Hur ”vann” Erdogan folkomröstningen?

av Hamid Alizadeh (Översättning: Hannes Oscarsson)
Hur ”vann” Erdogan folkomröstningen?

Enligt de officiella resultaten röstade 51,3 procent av 48 miljoner väljare för att acceptera den nya konstitutionen som ger presidenten omfattande och mer eller mindre oinskränkta befogenheter. Valdeltagandet var mycket högt, den officiella siffran var 84 procent, och stämningen i hela landet var extremt polariserad.

Det som stod på spel var inte bara en förändring av styrelseskicket, utan en omröstning om president Erdogan och själva AKP-regimen. Det avslöjar ett samhälle som är indelat i två diametralt motsatta läger. I sitt segertal gick Erdogan omedelbart på offensiven och sa: "Vi har mycket att göra, vi är på gång men det är dags att byta växel och köra fortare... Vi genomför den viktigaste reformen i vår nations historia." Senare på kvällen krävde han dödsstraffets återinförande. Undantagstillståndet förlängdes också omedelbart.

Men även om folkomröstningen iscensattes för att ge intrycket av en stark regim med gediget stöd – en demokratisk omröstning för diktatur som vissa kallade det – avslöjade den raka motsatsen.

En demokratisk omröstning?

Det fanns inget demokratiskt med omröstningen. Hela den föregående perioden hade staten och mediernas varit fullständigt mobiliserade för att säkra ja-sidans vinst. Både privata och statliga medier fokuserade nästan uteslutande på att främja ja-kampanjen, och gav litet eller inget utrymme till nej-kampanjen. Kampanjen nådde befängda nivåer, och gav upphov till ett slags självpåtaget förbud mot ordet "nej" i media, vilket ledde till att annonser mot rökning återkallades och att en film som heter "nej" inte fick sändas!

President Erdogan likställde hotfullt en nej-röst med att "ta parti för kuppmakarna". Alla kan förstå vad detta hot betyder. Mer än 120 000 människor har blivit avskedade från sina jobb och 40 000 arresterade efter att ha anklagats för att medverka i det misslyckade kuppförsöket i juli 2016. Tusentals rådgivare, parlamentsledamöter, tjänstemän och partiorganisatörer från det kurdiskt baserade vänsterpartiet HDP, som kampanjade för ett nej, har arresterats på uppdiktade anklagelser.

För att inte tala om belägringen och det öppna kriget mot hela landets sydöstra del, som har lett till ett fullständigt tillintetgörande av dussintals byar och grannskap, lämnat tusentals döda och tiotusentals utan hem. Under folkomröstningskampanjen kopplades denna skrämsel- och terrortaktik helt samman med HDP-kampanjen och utegångsförbud i städer och byar där partiet hade planerats evenemang. Bara under förra veckan påtvingades 14 byar i Lice, Kocaköy och Hazrodistrikten i Diyarbakir utegångsförbud. Atmosfären av skrämsel och terror förstärktes på omröstningsdagen, då hundratusentals poliser och militärer placerades på gatorna för att "upprätthålla säkerheten".

Slutligen upphävde högsta turkiska valmyndigheten (YSK) i en oöverträffad handling kravet på att kuverten och valsedlarna skulle förseglas före röstningens början. Detta är inte bara olagligt, utan förmodligen var det del av en plan att rigga omröstningen. Förra gången ett sådant steg togs var 2004. Då var antalet oförseglade valsedlar 145. Den här gången låg siffran på ungefär 2–2,25 miljoner (!).

Tillsammans med detta har det kommit en strid ström videor som visar direkt valfusk i hela landet. Valobservatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) rapporterade också att tillgången till flera vallokaler nekades eller begränsades. Samtidigt verkade den statligt kontrollerade nyhetsbyrån Anadolu rapportera en del resultat innan den officiella valnämnden ens hade räknat dem. Särskilt i de kurdiska landsbygdsområdena fanns det många fall av rapporterade resultat som var högst tveksamma och osannolika.

