Indien: 250 miljoner i strejk mot den nya medborgarlagen

av Adam Pal (Översättning: Marlon Lennhede och Kim Ljungkrantz)
Foto: DiplomatTesterMan/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Den 8 januari stannade hela Indien när mer än 250 miljoner deltog i en landsomfattande generalstrejk som hade utlysts av de tio centrala fackföreningarna i kamp mot Modi-regimens brutala politik.

Bland de offentliganställda på de flesta av landets departement var strejken total. Bilindustrin och den tunga industrin avstannade helt i flera stater. Även oorganiserade arbetare och småföretagare strejkade på flera håll, varav en majoritet deltog i gatuprotester. Transportsektorn strejkade över hela landet och på många ställen var järnvägsspåren och de stora motorvägarna blockerade av människor som marscherade i protest.

Alla statliga banktjänster avbröts av en kraftfull strejk inom bankväsendet. Fackföreningar för bankanställda (AIBEA med flera) anslöt sig till strejken och förde fram sina krav. Banksektorn har drabbats av hårda attacker och privatiseringar av Modi-regeringen, vilket har lett till att hundratusentals bankanställda har blivit arbetslösa.

Även på landsbygden blev protesterna verkligt massiva när jordbruksarbetarna för första gången anslöt sig till strejken och förde fram sina krav. Paraplyorganisationen AIKSCC, som representerar 175 bondeorganisationer, gav sitt fulla stöd åt strejken.

Under de senaste åren har landets ekonomiska situation förvärrats och mer än fem miljoner har förlorat sina jobb de senaste två åren. Arbetslösheten är högre än någonsin. 73 miljoner människor är arbetslösa, med en total arbetslöshet på 7,3 procent och 8,9 procent i städerna. Detta har också pressat ned lönerna och ett av de huvudsakliga kraven har varit att höja minimilönen till 21000 indiska rupier. Den nuvarande minimilönen är skamligt låg, och de flesta arbetarna får ut mindre än minimilönen. Under strejken förde man även fram krav på kollektivavtal för alla arbetare, och ett slut på privatiseringar och utländska direktinvesteringar i järnvägen, försvaret, kolsektorn och andra sektorer tillsammans med en rad andra ekonomiska krav. Arbetare och bönder på landsbygden krävde också bättre betalt för sina skördar och avskrivning av skulder – skulder som leder till desperation och tusentals självmord varje år.

Inbromsningen i den indiska ekonomin slår mycket hårt mot landets fattiga. Förutom att de förlorar sina jobb och drabbas av den höga inflationen pressas de även av nya skatter, som de skatter på varor och tjänster som Modi-regeringen infört. Regeringen har samtidigt gett stora allmosor till landets rika genom att sänka bolagsskatten från 30 till 22 procent, vilket motsvarar mer än 20 miljarder dollar i skattelättnader. Men denna åtgärd har inte förbättrat landets ekonomi: Tillväxten har minskat från nästan sju procent under den föregående perioden till 5,8 procent – den lägsta nivån på sex år.

BNP-tillväxten har aldrig inneburit något välstånd för de miljontals arbetare som istället har dömts till ett liv i fattigdom och misär, och fått utstå massiva attacker från de rika i form av sjunkande reallöner och förlängd arbetstid. Men nedgången har orsakat ytterligare fattigdom och drabbar även mellanskikten, där de som tidigare varit på gränsen nu sjunker under fattigdomsstrecket i en högre takt än någonsin. Detta har skapat en ilska och vrede hos massorna som nu väller fram, och de börjar nu agera mot Modis brutala och omänskliga politik.

Detta var den nittonde generalstrejken i Indien sedan början på den vidsträckta privatiserings- och nedskärningspolitiken på 1990-talet. Arbetarnas deltagande växer för varje år och fler och fler på landsbygden deltar i dessa strejker. Förra året deltog omkring 200 miljoner i en tvådagars-strejk den 8 och 9 januari, men detta år har det rapporterats att över 250 miljoner deltagit i strejken med särskilt stort deltagande från landsbygden.

