Kvinnor och kampen för socialism

av Alan Woods
Kvinnor och kampen för socialism

För marxister är den grundläggande orsaken till alla sorters förtryck samhällets indelning i klasser. Men förtryck kan ta många olika former. Förutom klassförtryck finns nationellt förtryck, rasistiskt förtryck och kvinnoförtryck.

Marxister kämpar mot förtryck och diskriminering i alla dess former. Samtidigt framhåller vi att det bara är en radikal samhällsomvandling och avskaffandet av arbetarklassens slaveri som kan skapa förutsättningarna för att avskaffa förtryck i alla dess former och bilda ett verkligt mänskligt samhälle baserat på jämlikhet, rättvisa och frihet.

Kvinnoförtrycket har inte alltid existerat. Faktum är att familjen som vi ser på den idag inte alltid har existerat, utan är en övergående form. Marxismen förklarar att den uppkom tillsammans med klassamhället, privategendomen och staten. Kvinnoförtrycket är bara lika gammalt som samhällets uppdelning i klasser. Dess avskaffande är därför beroende av klassernas avskaffande, alltså av den socialistiska revolutionen.

Det betyder inte att kvinnoförtrycket automatiskt kommer att försvinna när proletariatet tar makten. Det psykologiska arvet från klassamhällets barbari kommer slutligen att övervinnas när de sociala förhållanden skapas som gör att man kan upprätta verkligt mänskliga relationer mellan män och kvinnor. Men utan att proletariatet störtar kapitalismen och skapar förutsättningarna för att nå ett klasslöst samhälle är det omöjligt att genomföra någon verklig kvinnofrigörelse.

Det betyder inte heller att kvinnor måste vänta på att den socialistiska revolutionen ska lösa deras problem och under tiden frivilligt underkasta sig diskriminering, förnedring och manlig dominans. Tvärtom är den sociala revolutionen otänkbar utan den dagliga kampen för framsteg i dagens samhälle. Det är just genom kampen för delvisa segrar och reformer som arbetarklassen som helhet lär sig, utvecklar sitt klassmedvetande, får en känsla för sin egen makt och höjer sig till den nivå som deras stora historiska uppgift kräver.

Många unga kvinnor blir medvetna om behovet att ändra det existerande samhället genom att kämpa för kvinnors rättigheter. De drivs av en brinnande känsla av orättvisa mot den barbariska behandlingen av kvinnor i ett samhälle som hycklande påstår sig vara demokratiskt och rättvist medan det förpassar halva befolkningen till en förnedrande ojämlikhet, diskriminering och förtryck av alla slag.

Behovet av en revolution

Ryska revolutionen 1917.Det är många krav vi kan och måste kämpa för just nu: för ett förbud mot alla former av diskriminering i samhället och på arbetsplatserna; lika lön för lika arbete; rätt till abort och rätt till skilsmässa; mot diskriminering av ensamstående föräldrar; för att skydda kvinnor mot mäns våld; åtgärder mot sexuella trakasserier, våldtäkt och våld i hemmet; bostad och arbete åt alla; gratis barnomsorg av hög kvalitet, och så vidare.

Allt detta är helt nödvändigt, men kampen för kvinnans frigörelse kan aldrig genomföras fullt ut i ett samhälle där den stora majoriteten domineras, kontrolleras och utnyttjas av bankirer och kapitalister. För att sätt stopp för kvinnoförtrycket måste man sätta stopp för klassförtrycket självt. Kampen för kvinnans frigörelse är därför organiskt sammankopplad med kampen för socialism.

För att få till stånd en socialistisk revolution måste arbetarklassen och dess organisationer ena sig över alla språk-, nations-, etnicitets-, religions- och könsgränser. Detta innebär å ena sidan att arbetarklassen måste ta sig an uppgiften att kämpa mot alla former av förtryck och utsugning, och ställa sig i spetsen för alla förtryckta skikt i samhället, och å andra sidan att den bestämt måste avvisa alla försök till splittring – till och med när dessa försök görs av delar av de förtryckta själva.

