket.

Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst. Majoriteten av dem var självfallet arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.

Polisen, som dittills varit statsregeringens verktyg, berövades genast alla sina politiska funktioner och förvandlades till kommunens ansvariga verktyg och dess medlemmar kunde när som helst avsättas. Likaså tjänstemännen i alla andra förvaltningsgrenar. Räknat från kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön. De höga statsdignitärernas förvärvade rättigheter och representationspengar försvann med dessa dignitärer själva. De offentliga ämbetena upphörde att vara centralregeringens hantlangares privategendom. Inte blott den kommunala förvaltningen utan alla hittills genom staten utövade initiativ lades i kommunens händer.

Sedan den stående armén och polisen, verktygen för den gamla regeringens materiella makt, en gång undanröjts, tog kommunen genast itu med att bryta det andliga förtryckets verktyg, prästernas makt. Den beslöt att alla kyrkor skulle upplösas och exproprieras såvitt de var ägande korporationer. Prästerna sändes tillbaka till privatlivets frid för att där efter sina föregångares, apostlarnas exempel livnära sig av de troendes allmosor.

Samtliga undervisningsanstalter öppnades kostnadsfritt för folket och rensades samtidigt från all inblandning från statens och kyrkans sida. Därmed hade inte endast skolbildningen gjorts tillgänglig för var och en, utan även vetenskapen själv hade befriats från de bojor, som klassfördomar och regeringsmakt lagt på den.

De juridiska ämbetsmännen förlorade det skenbara oberoende, som blott hade tjänat syftet att dölja deras underdånighet under alla de på varandra följande regeringar, till vilka de alla i tur och ordning svurit och brutit trohetseden. Liksom alla andra offentliga tjänstemän skulle de för framtiden väljas och vara ansvariga och kunna avsättas.” (Marx, Pariskommunen)

För att vanliga människor verkligen ska kunna delta i samhällets demokratiska styre på det sätt som beskrivs ovan av Marx, måste de givetvis också ha tid att göra det. Under kapitalismen gör arbetsveckans längd och vardagens stress att de allra flesta är helt frånkopplade från politisk aktivitet. Det sista någon som jobbar långa dagar eller har två jobb kan eller vill göra på kvällar och helger är att studera den ekonomiska planeringens problem eller statskonst. Detta förstärks av vetskapen om att det ändå inte skulle göra någon skillnad om man tog sig tid, eftersom vanliga arbetare inte har någon som helst talan om hur ekonomin eller samhället som helhet styrs.

I ett socialistiskt samhälle där teknologin, automatiseringen och den planerade ekonomins effektivitet har sänkt arbetstiden kommer vanliga människor äntligen att ha den lediga tid som krävs för att delta fullt ut i samhällets styre. Genom att sätta ekonomin under arbetarklassens demokratiska kontroll kommer folk också att få anledning att delta eftersom de vet att deras åsikter och handlingar kan göra en verklig skillnad.

Som Marx beskrivning av Pariskommunen visar, ersätter arbetardemokratin också de parlamentariska organen – där det är mycket snack men lite verkstad – med verkställande organ. Under generalstrejken i Storbritannien 1926 vägrade strejkkommittén i nordöst att lyda regeringens order om fördelning av resurser i regionen, eftersom de redan hade upprättat ett system för att göra det själva. Denna strejkkommitté pratade inte bara för att sedan besluta och delegera ansvaret till andra – dess representanter fattade besluten, tog ansvar för att genomföra dem och levde med konsekvenserna av dem på samma sätt som alla andra. Detta är en verklig arbetardemokrati och skiljer sig tydligt från riksdagens pratmakeri.

Kärnan i den socialistiska demokratin är därför samhällets förmåga att faktiskt kunna genomföra de beslut som det fattar. Detta är det grundläggande hindret för demokratin under kapitalismen. Även om samhället röstar igenom krav som full sysselsättning och investeringar i en viss bransch – hur skulle sådana krav kunna genomföras i praktiken när alla verkliga beslut om vilka jobb som skapas och var investeringarna hamnar ligger i händerna på bankirer och chefer, som dessutom ingen valt? I sista hand kräver en verklig demokrati därför att den ekonomiska kontrollen ska tillhöra de 99 procenten och inte ligga i den rikaste procentens händer.

