Kriget i Jemen har nått en kritisk punkt, där landet står inför att återigen splittras i en sydlig och en nordlig del. Detta är ett fullständigt nederlag för Saudiarabien, där det sydliga övergångsrådet helt besegrat den saudistödda Hadi-regeringen. Hamid Alizadeh reder ut frågan i denna artikel som ursprungligen publicerades den 2 februari på Marxist.com.
Den senaste veckan har spänningar inom den saudiledda koalition som krigat mot huthistyrkorna i Jemen nått en kritisk punkt. Mellan söndag och onsdag tog trupper som är lojala till det sydliga övergångsrådet (STC) kontroll i hela hamnstaden Aden förutom några kvarvarande områden, och omringade presidentpalatset där kabinettet praktiskt taget belägrades.
Händelserna följde en konflikt mellan den saudistödda Hadi-regeringen som stöds av Saudiarabien och det sydliga övergångsrådet (STC) den föregående veckan, där regeringen slagit till mot protester som ordnats av STC. I och med detta, samt beskyllningar mot regeringen om korruption, utebliven betalning av löner och för att orsakat en kollaps av Jemens valuta rial, ställde STC krav på att kabinetten ledd av premiärminister Ahmed Obeid bin Dagher skulle avsättas och angav en tidsfrist för detta.
När kraven inte uppfylldes avancerade trupper som är lojala till STC snabbt genom staden och tog kontroll över nästan alla kvarter. De kunde i praktiken belägra presidentpalatset, och några rapporter hävdade att de saudiska trupperna som bevakade palatset redan hade besegrats. Betydande nog har det rapporterats om stridsflyg från Förenade Arabemiraten som gett luftunderstöd till de framryckande STC-trupperna mot de sauditrogna trupperna.
På onsdagen verkar det ha uppnåtts en överenskommelse som, om den bekräftas, skulle utgöra en fullständig seger för separatisterna och en fullständig förnedring för saudierna och deras marionettregim. Enligt rapporterna innehåller avtalet följande punkter: hela Adens säkerhet kommer att lämnas i händerna på styrkor lojala till STC och Förenade Arabemiraten; STC kommer att bli den erkända entitet som representerar södra Jemen och en likställd partner i den saudiledda koalitionen; den nuvarande regeringen kommer att sparkas och en ny bildas där STC kommer att nominera ministrar och guvernörer som företräder de frågor som rör södra Jemen; Förenade Arabemiraten kommer att organisera en separat armé i södra Jemen; Förenade Arabemiraten kommer att ansvara för återuppbyggandet av Aden och övervakning i samarbete med STC.
De saudiska styrkorna har blivit utslängda från alla större städer och har inte mycket manöverutrymme. Koalitionen är nu gisslan hos STC, som är den enda verkliga styrkan på marken i söder – åtminstone i de viktigaste städerna. Hadi-regeringen styr bara över frontlinjerna, fast inte ens där har den kontroll över den uppsjö av olika legosoldater, jihadister och stammar som den anlitat. STC har bekräftat att deras avsikt är att fortsätta stödja den saudiska insatsen att bekämpa de huthier som tog makten i Sanaa och norra Jemen 2015, men det är uppenbart att de är mycket mer intresserade av att bekämpa al-Qaida och konsolidera sin makt i sina egna områden. De sydliga styrkorna har litet stöd i huthidominerade områden, och de ser ingen anledning att kriga för dessa områden. En delning av södra Jemen har de facto ägt rum, som faller under inflytande från Förenade Arabemiraten och inte Saudiarabien.
Relationerna mellan Hadi och syd
Sedan föreningen med norra Jemen 1990 har södra Jemen gjort uppror flera gånger mot den nordliga dominansen. Efter Ali Abdullah Salehs fall under revolutionen 2011 anslöt sig alla politiska styrkor, inklusive Sydjemens nationalistiska ledare, till den saudistödda, Hadiledda övergångsregimen. Men efter att ha sett att ingenting förändrats i grunden återvände massorna snart till gatorna. I söder blev rörelsen snabbt det största hotet mot regimen. Besvikelsen kring den ruttna övergångsregimen som påtvingats av saudierna, samt avsaknaden av ett revolutionärt internationalistiskt ledarskap för arbetarklassen, skapade en grogrund för kravet på splittring. I norr öppnade bristen på ett revolutionärt alternativ ett vakuum som huthistyrkorna utnyttjade för att ta makten i början av 2015, och våldsamt försöka expandera sin makt i hela landet. Detta ledde till sammandrabbningar med nationalistisk militär i syd som spelade en avgörande roll i övertagandet av Aden. Medan de sydliga nationalistiska grupperna officiellt blev del av den saudiledda krigskoalitionen, var de aldrig motiverade att gå utöver sina egna traditionella områden och behöll ständigt sin misstro mot Hadi och hans regering.
Ingen heder bland tjuvar
Efter att huthistyrkorna tog makten 2015 lanserade Förenade Arabemiraten och saudierna ett krig som de trodde skulle bli en snabb affär. Men frontlinjerna stelnade snabbt och avslöjade den fullständiga bristen på stöd för kriget och för Hadi-regimen som kriget var tänkt att främja. Efter att ha förstått att de stod inför ett överhängande nederlag har Förenade Arabemiraten, som varit Saudiarabiens närmaste allierade under den senaste tiden, nu skiftat fokus bort från det pågående kriget. Saudiarabien kan inte dra sig ur kriget lika enkelt.