I Bitlis till exempel vann ja-sidan med 59,35 procent av rösterna, men detta är en kraftig svängning från de 45,7 procent som AKP/MHP fick i parlamentsvalet i november och ännu högre än de 52 procent Erdogan fick i presidentvalet 2014 när han var på toppen av sin popularitet bland den kurdiska befolkningen. Med tanke på det våldsamma förtryck han utfört mot kurderna sedan dess verkar resultaten i år enastående. På liknande sätt fick ja-sidan i närliggande Van 42,7 procent av gårdagens röster, mycket högre än de 20 procent de två partierna fick i det allmänna valet i juni 2015 och de cirka 30 procent de fick i november 2015. Siffrorna verkar minst sagt suspekta, och de stärker tillförlitligheten i de många anklagelser om valfusk som rapporterats från dessa områden.

Oppositionspartierna, CHP och HDP, har vägrat att acceptera resultatet och begärt att de oförseglade valsedlarna inte ska räknas. HDP:s engelska Twitter-konto hävdar att partiet uppskattar att 3-4 procent av omröstningen manipulerats. Grupper av människor gick också ut på gatorna runt om i landet för att protestera mot omröstningen. Dessa protester fortsatte dagen efter i större skala, eftersom medvetenheten om oegentligheternas omfattning blev mer uppenbar. Det är tydligt att Erdogan med all sannolikhet hade förlorat omröstningen, om det varit ett "jämnt" spelfält.

Minskande stöd

Bild: Carlos LatuffMest överraskande är det låga antalet röster för ett ja till den nya konstitutionen, trots allt valfusk, terror, skrämsel och röstmanipulering. Omröstningens slutliga sammanställning kommer i skrivande stund [den 17 april] inte vara klar förrän om ytterligare 10–11 dagar, men intrycket som framkommer avslöjar en allvarlig nedgång i regimens stöd.

I jämförelse med parlamentsvalet i november 2015 när AKP och MHP (de två partierna bakom ja-kampanjen) sammanlagt fick 61,4 procent, minskade ja-sidan igår med 10 procent eller med cirka 4,2 miljoner röster.

I de kurdiska områdena, där staten försökte sitt bästa och förmodligen i viss mån lyckades med att hålla väljarna hemma, vann nej-sidan i 9 av 10 provinser som har fått sina kurdvänliga guvernörer borttagna och ersatta med centralt utsedda förvaltare.

Viktigast är att nästan alla större städer har röstat mot Erdogan. I Istanbul – där Erdogans politiska karriär tog fart efter att han blev borgmästare – vann nej-sidan med 51,4 procent trots att ja-sidans partier fick 57,3 procent av rösterna i det föregående valet. Faktum är att ja-sidan fick färre röster än AKP fick i det förra valet. Samma process kan ses i Ankara där AKP/MHP fick 63 procent av rösterna 2015, men där nej-sidan nu vann med 51,15 procent. Också i Izmir, CHP:s högborg, minskade AKP/MHP-alliansen kraftigt då deras sammanlagda stöd gick från 42,4 procent 2015 till 31,2 procent nu.

Nej-sidan vann på samma sätt alla de viktigaste stadsområdena Diyarbakir, Adana och Antalya. I Antalya fick ja-sidan 18,8 procentenheter mindre än resultatet 2015, och nej-sidan fick en svepande seger med 59 procent.

Förutom de mycket märkliga siffrorna från sydöst, där det förekommit anklagelser om valfusk, ökade ja-sidan i stor utsträckning på landsbygden. Det är inte en slump att den största andelen ja-röster kom från lantliga områden som Bayburt, Rize, Aksaray, Gumushane och Erzurum.