Polisen, armén och lagen

Marxister förstår staten som väpnade grupper av människor som står över samhället – institutioner som polisen och armén. Under kapitalismen är staten ett vapen för borgarklassen, som använder polisen och armén för att upprätthålla sitt styre, men en proletär stat skulle vara ett vapen för arbetarna att använda mot kapitalisternas försök att fortsätta utsuga och förtrycka dem. Detta är vad marxister menar när vi kräver arbetarklassens beväpning. Det innebär att bygga upp en ny polis och armé enligt proletära principer – att ge kontroll över dessa organisationer till arbetarna via demokratiska val av officerare och att de underställs den organiserade arbetarklassens disciplin.

Exempel på sådana åtgärder sågs i den italienska staden Turin 1920, när det bildades röda brigader av frivilliga arbetare under fabriksrådens kontroll. FIOM-facket ockuperade fabriker och placerade ut väpnade grupper för att skydda fabriksportarna. De litade inte på den borgerliga statens styrkor – utan skapade ett alternativ till den strukturen som stod under proletariatets kontroll.

På samma sätt fick Trotskij till uppgift efter revolutionen 1917 att återuppbygga Röda armén i Ryssland från grunden och under oerhört svåra förhållanden. Han införde ett system med kommissarier i hela armén, vars roll i egenskap av att vara bolsjevikpartiets ledande kadrer var att upprätthålla den politiska disciplinen inom regementena och bland generalerna som befallde dem (som, på grund av att det rådde brist på personer med militärtekniska kunskaper, ofta var samma generaler som tidigare hade tjänat tsarens och Kerenskijs reaktionära regimer). På detta sätt byggdes militären upp som ett vapen för proletariatet och inte som ett verktyg för den kontrarevolutionära borgarklassen.

När produktionen väl har socialiserats kommer klasserna att börja försvinna. Med tiden kommer dessa väpnade organ också att dö bort, eftersom de inte längre behövs för att en klass ska kunna upprätthålla sin dominans över en annan. De administrativa uppgifterna kommer att kvarstå; men när alla är byråkrater kommer detta inte att leda till att en grupp i samhället avskiljer sig från resten. Tillämpning av sociala beteendenormer och liknande skulle uppnås genom socialt tryck inifrån samhället, snarare än genom en tvångskraft utifrån – på samma sätt som civiliserat beteende regleras i en vänskapsgrupp, eller som i urkommunistiska samhällen.

Engels beskriver ett sådant urkommunistiskt samhälle, baserat på Morgans studie av irokeserna, enligt följande:

”Utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga dem, som saken angår, gensen eller stammen eller de enskilda genserna sinsemellan – blott som yttersta, sällan praktiserade medel hotar blodshämnden, av vilken vårt dödsstraff också endast är den civiliserade formen, behäftad med alla civilisationens fördelar och nackdelar. Även om det fanns långt fler gemensamma angelägenheter än det finns i dag – hushållningen är gemensam och kommunistisk för en rad familjer, jorden är stammens egendom, blott de små trädgårdsanläggningarna är tills vidare tilldelade hushållen – så behöver man ändå inte ett spår av vår vidlyftiga och invecklade förvaltningsapparat. De i saken intresserade fattar besluten och i de flesta fall har sekelgamla bruk redan reglerat allt. Fattiga och behövande kan det inte finnas – den kommunistiska hushållningen och gensen känner sina förpliktelser gentemot gamla, sjuka och krigsinvalider. Alla är jämlika och fria – även kvinnorna.” (Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung)

Under den överväldigande delen av den tid som vi människor funnits på jorden, omkring två miljoner år, har vi bott i samhällen som detta, och vi har anpassat vårt beteende inom samhället självt snarare än genom organ som står utanför och ovanför det. Socialismen skulle innebära en återgång till detta naturliga sätt att organisera samhället – grundat på samarbete i stället för på motsättningar.

