Kapitalismens organiska kris

av Rob Sewell
Bild: Latuff

Den kapitalistiska världen befinner sig i en förkrisperiod. I den borgerliga pressen har allt prat om återhämtning ersatts av klagosånger och diskussioner om en kommande nedgång. I denna artikel från 2014 förklarar Rob Sewell hur det vi ser inte är en cyklisk kris, utan en organisk kris för det kapitalistiska systemet.

"Var fanns marxisterna 2008 när Lehman Brothers kollaps nästan ledde till kapitalismens sammanbrott?" frågar en förbryllad redaktör för Financial Times börssidor vid namn Ralph Atkins. Tja, till skillnad från herr Atkins och hans klick av förespråkare för "den fria marknaden", befann vi oss inte i ett tillstånd av total förvirring. Vi hade förutspått denna möjlighet. Medan kapitalismen störtade ned i en djup kris, förklarade vi för en växande publik hur krisen – som borgerliga ekonomer sade aldrig skulle kunna inträffa – var en slående bekräftelse på riktigheten i Marx idéer. Dessa idéer, som kapitalismens försvarare gång på gång påstått hade passerat sitt bäst före-datum, visade sig vara slående relevanta, till skillnad från den borgerliga nationalekonomin och särskilt den nu så misskrediterade effektiva marknadshypotesen.

År 2008 drabbades kapitalismen av vad många senare har erkänt som den djupaste krisen sedan 1930-talet, och kanske den största i historien. Världshandelns initiala kollaps var långt värre än 1929. Borgarklassens strateger drabbades av en uppgiven panik. "Den globala industriproduktionen följer på ett skräckinjagande sätt industriproduktionens nedgång under den stora depressionen", skrev Martin Wolf, chefsekonom på Financial Times. "I Europa har nedgången i industriproduktionen i Frankrike och Italien varit värre än vid samma punkt på 1930-talet. Nedgångarna i USA och Kanada är också mycket nära dem på 1930-talet. Men Japans industriella kollaps har varit långt värre än på 1930-talet, trots den senaste tidens återhämtning." (FT, 2009-06-16)

Några vågade sig till och med på att jämföra nedgången med ett hjärtstillestånd som nästan dödar patienten. Men med hjälp av statliga räddningsinsatser flyttades sjuklingen från sin dödsbädd till intensivvården. Under förutsättning att allt annat skulle vara precis som innan, trodde de att kapitalismen skulle återhämta sig från denna kris, som den gjort i tidigare cykliska lågkonjunkturer. En återhämtning från svackan ansågs vara självklar. Men saker och ting blir inte alltid som de brukar, och kriser har inte alltid samma karaktär. Det var ett misstag att se denna kris som en ren upprepning av den föregående. Det är alltid ett misstag att försöka bedöma hur en organism mår bara baserat på dess yttre. Vi måste blottlägga systemets verkliga natur, dess utveckling, och framför allt dess djupa inneboende motsättningar, och se hur dessa motsättningar kommer till uttryck i praktiken. Detta innebär att överge den mekaniska metod som dominerar de borgerliga perspektiven, och i stället tillämpa marxismens dialektiska metod.

Situationen före 2008

Redan under perioden före 2008 upprätthölls kapitalismens uppsving till stor del på konstgjord väg, vilket visar hur motsättningarna kom till uttryck redan i det skedet. Det kapitalistiska systemet kunde inte längre upprätthålla sig självt på samma sätt som innan. Investeringar i produktiv kapacitet ersattes i växande utsträckning av ren spekulation och kasinospel. "Uppenbart ohållbara bubblor och uppluckring av kreditkraven i mitten av det senaste årtiondet, tillsammans med mycket lätta pengar, räckte bara till att driva en måttlig ekonomisk tillväxt", förklarade Lawrence Summers, som var finansminister under Bill Clinton. Anmärkningsvärt nog gav dessa extraordinära åtgärder bara blygsamma resultat. Det kapitalistiska systemet fungerade inte som tidigare. Redan då hade det visat sig vara ohållbart, och det enda det lyckades göra var att bereda vägen för en förödande kris.

Katastrofen 2008 var definitivt ingen vanlig kris. Med tanke på hur djup och allvarlig den blev, var det definitivt inte fråga om någon snabb återhämtning, vilket även de seriösa borgerliga ekonomerna tvingades erkänna. Lånen, som tjänat till att göra uppsvinget före krisen längre, hade nu förvandlats till ett berg av skulder. Nedgången markerade i själva verket en grundläggande vändpunkt, precis som kraschen 1929 gjorde. Den inledde en helt ny epok för dagens kapitalism som är mer lik den stora depressionen på 1930-talet. Detta var alltså ingen "vanlig" kris där allting, med några smarta justeringar, skulle kunna återgå till hur det var tidigare. En sådan kris stämde inte överens med de ekonomiska läroböckerna eller datormodellerna.

Utan att tappa hoppet har de borgerliga experterna sedan sommaren 2009 desperat sökt efter tecken på de "gröna skotten". Men varje vändning gjorde dem besvikna. Den ena ljusningen efter den andra proklamerades felaktigt. Dessa lärda damer och herrar lyckades inte att förstå någonting alls, minst av allt den kapitalistiska krisens natur. De förklarade krisen med alla möjliga orsaker – allt förutom det faktum att den var ett symptom på ett döende samhällssystem. Marxister däremot, förstod mycket väl att den gamla "normaliteten" hade försvunnit och att kapitalismen nu hade gått in i en utdragen "sekulär" (mycket utdragen) dödskamp, där kris är regel, inte undantag.Bild: Latuff

Ingen "slutgiltig" kris

Till skillnad från den tredje periodens stalinister, som proklamerade att 1929 var kapitalismens "slutliga kris", förklarar marxister att det inte finns något sådant som en "slutgiltig" kris. Trotskij förklarade att "Kapitalismens kriser är inte numrerade och det är inte heller angivet på förhand vilken av dem som kommer att bli den 'sista'." (Trotskij, "Vart går Frankrike?") Det kapitalistiska systemet kan kravla sig fram, oavsett krisens djup, med ständigt ökande misär och förnedring som följd. Om det kapitalistiska systemet inte störtas av arbetarklassen kommer det att dra ned mänskligheten i kaos och barbari, med nya kriser och katastrofer.

Naturligtvis kan det förekomma återhämtningar, om än bleka och halvdana, även i perioder som dagens där det råder djup kris. Detta motsäger inte den allmänna analysen av kapitalismen som sjuklig och nedåtgående, ett system som orsakar större och större misär. Även en döende organism kan ibland stråla upp och visa livstecken. Detta hände under "Roosevelts återhämtning" på 1930-talet, men detta förändrade inte periodens grundläggande karaktär, som ledde till kris, ekonomisk depression och massarbetslöshet. Återhämtningen i USA åren 1934–37 varade hur som helst inte särskilt länge, trots att vissa hade sådana illusioner, och den följdes av ytterligare en kollaps. "Förhoppningar uppstod om att den ekonomiska tillväxten som avbrutits av krisen återigen skulle upprättas. Men tidigare än man kunde ha förväntat sig, ringde klockan för en ny kris", förklarade Trotskij på den tiden. "Den började från en lägre nivå än krisen 1929 och utvecklas i ett snabbare tempo. Detta visar att det inte är en tillfällig recession eller ens en oviss depression utan en organisk kris för hela det kapitalistiska systemet." (Trotskij, 29 november 1937, vår betoning)

Vi har använt Trotskijs beskrivning många gånger – en organisk kris för kapitalismen – för att beskriva den nuvarande epokens karaktär. Detta bör naturligtvis inte förväxlas med Marx term, kapitalets organiska sammansättning, som bara refererar till relationen mellan levande och dött arbete (förhållandet mellan konstant kapital och variabelt kapital). Kapitalismens organiska kris är en beskrivning av en djup historisk kris som återspeglar att systemets inneboende motsättningar ger sig till känna, eller med andra ord ett system som befinner sig i en obotlig nedgång.

