Klasskampen och betydelsen av Handels strejkvarsel

av Stefan Kangas
ICA Maxi i Kungälv. Foto: Harri Blomberg (Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk)

Efter en avtalsrörelse nästan helt utan konflikter har Handels varslat om strejk till den 13 april. Det är ännu oklart om det blir någon strejk, trots att det nog är en förutsättning för en välbehövlig seger. Frågan är nu hur arbetsgivarna kommer bete sig och om ledarna vågar stå fast vid sina krav. Idag, 10 april, har Byggnads, Pappers, Målarna och Fastighetsanställda har varslat om sympatiåtgärder. Men vad kan strejken innebära för den svenska klasskampen?

Handels har varslat om strejk till den 13 april. Varslet kommer mot bakgrund av en relativt lugn avtalsrörelse, och en strejk skulle på alla sätt vara en frisk fläkt i den svenska klasskampen. I förra numret av Avanti skrev vi om hur IF Metall först krävde löneökningar på 3,7 procent bara för att sedan gå med på ett avtal som i praktiken innebär löneökningar på blotta 2,6 procent per år. Ledningen var inte intresserade av en strid för att få igenom sina krav, trots att man med hänsyn till produktivitetsutvecklingen och det faktum att reallönerna stått stilla under lång tid utan vidare borde ha kunnat kräva mycket större löneökningar, säg 10 procent eller så.

Handels kräver 860 kronor i löneökningar, plus 100 kronor extra till avtalsområden med en snittlön under 22.400 kronor i månaden i syfte att utjämna löneskillnader mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Att kravet är formulerat i kronor och ören istället för i procent är helt centralt, eftersom det annars blir mindre till dem som tjänar minst. Svensk handel gav å sin sida redan den 19 januari ett "slutbud" på 2,6 procents påslag. Detta betyder för någon som idag tjänar 22.400 kronor ett påslag på 461 kronor, medan det för någon med detaljhandelsavtalets lägsta lön på 17.325 kronor bara blir 357 kronor mer. Inflationen låg i februari på 1,9 procent, vilket i praktiken gör ökningen ännu mindre.

Det är ett stort varsel: 5616 arbetare på 65 arbetsplatser berörs. I skrivande stund är det fortfarande oklart om det blir någon strejk. Varslet är menat att tvinga arbetsgivarna tillbaka till förhandlingsbordet sedan de ensidigt bröt förhandlingarna den 19 mars. I dagsläget kan vi bara hoppas att den här konflikten slutar med en framgång för fackets krav, och utan en strejk blir det nog inte mycket med det. Nu är det därför upp till Handels medlemmar att ligga på ledningen för att stå fast vid kraven och leda förbundet till en seger.

Mäktiga motståndare

Handeln är central i den svenska kapitalismen; nära 50 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion. Kapitalisterna måste realisera de värden som skapas i produktionen, och det gör de genom att sälja varor. Handelsanställdas förbund innehar därför en strategiskt viktig position i den svenska klasskampen.

Handeln har länge gått med enorma vinster, så bra att de periodvis till och med överträffat vinsterna i exportindustrin. DN rapporterade att ägare till Ica Maxi och Kvantumbutiker "på några få år" kunde bli ekonomiskt oberoende – majoriteten hade på kort tid betalat av sina lån m.m. De rikaste köpte sig Ferrari-bilar, herrgårdar och stugor i fjällen. Förra året slog ICA Sverige återigen vinstrekord, och kunde då bland annat dela ut en slutlön till sin avgående VD på 14 miljoner. Även IKEA fortsätter sitt guldregn och den före detta nazisten Ingvar Kamprad är enligt Bloomberg numera Europas rikaste man med en privat förmögenhet på över 270 miljarder kronor.