Förutom de institutioner som verkställer lagarna är själva rätten en institution i sig, som Marx påpekade inte kan stå på en högre nivå än sin ekonomiska bas. Lag och rätt kommer att fortsätta existera så länge som staten gör det, men i likhet med staten kommer den också till sist att dö bort.

Den sovjetiska juristen Jevgenij Pasjukanis diskuterar detta i sin bok Allmän rättslära och marxism:

”Att den borgerliga lagens kategorier dör bort kommer, under dessa villkor, betyda att lagen dör bort helt och hållet, det vill säga att den juridiska faktorn avlägsnas från de sociala relationerna.”

Något som kännetecknar lagen under socialismen, när den är i färd med att dö bort, är att den inte längre skulle ta sig samma abstrakta form som den gör under kapitalismen. Den borgerliga rätten insisterar på att rättvisan är blind – med andra ord kommer den att behandla ojämlika saker lika. Exempelvis förutsätter avtalsrätten att de båda parterna som sluter ett avtal är helt jämställda, även om det inte är så i verkligheten. Denna inställning inom den borgerliga rätten befäster helt enkelt ojämlikhet och orättvisa. Under socialismen skulle lagen däremot inte vara blind – den skulle ha ögonen öppna och se till att försvara arbetarklassens intressen.

Precis som ägandet av produktionsmedel kommer upphöra att vara en fråga om individuellt ägande under socialismen och bli kollektiv egendom, blir också lagen mindre en fråga om individuella rättigheter och mer om samhällets kollektiva rättigheter. Det kommer att vara i förhållande till dessa rättigheter som det kommer att avgöras om ett visst beteende är kriminellt eller inte under socialismen.

Det sägs att egendomsrätt är nio tiondelar av lagen. Avskaffandet av det privata ägandet av produktivkrafterna kommer definitivt att innebära att antalet juridiska tvister och brottsligheten minskar. Hur kan man stjäla från en butik, när varorna i affären finns i överflöd och det är fritt fram för människor att kunna ta dem efter sina behov? Det skulle vara lika absurt som att anklaga någon för att stjäla syre genom att andas den luft de behöver för att överleva!

Under kapitalismen handlar majoriteten av det juridiskt arbetet enbart om att upprätta kontrakt och klargöra privata egendomsrättigheter. Under socialismen, när egendomen ägs kollektivt, skulle denna enorma mängd juridiska arbete försvinna och i stället kunna omdirigeras mot mer socialt nödvändiga uppgifter.

Ju närmare vi kommer ett samhälle i överflöd där alla har jobb och en direkt och demokratisk andel i ekonomin och sina egna liv, desto mindre blir benägenheten att begå brott över huvud taget. I den utsträckning som det ändå sker, kan de som begår brott behandlas som offer för samhällets brister, snarare än som vildar som måste spärras in. Pasjukanis förklarar detta på följande sätt:

”Föreställ dig för ett ögonblick att domstolen verkligen bara brydde sig om att överväga sätt på hur den anklagades levnadsvillkor kunde förändras så att antingen han förbättrades eller samhället var skyddat från honom – och hela meningen med begreppet ’straff’ går omedelbart upp i rök.”

Frågan om lagen handlar också om de som stiftar lagarna – de politiska partierna. Socialismen betyder inte en enpartistat; men den betyder en förändring av partier som vi förstår dem i dag – det vill säga samlade kring olika klassintressen – eftersom dessa klasskillnader snabbt kommer att börja försvinna. Medan de konservativa traditionellt försvarat borgarklassens intressen grundades Socialdemokratin i syfte att försvara arbetarklassens intressen. I USA representerar Demokraterna och Republikanerna olika delar av borgarklassen, som har lite olika idéer om hur man på bästa sätt ska kunna upprätthålla kapitalets makt. Under socialismen kommer de politiska partierna inte längre att bildas i syfte att företräda ett visst klassintresse, utan snarare med olika idéer om vad som är det bästa sättet att planera ekonomin, var det är bäst att investera och forska, vilka prioriteringar samhället ska ha och så vidare. Vi kommer att se partier grundade på idéer och önskningar, inte på klasser.