Den cykliska förklaringen till kriser

Vi understryker denna poäng eftersom det finns personer – även så kallade marxister – som ser saker i termer av konjunkturer och vinstcykler. De förklarar den nuvarande krisens djup med att den är "rotad i den föregående högkonjunkturens svaghet och obalans", och inte med att kapitalismen har nått sina gränser. Även om det är sant att det förekom vild spekulation under den föregående perioden, kan detta inte förklara krisens karaktär. En sådan förklaring är ytlig och bortser ifrån det faktum att denna kris för det kapitalistiska systemet i grunden har en historisk karaktär.

Denna uppfattning är mycket nära kopplad till reformismens ideologi, som erkänner att det finns "svagheter och obalanser" i kapitalismen men hoppas att det ska gå att rätta till dem. Reformisternas förklaring till krisen är att det är en fråga om konjunkturcykler, och inte en historisk kris för kapitalismen. För dem innebär konjunkturcykeln att det kommer att bli en ny högkonjunktur som kommer att lösa alla problem. Det är därför reformisterna, i likhet med de som har övergett en revolutionär politik, lockas till teorin om Kondratievcykler. Denna teori skiljer sig inte mycket från Henry L. Moores märkliga idéer om att "genererande cykler" på åtta år var sammankopplade med Venus omloppsbana, och att en ekonomisk kris börjar när Venus passerar mellan solen och jorden. En annan ekonom, W. Stanley Jevons, skyllde ekonomiska kriser på förekomsten av solfläckar.

Alla cykliska teorier om jämvikt antar att balansen – oavsett hur illa det blir – alltid tenderar att återställas naturligt. För dem är den kapitalistiska utvecklingen ett nollsummespel. "Ja, det finns problem, men allt löser sig till slut. Varför bry sig om allt detta nonsens om socialistisk revolution?"

Den stora depressionen på 1930-talet var ett resultat av det fullständiga sammanbrottet för det kapitalistiska systemet på världsskala, som hade hamnat i en återvändsgränd där det inte längre kunde utveckla produktivkrafterna som tidigare. Den krisen hade samma karaktär som den nuvarande: en organisk kris. På 1930-talet "löstes" den kapitalistiska krisen genom världskrig och massförstörelse av produktivkrafterna. I dag, med det nuvarande styrkeförhållandet mellan klasserna och förekomsten av kärnvapen, är en "lösning" genom världskrig utesluten. När världskrig inte längre står på dagordningen, innebär detta att alla motsättningar kommer att internaliseras och att vi står inför år, om inte årtionden, av brutala åtstramningar och kris – åtminstone tills arbetarklassen tar makten. En Kondratiev-"sommar" är utesluten.

Den svagaste återhämtningen i historien

Trots dagens eufori i pressen om den nuvarande svaga "återhämtningen", förblir världsekonomin i ett tillstånd av kris, mycket långt ifrån de förhoppningar som kapitalets strateger framfört. Till och med de borgerliga strategerna erkänner detta faktum. En dyster ledare i återhållsamma Financial Times inleddes nyligen med orden: "Under de senaste fem åren har världsekonomin varit i kris." (2014-04-19) Den "återhämtning" som syns är den svagaste återhämtningen någonsin – ja, någonsin, vilket säger en hel del om krisens verkliga natur.

I dag har den japanska ekonomin, efter en inledande spurt, saktat ned till snigelfart, och hotar att börja backa som under de föregående tjugo åren. Europa fortsätter att tyna bort i antingen stagnation eller direkt recession, där den ekonomiska drivkraften Tyskland visar oroande tecken på utmattning, samtidigt som den europeiska arbetslösheten ligger på historiskt höga nivåer. Det finns inte mycket utrymme för förbättringar. "Vi har gått från en akut kris till en kronisk kris", förklarade Philippe Legrain, en tidigare rådgivare åt EU-kommissionens ordförande (FT, 2014-04-08). Eurokrisen flyttar sig helt enkelt från periferin till kärnan medan oron sprider sig till Frankrike och Italien.

Till och med i USA är situationen långt ifrån tillfredsställande, då tillväxten återigen har bromsats och andelen sysselsatta nyligen nådde sin lägsta nivå sedan 1978, samtidigt som miljontals arbetsföra män och kvinnor lämnar arbetslivet och försvinner från arbetslöshetssiffrorna. 20 miljoner är helt eller delvis arbetslösa, och mellan 37 och 50 miljoner lever på fattigdomsgränsen. Tillväxten i USA har sedan 2010 gått som en jojo mellan deprimerande 1,8 procent och 2,4 procent, vilket är en dålig prestation jämfört med tidigare återhämtningar. USA:s BNP är mer än 10 procent lägre än vad som förutspåddes utifrån de trender som rådde före nedgången. I Storbritannien är det inte långt ifrån att vara 20 procent under förutsägelserna.

Med stagnationen i de västerländska ekonomierna, hoppades kapitalisterna desperat på att BRIC-ekonomierna skulle ta dem ur detta obehag. Men även dessa ekonomier upplever nu en avmattning. Hushållens skulder har i Brasilien, Kina, Singapore, Thailand och Turkiet ökat med mer än 40 procent sedan 2008. IMF skrev i slutet av 2013 att det "förväntade underskottet i Brasilien, Indien och Kina liknar den sargade produktionstakt som utvecklade ekonomier har lidit av under perioden efter krisen." (FT, 2013-10-09) Financial Times förklarade att "anledningen till att vara rädd, är att världen ser ut att möta åratal av lägre tillväxt än vanligt. Tillväxtmarknadernas spurt under de senaste 30 åren är på väg mot sitt slut." (FT, 2014-04-19) Med alla utgångar blockerade, är systemet i bästa fall fångat i en långvarig stagnation, vilket kommer att åtföljas av en förödande och bestående inverkan på levnadsstandarden. Det vill säga, till nästa globala kris.

Desperata åtgärder

I desperation har kapitalisterna tvingats till åtgärder utan motstycke, inte bara för att undvika en ny stor depression, utan för att överhuvudtaget hålla igång det kapitalistiska systemet. Man behöver bara se till hur den nuvarande magra tillväxt har uppnåtts endast på grund av de största monetära stödprogrammen i historien. Så mycket för marknadsekonomins och den fria företagsamhetens dygder, som påstods vara så bra! Detta är okända vatten. Det krisdrabbade kapitalistiska systemet håller sig uppe på konstgjord väg, med hjälp av en centralbank som respirator, vilken har pumpat in tusentals miljarder dollar in i det finansiella systemet. Men ju mer dessa extrema åtgärder används för att stötta upp systemet, desto mindre effekt har de, likt en narkoman som behöver en större och större dos för att få samma effekt. År 2010 krävdes det drygt 1 dollar i skuld för att generera 1 dollar av tillväxt i Kina. År 2013 krävdes det nästan 4 dollar i skuld för att generera 1 dollar av tillväxt – där en tredjedel av den nya skulden nu går till att betala av gamla skulder. Kinas tillväxt har sjunkit till den lägsta nivån på över 20 år, vilket minskat importen och orsakat kaos i Brasilien, Sydafrika, Indonesien, Chile, Colombia, Ryssland och Peru. Majoriteten av dessa "nya" pengar används till högriskspekulationer och högrisksatsningar, inte till produktiva investeringar, vilket ger upphov till alla möjliga slags nya motsättningar.