Man kan göra en ganska exakt jämförelse mellan den marxistiska ståndpunkten i frågan om kvinnoförtryck och den marxistiska ståndpunkten i nationsfrågan. Vi har en skyldighet att kämpa mot alla former av nationellt förtryck. Men betyder detta att vi ger stöd till nationalism? Svaret är nej. Marxism är internationalism. Vårt mål är inte att sätta upp nya gränser, utan att upplösa alla landsgränser i en socialistisk världsfederation.

Borgerliga och småborgerliga nationalister spelar en mycket skadlig roll i att splittra arbetarklassen längs nationella gränser, genom att spela på förståeliga känslor av förbittring som orsakats av många år av diskriminering och förtryck från den förtryckande nationen. Lenin och de ryska marxisterna förde en oförsonlig kamp å ena sidan mot alla former av nationellt förtryck, men också, å andra sidan, mot borgerliga och småborgerliga nationalisters försök att använda sig av nationsfrågan i demagogiskt syfte. De framhöll nödvändigheten av att förena arbetare av alla nationaliteter i kampen mot godsägarna och kapitalismen, vilket var den enda verkliga garantin för en varaktig lösning på nationsfrågan inom en socialistisk federation.

Med andra ord närmar sig marxisterna den nationella frågan uteslutande från ett klassperspektiv. Samma sak är det med marxisters inställning till kvinnoförtrycket. Samtidigt som vi kämpar mot alla former av diskriminering och förtryck, måste vi bestämt avvisa alla försök att framställa saken som en konflikt mellan män och kvinnor, och inte som en klassfråga. Alla splittringar mellan olika grupper av arbetare: kvinnor och män, svarta och vita, katoliker och protestanter, sunni och shia, kommer bara att skada arbetarklassens sak och hjälpa till att bevara arbetarklassens slaveri.

Kvinnor och revolutioner

Hela rörelsens utveckling visar i själva verket att klassfrågan är primär. Det har alltid varit en hård kamp mellan kvinnor från de förtryckta klasserna, som stod för en revolutionär förändring, och de välbärgade ”progressiva” kvinnorna som enbart använde frågan om kvinnoförtrycket för sina egna själviska ändamål. I varje skede har denna skillnad mellan klasserna visat sig, och dessutom mycket skarpt. Det räcker med ett par exempel för att åskådliggöra detta.

Så tidigt som på 1600-talet började kvinnor föra fram krav på sin sociala och politiska frigörelse. Under den engelska revolutionen ökade kvinnornas deltagande i kampen mot monarkin och för demokrati och lika rättigheter. År 1649 kom ett upprop från kvinnor i London, där det står att:

”Eftersom vi är säkra på att vi har skapats i Guds avbild, att vårt intresse i Jesus är lika stort som männens, liksom att vi har lika stor andel av friheterna i det brittiska samväldet, kan vi inte låta bli att undra och sörja över att vi framstår som så föraktliga i era ögon, att vi anses ovärdiga att göra framställningar eller företräda våra klagomål till detta ärade parlament.

Har vi inte samma intressen som männen i detta land, av de friheter och säkerheter som ingår i Petition of Right, och de andra goda lagarna i detta land?” (J. O’Faolain och L Martines, Not in God’s Image, s. 266-7)

Kvinnor var aktiva i radikala grupper och religiösa sekter i den revolutionära rörelsens vänster, som ansåg att kvinnor kunde vara predikanter och präster. Mary Cary, till exempel, var förknippad med den radikala ”Femte Monarki”-rörelsen. I The New Jerusalem’s Glory skrev hon:

”Och om det icke finnas många män som därför är inredda med Andens gåva; hur få är kvinnorna! Det finns sannerligen många gudfruktiga kvinnor, många som verkligen har mottagit Anden: men i hur liten utsträckning är det? hur svaga är de? och hur oförmögna att förutspå framtiden? För det är detta jag talar om, som denna text säger ska de göra; som ännu inte har blivit uppfyllt… Men tiden kommer då detta löfte ska uppfyllas, och helgonen ska rikligt fyllas med anden; och inte bara män, utan också kvinnor ska spå; inte bara gamla män, utan också unga män; inte bara överordnade, utan också underordnade; inte bara de som har studerat vid universitet, utan också de som ej har gjort det; till och med tjänare och tjänstekvinnor.”