Ett slut på nationalism, sexism och rasism

Nationalstaten som vi förstår den i dag uppkom i samband med kapitalismens utveckling ur feodalismen, ofta på ett godtyckligt sätt. Gränserna mellan många afrikanska länder är bara linjer som imperialisterna ritat upp på en karta med linjal. I dag är nationalstaten ett hinder för produktivkrafternas utveckling, eftersom den ger upphov till protektionism, konkurrens mellan stater och gränskontroller. Den håller tillbaka den mänskliga kulturens utveckling genom att den skapar förutsättningar för skadlig nationalism som avvisar främmande kulturella idéer, och genom att den begränsar människors fria rörlighet och förhindrar en blandning av olika kulturer.

Skapandet av frihandelszoner som EU, är ett erkännande från borgerligheten att den ekonomiska utvecklingen kräver att nationsgränserna avskaffas, och den nuvarande krisen i euroområdet är ett bevis på att nedmonteringen av nationsgränserna är omöjlig under kapitalismen. Socialismen är ett system som förenar arbetarklassen över gränserna och som river ned nationella barriärer och konkurrensen mellan olika stater. Detta betyder inte att lokala skillnader och kultur förstörs. Att förena olika regioner inom en stat under socialismen skulle inte förstöra deras individuella särprägel, utan skulle bara förstöra de artificiella barriärerna mellan människor.

Detta är någonting som påpekades i en artikel som skrevs av det franska arbetarpartiet för över 120 år sedan under titeln ”Patriotism och socialism”. I en diskussion om fördelarna med internationalism konstaterar man:

”Internationalismen kommer aldrig att hindra oss från att vara patriotiska. Den kommer att förverkliga mänsklighetens fullständiga utveckling. Precis som i slutet av förra seklet, när vi, även om vi blev franska, fortfarande kom från Provence, Bourbon, Belgien eller Bretagne.”

Även om de borgerliga revolutionerna på platser som Frankrike och Tyskland övervann de lokala uppdelningarna och cementerade nationalstaternas existens, förstörde de med andra ord inte människors lokala identiteter eller traditioner. På samma sätt innebär internationalism att man tar bort hinder för samarbete mellan personer med olika nationaliteter, men det betyder inte att man försöker stöpa hela världen i exakt samma form.

Andra uppdelningar mellan människor skulle avta i ett socialistiskt system, till exempel fördomar mot kvinnor. Engels förklarade att ursprunget till kvinnoförtrycket ligger i privategendomen. Genom att avskaffa privategendomen undanröjer socialismen förtryckets materiella grundvalar. Detsamma gäller den traditionella familjen, som fungerar som den mest grundläggande ekonomiska enheten under kapitalismen. Under socialismen kan familjen befrias från det borgerliga samhällets begränsningar och hushållsarbetet socialiseras. Därmed kan man lyfta det obetalda arbetets börda från (främst) kvinnornas axlar och göra det till en angelägenhet för samhället som helhet. Matlagning, städning, tvätt och barnomsorg kan tillhandahållas som offentliga tjänster, vilket skulle frigöra kvinnor från de begränsningar som det traditionella familjelivet innebär. Detta skulle dock inte göra det omöjligt att fortsätta leva ett traditionellt familjeliv, för de som så önskar, utan det skulle helt enkelt upphöra att vara ett tvång. Under sådana förhållanden skulle de lagar som styr äktenskap, skilsmässa och abort vara helt absurda.