Sedan krisen har det börjat gå något sämre för handeln som helhet. Innebörden i detta är att företagen inte längre kan räkna med de enorma vinster man håvat in de senaste åren; Handels förhandlare Tommy Tillgren menar att vinsterna inte längre ligger "på vilda västern-nivåer". Inom vissa sektorer har konkurrensen varit hård, och vinsterna lägre. Tyska MediaMarkts etablering på den svenska hemelektronikmarknaden har skett genom ett priskrig. Brittiska jätten Elgiganten har kunnat stå emot medan NetOnNet blev uppköpta och OnOff fick begäras i konkurs. Denna situation kan bädda för konflikter på motståndarsidan: samtidigt som elektronikhandlarna mycket väl kan tänka sig en långdragen konflikt för att knäcka fackets krav, finns det större utrymme för dagligvaruhandlarna att acceptera något högre löneökningar för att få ett snabbt avslut på konflikten. Till skillnad från elektronikinköp kan folk inte gärna skjuta upp sina matinköp till efter konfliktens slut.

Det är i och för sig mycket troligt svensk ekonomi står inför att följa med resten av världen i en ny nedgång. Som alltid förbereder sig kapitalisterna på detta, och försöker lämpa över kostnaden på arbetarna. Oavsett hur dåligt ekonomin går verkar det dock alltid finnas pengar över till massiva bonusar, VD-löner och aktieutdelningar. Allt prat från arbetsgivarsidan om hur kärvt det är just nu är bara försök att blanda bort korten.

Arbetsgivarsidan försöker också utnyttja sitt övertag genom att dölja sina egenintressen bakom etiketter som "samhällsekonomin" och "marknadens krav". De driver en aggressiv kampanj mot facket, och tar till alla möjliga nonsensargument. Exempelvis hävdar de att höjda lägstalöner skulle skapa "lönemurar" som leder till höjd arbetslöshet eftersom företag då inte vill anställa. Sanningen är att företagen kommer anställa ändå eftersom de inte har något annat val. Man kan inte gärna outsourca en ICA-butik till ett låglöneland.

Hur starka är Handels?

Handelsanställdas förbund organiserar framförallt arbetare inom detaljhandeln, där 70 procent av medlemmarna finns. Inom partihandeln, alltså lager, finns ytterligare 20 procent av medlemmarna, och resterande fördelas framförallt på folkrörelsen, vissa tjänstemän och frisörer. Konflikten rör nu ett avtal som omfattar 225 000 arbetare. Med sina 145 000 medlemmar, varav 120 000 i yrkesaktiv ålder, är Handels det tredje största LO-förbundet. Det är bara Kommunal med 500 000 medlemmar och IF Metall med 350 000 medlemmar som är större. Det är samtidigt ett av de fackförbund som har lägst anslutningsgrad: inom detalj- och partihandeln är enbart 57 procent anslutna, att jämföra med 69 procent för LO som helhet. Det skiljer också mycket mellan olika arbetsplatser; man är exempelvis ofta mycket starkare på lagren än på butikerna. På lagersidan kan man ha upp till 85 procents anslutningsgrad medan det i vissa butiker kan vara så lite som 30 procent anslutna. En annan viktig skillnad är att lager tenderar att vara mansdominerade arbetsplatser medan butikerna domineras av kvinnor.

Handels har tappat omkring 30 000 medlemmar sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 och gjorde det dyrare att vara medlem i facket. Detta äter in i strejkkassor och, vilket kanske oroar den fackliga apparaten mest, den ekonomi som ska betala för löner till fackets egna ombudsmän och funktionärer. Förutom detta tapp har medlemsantalet legat ganska konstant de senaste femton åren: varken framåt eller bakåt. Samtidigt har antalet sysselsatta inom detaljhandeln ökat med nära 20 procent under perioden 1995-2009, vilket ger att anslutningsgraden alltså har minskat under perioden. Färre väljer helt enkelt att gå med i facket. Men under mars månad har Handels slagit rekord i antal värvade medlemmar sedan 1997 med 982 medlemmar. Att detta sker med en stundande avtalsrörelse är knappast någon tillfällighet.

