Iran: Arbetare, bönder och studenter protesterar

av Hamid Alizadeh (Översättning: Stefan Kangas)
Protester i Iran. Bild: Fars News

Under de senaste månaderna har det varit oräkneliga protester och sammandrabbningar i alla provinser och bland alla skikt bland folkmassorna. Mellan mars och december 2017 skedde 5000 protester i Iran enligt officiella siffror. Rörelsen i januari accelererade processen och visade inte bara allmänt missnöje utan också regimens svaghet.

Regimen försökte att inte slå ned för hårt för att inte dra in nya lager i kampen, och gav efter för en hel rad krav på minskade nedskärningar och tolererade fler protester. Detta har gett nytt självförtroende till folkmassorna som märker att regimen är svag och drabbad av kris. Varje ny protest uppmuntrar nya skikt att komma ut i kamp. Från defensiva och isolerade strider politiseras de snabbt och fokuseras mot mullornas styre självt.

Även om ungdomsrörelsen som skakade Iran i december och januari dött ut, har ingenting lösts. Det är uppenbart att rörelsen bara var ett tecken på djupare känslor av ilska och hat som byggts upp under årtionden.

Söndag den 11 mars arresterades tre studenter från universitetet i Teheran och dömdes till totalt nio års fängele för deras roll i proteströrelsen. Mohsen Haghshenas, Sina Rabi’i and Leila Hassanzadeh, dömdes till ett, två och sex års fängelse för brottet ”regimfientlig propaganda”.

Detta blev gnistan till en protest utanför Teherans prestigefyllda tekniska högskola Amir Kabir. Hundratals studenter samlades och sjöng revolutionära sånger och skanderade ”frige de politiska fångarna”. På Teherans sociologiska universitet täckte studenterna universitetsområdet med affischer med liknande krav. Detta är ett exempel bland många, på protester som ägt rum sedan januari.

Bönderna i östra Isfahan har protesterat i över tre veckor på grund av brist på vatten. I Khuzestan i sydväst har 3500 arbetare på stålverket Melli strejkat sedan den 18 februari efter att inte ha fått lön på tre månader. De tog ett uttalande som säger: ”I över två år har vi [försökt] ta itu med [våra] problem […] Men vårt laglydiga och ärliga tillvägagångssätt har tyvärr utnyttjats och gjort att vi ses som harmlösa arbetare som ropar slagord i två timmar. […] Det räcker inte längre med slagord och att dra ut på tiden. Det är dags att gå till handling.”

I Teheran har det varit sammandrabbningar mellan myndigheter och den religiösa minoriteten Gonabadi Dervish som lett till flera arresteringar och åtminstone tre döda poliser. Den fackligt aktiva läraren Mohammad Habibi har arresterats, vilket har mötts av protester från lärare på sociala medier.

Hundratals arbetare på bilfabriken Zamyad har strejkat och krävt att deras löner betalas. Arbetare på en keramik- och tegelfabrik i Shiraz och järnvägsarbetare i Khorramabad har protesterat för samma sak, liksom de stridbara sockerrörsarbetarna i Haft Tapeh. Det har också brutit ut protester bland dem som blivit av med sina besparingar när en bank med kopplingar till regimen kraschade efter ett pyramidspelsliknande upplägg.

Regimen står inte bara inför ett allmänt uppror, utan också en allmän tillbakagång och den tappar legitimitet i hela samhällets ögon. Regimen är särskilt rädd för de delar av arbetarklassen och ungdomen som inte upplevt revolutionen 1979 eller de demoraliserande nederlag som följde.

En del av den härskande klassen är oroade för en kommande explosiv social situation, och vill genomföra reformer uppifrån för att undvika revolution underifrån. I synnerhet försöker de genomföra mindre symboliska demokratiska reformer.

President Rouhani sade i februari: ”Den förra regimen trodde att dess styre skulle vara för evigt och lyssnade inte på kritik … den lyssnade inte på folkets protester utan bara på en röst, och det var folkets revolution. För en regering som bara vill lyssna på revolution, kommer det att vara försent.”

När en regim börjar prata om reformer för att undvika revolution är det ofta redan för sent, som historikern Alex de Toqueville påpekade. Regimens konservativa flygel är medveten om detta. Den ser oroat på medan varje protest radikaliserar och uppmuntrar andra skikt. Men varken repression eller reformer kan återställa Irans stabilitet, eftersom motsägelserna går mycket djupare. De återspeglar den iranska kapitalismens bankrutta stat och härskande klass, som är oförmögna att lösa några av samhällets grundläggande problem.


Översättningen är förkortad jämfört med originalet.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.