Kvinnorna under den franska revolutionen

Kvinnorna spelade en nyckelroll under den franska revolutionen.När den franska revolutionen inträffade hade situationen förändrats mycket. Klassförhållandena hade blivit tydligare och skarpare, och det hade även klassmedvetandet. Revolutionen hade inte längre något behov av att ikläda sig en biblisk språkdräkt. Istället talade den på förnuftets och de mänskliga rättigheternas språk. Men hur blev det med kvinnornas rättigheter?

Den franska revolutionen kan bara förstås ur ett klassperspektiv. De olika partier, klubbar, tendenser och individer, som förekom i ett förvirrande antal och som steg och sjönk som vågor på ett oroligt hav, var endast uttryck för de olika klassernas kamp om övertaget. Den allmänna lagen i varje revolution är att de mer radikala tenderar att ersätta de mer återhållsamma inriktningarna, fram till dess att den revolutionära energin har uttömts. Vid den tidpunkten börjar revolutionens film sakta in och spelas upp baklänges, vilket i Frankrikes fall ledde till bonapartism och Waterloo. Detta är varje borgerlig revolutions oundvikliga öde, när dess drivkraft – som kommer från massorna – förr eller senare stöter på en återvändsgränd, till följd av motsättningen mellan massornas illusioner och rörelsens verkliga klassinnehåll.

De skilda klassintressena inom den revolutionära rörelsen visade sig redan från början. Girondisterna utgjorde den borgerliga inriktning som ville stoppa revolutionen halvvägs och skriva ett avtal med kungen om att inrätta en konstitutionell monarki. Detta skulle ha varit ödesdigert för revolutionen, som bara fick sin nödvändiga styrka eftersom massorna gjorde sitt inträde på scenen, och började göra upp med reaktionen på ett revolutionärt folkligt sätt. Det var att massornas bröt sig fram – vilket beskrivs briljant i Kropotkins bok om ämnet – som garanterade den franska revolutionens seger, och som så fullständigt upplöste det gamla systemet.

Det är inte alla som vet att kvinnor spelade en ledande roll i både den franska och de ryska revolutionerna. Men då pratar vi inte om de utbildade medelklassfeminister som framträdde i samband med revolutionerna, utan om vanliga arbetarklasskvinnor och andra underklasskvinnor som gjorde uppror mot förtrycket av deras klass. De kvinnor i Paris, antingen halvproletära eller från underklassen, som startade den franska revolutionen 1789 gjorde till en början uppror på grund av brödfrågan, och inte på grund av kvinnoförtrycket, även om den kampen växte fram naturligt under revolutionens gång.

”Förhindrade från att rösta och från de flesta folkliga föreningar, kunde kvinnor, och det gjorde de, spela en väldigt viktig roll i uppror, särskilt de som skedde i oktober 1789, den 10 augusti 1792, och framför allt upproren under våren 1795 (kända som upproren under germinal och prairial år 3, enligt namnen på månaderna i den revolutionära kalender som introducerades år 1792). Kvinnorna, även de mest radikala, krävde sällan rösträtt, betingade som de var av sjuttonhundratalets könsåtskillnad, som placerade män i den ’offentliga sfären’ och kvinnor i den ’privata sfären’. De skapade faktiskt folkliga kvinnoföreningar, varav det mest berömda var Sällskapet för revolutionära republikanska kvinnor; men denna klubb existerade bara mellan maj och oktober 1793. Men som historiker som Dominique Godineau och Darlene Levy påpekar betydde detta inte att kvinnorna inte delade männens politiska och ekonomiska program. Kvinnorna stöttade, och till och med uppmuntrade, män till handling. De satt på åhörarläktarna i de folkliga föreningarna; de skapade till och med sitt eget politiska utrymme utanför brödbutiker, på marknader och gator.” (Den franska revolutionen, 1787-1799. Folket och den franska revolutionen, av professor Gwynne Lewis)