Men det viktigaste kännetecknet för detta årets strejk är att det var organiserat under en pågående och landsomfattande massrörelse mot den nya medborgarskapslagen, som genomfördes av Modi-regeringen i december förra året. Detta har för första gången lett till en politisk debatt inom strejkrörelsen, där de tidigare begränsade sig till ekonomiska krav. Detta visar på en kvalitativ förändring inom arbetarrörelsen och på många ställen har strejkande arbetare lagt till politiska krav om att skrota den nya medborgarlagen, som även vissa av fackförbundens ledningar har antagit som krav. För första gången deltog också ett stort antal studenter. Minst 60 universitetsområden över hela landet har deltagit och uttryckt sin solidaritet med de strejkande arbetarna och även ställt deras egna krav mot avgiftshöjningar och andra frågor, däribland mot Modi-regeringens repression. Detta kommer också att ge en ny impuls till studentrörelsen i Indien, som just nu möter brutal repression av Modi-regeringen och dess lakejer i BJP:s och RSS studentorganisationer.

Foto: Sanjeev Yadav/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Massrörelse mot medborgarskapslagen

I december lyckades Modi-regeringen få igenom en ny medborgarskapslag i parlamentet, som inlett en process där alla Indiens 1 300 miljoner medborgare ska återregistreras. De vars medborgarskap bedöms vara ogiltigt kommer att klassas som illegala medborgare och skickade till särskilda interneringscenter.

Den nya lagen, Citizenship Amendment Act(CAA), kommer att göra det möjligt för Indiens regering att skapa ett nytt register över alla indiska medborgare, National Register of Citizens (NRC), och utfärda identitetskort till de medborgare som uppfyller kriterierna. Processen kommer att starta i april med hjälp av en schemalagd folkräkning där ett nationellt befolkningsregister (NPR) skapas genom att man fyller i separata formulär. I NPR kommer medborgarna att tillfrågas om sina föräldrars födelsedatum och deras senaste adress, men också ens egen födelseort. Denna information kommer sedan att användas för att genomföra NRC-processen, där alla nödvändiga dokument ska presenteras för att bevisa ens medborgarskap. Om något dokument inte kan tillhandahållas, kommer de relevanta myndigheterna att ha rätt att återkalla personens medborgarskap och skicka dem till ett interneringscenter.

Modi-regeringen påstår att denna exercis utförs för att ge medborgarskap till de förtryckta religiösa minoriteterna i Pakistan, Bangladesh och Afghanistan. Den nya lagen nämner också att personer som tillhör religiösa minoriteter i dessa muslimska majoritetsländer kommer att ges indiskt medborgarskap. I lagen nämns alla religioner – hinduismen, buddhismen, jainismen, sikhismen, zoroastrianismen och kristendomen – men inte islam, eftersom det påstås att muslimer inte förtrycks i dessa tre länder. Modi-regeringens påstådda välvilja mot förtryckta gäller alltså inte tamilska hinduer på Sri Lanka, eller de muslimska minoriteterna i Myanmar och Kina. Dessutom förtrycks många muslimer även i Pakistan, Bangladesh och Afghanistan, som inte heller får något skydd. Detta visar lagens sekteristiska karaktär, som Modi-regeringen använder för att främja sin hindunationalistiska högeragenda.

Huvudsyftet med detta är att skära rakt igenom den växande klasskampen och att galvanisera ett reaktionärt lager bakom regimen. Även om man bortser från lagens sekterism är det uppenbart att alla indiska medborgare kommer att behöva bevisa sin kvalifikation med giltiga dokument. Annars kommer man att berövas sitt medborgarskap i det land där man själv och ens förfäder har bott i århundraden.

Detta har redan genomförts i den östra delstaten Assam där sex miljoner människor förklarades vara illegala efter den första omgången. Efter många överklaganden och långa prövningar har siffran minskat till cirka två miljoner. Nu förbereds interneringscenter över hela Assam, dit dessa illegala människor kommer att skickas och lämnas för att dö. Dussintals människor har redan dött i vissa interneringscentrer på grund av dåliga levnadsförhållanden. Modi-regeringen har förnekat att interneringscentren förbereds för dessa människor, men rapporter visar att processen pågår för att förvärva mark, och att en budget har frigjorts för att bygga sådana interneringscenter i många delar av landet. I Karnataka, en sydlig delstat, byggs ett interneringscenter nära Bangalore, medan mark förvärvas i Maharashtra och i Västbengalen.