Senaste kongressen genomförde en sänkning av medlemsavgifterna för att få fler deltidsanställda att bli medlemmar. För att på allvar kunna stävja trenden till en minskad anslutningsgrad krävs emellertid mer: människor måste inse värdet med att vara medlemmar i facket. Det jag minns tydligast från min korta tid som Handelsmedlem är ett häfte med rabattkuponger till Skara sommarland och Liseberg. Tyvärr har många LO-förbund tenderat att fokusera mer på försäkringserbjudanden och trevliga semesterrabatter än på kamp för bättre löner och arbetsvillkor. Det förra behöver inte stå i motsättning till det senare, men det enda sättet att långsiktigt garantera en uppgång är att öka medlemmarnas klassmedvetande genom faktisk kamp. Facket borde varken bete sig som en myndighet eller som en trevlig rabatthäftesförening.

Med en strejk vill man orsaka så stor ekonomisk skada för arbetsgivaren som möjligt till en så liten kostnad som möjligt för förbundets medlemmar. Vilka man tagit ut i strejk i det här varslet är ganska välvalt taktiskt. Till exempel är samtliga ICA:s lager uttagna. Detta kan komma att visa sig viktigt då ICA är en viktig del av arbetsgivarföreningen Svensk handel. Man har fokuserat varslet till lagren, vilket är ett bra sätt att dra fördel av sin relativt sett större styrka inom partihandeln. När lagren tas ut i strejk tar det inte lång tid för butikernas hyllor att tömmas, särskilt på färskvaror. Moderniserad lagerhållning brukar innebära minimala lager och få varor på hyllorna. Detta gör att strejken snabbt blir kännbar för företagen. Men när varorna tar slut på hyllorna är det naturligt för arbetsgivarna att svara med en lockout, eftersom det inte finns någon anledning för dem att hålla butikerna öppna när det inte finns några varor att sälja.

Hur omfattande kan konflikten bli?

Det är länge sedan det var några större konflikter på svensk arbetsmarknad nu. Den senaste större konflikten vi minns är kommunalstrejken 2003, som slutade med en neslig walk-over där ledningen avblåste strejken utan att egentligen ha fått igenom några väsentliga förbättringar för de flesta av sina medlemmar. Kampviljan saknades den gången bara hos ledningen. Det enda sättet att garantera att den här strejken inte blir en repris av Kommunalstrejken är att Handels medlemmar sätter press på ledningen och visar att man menar allvar.

Hur stor kampen blir den här gången beror till stor del på arbetsgivarsidan. Tidigare har man varit beredda att betala för borgfred. Om de väljer det alternativet igen kan det bli en kort strejk.

Konflikten rör inte bara Handelsanställdas förbund och Svensk handel, utan i förlängningen hela LO och Svenskt näringsliv. De senare kommer troligtvis att ligga på Svensk handel för att inte vika sig. De har en historia av att gå in och aggressivt driva på, och agerar mycket strategiskt för att försvaga facket. Det var Svenskt näringsliv som betalade Laval-företaget för att plocka in lettiska byggnadsarbetare och det var de som drev lönedumpningskampanjen hela vägen till EG-domstolen. Handels har mäktiga motståndare. Också de "opartiska" medlarna på det statliga Medlingsinstitutet har ställt sig bakom arbetsgivarnas krav.

Arbetsgivarna kan komma att svara på strejken med en massiv lockout. Denna kommer man i så fall med största möjliga kraft försöka skylla på strejken. Detta kommer snabbt att eskalera konflikten, och säkert ge upphov till sympatiåtgärder från andra fackförbund. Den politiska borgerligheten skulle i ett sådant läge utnyttja situationen maximalt för att misskreditera Handels och fackföreningsrörelsen. Naturligtvis skulle borgerlig media inte vara sena att haka på ett sådant tillfälle att hacka på arbetarrörelsen. Temperaturen skulle väldigt snabbt kunna höjas i den svenska klasskampen.