Bolsjevikerna gjorde framsteg i denna riktning efter oktoberrevolutionen 1917. I en artikel i Pravda i juli 1923 med titeln ”Från den gamla familjen till den nya” lade Trotskij fram den socialistiska statens mål:

”Följaktligen kan inte de fysiska förberedelserna för det nya livet och den nya familjen i grund och botten skiljas från det övergripande socialistiska uppbygget. Arbetarstaten måste bli rikare för att den på allvar ska kunna ta itu med offentlig uppfostran av barn och befria familjen från bördorna av matlagning och tvätt. Utan en avsevärd förbättring av hela vår ekonomi är det otänkbart med ett förstatligande av hushållsarbetet och offentlig uppfostran av barn. Vi behöver mer socialistiskt ekonomiska former. Bara under dessa förhållanden kan vi befria familjen från de funktioner och bekymmer som nu förtrycker och bryter sönder den. Tvätten måste kunna skötas i offentliga tvätt­inrättningar, matlagningen i offentliga restauranger, sömnadsarbete i offentliga verkstäder. Barnen måste undervisas av bra offentliga lärare som har en verklig fallenhet för arbetet. Då skulle banden mellan man och hustru befrias från allt yttre och alla bisaker, och den ena skulle sluta att suga upp den andres liv. Äntligen skulle verklig jämlikhet uppstå. Banden skulle vara beroende av ömsesidig tillgivenhet. Och speciellt av det skälet skulle de få en inre stabilitet, givetvis inte samma för alla men inte tvingande för någon.”

Trotskij förklarar också att sådana förändringar också innebära stora steg mot att bryta ner många andra fördomar, exempelvis homofobi, som den härskande klassen använder för att splittra arbetarklassen. Bolsjevikerna påbörjade till och med många av dessa reformer efter 1917, däribland legalisering av homosexualitet, under ledning av Lenin och Trotskij.

De rasistiska fördomarna skulle inte heller överleva under socialismen. Även rasismen används som ett verktyg av den härskande klassen för att splittra arbetarklassen, för att kapitalisterna lättare ska kunna exploatera arbetarna. Det är ingen slump att främlingsfientlig och rasistisk retorik dyker upp just under perioder av kapitalistisk kris, när borgerligheten anser det nödvändigt att pressa ned arbetarnas levnadsstandard ännu mer.

Under socialismen kommer det med tiden inte längre att finnas någon materiell bas för rasismen, eftersom det inte heller kommer att finnas några klasskillnader. Sovjetunionen är visserligen ett förvrängt exempel, men ger ändå en inblick i några av de framsteg som kan göras under socialismen på detta område. Mycket sovjetisk propaganda visar bilder av grupper av människor med olika etnisk bakgrund som kämpar för socialismen, för att understryka att kampen för socialismen utförs av arbetarklassen runt om i världen. Vidare erbjöd Sovjetunionen gratis utbildning till medborgare i afrikanska stater och inrättade Patrice Lumumba Peoples’ Friendship University, uppkallat efter den revolutionära ledaren från Kongo. Samtidigt fortsatte den rasistiska segregationen i det ärkekapitalistiska USA fram till mitten av 1950-talet.

Förutom att avlägsna den materiella grunden för dessa olika typer av förtryck och fördomar, kommer den revolutionära processen och byggandet av ett socialistiskt samhälle att bryta ned dessa fördomar. I den socialistiska revolutionens sammanhang blir klassfrågorna centrala, medan uppdelning i etnicitet, religion, kön och så vidare hamnar i bakgrunden.

Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–85 är ett bra exempel på den revolutionära processens inverkan på relationerna mellan könen. Loretta Loach förklarar i sin bok om kvinnorna i gruvstrejken hur relationerna mellan män och kvinnor radikalt förvandlades inom arbetarklassen vid denna tidpunkt till följd av deras gemensamma kamp mot den ärkekapitalistiska Thatcher-regeringen:

”När svårigheterna tätnade stärktes också kvinnornas beslutsamhet. De började marschera med sina män och delta på manifestationer och möten, och lärde sig hela tiden. Tidigare opolitiska och tillbakadragna kvinnor framträdde som begåvade skapare och talade på möten för att samla in pengar för att kunna fortsätta med de uppgifter de stod inför.”