Framförallt minskade stödet i AKP:s huvudfästen bland de nya industristäderna som kallats för den "anatoliska tigern". AKP är den anatoliska kapitalistklassens parti. Men dess framgång i valen har i stor utsträckning knutits till den unga arbetarklassen i de områden där genomsnittliga inkomster, tillsammans med den lokala allmänna tillväxten, har ökat 4-5-6 gånger, sedan partiet kom till makten. Men den stagnerande ekonomin kommer att öka klassmotsättningarna i dessa områden och bryta kvarlevorna av de paternalistiska relationer som har haft stor inverkan på det ekonomiska och politiska livet. Denna folkomröstning kanske just har gett oss en första glimt av splittring mellan klasserna i AKP:s högborg.

Självklart lyckades Erdogan vinna i de anatoliska tiger-regionerna, men han såg också för första gången betydande nedgång i sitt stöd. I Gazienatep, den turkiska jihadismens hjärta och ett brohuvud i Turkiets ingripande i Syrien, fick ja-sidan 62,5 procent, 8,8 procentenheter mindre än de två partierna vann 2015. I Gazianteps stadsområden fick ja-sidan cirka 61 procent av rösterna medan det var landsbygden som garanterade det totala genomsnittet.

I Konya fick ja-sidan 7,88 procent mindre än vad AKP ensamt inhämtade 2015 (74,5 procent). Här fick ja-sidan 13 procent mindre än de två ja-partierna vann 2015. Denna röst bars återigen upp av stadsdistrikten Konya, Meram, Karatay och Selcuklu, som alla röstade ja, men i lägre grad än vad AKP ens fick ensamt 2015.

I Kayseri tappade ja-sidan 16,2 procent jämfört med 2015. I Denizli, en viktig anatolisk tiger, som började sin ekonomiska tillväxt före de andra och därmed har en mer mogen arbetarklass, vann nej-sidan och strök cirka 15 procentenheter från ja-partiernas resultat 2015. Så länge som ekonomin växte och det inte fanns något riktigt politiskt alternativ, tog arbetarklassen i Anatolien ställning bakom AKP. Men då banden till bylivet kommer längre och längre ifrån arbetarnas minne, blir de verkliga klassmotsättningarna mellan arbetarna och kapitalisterna allt mer uppenbara. Det är bara naturligt att denna klassdifferentiering också kommer att återspegla sig på det politiska området. När den ekonomiska krisen i Turkiet fördjupas kommer denna process att bli starkare och en våldsam klasskamp kommer att uppstå i Anatolien. Denna folkomröstning visar den första fasen av denna process.

Den pågående minskningen av stödet för ja-partierna är synlig över hela landet. Det är svårt att se exakt varifrån detta stöd har tagits, men det är troligtvis en nedgång för båda partierna. Även om vi antar att resultatet endast återspeglar en minskning av MHP:s stöd, skulle det fortfarande vara en varningsskylt för Erdogan som har lutat sig mot höger-nationalistiskt stöd för att stabilisera sitt styre under de senaste två åren. I vilket fall hade det behövts mer valfusk för att kamma hem Erdogans seger om inte MHP hade stöttat folkomröstningen.

Brist på ett alternativ

Det var tydligt att Erdogan inte skulle sky några medel för att förverkliga sin dröm om att göra sig själv till en modern sultan. Förutom direkt riggning var hans huvudtaktik å ena sidan att falla tillbaka på arvet från den blomstrande ekonomin under sitt styre och å andra sidan nationalistisk anti-kurdisk hysteri och terror. Han lovade stabilitet i motsats till hotet om instabilitet. Det är tydligt att detta har påverkat ett visst lager av befolkningen, främst i landsbygden över hela landet. Men denna påverkan var försumbar.

Den främsta anledningen till att Erdogan inte besegrades var att det inte fanns någon trovärdig oppositionskampanj. HDP hämmades massivt av den extrema anti-kurdiska stämningen som piskats upp av inbördeskriget, liksom massiv repression mot partiet som effektivt förlamade hela organisationen. Samtidigt har partiet inte lyckats bryta sig ur sin politiska isolering och motverka de dagliga attacker i media som framställer det som en helt och hållet kurdisk terrororganisation.