Den saudiska kronprinsen Muhammad bin Salman, som är den egentliga härskaren över kungariket, har satt mycket av sin egen auktoritet på spel i kriget. Samtidigt som han genomför åtstramningspolitik på hemmaplan har han spenderat miljarder på att bekämpa huthistyrkorna utan att uppnå någonting. Med det saudiarabiska samhället i en djup kris nerifrån och upp, skulle ett nederlag omedelbart stärka hans motståndare i den kungliga klicken, och leda till ökad ilska bland massorna. En av de främsta orsakerna till att kriget inleddes var att Muhammad bin Salman skulle ge en eftergift till den saudiska jihadiströrelsen, som trots att de verkar i kungarikets hjärta också starkt motsätter sig kungafamiljen. Men efter att ha misslyckats med att exportera dessa styrkor kommer han att få smaka på sin egen medicin. Slutligen skulle ett nederlag för Saudiarabien i Jemen omedelbart konsolidera huthiernas makt och ge Iran, som är allierade med huthierna, en viktig bas vid gränsen. Således skulle ett nederlag vara en katastrof för Saudiarabien.
Förenade Arabemiraten å andra sidan, har inga sådana bekymmer. Även om det verkar som om beslutet att konsolidera makten i Aden gjordes utan emiratets godkännande, ligger det ändå i linje med den allmänna trenden som följts av emiratet. Det vill säga att gradvis dra sig tillbaka från kriget mot huthierna och i stället fokusera på att inrätta en egen maktbas centrerad kring Aden som har en strategisk position vid Bab-el-Mandeb-sundet. Dessutom är det emiratens avsikt att bekämpa al-Qaida, medan saudierna är mindre intresserade av detta. Emiraten, och i synnerhet dess härskare Khalifa bin Zayed bin Sultan Al Nahyan, har haft en nära relation med Muhammad bin Salman och var medverkande till att hjälpa honom att stiga i saudiernas kungliga familjeled. Under den senaste tiden har Saudiarabien blivit alltmer isolerade internationellt, då de har varit i konflikt med Turkiet, Qatar och till och med USA, och emiratet har i stället blivit rikets närmast allierade. Men de förändrade omständigheterna på marken skadar denna allians.
Det är uppenbart att kriget mot huthierna var förlorat för länge sedan. Hadis regim kommer aldrig att styra Jemen. Hadi utnämndes år 2012 och hans mandatperiod löpte ut 2014. Han är fullständigt misskrediterad och hans foglighet till sina saudiska mästare och brutaliteten i det krig han stöder har kostat honom allt stöd. Förenade Arabemiraten drar sig bara tillbaka, och eftersom de har byggt en bas på plats får de ett övertag över saudierna som nu behöver deras tillåtelse för att verka i Jemen.
Ännu viktigare, är att det är oklart vilken sida USA kommer att välja. Den amerikanska imperialismen har, även om den är djupt involverad i kriget, velat dra sig tillbaka från första början. Den är mycket mer bekymrad över al-Qaidas tillväxt än den är intresserad av att besegra huthierna som tidigare ofta samarbetat med USA. Det har än så länge inte kommit någon officiell amerikansk respons på händelserna i Aden. Detta tyder på att Donald Trumps löfte om att hålla sig till amerikanska allierade är lika tomt som Obamas. I Syrien, Irak, Libanon och Qatar har USA-imperialismen fattat beslut som direkt motsatt sig Saudiarabiens önskningar. Detta beror på att det inte ligger i USA:s intresse.
Saudiarabien i kris
Det som utspelar sig i Jemen är ännu en del av Saudiarabiens existentiella kris. Även om kriget mot Jemen uppenbarligen var ett kortsiktigt och dumdristigt drag från kungarikets härskande klass, finns det en logik bakom agerandet. Liksom de senaste inbördeskrigen i Syrien och Irak, började kriget i Jemen delvis för att bekämpa Irans växande inflytande, men en ännu viktigare anledning till kriget var att blidka den wahabbistiska oppositionen inuti själva kungariket. USA-imperialismens kris och den ekonomiska krisen försvårar den känsliga balansen som kungadömet byggdes på. Medan Muhammad bin Salman försöker blidka ungdomen och kraven på demokrati med små demokratiska medgivanden på hemmaplan, försöker han samtidigt stilla prästerskapet med internationella aktioner mot ett påhittat hot från shiamuslimer. Men inget av detta kommer att tillgodose endera gruppens behov. Under tiden är den kungliga familjen och de stammar som är knutna till den indragna i ett brutalt inbördeskrig där Muhammad bin Salman-falangen segrat hittills. Men man kan vara säker på att hans fall kommer att bli hårt, och många kommer att vara beredda att sätta en kniv i ryggen på honom.
Nederlaget i Jemen ökar den press som redan byggts upp. Många gånger i historien har ett militärt nederlag blivit en föregångare till revolution. I Ryssland var detta fallet både 1905 och 1917. Det är svårt att förutspå resultatet av en social explosion i Saudiarabien, men det är uppenbart att den nuvarande situationen kommer att förändras i grunden.
Detta stadium i nedgången är alltid det farligaste i varje regims liv. De jemenitiska massorna känner av detta varje dag. Situationen ser inte ljus ut. Saudiernas krig har förstört landets viktigaste infrastruktur. Kriget har dödat tiotusentals och lämnat miljoner att svälta. Jemen var redan innan kriget det fattigaste arablandet, men nu har stora delar av landet kastats in i ett tillstånd av barbari.
Massorna i Jemen reste sig heroiskt under revolutionen 2011, men de kunde inte ta makten på grund av bristen på ledarskap. Maktvakuumet fylldes därför av olika kontrarevolutionära grupper som nu håller de jemenitiska massorna gisslan för sin inre reaktionära konflikt. Det är en bitter lärdom, men den bevisar att ingen kan lösa massornas problem i Mellanöstern på kapitalistisk grundval.