I Assam har denna praktik bringat hela befolkningen i oordning. Invånarna tvingas stå i långa köer hela dagen för att bevisa sin identitet och att de bodde i delstaten före den 25 mars 1971. Detta är datumet då pakistans armé gick in i dåvarande Östpakistan och inledde det krig som ledde till skapandet av Bangladesh den 16 december 1971. Det antas att miljoner korsade gränsen vid det tillfället på grund av den pakistanska arméns grymheter, och att de bosatte sig i Assam och därmed förändrade delstatens demografi. Resultaten har dock visat att de som invandrade vid den tiden mestadels var hinduer som fruktade förföljelse, snarare än muslimer som BJP propagerat. Enligt den nya lagen kommer alla att få medborgarskap utom muslimerna, som kommer att skickas tillbaka.

Denna exercis inleddes i Assam 2011 på order av Indiens högsta domstol, före Modi-regeringen tillträdde. Nu har den kulminerat i en ren katastrof, som fört den nationella och religiösa frågan till ytan i Assam. Stora protester har organiserats i Assam efter att resultaten av denna registrering tillkännagavs, eftersom de lokala assameserna trodde att den bengalisktalande befolkningen skulle komma att överträffa dem i antal och att de skulle bli en minoritet i sin egen stat. Dessutom organiserar sig en stor del av den muslimska befolkningen kring sina egna ledare och protesterar mot uteslutning från medborgarskap. Stränga åtgärder har vidtagits mot dessa protester och minst en student sköts ihjäl av den lokala polisen. Studenter är i spetsen för denna kamp och protesterar mot alla de stora politiska partiernas söndrande och härskande.

Situationen har även öppnat upp Pandoras ask bland de andra mindre delstaterna i nordöstra Indien, som har en av de mest mångfaldiga befolkningarna på planeten. Vissa har till och med haft secessionistiska rörelser under de senaste decennierna, särskilt i den nordliga delstaten Nagaland. I Manipur, Meghalaya, Tripura och andra delstater har det skett enorma demonstrationer mot den nya lagen. Miljontals har gått ut på gatorna då de känner att de har en dyster framtid för sig själva och sina barn under dessa lagar.

Rörelsen har sedan dess spridit sig till hela landet, eftersom medborgarskapslagen verkställs på hela befolkningen och kommer att öppna för förföljelse av politiska motståndare till BJP och RSS. Korruption, mutor och apati i statsdepartementet innebär att varje medborgare måste genomgå en lång och plågsam registreringsprocess. Det kan ta flera år, och människor som inte godkänns kan hamna i interneringscenter. Demonstranterna säger att dessa interneringscenter är som de koncentrationsläger som byggdes av Hitler och att de kommer att kämpa emot dessa lagar tills deras sista andetag.

Studenter i första ledet

Massprotester har hållits i varenda delstat i landet mot lagen, med hundratusentals deltagare.

I Delhi använde polisen batonger och tårgas mot en studentdemonstration vid Jamia Millia Islamia University den 15 december. Polisen gick till och med in på vandrarhem och bibliotek och drog ut studenter för att misshandla dem. Många arresterades och sattes i fängelse på falska anklagelser. Ledarna för BJP stöder öppet polisbrutaliteten och kallar dessa studenter för stadskommunister och Pakistan-stödda terrorister.

Därefter har rörelsen spridit sig till andra universitet, inte bara i Delhi utan över hela landet. Även vanliga medborgare har gått ut för att protestera mot de brutala åtgärderna. Regeringen försökte krossa denna rörelse med extrem brutalitet och på många ställen stängdes internet- och mobiltjänster för att störa demonstrationerna. På vissa platser verkställdes sektion 144 i den indiska lagstiftningen, vilket förbjuder samlingar av fler än fyra personer, och gör alla demonstrationer olagliga. Denna lag infördes och användes av de brittiska imperialisterna i Indien, och användes nu igen av Modi-regimen för att krossa rörelsen mot hans drakoniska politik.

