Katalonien: Kampen långt ifrån över

av Heikki Moisio
Katalonien: Kampen långt ifrån över

Efter att den självständiga Katalanska republiken utropades den 27 oktober, har det blivit tydligt att rörelsens borgerliga och småborgerliga ledare inte förmår att ta kampen vidare. De visade sig vara helt ovilliga att kämpa mot den spanska staten, och det är fortsättningsvis massorna själva som måste ta striden för självständighet.

Den spanska staten svarade som väntat på utropandet av självständighet genom att använda artikel 155 i konstitutionen. Kataloniens självstyre avskaffades därigenom av regeringen i Madrid, som samtidigt utlyste regionala nyval för december.

Alla förutsättningar fanns för den katalanska regeringen att trappa upp kampen. Massorna hade redan visat sig beredda att gå ut på gatorna i hundratusental, och miljoner hade röstat i den olagligförklarade folkomröstningen. Arbetarna på tv- och radiostationer och i flera av de största fackföreningarna, däribland det statliga lärarfacket USTEC-STE och tjänstemannafackförbundet CATAC, signalerade att de var beredda att ta upp kampen. Men de katalanska politikerna var helt handlingsförlamade. De tog inga steg för att verkställa den nya republikens självständighet, och snart arresterades åtta ministrar medan resten flydde till Belgien.

Men arbetarna var inte beredda att ge upp. Den 8 november paralyserade en generalstrejk hela regionen som svar på arresteringarna. Den sammanföll med massdemonstrationer och framgångsrika blockader av trafik i alla städer och större orter organiserade av Kommittéerna för Republikens Försvar (CDR). Dagen visade vilken roll dessa kommittéer, som ursprungligen bildats för att skydda folkomröstningen i oktober, kan komma att spela. Till skillnad från de flesta av rörelsens politiska ledare är de ett potentiellt verktyg för massornas vilja, en form av organisering underifrån som är oberoende av de borgerliga och småborgerliga partiernas inflytande. Det finns nu mer än 280 CDR-kommittéer över hela Katalonien, och man har skapat en struktur för deras nationella samordning. Lördagen den 11 november kom nästa upptrappning i kampen då 750 000 människor gick ut på gatorna bara i Barcelona.

Nu ligger allt fokus på nyvalet den 21 december. Mot det lojalistiska "Artikel 155-blocket", som består av det spanska styrande högerpartiet PP, högernationalisterna Ciudadanos och socialdemokratiska PSC (PSOE i Katalonien), mobiliserar en splittrad skara partier. Den katalanska presidenten Puigdemont kommer att ställa upp, men i spetsen av en enhetslista som kallas Junts per Catalunya (Förenade för Katalonien), i stället för sitt eget parti PDeCAT. Det senare har tappat mycket stöd efter att ha slutat prata om självständighet och efterlyst "andra lösningar". Nu väntas vänsternationalistiska ERC växa på dess bekostnad, vilket är ett skifte till vänster inom koalitionen för självständighet.

Inom vänstern måste marxisterna ta kamp för ett klassbaserat alternativ för nationellt självbestämmande. Unidos Podemos ledning har skandalöst vägrat ta ställning, och manat till "diskussion". Antikapitalistiska CUP ställer upp med en egen lista för självständighet, med andra vänsterorganisationer, vilket är helt rätt. Hittills har partiet misslyckats med att vinna ledningen för rörelsen då man endast försökt sätta "press underifrån" på regerings­partierna. Detta räcker inte i ett läge där rörelsen behöver ersätta den vacklande ledningen med en mer kampvillig.

Dessutom måste rörelsen vinna bredare stöd inom arbetarklassen. Repressionen har ökat stödet för självständighet, men delar av arbetarklassen förhåller sig fortfarande skeptiska. Det gäller huvudsakligen fabriksarbetarna i det traditionella "Röda Bältet" i Barcelona, i Valles, Tarragona och andra områden där många är spansktalande. De kan endast vinnas över längs klasslinjer och genom kamp mot den regim som skapades i kompromiss med Francoregimen 1978, mot nedskärningar, privatiseringar och mot kapitalismen.

Vad vi har sett de senaste månaderna är den största proteströrelsen mot den spanska staten på 40 år, men kampen är långtifrån över. Katalansk självständighet kan bara genomföras med revolutionära medel, genom masskamp underifrån och kan i sista hand enbart garanteras om kapitalismen avskaffas. Vi måste kämpa för en socialistisk republik i Katalonien, som kan fungera som en gnista för en revolutionär förändring över hela den iberiska halvön!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.