Deltiderna och bemanningsfrågan

Det har varit mycket fokus på lönefrågan, men kollektivavtalen behandlar naturligtvis mycket mer än så. Två av de viktigaste frågorna i förra avtalsrörelsen om bemanningsföretagen och rätten till heltid. Också då lade man ett varsel men det gick aldrig så långt som till strejk. Det blev förhandlingar. Resultatet i båda dessa nyckelfrågor blev att man tillsatte arbetsgrupper där facket tillsammans med arbetsgivaren skulle komma överens om en "samsyn", som det heter.

Som man kan förvänta sig av ett sådant upplägg blev det mycket tamt och precis ingenting konkret. Slutrapporten gällande deltidsarbetet innehåller förvisso vissa intressanta upplysningar – exempelvis jobbade endast 44 procent inom branschen heltid, en siffra som dessutom minskade åren 2006-2010 – men i slutsatserna konstaterar man bara att man ska "jobba vidare" och att "frågan är mycket omfattande och komplex". Men frågan är inte komplex utan tvärtom mycket enkel: Arbetsköparna vill ha deltidsarbetande för att det är lättare för dem att schemalägga dem än de som jobbar hela arbetsdagar. För arbetarna är det naturligtvis ett gissel att gå på ofrivillig deltid, speciellt inom ett yrke där lönerna redan är väldigt dåliga. För många kvinnor med familj betyder det att man hamnar i en ekonomisk beroendeställning till sin make.

Bemanningsfrågan utreddes som en del i ett större uppdrag som även omfattade partihandelns arbetstider. Arbetsgruppens slutrapport fokuserar uteslutande på arbetsgivarsidans behov. Man hävdar att fackklubbarna inte har något emot att anlita bemanningsföretag, vilket om det stämmer gör det helt oförklarligt varför de i så fall gång på gång skulle lyfta fram frågan som ett stort problem. Man hävdar också någonting så befängt som att det skulle leda till bättre relationer mellan arbetsgivare och fack, och ger allmänt en bild av bemanningsföretagen som ger sken av att allt är frid och fröjd. Underlaget är 21 företagsbesök. Ingen verkar ha tänkt på att fråga fackklubbarna.

Dessa båda exempel visar att gemensamma arbetsgrupper av det här slaget är helt och fullt värdelösa för arbetarna. Det är en skenmanöver och ett bedrägeri från arbetsköparnas sida som ledningarna villigt går med på för att slippa rusta för strid. De skapar bara illusioner om att något faktiskt händer när det i själva verket står helt stilla.

För att få veta vad som händer i ovannämnda frågor pratade Avanti i torsdags (5 april) med Handels 2:e vice ordförande och huvudförhandlare Tommy Tillgren. Vid sidan av jämställda löner har Handels ställt upp fyra viktiga frågor i årets avtalsförhandlingar: heltidsfrågan, bemanningsfrågan, staplandet av visstidsanställningar samt höjd status för yrkespraktik. Vad gäller heltiderna ansåg Tillgren att den arbetsgruppsrapport som diskuterats ovan ändå var ett framsteg bland annat eftersom man gjort en övergripande analys av läget, och det är första gången som arbetsgivaren över huvud taget erkände att det var ett problem. Han framhöll också att frågan är "mycket komplex" eftersom det handlar om åtminstone 22.000 butiker, och pekade även på behovet av lagstiftning på området. Tillgren berättade även att man har lagt ett förslag till en ny paragraf i avtalet som behandlar bemanningsfrågan. Meningen är att fackklubbarna ska få direkt inflytande över när man tar in bemanningsföretag, och utgångspunkten ska enligt Tillgren vara att det bästa är om man inte tar in bemanningsföretag, utan att de arbetare som redan finns gör jobbet själva.