I den största delstaten Uttar Pradesh (UP) var protesterna enorma. Polisen attackerade brutalt demonstranterna under ledning av BJPs högerreaktionära chefsminister, Yogi Adityanath. Hittills har mer än 28 personer dödats i dessa protester av polisstyrkorna, varav 19 är från UP. I staden Meerut i UP gick polisen in i folks hem och misshandlade män och kvinnor godtyckligt för att krossa allt slags oliktänkande. I flera städer i UP sköt polisen skarpt för att skingra folkmassorna, vilket orsakade många dödsfall. Men trots alla dessa drakoniska åtgärder är rörelsen fortfarande levande och på frammarsch.

Ett viktigt inslag i denna rörelse har varit protesterna i industristaden Mumbai. Denna stora stad har tidigare varit ett centrum för vänstern och arbetarrörelsen. Men under den senaste perioden har högerreaktionära politiker tagit över, med den fördomsfulla Bal Thackeray och nu hans son i ledande politiska positioner. Efter en lång period av passivitet har enorma protester nu brutit ut i Mumbai mot den reaktionära lagen och miljoner har mobiliserats. Massprotester hölls i Dharavi, ett av Asiens största slumområden, och på idrottsplatsen Azad Maidan har stora offentliga möten hållits. Till och med några filmstjärnor och berömda regissörer har tagit ett kliv ut ur lyxlivet för att gå med i dessa protester. Även här går studenterna i första ledet, med hundratals mobiliserade mot denna orättvisa.

I Bangalore, Hyderabad, Chennai och andra sydliga städer har stora protester hållits, med hundratusentals deltagare. Dessa protester leddes främst av kommunistpartier och andra vänsterorganisationer. I Hyderabad står den muslimska högerledaren Asaduddin Owaisi i spetsen för en rörelse som ledde en protest med mer än 50 000 människor staden, där han också är parlamentsledamot. I den östra delstaten Bihar hölls också enorma protester, bland annat ledda av en studentledare för JNU, Kanahiya Kumar. Han är nu en av ledarna för Indiens kommunistparti (CPI) och kandiderade i de senaste allmänna valen från Begusarai-distriktet.

I Västbengalen är frågan mer akut eftersom lagen sätter fokus på migranterna från Bangladesh. De nuvarande händelserna kommer att avgöra alla migranters öde. Vänsterregeringens kollaps för mer än tio år sedan har lett till en situation där de viktigaste politiska rivalerna nu är å ena sidan det regerande högerpartiet Trinamool-kongressen (TMC) under ledning av chefsminister Mamta Banerjee, och å andra sidan BJP. Vid de senaste allmänna valen, som hölls i april förra året, skedde de hårdaste striderna i denna delstat mellan dessa två högerpartier. Dussintals dödades på båda sidor. BJP använder sin trångsynta och hindu-chauvinistiska politik för att påminna om den mardrömslika delningen 1947 och öka sitt stöd. Detta motverkas av ett annat slags nationalistisk högerretorik från TMC. Den nya lagen har höjt den bittra rivaliteten till en ny nivå, och delstaten och den nationella regeringen har dolkarna dragna i förberedelse inför statsvalet nästa år. Men trots allt detta har studentrörelsen mot den diskriminerande lagen gått framåt, ledd av studenterna vid Jadavpur University.

I Delhi och andra nordliga stater hölls också många protester. I Saheen Bagh-området i Delhi har muslimska kvinnor organiserat en oavbruten sittstrejk på den huvudsakliga motorvägen, trots ovanligt svår kyla. Många student- och politiska ledare har talat om denna sittstrejk och uttryckt solidaritet med deras krav.