I kampen för socialism blir det som är viktigt just engagemanget för den socialistiska revolutionen, vilket är ett karaktärsdrag som inte är begränsat till något särskild kön eller etnicitet. Alla andra uppdelningar bryts ned under den gemensamma kampens gång.

En blomstring för vetenskapen och kulturen

I Sovjetunionen genomfördes massiva program för att öka läskunnigheten, och man nationaliserade biblioteken. När fler människor kan läsa och skriva kommer folkets litterära, teatraliska och poetiska kultur att mycket snabbt kunna nå nya höjder.

I Venezuela, ett land som under Hugo Chávez genomförde en rad socialistiska reformer som en del av den bolivarianska revolutionen, har effekterna av det enorma utbildnings- och läskunnighetsprogrammet som lärt 1,5 miljoner människor att läsa och skriva, visat sig i att den venezuelanska litteraturen blomstrat. Enligt journalisten Boris Muñoz har den venezuelanska skönlitteraturen ”öppnats för en större publik, genom noir-romaner, historiska romaner, utan att avstå från sin egen venezuelanska särprägel”. En annan litteraturkritiker, Antonio Lopez Ortega, beskriver venezuelansk skönlitteratur som ”Karibiens bäst bevarade hemlighet”, och 2006 vann en venezuelan det prestigefyllda Herraldepriset för första gången, och nådde finalen i tidningen Independents pris till utländsk skönlitteratur. På La Paz internationella bokmässa 2006 distribuerade Venezuela 25 000 böcker gratis till folket i La Paz och grannstaden El Alto, i stället för att sälja dem till de rika internationella besökarna, för att öka tillgången till kultur. En sådan utveckling och inställning har bara varit möjlig i ett land som har utnyttjat de rikliga naturresurserna i flertalets intresse i stället för fåtalets. Mot denna bakgrund kan man bara föreställa sig vad som skulle kunna uppnås inom det kulturella området i ett fullt utvecklat och hälsosamt socialistiskt samhälle!

Detta handlar inte bara om att upprätta program för läskunnighet. Medan ungdomar har dystra framtidsutsikter under kapitalismen kommer socialismen att erbjuda en ljus framtid fylld av möjligheter, vilket kommer att inspirera till stora framsteg inom konsten och filosofin. Det är ingen slump att de största borgerliga filosoferna skrev under kapitalismens gryning, när samhället lämnade det fallfärdiga feodalsystemet bakom sig och gick mot en ljusare kapitalistisk framtid. På samma sätt skapade de största konstnärerna och musikerna – Da Vinci, Beethoven, Shakespeare och så vidare – sina mästerverk tack vare inspiration från borgarklassens revolutionära kamp mot den gamla feodala ordningen. Sådana kulturella framsteg kommer att äga rum i och med socialismens tillkomst; men genom att dra nytta av ytterligare flera hundra år av mänsklig utveckling kommer dessa socialistiska mästerverk att uttrycka idéer på ett oändligt högre plan än någonting vi sett tidigare.

En planerad ekonomi kommer att möjliggöra rationella investeringar i vetenskaplig forskning som ger betydligt mer effektiva resultat än vad som är fallet under kapitalismen. Kubas världsberömda hälso- och sjukvård är resultatet av planerade investeringar i vetenskaplig utveckling, och dess effektivitet har visat sig om och om igen, senast i den enorma mängd bistånd Kuba gett till länder som drabbats av Ebolaviruset samt i antalet läkare per capita, som tidigare nämnts.

Vad gäller klimatförändringarna ser det ut som om socialismen är det enda som kan rädda oss från att förstöra jorden. Det behövs en internationellt samordnad plan för att hantera klimatförändringarna – en där profiter och nationsgränser inte är några hinder. Detta står i direkt motsättning till kapitalismen, men skulle gå alldeles utmärkt under socialismen. Med internationellt planerade vetenskapliga ansträngningar för att minska utsläppen och lösa klimatförändringarna skulle vi kunna lösa de allvarligaste problem som livet på jorden står inför i dag.