En revolution skakar samhället på djupet, frigör känslor och strävanden som under lång tid dämts upp inom massorna och de förtryckta skikten. Kravet på kvinnans frigörelse fick därför en brännande aktualitet. Men detta krav förstods på olika sätt av olika tendenser, som i sista hand baserade sig på olika klassintressen. Det var ingen tillfällighet att det var kvinnorna i det fattiga proletariatet och halvproletariatet i Paris som visade vägen. Det var det mest förtryckta skiktet i samhället, som blev tvungna att bära bördan av massornas lidande. Dessutom hade de inga erfarenheter av politisk kamp eller organisationer, och kom in på scenen utan att hindras av några fördomar. I jämförelse med detta var männen mer försiktiga, tveksamma och ”legalistiska”. Denna kontrast har vi sett många gånger sedan dess. I otaliga strejker där kvinnor har varit inblandade, har de konsekvent visat mycket mer kampvilja, drivkraft och mod än männen. Typiskt nog var det på grund av klassfrågor – brödfrågan – som dessa kvinnor började röra sig. Detsamma gällde över hundra år senare i Petrograd.

Vid varje viktig vändning under den franska revolutionen – åtminstone i dess tidiga stadier – tog kvinnorna ur de lägre klasserna täten. I oktober 1789, medan herrarna i den konstituerande församlingen pratade i all oändlighet om reformer och konstitutioner, började Paris fattiga kvinnor – fruar till fiskare, tvätterskor, sömmerskor, butiksflickor, tjänare och arbetarfruar spontant att göra uppror. Dessa kvinnliga sansculotter organiserade en demonstration och gick till stadshuset i Paris för att kräva billigare bröd. De fick männen att marschera till Versailles och komma tillbaka med kungen och drottningen (de gjorde ingen åtskillnad mellan dem – om något så var den ”österrikiska kvinnan” mer hatad än sin man) under nära nog husarrest. Scenen beskrivs på ett bra sätt av George Rudé:

”Vid det här laget hade kvinnorna börjat hjälpa till. Brödkrisen var särskilt deras egen, och från denna stund var det kvinnorna snarare än männen som spelade den ledande rollen inom rörelsen. Den 16 september noterade Hardy att kvinnor hade stoppat fem vagnar lastade med spannmål vid Chaillot och fört dem till Hôtel de Ville i Paris. Mitt på dagen den 17 september hade Hôtel de Ville belägrats av arga kvinnor som klagade på bagarnas uppförande; de togs emot av Bailly och kommunrådet. ’Ces femmes [skrev Hardy] disaient hautement que les hommes n’y entendaient rien et qu’elles voulaient se mêler des affaires’ [’Dessa kvinnor förkunnade högljutt att män inte förstod någonting och att de skulle lösa saken själva’.] Nästa dag var Hôtel de Ville återigen belägrat, och saker blev utlovade. Samma kväll såg Hardy kvinnor överfalla och plundra en vagnslast spannmål i Place des Trois Maries och eskortera det till det lokala distriktets högkvarter. Denna rörelse skulle komma att fortsätta både före och efter den politiska demonstrationen den 5 oktober.” (George Rudé, The Crowd in the French Revolution, s. 69)

Och igen:

”Därefter började kvinnorna sammanstråla på Hôtel de Ville. Deras första mål var att skaffa bröd, det andra förmodligen att skaffa vapen och ammunition till sina män. En textilhandlare som passerade förbi den gamla saluhallen vid halv nio såg grupper av kvinnor stoppa främlingar på gatan, och tvinga dem att följa med dem till stadshuset, ’où l’on devait aller pour se faire donner du pain’ [’dit man ska gå för att få sig lite bröd’]. Vakterna avväpnades och deras vapen gavs till männen som följde efter kvinnorna och hejade på dem. Ett annat ögonvittne, en kassör på Hôtel de Ville, beskrev hur ett stort antal kvinnor med män bland sig, vid ungefär halv tio-tiden rusade upp för trapporna och bröt sig in i samtliga kontor i byggnaden. Ett vittne sade att de bar käppar och pikar, medan en annan insisterade på att de var beväpnade med yxor, kofötter, påkar och musköter. En kassörska som var dumdristig nog att protestera mot inkräktarna, fick höra ’qu’ils étaient les maîtres et les maîtresses de l’Hôtel de Ville’. I sin jakt på vapen och krut rev demonstranterna sönder dokument och kontoböcker, och en bunt med hundra 1000 livres-sedlar från Caisse des Comptes försvann från ett skåp. Men deras mål var varken pengar eller byten: stadens skattmästare berättade för polisen senare att strax över 3,5 miljoner i kontanter och sedlar lämnades orörda; och de försvunna sedlarna återlämnades orörda några veckor senare. Efter att ha ringt i klockan från tornet drog sig demonstranterna tillbaka vid elvatiden till Place de Grève utanför.