Oppositionspartiernas svaghet

Oppositionspartierna över hela landet har generellt gett ett klent svar mot medborgarskapslagen. Faktum är att de har blivit avslöjade inför massorna, som håller massprotester mot Modi-regeringen. Kongresspartiet har i ord motsatt sig denna lag och motvilligt deltagit i protesterna. Partiledaren Priyanka Gandhi har deltagit i några protester i UP och besökt vissa hushåll som drabbats av polisövervåld, men partiet har inte presenterat något verkligt alternativ till lagen. Under den senaste perioden har Kongresspartiet rört sig avsevärt mot den extrema högerkanten för att vinna hinduröster från Modi och återvända till makten. I den viktiga delstaten Maharshtra har de anpassat sig till det halvfascistiska Shiv Sena för att bilda en koalitionsregering mot BJP och ge stöd till Uddhav Thackeray som chefsminister. Vid de senaste allmänna valen stod ledarskapet tydligt på den yttersta högerkanten och försökte blidka hinduiska väljare genom att besöka flera tempel. Partiet har inte bara övergivit sin så kallade sekularism, utan också helhjärtat omfamnat den högerpolitik som nu genomförs av Modi-regimen. Alla Modi-regimens ekonomiska och politiska åtgärder utarbetades faktiskt under Kongresspartiets regeringstid, och taktiken söndra och härska är också densamma som de använde under sin tid vid makten. Den enda skillnaden är att krisen i den kapitalistiska ekonomin och systemet som helhet har drivit den indiska staten in på ett spår som aldrig tidigare skådats.

Många analytiker jämför den nuvarande brutala attacken mot demonstranter från Modi-regimen med undantagstillståndet under Indira Gandhi 1973. Även då kastades all opposition bakom galler, och alla demonstrationer och protester krossades brutalt. Detta ledde till att Indira Gandhis regering föll i det efterföljande valet och oppositionspartierna gick samman i den stora alliansen Janta-partiet, som kom till makten under en kort period. Denna massrörelse på 1970-talet födde senare även BJP och många andra regionala partier över hela Indien, som ledde oppositionen mot Kongresspartiets regimer under årtionden. Den nuvarande massrörelsen har också många likheter med den rörelsen, eftersom den kombinerar alla oppositionella element från den yttre högern till vänstern. Men det finns också finns viktiga kvalitativa skillnader. Den viktigaste skillnaden är förruttnelsen i hela det politiska etablissemanget, men också svagheten hos den indiska kapitalismen, som inte har någon chans att återhämta sig inom en snar framtid.

Kongresspartiet har inte kunnat ge ett ledarskap till rörelsen. Förhoppningarna om dess återuppståndelse har istället dött ut. Men många regionala partier har också blivit avslöjade i rörelsen. I UP har de regionala partierna Smajwadi Party SP och Bhojan Smaj Party BSP varit viktiga aktörer i statspolitiken. De har förlitat sig på kastpolitik för att styra staten under några decennier. Men de har inte heller trätt fram för att motsätta sig medborgarskapslagen och har för det mesta varit tysta åskådare. Även i andra stater hade många regionala partier chansen att leda rörelsen och krossa BJP i sina respektive valkretsar, men de har inte varit djärva nog. I Maharsahstra har Shiv Sena ställt sig i opposition i ord, men gav ändå inte något ledarskap. Detta har öppnat upp en situation där många nya ansikten och ledarskap dyker upp på regional och nationell nivå för att leda rörelsen.

Ta striden mot Modi på klassbasis!

Det är viktigt att förstå rörelsens karaktär, som just nu är tvetydig, med element från både extremhögern och vänstern. Rörelsen har lagt stort fokus på den sekulära grunden för den indiska konstitutionen, och att de nya lagarna har upphävt denna grund och därför strider mot konstitutionens anda. De flesta av de som analyserat och kommenterat rörelsen, samt de flesta av dess ledare, har uttalat sitt stöd för något de kallar Indiens och den indiska konstitutionens “demokratiska värderingar”. De säger sig försvara den indiska demokratin, som håller på att avskaffas av “fascisten” Modi. Rörelsens huvudparoll är Azaadi (frihet), vilket innebär organisationsfrihet, yttrandefrihet och frihet att leva. Vänsterledarna har därtill lagt parollen frihet från fattigdom, arbetslöshet och analfabetism. Studenterna sjunger dessutom revolutionär poesi på offentliga möten, särskilt av den ikoniska urdu-poeten Faiz Ahmed Faiz och den legendariske Habib Jalib. Bilder av Bhagat Singh bärs också i stort antal i alla dessa protester av studenter som anser sig stå för hans idéer.