I USA har de kvantitativa lättnaderna, som ursprungligen pumpade in 85 miljarder dollar i banksystemet varje månad, gett tveksamma resultat och minskas nu successivt och försiktigt. USA:s riksbank Federal Reserves balansräkning har nu nått svindlande proportioner. I Europa, som står inför en risk för deflation, funderar Europeiska centralbanken på att inleda sin egen version av att trycka pengar genom att köpa obligationer. Dock är tyskarna motvilliga på grund av rädslan för inflation, och det är de som håller i plånboken.

I slutändan har alla försök till att ta bort detta monetära morfin från det krisdrabbade kapitalistiska systemet orsakat allvarliga störningar, särskilt på tillväxtmarknaderna. I sin Global Financial Stability Report som kommer ut två gånger per år, konstaterade IMF att "minskningen av vissa extraordinära stödpolicys har inte åtföljts av tillräckliga förberedelser för en ny miljö med normaliserad, självbärande tillväxt." (FT, 2014-04-10) Så snart de meddelade att kranen med billiga pengar skulle stängas, började alla "heta" pengar försvinna, vilket orsakade devalvering och tumult i dess kölvatten.

Återigen har räntorna hållits låga på artificiell väg för att stimulera tillväxten. I Storbritannien ligger de officiella räntorna på den lägsta nivån på 300 år, med små utsikter till att de ska stiga i någon nära framtid. I de viktigaste kapitalistiska länderna, är de nära nollnivåer. Detta saknar motstycke och visar den nuvarande krisens djup och hur kvalitativt annorlunda den är från föregående kriser. Nu hotar den europeiska centralbanken att gå längre än vad någon centralbank någonsin har gjort, genom att sänka en av sina styrräntor under noll för att främja tillväxten. Tanken på att betala en bank för att få sätta in dina besparingar förefaller bisarr, men det återspeglar den ovanliga tid vi befinner oss i.

Enligt en ny bok av James Richards, en tidigare rådgivare för hedgefonden Long Term Capital Management, som spektakulärt kollapsade 1998, befinner vi oss redan i en ny depression. Enligt Richards, är den amerikanska ekonomin som en klättrare längs en bergskam på 8000 meters höjd, med en ravin på ena sidan och ett stup på den andra. Att fortsätta vidare blir allt svårare, men att återvända – och överge de kvantitativa lättnaderna – innebär att möta smärtan som undveks 2009. Detta är ingen dålig analogi. Oavsett vad de gör kommer det att vara fel. Deras öde ligger inte i deras händer.

Dessutom varnade OECD och IMF för att den kapitalistiska världen riskerar att halka in i år, om inte årtionden, av mycket långsammare ("sub-par") tillväxt och högre arbetslöshet, såvida inte regeringarna driver igenom svepande strukturreformer. Med en depressionsliknande tillväxt och omkring 50 miljoner redan arbetslösa i de viktigaste kapitalistiska länderna, antyder rapporterna att vi inte sett det värsta än. Den nuvarande arbetslösheten har inte, som i det förflutna, en tillfällig karaktär. Det är inte en cyklisk, utan en strukturell arbetslöshet, det mest ödesdigra uttrycket för kapitalismens förfall. Kapitalismen är så bankrutt och sjuk att den inte kan ta i bruk de produktivkrafter, inklusive den mänskliga arbetskraften, som den har till sitt förfogande. Om det under kapitalismens uppkomst var okunniga och svältande arbetare som förstörde maskinerna, så är det i dag kapitalisterna som är ludditer som förstör maskinerna och kastar ut människor från arbete – inte som en tillfällig åtgärd, utan permanent. Överallt har långtidsarbetslösheten blivit ett öppet sår. Nu pratar de lättvindigt om en "ny maskinålder" av smart teknik som eliminerar arbetstillfällen, vilket kommer att orsaka chockvågor av arbetslöshet, fallande löner och sjunkande levnadsstandard. På så sätt förbereds mardrömstillvaron under kapitalismens dödskamp.

Klassiska svängningar

På 1930-talet påpekade Trotskij den viktiga skillnaden mellan "en organisk kris" för hela systemet och normala konjunkturkriser, vilka har varit en inneboende del av det kapitalistiska systemet sedan dess födelse. Kapitalismens cykler av hög- och lågkonjunktur är systemets naturliga rytm, likt inandning och utandning av syre och koldioxid hos den mänskliga kroppen. Cykliska svängningar är oundvikliga, vilket är processer som följer det cykliska mönstret av produktion och utbyte under kapitalismen.

Friedrich Engels gav en klassisk beskrivning av den normala hög- och lågkonjunkturcykeln i sin bok Anti-Dühring:

"Storindustrins enorma expansionskraft, vid sidan av vilken gasernas expansionskraft är rena barnleken, framträder nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottrycket bildas av konsumtionen, avsättningen, marknaden för storindustrins produkter. Men marknadens utvidgningsförmåga, såväl utåt som inåt, behärskas i första hand av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar. Marknadens utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. En kollision blir oundviklig, och då ingen lösning i längden är möjlig inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet, så måste den med nödvändighet periodiskt återkomma. Den kapitalistiska produktionen ger upphov till ett nytt 'ödesdigert kretslopp'...

Stockningen varar i åratal, produktivkrafterna liksom produkterna bortslumpas och förstöres massvis, tills dess de anhopade varumassorna efter en större eller mindre prisreduktion äntligen går åt och produktionen och utbytet så småningom åter kommer i gång. Undan för undan ökas takten i produktionen, från skritt går den över i trav, från trav i galopp och denna i sin tur stegras till en tygellös kapplöpningsritt inom industri, handel, kredit och spekulation, en sannskyldig steeplechase som till sist efter de mest halsbrytande språng åter hamnar – i kraschens dike. Och så på nytt samma historia."

Detta är en utmärkt beskrivning av den cykliska hög- och lågkonjunkturen. Den kapitalistiska utvecklingen antar denna cykliska form eftersom den rådande anarkin i produktionen alltid ökar till en punkt där den blockeras av konsumtionens begränsningar. Som Engels förklarade, verkar produktionens lagar kraftfullare än konsumtionens lagar. De massiva investeringar som äger rum under en högkonjunktur skapar en ökad mängd varor som – i ett visst skede – börjar överträffa samhällets förmåga att konsumera, vilket leder till en överproduktionskris – överproduktion av både konsumtionsvaror och av kapitalvaror avsedda för den kapitalistiska produktionen. Syftet med kapitalistiska kriser är att eliminera denna överproduktion och bereda vägen för en ny högkonjunktur.

Under kapitalismen, innehåller varje högkonjunktur fröet till en ny kris inom sig. "Under handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragda produkterna, utan även av själva produktivkrafterna", förklarade författarna till det Kommunistiska manifestet. "Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi." Sådana lågkonjunkturer är unika för det kapitalistiska systemet, och står i motsats till kriser av underproduktion under de förkapitalistiska samhällena.