Den kurdiska frågan har nu blivit helt knuten till Erdogans öde. Hade det inte varit för inbördeskriget mot kurderna och de resulterande splittringarna inom arbetarklassen längs nationella linjer, kunde han inte ha stannat kvar vid makten. Tyvärr spelar huvudoppositionspartiet, CHP, bara Erdogan i händerna genom att anta samma retorik och stödja en rad anti-kurdiska lagar. I deras protester mot omröstningen nämndes i själva verket inte ett ord om kriget mot kurderna, som utgör en femtedel av befolkningen, eller det brutala nedslaget mot HDP, det fjärde största partiet i parlamentet.

Mer än någonting har det befintliga CHP-ledarskapet utmärkt sig för sin oförmåga. Medan Erdogan mobiliserade hela statsapparatens makt i folkomröstningen, försökte CHP-ledarna göra sitt bästa för att behålla sin statsmannamässiga status. Ilska över CHP-ledaren Kemal Kiliçdaroglu har stigit bland CHP-anhängare som ser att hans handlingar som en "lojal opposition" för att legitimera Erdogan-regimen går emot CHP:s kemalistiska rötter. CHP-ledarna är mycket mer rädda för att uppvigla en okontrollerbar massrörelse på gatorna än de är för utsikterna om ett erdoganskt neo-sultanat. Inte ens Erdogan tar CHP:s motstånd på allvar. På Kiliçdaroglus uppmaning att förklara omröstningen ogiltig, svarade han kallt: "De borde inte försöka, det kommer att vara förgäves. Det är för sent nu."

En diktatur?

Erdogan skapade offentligt förväntningar om att få upp till 60 procents stöd i folkomröstningen, men det är nu klart att han knappt skrapade ihop över 50 procent. Detta är inte ett tecken på en stark, livskraftig regim. Tvärtom speglar det en försvagad regim som slår vilt omkring sig för att överleva. Vad CHP-ledarskapet och den traditionella kemalistiska storborgerligheten fruktar mer än något annat är inte Erdogans kolossala makt, utan att han genom att röra sig bort ifrån den formella borgerliga demokratin också tillintetgör den turkiska kapitalismens "säkerhetsventiler". Ju mer bonapartistiskt hans styre blir, desto mindre chans finns att säkerställa en "ordnad" – icke-revolutionär – övergång när hans stöd har blivit för lågt för att upprätthålla regimen.

Erdogan kom inledningsvis till makten genom en våg av folkligt stöd och anti-etablissemangsstämningar i Turkiet mot armén liksom alla etablissemangspartier. Hans popularitet upprätthölls av den längsta ekonomiska uppgången i Turkiets historia. Men sedan 2013, när protesterna i Gezi-parken utbröt samtidigt som den ekonomiska tillväxten började mattas av, och sedan Turkiet började intervenera i det syriska inbördeskriget, har han gradvis förlorat stöd. Trots att denna folkomröstning verkar vara en seger för hans regim, avslöjar den bara processens fortsättning.

Erdogan har bara undvikit de många kriserna genom att skapa nya. Kriget i Syrien, kriget mot kurderna och de enorma bubblorna på kredit- och fastighetsmarknaderna är alla problem som inte kommer att försvinna. Även om han har tagit sig an den kurdiska rörelsen och olika fraktioner inom staten och den härskande klassen, har han inte tagit sig an den turkiska arbetarklassen, som har växt massivt under de senaste 20 åren och som inte har upplevt en betydande förlust sedan 1980. För att etablera en stadig diktatur skulle Erdogan först tvingas krossa denna klass, men alla försök att göra så skulle sluta med hans undergång. Under tiden, givet bristen på ett politiskt alternativt, kommer regimen fortsätta längs samma väg och bli svagare med varje kris.

Detta är en kortad version av en artikel publicerad 2017-04-17.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.