Men trots allt detta kämpar rörelsen först och främst för demokratiska krav och religiös harmoni i landet. Talarna vid de stora offentliga mötena säger att den diskriminerande lagen mot muslimer är en förolämpning mot den indiska konstitutionen, och att muslimer är lika mycket en del av detta land som människor från någon annan religion. Många har krävt att man ska bygga enhet mellan människor av olika religioner för att slåss mot lagen. Ledare från vissa dalitorganisationer, som Bhim-armén, har också uttryckt sin solidaritet med muslimer i sina protester. De har uppmanat till enighet bland förtryckta människor från olika religioner och kaster. Affischer av Ambedkar kan också ses i stort antal i dessa protester. Men allt detta spelar återigen rakt i händerna på den härskande klassen, som har använt sig av fördomar och religiöst hat för att splittra arbetarklassen och upprätthålla kapitalets styre i mer än ett sekel nu.

En verklig enhet kan inte uppnås genom att identifiera människor på religiös grund och sedan försöka förena dem, utan att bygga en genuin klassenhet. Den härskande klassen i Indien omfattar människor från alla religioner och kaster och det är viktigt att utkämpa denna kamp baserat på klass. BJP och Kongresspartiet är båda den härskande klassens partier, liksom många andra regionala partier. De har alla använt sig av diverse medel för att upprätthålla kapitalets styre, för att förtrycka och exploatera massorna över hela Indien.

Kommunistpartierna har också urartat och blivit partier som förtrycker arbetarklassen i sina respektive områden. Inte heller dessa partier har kunnat visa någon väg framåt för Indiens många förtryckta nationaliteter. Särskilt i Kashmir, och nu även i Assam, är dessa partier aningslösa i nationsfrågan och de har inget program emot det nationella förtrycket som den indiska staten utför.

All diskussion om den sekulära indiska konstitutionens suveräna roll begränsar också rörelsen inom den borgerliga nationalismens ramar, och stärker kapitalismens styre i Indien. Det är dags att gå utöver den borgerliga indiska konstitutionens snäva gränser, som är utformad för att skydda borgarklassens intressen mot arbetarklassen. Den nya reaktionära lagen och resten av Modi-regimens politik är bara ett symptom på en kapitalism i förfall, som inte kan återställas till sin tidigare nivå. Den sjuka indiska ekonomin kan inte återhämta sig på något sätt till nivån den höll under 1970- och 1980-talen. Alla ansträngningar för att reformera denna ekonomi på en kapitalistisk grund kommer bara att rädda kapitalisterna och deras enorma förmögenhet, samtidigt som miljoner dras ner fattigdom.

Under efterkrigstiden, en period av relativ ekonomisk uppgång, kunde den indiska konstitutionen tjäna som ett redskap för att stabilisera landet. Men den kan inte spela den rollen längre och att försöka reformera den kommer bara att leda till reaktionära splittringar längs religiösa, nationella och kastlinjer på en skala som aldrig tidigare skådats. Modi-regimens senaste attacker mot folket i Kashmir har visat den indiska härskande klassens verkliga intentioner, som kommer att följas av liknande drakoniska attacker mot andra förtryckta nationaliteter. Den enda vägen ut ur denna avgrund är en kamp för att förena alla förtryckta nationaliteter och kaster på klassbasis, för att störta kapitalismen och bygga en socialistisk arbetarstat med en ny konstitution som inte tjänar storföretagens intressen.

Endast i en socialistisk planerad ekonomi, ledd av en arbetarstat, kan alla människor i Indien leva ett liv utan fattigdom, elände och arbetslöshet. Nationellt och religiöst förtryck kommer också att upphöra när denna borgerliga stat ersätts av en arbetarstat genom revolution. I en borgerlig stat kommer dessa skillnader alltid att användas för att splittra och förtrycka massorna. En socialistisk omvandling i Indien kommer att inspirera arbetarklassen i hela regionen och i världen. Arbetarklassen i Pakistan, Bangladesh och andra länder kommer att följa den indiska arbetarklassens exempel. De kommer att avskaffa de hatade, konstgjorda gränserna som dragits och upprätthålls av imperialistiska stormakter, och bygga en socialistisk federation i Sydasien, som ett steg mot en socialistisk Världsfederation.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.