Överproduktion uppstår genom motsättningarna inom marknadsekonomin och samhällets uppdelning i motstridande klasser. Arbetarklassen, som producerar allt värde, kan inte köpa tillbaka de produkter som produceras, vilket vid en viss punkt blir ett hinder för fortsatt ekonomisk utveckling och leder till kris. Kapitalisterna lyckas komma runt denna grundläggande motsättning, åtminstone tillfälligt, genom att återinvestera mervärdet som utvinns från arbetarklassens arbete och därmed skapa nya marknader. Men detta skapar i sin tur större produktionskapacitet och tjänar huvudsakligen till att förvärra den nya krisen när den kommer.

"Betingelserna för den direkta exploateringen och betingelserna för att realisera dess resultat är inte identiska", förklarade Marx. "De skiljer sig inte bara i tid och rum utan också begreppsmässigt. Vissa betingelser begränsas bara av samhällets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samhällets konsumtionsförmåga. Men denna bestäms varken av den absoluta produktionskraften eller av den absoluta konsumtionsförmågan; utan av konsumtionsförmågan på basis av antagonistiska fördelningsförhållanden, som reducerar konsumtionen för den stora massan i samhället till ett minimum, som bara kan förändras inom mer eller mindre trånga gränser... Men ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer råkar den i strid med den trånga bas på vilken konsumtionsförhållandena vilar." (Marx, Kapitalet, band 3)

"Låt oss likaledes se bort från de skenaffärer och spekulativa omsättningar som kreditväsendet befordrar. Då vore en kris bara förklarlig ur disproportioner i olika grenar av produktionen och ur disproportionen mellan kapitalisternas konsumtion och deras ackumulation. Men som det nu förhåller sig är möjligheten att ersätta de i produktionen placerade kapitalen till stor del beroende av de icke produktiva klassernas konsumtionsförmåga; medan arbetarnas konsumtionsförmåga är begränsad dels genom arbetslönens lagar, dels genom att de bara utnyttjas så länge detta kan ske med profit för kapitalistklassen. Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns." (Marx, Kapitalet, band 3).

Vi upplevde en sådan överproduktionskris 2008–09, när den kapitalistiska världsekonomin upplevde en förödande lågkonjunktur. De lyckades fördröja denna lågkonjunktur i årtionden på allehanda sätt, men i slutändan förvärrade kapitalisterna bara den lågkonjunktur som så småningom kom. Liksom kung Knut i den engelska folksagan, var de oförmögna att hålla tillbaka tidvattnet. På bara några månader kollapsade världshandeln med 30 procent, och industriproduktionen rasade. Det finns många orsaker till krisen, men den grundläggande orsaken var att produktionen helt hade överträffat samhällets förmåga att konsumera de varor som strömmat ut på världsmarknaden, trots den massiva ökningen av skulder och billiga krediter.

Kreditsystemet

Karl Marx

Under en tid tillät krediten helt klart det kapitalistiska systemet att gå utöver sina gränser, tills dess att korthuset rasade. Kredit skapas inte i ett tomrum utan måste återbetalas, med ränta. Som allt annat har det sina begränsningar. Som Marx förklarade: "Kreditsystemet framträder som den huvudsakliga hävstången för överproduktion och överspekulation inom handeln, endast emedan reproduktionsprocessen, som till sin natur är elastisk, här forceras till sin yttersta gräns... Samtidigt påskyndar krediten de våldsamma utbrotten av denna motsättning, kriserna, och därmed av det gamla produktionssättets upplösande element." (Marx, Kapitalet, band 3).

Vid en given tidpunkt vänds hela processen till sin motsats, då skulderna återbetalas och konsumtionen avtar. Denna process hamnar i en nedåtgående spiral tills alltihop har nystats upp. Det kapitalistiska systemet når sina gränser och en massiv ekonomisk rekyl kommer igång, såsom det beskrevs av Marx och Engels.

Den normala cykeln av hög- och lågkonjunktur antar en akut form, orsakad av ålderdomens härjningar. I motsats till i dess ungdom, rör sig det förfallande kapitalistiska systemet på ett oberäkneligt och krampaktigt sätt. Nedgångens effekter blir synliga och smärtsamma, likt rosslandet från en åldrande astmatiker. Som en konsekvens blir även återhämtningen smärtsam och sjuklig, och kan inte matcha det förflutnas återhämtningar. Det kapitalistiska systemets framväxande dödläge avslöjades av dess oförmåga att återerövra tillväxttakten, lönsamheten, investeringsnivåerna och produktiviteten som kännetecknade den så kallade guldåldern på 1950-talet. Varje decennium har sedan dess sett en nedgång i tillväxttakten. På 1950-talet växte världshandeln – som spelade en nyckelroll i produktionsökningen under uppgången – med 12,5 procent per år. Innan krisen – under större delen av 1990-talet och 2000-talet – saktade den genomsnittliga tillväxten ned till 6 procent. År 2013, det fjärde året av "återhämtning", var siffran nere på endast 2,1 procent, och den har inte återhämtat sig. Med tanke på den långsamma tillväxten och den svaghet som finns överallt, är det knappast förvånande. Men det är en tydlig indikation på den organiska kris som kapitalismen lider av. Systemets sjuka artärer har blivit alltmer blockerade.

Under årtionden expanderade världshandeln i genomsnitt dubbelt så snabbt som den globala produktionen. Det var nyckeln till efterkrigstidens uppsving, som skulle pågå i 25 år. Men efter världshandelns kollaps i nedgången 2008–09, har handeln blivit svag och sjuklig. Detta har framkallat en livlig debatt bland borgerliga ekonomer om huruvida globaliseringens frammarsch definitivt har nått sitt slut. Enligt IMF:s prognoser får världshandeln i år en tillväxt på 3,6 procent, medan WTO förutspår en ökning med 4,7 procent, men båda är uppenbarligen överdrivet optimistiska. Den sistnämnda har tvingats varna för att "geopolitiska risker har infört ytterligare ett inslag av osäkerhet till prognosen." Delta Economics, ett Londonbaserat analytikerföretag som övervakar handeln, förutspår tillväxt i världshandeln i år, mätt i löpande priser, på bara 1 procent. "2014 kommer inte att bli ett bra år för handeln", sade Rebecca Harding, vd för Delta Economics. Detta är en alarmerande bild efter fem år av "återhämtning", och en tydlig återspegling av världskapitalismens fullständiga återvändsgränd, precis som under mellankrigstiden. Globaliseringen har nått sin gräns. Globaliseringen yttrar sig nu, som vi förutspådde, som en global kris för kapitalismen.

Medan protektionismen under 1930-talet tjänade till att minska världshandeln, har detta inte varit fallet i dag, åtminstone inte öppet. Det finns förtäckta barriärer och subventioner på alla nivåer, vilket ökar friktionen i handeln, inte minst mellan Kina, USA och Europa. Även valutamanipulation står högt på dagordningen, där USA nu attackerar Kina efter en kraftig värdeminskning av den kinesiska valutan renminbi sedan början av 2014. Pratet om "valutakrig" är inte långt från ytan. Men det är tydligt att protektionistiska tendenser växer stadigt och kan komma att hamna i förgrunden under nästa lågkonjunktur.