På kongressen i somras var emellertid bemanningsfrågan uppe, och förbundsledningen med Tillgren i spetsen var då hårda motståndare till att ta strid i bemanningsfrågan. (Se artikeln Handels kongress – stridsviljan finns.) Avanti har inte sett förslaget till ny bemanningsparagraf. Mot bakgrund av det Tillgren sade när vi pratade med honom och tidigare erfarenheter måste vi tyvärr gissa att inte mycket konkret kommer komma den här gången heller, åtminstone inte utan press underifrån. Förslag som börjar med att fackklubbarna ska få direkt inflytande brukar efter mangling i bästa fall sluta med tandlösa skrivningar om insyn och medbestämmande. Men även ett "direkt inflytande" kan vattnas ur och bli precis hur luddigt som helst. Detta är dock enbart en provisorisk gissning, och ingen skulle bli gladare än oss av en positiv överraskning på det här området. Som sagt har vi inte tagit del av den skrivning som Handels kräver.

Dessa frågor är dock bara "komplexa" för den som medvetet försöker krångla till det, och den som vill kan enkelt formulera bra krav. I bemanningsfrågan bör man inte nöja sig med något mindre än ett veto för fackklubben vid anlitande av bemanningsföretag. Detta betyder i praktiken samma sak som att man inom handeln återinför förbudet mot bemanningsföretag. Parallellt med detta bör man kräva att socialdemokraterna vid en valseger återinför förbudet genom lagstiftning, vilket Vänsterpartiet redan stödjer. Även i deltidsarbetet finns effektiva krav om man vill: inga deltidstjänster utan godkännande av klubben. Alla som haft anställning mer än ett år ska erbjudas en heltidstjänst. Orealistiskt? Bara om man tror att det går att få igenom rejäla segrar utan en rejäl kamp.

Men detsamma gäller fackets egna ledare. Man får inte inbilla sig att de efter år av samförståndsanda och odlande av en ideologi som säger att en strejk i sig är en förlust, plötsligt skulle byta fot och bli djärva och stridbara. Sanningen är att den fackliga byråkratin är rädda för strid. Samtidigt finns det naturligtvis alla möjliga individer, mer eller mindre ärliga, som i konkreta situationer går att pressa mer eller mindre mycket i viss riktning. Byråkratins agerande kan sällan beskrivas som ett medvetet förräderi, men resultatet blir tyvärr inte sällan likväl detsamma.

Förändring kommer underifrån

Huvudsaken för en byråkrati sett till sin helhet är försvaret för sina egna privilegier. Detta gör att de är mycket rädda för en strid, eftersom det alltid innebär en risk att de tappar kontrollen. Medlemmarna kan väckas och vilja gå "för långt", sett från byråkratins synvinkel. En sådan rörelse kan snabbt avslöja de nuvarande ledarna som otillräckliga, och kan under särskilt gynnsamma omständigheter mycket väl leda till att de avsätts. Eller också kan de tvinga en mer påverkbar ledning att ta rejäla kliv åt vänster. Som huvudregel går de därför bara till strid när det är farligare att inte göra det – det vill säga när det blir nödvändigt att lätta på trycket underifrån litegrann för att inte riskera ett uppror bland de egna medlemmarna. Från det perspektivet kunde ingenting vara bättre än att det just är lagerarbetarna som nu tas ut i strejk, då de har varit en av de mest stridbara fraktionerna inom Handels och som på kongresser och rådslag legat på för tuffare tag i bland annat bemanningsfrågan.

Handels brukar tillsammans med några andra förbund, främst kanske Transport och Elektrikerförbundet, betraktas som vänstern inom LO. Tillsammans med Byggnads, Målarna och SEKO utgör de 6F – Fackförbund i samverkan. IF Metall är å andra sidan kända som det mest högerinriktade av LO-förbunden. Naturligtvis skulle det bli deras ordförande Stefan Löfven som handplockades av partihögern för att leda socialdemokratin.