Det finns redan teknologi som kan utvinna tillräckligt mycket energi från vind, vatten och sol för att driva hela planeten. År 1986 upptäckte den tyska fysikern Gerhard Knies att jordens öknar på sex timmar får mer energi från solen än vad människor konsumerar på ett år. Detta betyder att ett område i Sahara lika stort som Värmland kan förse hela Europa med el. Om vi utnyttjade denna möjlighet skulle vi kunna avskaffa allt beroende av fossila bränslen, och därmed drastiskt minska koldioxidutsläppen – något som världen desperat behöver. Anledningen till att det inte görs är att det inte skulle vara lönsamt för de kapitalister som har byggt och investerat i enorma företag som bygger på fossila bränslen. Kapitalismen kan inte planera för framtiden eftersom den bara är intresserad av kortsiktig vinst. Från en kapitalistisk synvinkel är planetens förstörelse ett acceptabelt pris att betala för högre vinster, inte minst för att det är världens fattigaste människor som till största delen kommer att drabbas av de extrema klimatförändringarna. Bara genom en rationell och långsiktig demokratisk planering kan vi göra vad som krävs för att rädda planeten.

Vetenskapliga framsteg i utforskningen av rymden skulle kunna bedrivas mycket effektivare inom en planerad ekonomi, i stället för att varje nation bygger, skjuter upp och underhåller sina egna satelliter och annan utrustning. Faktum är att även de privata företag som försöker bygga upp rymdprogram för att åka till Mars faktiskt måste vända sig till statligt finansierade projekt som NASA för hjälp med finansiering och expertis. En rationellt planerad offentlig sektor är ett effektivare sätt att fortsätta rymdforskningen, vilket Sovjetunionen bevisade genom att bli den första nationen som sköt upp en människa i rymden. De var på god väg att skjuta upp en hel rymdstation som kunde nå solsystemets yttre gränser medan USA fortfarande arbetade på att sätta en person på månen.

Slutet och början

Kommer marxister att finnas under socialismen? Kommer marxistisk teori att spela någon roll efter en socialistisk revolutions triumf? För närvarande är marxismen i första hand ett politiskt verktyg, och de som studerar idéerna och försöker förverkliga dem i praktiken är framförallt politiska aktivister.

Men under ett socialistiskt samhälle kommer den dialektiska materialismen, marxismens filosofi, fortfarande att vara ett viktigt verktyg för att analysera samhällsutvecklingen. Dessutom kommer den att bli ett medvetet inslag i vetenskaplig forskning och kulturellt skapande. I dag bekräftas denna filosofi inom olika vetenskapliga områden, som forskning om kvantmekanik och kaosteori, men genom att göra den till en uttrycklig del av vår förståelse för samhället kommer människors medvetande att utvecklas längre och snabbare under socialismen. Precis som liberalismens och rationalitetens filosofier har spelat denna roll i det kapitalistiska samhället, kommer marxismen att spela denna roll under socialismen.

Socialismen innebär slutet på det samhälle där människor förtrycks och utnyttjas av andra människor. Den innebär slutet på privategendomen i stor skala och ett slut på privata vinster och den fria marknadens anarki. Men socialismen betyder inte ett omedelbart slut på alla världens problem och skapandet av ett paradis där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Den betyder inte heller att historien tar slut eller att det inte kommer att ske någon utveckling av det mänskliga samhället i framtiden.

Faktum är att socialismen bara är historiens början. Den erbjuder ett system som kan utveckla produktivkrafterna i en sådan utsträckning att människor kan sluta förstöra sig själva och sin planet och i stället börja ta kontroll över sina egna liv.

Filosofen Hegel sade att verklig frihet inte kommer genom att försöka överskrida de lagar som styr världen, utan genom att förstå dem. När de förstås kan de nämligen användas till vår egen fördel. Den marxistiska teorin ger oss förståelse för de fysiska, sociala och ekonomiska lagar som styr världen och socialismens praktik ger oss den frihet som kommer av att själva använda dem. Vad vi gör med denna frihet kommer att bli den fråga som bestämmer hela mänsklighetens framtida utveckling.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.