Dödskampen

"I den nuvarande europeiska och världsomspännande arbetslöshetskrisen, är konjunkturella händelser sammanlänkade med de organiska processerna i kapitalismens sönderfall", förklarade Trotskij. "Vi har mer än en gång upprepat att konjunkturcyklerna är inneboende i det kapitalistiska samhället i varje skede av dess utveckling. Men i olika skeden har dessa cykler olika karaktär. Precis som att en våg av vitalitet hos en person i åldrandets förfall förefaller både osäker och kort, och varje sjukdom påverkar hela organismen, likaså visar den imperialistiska kapitalismens konjunkturcykler, särskilt i Europa, en tendens till en förlängning av krisen, som lättas av jämförelsevis korta uppgångar." (Trotskij, Writings, 1930, vår översättning)

"Kapitalismen har, som vi vet, också cykler under sin dödskamp, men dessa cykler är nedåtgående och sjukliga", förklarade han. "Endast den proletära revolutionen kan sätta stopp för det kapitalistiska systemets kris."

"Uppgången i konjunkturen kan varken vara betydande eller långvarig, för nu står vi inför en cykel hos kapitalismen då den är obotlig sjuk. Den nya krisen efter en kort uppgång, kommer att visa sig vara mer förödande än den nuvarande. Alla problem kommer att stiga upp på nytt med fördubblad styrka och skärpa..." säger Trotskij. "Men i dag är konjunkturuppgången inte mer än en hypotes. Verkligheten är en fördjupning av krisen, tvåårig militärtjänstgöring, upprustning av Tyskland, krigsfara."

Det var i själva verket andra världskrigets början som hindrade detta perspektiv från att förverkligas och som gav en flyktväg för kapitalismen. Ändå krävdes de reformistiska och stalinistiska ledarnas förräderi av den revolutionära vågen efter kriget för att kapitalismen skulle få möjlighet att återhämta sig.

Efter andra världskriget samverkade en hel rad faktorer som tillsammans inte bara gjorde att kapitalismen kunde stabiliseras, utan dessutom genomgå en kolossal uppgång som skulle vara i 25 år. Världshandeln var den drivande kraften bakom denna extraordinära utveckling, som tillät kapitalismen att tillfälligt övervinna sina grundläggande motsättningar, nämligen de begränsningar som nationalstaten och det privata ägandet av produktionsmedlen utgör. Kapitalismen gick långt utöver dess gränser. Kapitalismens motsättningar hade delvis undertryckts, men de hade inte avlägsnats.

1974 upplevde kapitalismen till slut sin första samtidiga världsomspännande lågkonjunktur. Detta utgjorde en vändpunkt som markerade slutet på "guldåldern" och början på en ny nedgång för kapitalismen. Alla de gamla motsättningarna kom nu upp till ytan, vilket orsakade en överproduktionskris och massarbetslöshet överallt. Detta var uppkomsten av en ny organisk kris som satte upp hinder för den kapitalistiska utvecklingen.

Kapitalismen var dock fortfarande kapabel att stappla vidare och försöka övervinna sina motsättningar med alla medel som stod till buds. Kredit var det huvudsakliga medlet för att driva systemet framåt, men knappast det enda. Bara i USA växte krediten från 1 000 miljarder dollar 1964 till 50 000 miljarder år 2007. Kapitalismen har alltid lyckats övervinna sina begränsningar, men bara genom att skapa större och större hinder i framtiden.

Så småningom utmattade det kapitalistiska systemet sig självt. Ju längre tid det lyckades skjuta upp sin inneboende kris, desto större skulle krisen bli när den slutligen kom. Alla de faktorer som hade drivit systemet framåt hade förvandlats till sin motsats, och samverkade istället för att driva den nedåt i en okontrollerbar spiral.

Kapitalets strateger oroades av djupet på svackan 2008, men antog ändå, som i alla andra efterkrigsrecessioner, att en stark återhämtning skulle ta fart. Men det tillhör det förflutna. Utsikterna för världskapitalismen liknar i dag snarare vad Japan fick erfara på 1990-talet, som då gick in i en utdragen och slingrig stagnation som pågår än i dag.

Men kapitalisterna kunde inte förstå vad som hade hänt. Åren av långvarig högkonjunktur och uppgång har försvunnit för gott. De var en produkt av en unik kombination av omständigheter som inte kan upprepas. I stället står vi i dag, i bästa fall, inför en långvarig stagnation och fördjupad kris. Kapitalismens motsättningar, som långt ifrån är lösta, håller på att förvärras. Systemet har gått från att vara ett relativt hinder till ett absolut hinder för produktivkrafternas utveckling och samhällets fortskridande.

Redan innan svackan 2008 kunde det kapitalistiska systemet, trots en 30-årig ökning av profitkvoten, endast utvecklas i en mycket klen takt, trots spekulationsbubblorna, bergen av krediter och skuldsättning, och oceaner av billiga pengar. Detta är en tydlig indikation på det kapitalistiska systemets utmattning, vilket har nått sin gräns för länge sedan och som endast kan upprätthålla sig självt på konstgjord väg, genom exceptionella åtgärder. Denna organiska kris, som framträdde 1974, fortsatte med upp- och nedgångar fram till denna dag.

"Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder, men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala. Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt." (Marx, Kapitalet, band 3)

Produktivitetens gåta

Chockerande nog, har arbetsproduktiviteten också släpat efter i denna så kallade återhämtning. Ekonomer kallar det för "produktivitetspusslet", vilket återspeglar deras fullständiga förvirring. I Storbritannien har det nått extrema nivåer, där produktiviteten per arbetad timme faktiskt har sjunkit under de senaste fem åren. Detta är bara tredje gången en sådan nedgång skett under de senaste 100 åren: de andra två tillfällena var i efterdyningarna av de två världskrigen. Världsekonomin har ställts inför en liknande kris.

Krisen för produktiviteten i USA, världens rikaste land, har provocerat fram en hetsig debatt om varför den har fallit. Diskussionen rasar över den svaga efterfrågan som råder i denna svaga återhämtning, och över det faktum att de faktorer som drivit innovationen framåt har körts ut i sanden eller stannat av. Debatten utlöstes av professor Robert Gordon vid Northwestern University, som ställde frågan om de stora innovationerna under 1800- och 1900-talen, såsom effektiva transporter och arbetsbesparande hushållsapparater nu tillhörde det förflutna. Amerikas tekniska utveckling har tydligt saktat ned sedan 1970, vilket är en effekt av en avtagande innovation.

"Den mest oroande utvecklingen är vad som händer med produktiviteten", uppger Financial Times. "En rapport från Conference Boards tankesmedja visade denna vecka att det, för första gången på årtionden, var en nedgång i världens förmåga att omvandla kapital- och arbetsinsatser till varor och tjänster. Om denna avmattning fortsatte, skulle konsekvenserna för levnadsstandarden bli dystra: effektivitet och innovation är de viktigaste drivkrafterna för ekonomisk tillväxt på lång sikt." (FT, 2014-01-18)

Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, noterade på 1990-talet att "Produktivitet är inte allt, men i det långa loppet är det nästan allt." I själva verket kan all ekonomi reduceras till en ekonomi av arbetstid. Ju mer produktivt ett samhälle är, desto rikare blir det. Ökad produktivitet beror på tekniska framsteg och investeringar i arbetsprocessen. Kapitalismen har revolutionerat arbetsproduktiviteten, men det har nu nått sina gränser. Det faktum att kapitalismen står inför en produktivitetskris innebär ett ifrågasättande av hela marknadsekonomins berättigande. I stället för att överskottet som utvinns ur arbetarklassen kontinuerligt återinvesteras i produktionen, har kapitalismen mer och mer blivit ett hinder för sig själv.