Det finns konkreta åsiktsskillnader. Även om IF Metall inom ramen för LO-samordningen sagt att man stödjer Handels krav – de kan knappast säga någonting annat – kommer de bakom kulisserna att dra i varje tråd för att få Handels förhandlare att skriva under ett avtal på nivåer långt under det man nu krävt. För dem är huvudprioriteringen att bevara industrins löneledande roll, en uppfattning som vi kritiserat i förra numret av Avanti (Nr. 8).

Dessa slitningar inom LO, alternativa samordningsorgan och radikalare uttalanden från vissa fackförbund, ska dock inte förväxlas med en verklig facklig opposition. Det är tvärtom i varje läge helt centralt att man förmår skilja på arbetarklassen och deras reformistiska ledningar. Rejäla uppsving i klasskampen kommer grundligt skaka de fackliga organisationerna, och enbart under sådana förhållanden kan det bli tal om ett verkligt skifte åt vänster. Kampen måste då föras på två fronter, både mot kapitalisterna och för att de egna ledarna ska göra sitt jobb, det vill säga leda kampen.

Av ledningen borde man kunna förvänta sig en genomsnittligt högre medvetenhet än hos den breda massan, men den fackliga byråkratin måste, i likhet med all byråkrati, förstås som en del av sakens objektiva sida. Det är viktigt att komma ihåg att en kamp mot ledarnas passivitet alltid kommer att utmålas som farlig och skadlig såväl av arbetarrörelsens ledning som av en enad borgerlighet. Av detta ska man inte låta sig skrämmas. Sanningen är nämligen precis den motsatta: arbetarklassen kan inte lita till någon annan – dess styrka får den genom sin egen aktivitet.

En skola i klasskamp

Om det går till strejk blir det hela en ren fråga om klasskamp: en kraftmätning där den starkare parten betvingar den andra. Arbetarna har sin organisering, solidaritet och kampvilja. Kapitalet har som alltid det ekonomiska överläget. Det är viktigt att Handels medlemmar sätter press underifrån på sin ledning för att de ska stå fast vid sina krav.

För oss marxister är det självklart att stödja varje kamp för högre löner och bättre villkor. Men varje seger under kapitalismen är bara giltig på kort sikt. På längre sikt måste vi ta samma strider igen och igen, och hela tiden slåss för att inte vår situation ska bli sämre. Det enda sättet att bryta denna cirkel och skapa någon verklig rättvisa är genom att den improduktiva borgarklassen avskaffas genom att man förstatligar de största företagen och ställer dem under arbetarnas demokratiska kontroll. Uppgiften är med andra ord att ersätta kapitalismen med socialism. Det enda sättet att genomföra detta är genom en social revolution, det vill säga att folkets stora massa direkt griper in i samhällsutvecklingen.

När en sådan situation uppstår kan det spela stor roll hur vana man är vid att ta konflikt. I sista hand är kampen främst en skola, eller som Marx skrev, att i kampen "förenar och utvecklar sig alla element för en kommande drabbning". Varje enskild ekonomisk kamp är med andra ord politisk, eftersom den förbereder arbetarklassen på den stundande uppgiften: att genomföra den sociala revolutionen.

Världsläget kännetecknas av allmän stagnation och tillbakagång för kapitalismen och av allt att döma kan vi stå inför en ny recession mycket snart. I en sådan, mer omfattande recession, kommer Sverige inte klara sig lika bra som sist. De kamperfarenheter som en Handelsstrejk skulle innebära kan alltså väldigt snart komma att visa sig mycket värdefulla. Även om det naturligtvis gör stor skillnad för många människor är det viktigaste just nu inte exakt vad man får igenom. Det viktigaste är att man får uppleva en rejäl seger. Det skulle ge den svenska arbetarklassen en konkret och aktuell erfarenhet av att det lönar sig att ta strid eftersom det är möjligt att vinna.

Göteborg, 9 april 2012.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.