Det var i detta skede som Maillard och hans volontaires (frivilliga) anlände till platsen. Enligt hans redogörelse hotade kvinnorna Bailly och Lafayette till livet. Vare sig det var för att undvika en sådan katastrof eller endast för att främja de politiska målen hos ’patrioterna’, lät sig Maillard övertalas till att leda dem under den nitton kilometer långa marschen till Versailles för att göra en begäran till kungen och församlingen om att tillhandahålla bröd till Paris. När de under tidig eftermiddag gav sig av, förde de bort kanonen från Châtelet och [skrev Hardy] tvingade kvinnor av alla slag och skick – ’même des femmes à chapeau’ – att gå med dem.” (George Rudé, The Crowd in the French Revolution, s. 74-75)

Detta är ett utmärkt exempel på hur arbetarkvinnorna i Paris förstod kampen. Frustrerade och otåliga med sina mäns passivitet kastade de sig in i kampen med en fantastisk energi som sopade undan allt som stod i dess väg. Men inte vid något tillfälle såg de kampen som en kamp mellan kvinnor och män, utan som en kamp för hela den fattiga och exploaterade klassen mot de rika förtryckarna. De började med ekonomiska krav (”bröd”), och demonstrerade till stadshuset, och – som vi redan har sett – dök under vägens gång ett nytt krav upp nästan av sig självt: kravet på vapen. Målet var att få männen att skämmas tillräckligt för att gå till handling – och med detta lyckades kvinnorna i Paris alldeles utmärkt, och räddade revolutionen.

Massorna intåg på den politiska scenen är det viktigaste och mest grundläggande inslaget i varje revolution. Detta gäller särskilt kvinnorna. Under den franska revolutionen nöjde sig inte kvinnorna på något sätt med att lämna politiken till männen. I Paris bildades den pro-jakobinska Citoyennes Républicaines Révolutionaires (Revolutionära republikanska kvinnliga medborgare), som bar en uniform med rödvitrandiga pantalonger och röda frihetshättor och bar vapen på sina demonstrationer. De krävde att kvinnor skulle få rösta och ha rätt att inneha republikens högsta civila och militära tjänster – det vill säga kvinnors rätt till fullständig politisk jämlikhet med män, och rätten att strida och dö för revolutionens sak.

Men revolutionen själv kännetecknades av en ständig kamp mellan partier och tendenser. Dessa partistridigheter återspeglade i grund och botten kampen mellan olika klasser. Girondisternas fraktion representerade den del av borgerligheten som fruktade massorna och strävade efter att få fram ett avtal med kungen. Dessa klassmotsättningar – som antog en särskilt bitter form under den franska revolutionen – påverkade också kvinnofrågan på ett grundläggande sätt.

Girondisternas kvinnliga aktivister – varav vissa faktiskt hade ganska avancerade åsikter i fråga om kvinnors formella rättigheter – ställde frågan på ett annat sätt än de kvinnliga sansculotterna – som sarkastiskt benämndes tricoteuses (stickarna) av fientliga historiker på grund av deras vana att sitta och sticka medan aristokraternas avhuggna huvuden föll ned i korgen. Kvinnorna inom de fattiga klasserna i Paris drevs utan tvekan av en stark revolutionär anda, klassmedvetenhet och ett innerligt hat mot de rika. Girondistkvinnorna, som kom från den priviligierade medelklassen och borgerliga familjer, hade inte samma omedelbara intressen som de kvinnor som kom från Paris fattiga distrikt.