En annan artikel som granskade produktivitetsrapporten från Conference Board underströk allvaret i situationen: "Historien för både arbetsproduktiviteten – produktion per arbetad timme – och den totala produktivitetsfaktorn är densamma. Sjunkande tillväxttakt är ett resultat av en lång historia med fallande produktivitetstillväxt i utvecklade ekonomier, som påverkats av enorma effektivitetshöjningar i tillväxtekonomierna."

Den fortsätter: "Medan produktivitetstrenderna i tillväxtekonomierna fortfarande är betydligt bättre än under 1970- och 1980-talen, är de oroande tecknen att fortsatta investeringar i kapitalvaror inte ger samma effektivitetsökningar som för 10 år sedan, vilket tyder på att kapital inte fördelas på bästa möjliga områden. The Conference Board uppskattar att den totala produktivitetsfaktorn förra året avstannade i Kina och minskade i Indien, vilket antyder att även de största tillväxtekonomierna kämpar för att göra de framsteg i effektivitet som tidigare var så lätta att göra." Den drar slutsatsen: "Om denna avmattning fortsätter, kommer konsekvenserna för levnadsstandarden att vara dystra."

När det gäller "bästa möjliga områden", har kapitalismen alltid investerat sitt kapital där det kan göra den största avkastningen. Kapitalisterna gör inte affärer med något annat för ögonen. Det är kapitalismens logik.

"Solen svalnar"

Detta har lett till att vissa inom vänstern föreställer sig att kapitalismens kris kan förklaras av profitkvotens fallande tendens. Även om denna tendens finns, så är den bara en tendens. Under vissa perioder faller profitkvoten, medan den under andra perioder ökar, beroende på motverkande faktorer. Denna tendens syns över längre tidsperioder. Vi håller med Rosa Luxemburg när hon sade att: om profitkvotens fall skulle leda till kapitalismens avskaffande, så "skulle det ta lika lång tid som för solen att svalna". Profitkvoten steg under de sista 30 åren före nedgången 2008. Även om det är en viktig tendens inom kapitalismen, förklarar det inte orsaken till den kapitalistiska krisen, som är en överproduktionskris.

Även om det har skett en återhämtning i lönsamhet sedan kollapsen 2008–09, är investeringstakten, som är nyckeln till all varaktig tillväxt, kvar i botten. I vissa länder, exempelvis Storbritannien, har investeringstakten fallit kraftigt. Anledningen till detta är inte lönsamheten (som har ökat) eller tillgång till kapital (kapitalisterna sitter på hundratals miljarder), utan bristen på lönsamma marknader (eller "efterfrågan" som borgarna vill kalla det). Överkapaciteten (överproduktionen) är utbredd, vilket är en kvarlämning från den underblåsta optimismen och de massiva investeringarna i perioden före krisen.

Efter en lågkonjunktur, med dess förstörelse av överproduktionen, ökar normalt sett profiten – som kollapsat under lågkonjunkturen – och fungerar som en stimulans till nya investeringar. De utslitna produktionsmedlen ersätts med nya maskiner och ny utrustning, och detta utgör grunden för en expansion av produktionen. Kraftiga sänkningar av löner och försämrade arbetsvillkor, tillsammans med ett uttömmande av överskottslager, hjälper till att återställa eller delvis återställa profitkvoten. Detta förbereder en ny högkonjunktur, men sår samtidigt fröet för en ny lågkonjunktur i framtiden. Detta är processen av så kallad "kreativ förstörelse". Men genom att driva ned lönerna förstör de köpkraften som realiseringen av vinsten hänger på.

Vanligtvis skulle en kris eliminera denna överproduktion, men så har inte varit fallet den här gången. Trots den djupaste krisen sedan 1930-talet, med kapitalförstörelse av värdepapper, maskiner och anläggningar, har den helt misslyckats med att utrota "överkapaciteten", som är synonymt med kapitalets överproduktion och marknadens begränsningar. Det är därför det talas om "zombie"-banker och "zombie"-företag, som hålls flytande på konstgjord väg genom billiga krediter. Resultatet är att det kapitalistiska systemet tyngs ned av överkapacitet och brist på marknader att sälja sina varor på. Detta misslyckande för systemet återspeglas även av den nuvarande snigeltakten på tillväxten i världshandeln. Inbromsningen i tillväxtekonomierna, särskilt Kina, är ett symptom på denna kris, såväl som en faktor som bidrar till att förstora problemet.

De som hävdar att krisen orsakades av den fallande profitkvoten måste förklara varför återhämtningen i profitkvoten under den gångna perioden inte har lett till en verklig återhämtning i investeringar och en återgång till hållbar tillväxt. "Vinster som en andel av USA:s bruttonationalprodukt har ökat från mindre än 4 procent under mitten av 1980-talet till en efterkrigs-topp på 11 procent i fjol, en siffra som skulle ha värmt hjärtat på 1800-talets rövarbaroner", konstaterade John Plender. "Löneandelen har sjunkit konsekvent sedan början av 1970-talet." (FT, 2014-01-11) Enligt den USA-baserade byrån för ekonomisk analys (BEA), nådde den amerikanska profitkvoten sin topp under det tredje kvartalet 2006 på 1865 miljarder dollar före skatt, ett år innan kreditkraschen. Profitkvoten minskade successivt under hela 2008, men under det fjärde kvartalet det året sjönk den samlade profiten till 861 miljarder dollar. Detta sammanföll med lågkonjunkturen och världshandelns kollaps, som vi förklarat. Men under det första kvartalet 2009 studsade profiten tillbaka till 1130 miljarder dollar före skatt, och under det fjärde kvartalet hade den nått 1548 miljarder dollar. Under det tredje kvartalet 2010 hade den nästan nått samma topp som innan krisen 2006, på 1845 miljarder dollar.

Med det i åtanke, varför är kapitalismen fortfarande i djup kris, med i bästa fall sjuklig tillväxt och fallande investeringar, som är livsnerven för all återhämtning? De rekordhöga vinsterna visar att teorin om att den kapitalistiska krisen skulle orsakats av profitkvotens fallande tendens är felaktig. Det är en ensidig och mekanisk förklaring som motsäger den dialektiska metoden som Marx använde, som sade att kapitalistisk kris inte bara har en enda orsak, utan beror på en sammanlänkning av motsägelser. Som han förklarade, "Så verkar lagen bara som tendens, vars verkan framträder på ett märkbart sätt bara under bestämda förhållanden och under förloppet av långa perioder." (Marx, Kapitalet, band 3) Som vi förklarat, är essensen av kapitalistisk kris den samtidiga överproduktionen av kapital- och konsumtionsvaror, i syfte att skapa profit. När det inte finns några marknader, blir det ingen försäljning och därför inga vinster. Varför ska kapitalisterna investera under dessa förhållanden av organisk kris?Charlie Chaplin – Modern Times

En återvändsgränd

Attackerna på levnadsstandarden och den massiva åtstramningen har tjänat till att driva ned konsumtionen och investeringarna, utan vilken det inte kan finnas någon större tillväxt. Förr i tiden, utvecklades kapitalismen genom att överskottet som utvunnits ur arbetarklassens obetalda arbete återinvesterades. På detta sätt kunde kapitalismen övervinna en djupt rotad motsägelse: att arbetarklassen inte kan köpa tillbaka de produkter den skapar. Men över hela linjen är levnadsstandarden under angrepp. Låga löner möjliggör höga vinster, men samtidigt gör de realiserandet av sådana vinster omöjligt eftersom de minskar efterfrågan på varor. Dessutom kan inte kapitalistiska regeringar öka de offentliga utgifterna på grund av krisen i statsfinanserna, och lönerna (som sänks överallt) kan inte ökas eftersom detta försämrar lönsamheten. Utan investeringar (som kommer från arbetarklassens obetalda arbete) och med en fallande levnadsstandard, är systemet fångat i en massiv återvändsgränd. Den kapitalistiska produktionen är beroende av accelererad ackumulation (investeringar). Om denna funktion inte kan utföras måste det oundvikligen framkalla en kris. Fallande ackumulation har en katastrofal dominoeffekt genom att det förhindrar den kontinuerliga produktionscykeln och produktionsprocessen, realisering (försäljning) och investeringar. När ackumulationen upphör, upphör vinsterna.

Kapitalismen är tvungen att skapa sin egen marknad i form av investeringar i kapitalvaror, vilket i sin tur fungerar som en sporre för den ekonomiska utvecklingen. Marx delade upp den kapitalistiska produktionen i två avdelningar utifrån kapitalvaror och konsumtionsvaror. Det komplexa inbördes förhållandet mellan avdelning 1, produktion av produktionsmedel (kapitalvaror, maskiner, byggnader, etc.) och avdelning 2, produktionen av konsumtionsmedel (konsumtionsvaror), gör att ekonomin expanderar. Bortsett från den lilla delen av överskottet som konsumeras av kapitalisterna, investeras resten i ekonomin. Hela kapitalismens historiska rättfärdigande är att det utvecklat produktivkrafterna. Om produktionen inte ökar kommer marknaden att fortsätta stagnera. De två produktionsavdelningarna är beroende av varandra. En nedgång i den ena måste i slutändan innebära en nedgång i den andra. Det kapitalistiska systemet fungerar när varje faktor samverkar med alla andra faktorer, vilket kräver en ständig växande produktion, investeringar och växande marknader i en spiral av utveckling. Men i dag äger den motsatta processen rum, med överkapacitet och krympande marknader, som oundvikligen leder till stagnation och depression.

Lagen om "ackumulation för ackumulationens skull", som driver kapitalismen framåt, upphör att gälla. Kapitalismens allmänna kris återspeglas i dess oförmåga att utveckla produktivkrafterna som tidigare. Den kapitalistiska kurvan för produktionen, som Trotskij talade om, är i en nedåtgående trend. Epoken präglas nu av korta högkonjunkturer eller bleka återhämtningar och djupa lågkonjunkturer och utdragna depressioner.

Oavsett vad kapitalisterna gör blir det fel. Alla försök att återställa den ekonomiska jämvikten kommer bara att tjäna till att destabilisera den sociala och politiska jämvikten. De väljer mellan pest och kolera. Det är anledningen till att vi har gått in i den oroligaste perioden i historien, en period av omvälvningar – ekonomiskt, politiskt, socialt och även för världsrelationerna. Var och en av dessa omvälvningar återkopplar till varandra i en kontinuerlig spiral.Bild: Peter Damian/Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0)

Permanent åtstramning

I dag – mer än fem år efter den förödande svackan – ser utsikterna under kapitalismen minst sagt dystra ut. Vi har en svagare återhämtning än under både 1920- och 1930-talet. Samtidigt sänks levnadsstandarden till ett minimum och åtstramningar sker överallt. Åtstramningsvägen "kommer att förlängas, ryckigt och slingrigt", konstaterar Janan Ganesh. "Den ekonomiska återhämtningen kommer inte att betyda slutet på åtstramningarna, eller ens början på slutet. I bästa fall innebär den slutet på början. Om detta gör att vår finansiella kris låter som en svår historisk utmaning, så stämmer det." (FT, 15/10/13).

Vissa seriösa borgerliga kommentatorer, såsom Lawrence Summers, före detta amerikansk finansminister under Clintonregeringen, har dragit några alarmerande slutsatser. I en artikel med rubriken "Varför stagnation kan visa sig vara det nya normala", talar han om att kapitalismen står inför en "sekulär stagnation". Enligt ordboken, betyder ordet "sekulär" något som sker på obestämt lång tid, eller ett århundrade. Även om ekonomin accelererar detta år, säger han, "är det ingen garanti för att den är kapabel att ge hållbar tillväxt vid normala realräntor. Europa och Japan väntas ha vuxit med en takt långt under USA:s. Över hela den industrialiserade världen ligger inflationen under målnivåerna och visar inga tecken på att öka – vilket tyder på en kronisk minskning av efterfrågan." (Financial Times, 2013-12-16)

Summers höll sitt tal om "sekulär stagnation" vid IMF:s forskningskonferens. Denna nya epok av stagnation, som det öppet talas om bland borgerliga kommentatorer, är helt enkelt en annan term för en ny depression och är en återspegling av kapitalismens organiska kris. James Richards menar att vi redan befinner oss i en depression där långsam ekonomisk tillväxt är strukturell. "Systemet vinglar", säger han, i en märklig underdrift. Bland kapitalets mer framsynta strateger har den tidigare optimismen ersatts med djup pessimism, vilket återigen återspeglar kapitalismens djupa kris. Detta syntes i en kommentar av Martin Wolf, chefsekonom på Financial Times, som funderade på hur en återgång till 1930-talet var möjlig. "Jag visste inte. Nu vet jag", sade han rakt på sak. Allvaret i situationen (den nya "normaliteten") har äntligen gått upp för borgerlighetens mest seriösa representanter. De har varit tvungna att acceptera att de befinner sig i en kris för hela systemet som är mycket lik den på 1930-talet.

Liknande kommentarer gjordes av chefen för IMF, Christine Lagarde: "Den globala ekonomin rundar den stora recessionens hörn (de kan inte förmå sig att använda ordet kris), även om den totala tillväxten förblir för långsam och svag." "Om inte länderna samlas för att vidta rätt sorts politiska åtgärder, kan vi stå inför år av långsam och låg tillväxt – långt under den stabila, hållbara tillväxt som behövs för att skapa tillräckligt med arbetstillfällen och förbättra levnadsstandarden i framtiden." (FT, 2014-04-03) I verkligheten är det helt uteslutet att de kapitalistiska länder ska kunna "samlas" bakom "rätt sorts politik". Det är ett extremt önsketänkande, vilket framgår av den vacklande europeiska politiken.

Men ett nytt spöke går runt Europa: deflationens och de fallande prisernas spöke, vilket också kännetecknade depressionen på 1930-talet. De seriösa borgerliga ekonomerna blev extremt oroade när inflationen i euroområdet i mars 2014 sjönk till 0,5 procent. I Spanien sjönk faktiskt konsumentpriserna med 0,2 procent under samma period. Det var den kraftigaste nedgången i priser sedan 2009. Den allmänna trenden pekar klart nedåt, vilket tyder på en kronisk brist på efterfrågan, som de fruktar kommer kunna hamna i en nedåtgående spiral.