Girondisterna fick igenom en lag om skilsmässa, vilket utan tvekan var ett framsteg för kvinnor. Men de girondistiska kvinnorna lade stor vikt vid kvinnors rätt till egendom. På den franska revolutionens tid var ett sådant krav knappast någon viktig fråga för de flesta kvinnor, av den enkla anledningen att varken de eller deras män ägde någon egendom. Sansculotte-kvinnorna, som hade spelat en sådan framträdande roll i revolutionen, motsatte sig den ”heliga äganderätten” eftersom de förstod revolutionen från sitt eget klassperspektiv.

De var fientligt inställda till den välbärgade borgerligheten, även när de bar de röda revolutionshättorna, och strävade instinktivt efter en republik där alla män och kvinnor skulle vara verkligt jämlika – inte bara lika inför lagen – med andra ord strävade de efter ett klasslöst samhälle, en värld utan rika och fattiga. Nu vet vi att det var ett omöjligt mål vid den tidpunkten. Produktivkrafterna, som utgör den materiella förutsättningen för socialism, hade ännu inte utvecklats till en nivå där detta skulle vara möjligt. Den franska revolutionen hade av nödvändighet en borgerlig klasskaraktär. Men detta var inte på något sätt tydligt för de massor som så entusiastiskt slöt upp bakom revolutionen, och som befäste sin seger med sitt eget blod. De kämpade inte för att ge makten till borgerligheten – oavsett om de var män eller kvinnor, utan för att försäkra rättvisa för sin egen klass.

Uppmaningar om att förena alla kvinnor oavsett samhällsklass, fick inget gehör alls inom arbetarklasskvinnornas massor, som kämpade sida vid sida med sina män för ett mer rättvist samhälle.

Klassuppdelning bland suffragetterna

De tidiga åren när Labourpartiet växte fram i Storbritannien var en tid av intensiv jäsning inom arbetarklassen och också bland kvinnor. Den nya fackföreningsrörelsen föddes i slutet av 1800-talet i en rad stridbara strejker, som väckte de oorganiserade arbetarna – delar av klassen som aldrig tidigare hade varit engagerade. Vissa av dem drog in arbetarklasskvinnor, exempelvis den berömda strejken bland de kvinnliga arbetarna på en tändsticksfabrik. Marx dotter Eleanor spelade en väldigt aktiv roll i denna och andra strejker vid den tidpunkten.

Bland medelklasskvinnor växte stödet för rösträtt (suffrage på engelska). Dock var suffragetterna, som kom från medelklassen, enbart intresserade av formell jämlikhet – och skulle ha varit helt nöjda med att bara få igenom rösträtt för kvinnor som ägde egendom – alltså för kvinnor ur deras egen klass. Låt oss komma ihåg att det var många män som inte heller kunde rösta vid den tiden. Händelserna skulle emellertid snart visa den borgerliga feminismens reaktionära karaktär. Den visade sig fientlig till arbetarklassens sak – oavsett om det handlade om dess män eller dess kvinnor.

I en artikel om Sylvia Pankhurst påpekar Jen Pickard mycket riktigt att:

”Pankhurstfamiljens namn är synonymt med kampen för kvinnlig rösträtt, men det som skiljde Sylvia Pankhursts inställning från hennes mamma Emmelines och hennes systers Christabels var klassfrågor. Detta gjorde, på 1920-talet, efter nästan tjugo år av kamp, att Emmeline ställde upp som kandidat till parlamentet för Torypartiet medan Sylvia blev en av grundarna till det brittiska kommunistpartiet.”

Women’s Social and Political Union (WSPU) bildades år 1903 som en följd av Labourpartiets tvekan i frågan om kvinnlig rösträtt, och var den ledande stridbara organisationen i kampen för kvinnlig rösträtt. WSPU växte snabbt och 1907 hade den 3000 avdelningar, och organiserade lärare, butiksbiträden, kontorister, sömmerskor och textilarbetare. Deras tidning Votes to Women sålde 40 000 exemplar i veckan. De kunde fylla det stora konserthuset Royal Albert Hall och organiserade en demonstration där 250 000 personer deltog i Hyde Park. Dess medlemskap och politiska inriktning kontrollerades hårt av Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia. Sylvia Pankhurst bröt senare med organisationen.