Deflationen – som beskrivs som ett "troll" av Christine Lagarde – kommer helt enkelt att lägga sten på börda genom att uppmuntra människor att skjuta upp konsumtion och investeringar, samt öka skuldbördan. I takt med att priserna faller, förblir lånens nominella värde detsamma medan inkomsterna minskar. De skuldsatta tvingas använda en större del av sin inkomst för att betala sina lån. Detta dämpar konsumtionen och driver ned priserna ytterligare. Även investeringarna skjuts upp då företagen behåller sina kassareserver, eftersom kostnaden för att hålla på pengarna faller. För de företag som har skulder, kommer deflationen att leda till att trycket ökar på dem att återbetala sina lån genom snabbare försäljning av tillgångar, vilket tvingar dem in i en nedåtgående spiral. Som Luis Garicano, professor i ekonomi vid LSE, förklarade: "Vi befinner oss i ett territorium där de modeller och analyser som används av beslutsfattare inte verkar fungera. Och det är mycket oroande." (FT, 2014-04-03)

"Ingen av oss [i Europa] har någonsin upplevt deflation", säger Graham Secker, chef för paneuropeisk aktiestrategi på Morgan Stanley. "Ingen trodde att deflation skulle inträffa i Japan fram tills det hände." (FT, 2014-03-03)

"För euroområdet", förklarade ekonomen Wolfgang Münchau, "är tysk deflation en mardröm. Om periferin vill bli mer konkurrenskraftig, behöver den lägre inflation än Tyskland. Men om Tyskland också devalverar, kommer antingen konkurrensjusteringen inte att ske, eller så går hela euroområdet in i deflation, eller mer troligt, både och." (FT, 2014-02-24)

De är rädda särskilt eftersom räntorna är nära noll och riskerar att bli negativa. Men denna strategi är meningslös, då den tvingar kontohavare att samla kontanter i bankfack i stället för att sätta in dem på ett konto. Ironiskt nog har den keynesianska medicinen av underskottsfinansiering – vilket skulle kunna öka efterfrågan och höja priserna – uteslutits i de skuldtyngda stater där deflationshotet är som störst. Det enda anmärkningsvärda undantaget – som verkar satsa allt de har – är Japan. Miljarder pumpas in i den skuldtyngda ekonomin, men med liten effekt förutom möjligen att driva upp räntorna, vilket riskerar att leda till statsbankrutt.

Produktivkrafterna i kris

Föga överraskande, ger de borgerliga kommentatorerna alla möjliga förklaringar till krisen, förutom den verkliga. Naturligtvis finns det olika element som spelar en roll i krisen. På ytan såg svackan ut som en finansiell kris. Men bristen på finanser orsakades av krisen, inte tvärtom. Det finns något mer grundläggande som verkar. Kapitalismens lagar fungerar inte längre som tidigare. Ackumulationen stannar upp. Globaliseringen (förlängning och förstärkning av världsmarknaden) avstannar och hotar att börja gå baklänges. Alla de faktorer som bidragit till de goda åren har förvandlats till sin motsats.

Marxismen ser nyckeln till utvecklingen av samhället och historien i produktivkrafternas utveckling. Så länge kapitalismen kan utveckla produktivkrafterna, kan den erbjuda en relativ stabilitet i systemet. Så var det tidigare, men detta är inte längre fallet. I dag har vi det motsatta, vilket gör att krisen har inneburit social instabilitet på världsskala. "Världen har gått in i otrygghetsåldern", förklarar Philip Stephens i Financial Times (2014-02-21).

Mer än fem år efter Lehman Brothers kollaps, befinner sig världens kapitalistiska system fortfarande i en återvändsgränd. Det är en sjukdom som den inte kan undfly. Detta får allvarliga konsekvenser. Som Marx förklarade för länge sedan, har inget samhällssystem någonsin lämnat historiens scen förrän det har uttömt sig och visat sig oförmöget att utveckla produktivkrafterna vidare. Så snart detta händer, inträder samhället i en period av social revolution. Det är just den situation som råder i dag på världsskala. Produktivkrafterna befinner sig i kris och gör uppror mot nationalstatens och det privata ägandets begränsningar. Kapitalismen har uttömt sin historiska uppgift och har blivit en gigantiska bojor på den ekonomiska och sociala utvecklingen och på mänsklighetens framsteg i allmänhet.

Det privata ägandet av produktionsmedlen har, snarare än att bidra till framsteg, blivit ett enormt hinder för sociala framsteg. Produktionssättet och den individuella tillägnelsen har kommit i konflikt med de samhälleliga produktionsbehoven. De befintliga egendomsförhållandena har blivit historiskt föråldrade. Generellt sett har de blivit ett hinder för ytterligare framsteg. "Från att ha främjat produktivkrafterna", förklarade Marx, "har dessa relationer förvandlas till dess bojor." Produktivkrafterna befinner sig i en fullständig revolt mot de kapitalistiska egendomsförhållandena. Den historiska materialismen förklarar: "En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats som den har tillräckligt utrymme för, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte." Dessa existensbetingelser är inte bara mogna utan övermogna och har satt världsrevolutionen på dagordningen.

Kapitalismens återvändsgränd återspeglas i det faktum att den inte fullt ut kan utnyttja den produktionskapacitet som den har skapat. Under högkonjunkturerna i det förflutna, kunde systemet endast använda 80 procent av produktionskapaciteten. I tider av lågkonjunktur, använder systemet knappt 65 procent av kapaciteten. I dag tenderar utnyttjandet att vara mycket lågt. Detta illustreras av siffrorna för USA, där kapacitetsutnyttjandet sjönk till 66,9 procent 2009 och ökade till 79 procent 2013. Detta återspeglar återigen att det kapitalistiska systemet kommit in i en fullständig återvändsgränd.

Marx sammanfattar själv hela motsägelsen: "Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder [för dess framtida utveckling], men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför nya hinder men nu i större skala. Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt." (Marx, Kapitalet, b. 3)

Det kapitalistiska systemet är i ett tillstånd av obotlig nedgång. Det skulle räcka med en enda stor chock för att hela systemet skulla komma in i en ny världsomspännande lågkonjunktur. Denna chock kan vara vad som helst. Det är därför som de kapitalistiska kommentatorerna oroas över händelserna i Ukraina. Om situationen eskalerar och Ryssland hämnas eventuella sanktioner genom att skära av energiförsörjningen till Ukraina och Europa, skulle detta kunna få långtgående konsekvenser. Kriget i Mellanöstern 1973 ledde till en fyrdubbling av oljepriset. Detta, i sin tur, utlöste den världsomspännande lågkonjunkturen 1974. I dag skulle en stor och plötslig ökning av energipriserna tillsammans med det kaos som skapats kunna få samma effekt.

Och oavsett detta, finns det överallt en växande pessimism och förtvivlan. "Ytterligare ett årtionde med svaghet i de västerländska ekonomierna – eller, gud förbjude, en ny finanskris – kommer sannolikt att leda till mer radikala lösningar och en framväxt av radikalare politik", säger Gideon Rachman i Financial Times. (2013-12-31)

Denna olösliga historiska kris banar vägen för revolutionära händelser och en massiv förändring i medvetandet över hela världen. Det som står helt klart är att det inte finns någon lösning på kapitalistisk grundval. Mänskligheten kommer att störta in i en epok av revolution och kontrarevolution. Endast med det revolutionära störtandet av systemet kan vi gå framåt, och lägga bakom oss den mardröm som den kapitalistiska krisen innebär. Först när vi utrotat motsättningarna som har sin grund i kapitalismen kan vi fullt ut utnyttja världens resurser för att utrota den omfattande hungern, fattigdomen och eländet och skapa ett liv värdigt människor. För mänskligheten skulle det – för att citera Engels – innebära "ett språng från nödvändighetens rike till frihetens rike."

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.