År 1911, samtidigt som den liberala Asquith-regeringen utlovade självstyre för Irland, förde den även fram utsikten om rösträtt för (besuttna) kvinnor. Men liberalerna svek båda sina löften. När suffragetterna tillgrep direkta aktioner för sin sak möttes de av brutal repression: misshandel, gripanden och brutal tortyr i form av tvångsmatning. Denna kampanj organiserades främst av medelklasskvinnor. Men taktiken att slå sönder fönster, som förespråkades av den borgerliga flygeln inom suffragetterna, ledde ingenstans. Den härskande klassen förblev oförsonliga motståndare till den kvinnliga rösträtten.

Den verkliga vägen framåt för rörelsen för kvinnors rättigheter skulle ha varit att etablera kontakt med arbetarrörelsen, som vid den tiden var involverad i en bitter kamp mot kapitalistklassen. Detta var en tid av ökande klasskamp i Storbritannien, då både hamnarbetarna och transportarbetarna gick ut i masstrejk. ”Liberalen” Asquith skickade soldater för att bryta en gruvarbetarstrejk i södra Wales. En del av kvinnorörelsen försökte att göra detta med viss framgång. Sylvia Pankhurst valde att börja agitera och sprida propaganda bland arbetarklasskvinnorna i Londons East End.

I Bermondsey i södra London fick strejkande kvinnor från en matfabrik sällskap av 15 000 andra som arbetade på fabriker och verkstäder i närheten på ett massmöte i Southwark Park. De krävde löneökningar – och kvinnlig rösträtt. Detta var vägen framåt: att använda klasskampsvapnet för att koppla samman kampen för ekonomiska krav med politiska krav, särskilt kravet på kvinnlig rösträtt.

De olika synsätten på klass ledde till en splittring inom suffragettrörelsen – och också inom Pankhurstfamiljen. I januari 1914, några månader innan kriget, uppmanades Sylvia att komma till Paris för ett möte med sin mor Emmeline och syster Christabel. I sin bekväma exil i Paris mådde Christabel utmärkt, medan Sylvia var sliten efter att ha suttit i fängelse och hungerstrejkat. I skarp kontrast till den klasståndpunkt som Sylvia Pankhurst förespråkade, betonade hennes syster Christabel att WSPU skulle vara oberoende från alla partier som inkluderade män. Christabel krävde att East London Federation skulle uteslutas ur WSPU. Det vill säga, hon krävde att arbetarklasskvinnorna skulle utvisas ur suffragettrörelsen.

Denna medelklassnobb hävdade att East London Federation hade en demokratisk struktur och förlitade sig för mycket på arbetarklasskvinnor. Det verkar som att deras mor försökte kompromissa, men Christabel var orubblig och krävde en ”fullständig brytning”. Således tvingades East London Federation att i januari 1914 bryta sig loss från WSPU och bilda en separat organisation – East London Federation of Suffragettes (ELFS). Detta visar tydligt vilken inställning medelklassfeminismen har till arbetarklassen. Jen Pickard förklarar: ”Splittringen i WSPU var en återspegling av en allmän polarisering i det brittiska samhället. Mellan 1911 och 1914 var varje viktig del av arbetarklassen (hamnarbetare, transportarbetare, järnvägsarbetare, ingenjörer) involverade i strejker. Även bland WSPU:s medlemmar, som fängslades och tvångsmatades, var det kvinnorna ur arbetarklassen som fick de värsta förhållandena och behandlades sämst.”

Även här var klassfrågan grundläggande. Splittringen inom suffragettrörelsen visar de borgerliga feministernas verkliga inställning till arbetarklassens kvinnor, socialism, och arbetarrörelsen. Här kan vi se vad uppfattningen om ”män mot kvinnor” kan leda till. Bara några månader efter splittringen, år 1914, satte det första världskriget stopp för klasskampens utveckling i Storbritannien. ”Suffragettrebellerna” Emmeline och Christabel förvandlades snart till de mest rabiata socialchauvinister. Namnet på WSPU:s tidning ändrades från Votes to Women till Britannia. Dess nya motto var ”Kung, fosterland, frihet”.

Detta var ett fullständigt och skamligt svek av kvinnosaken. Det visar den borgerliga feminismens verkliga klasskaraktär, och den avgrund som skiljer den från arbetarklassen och socialismen. Trots sina radikala fraser och demagogi var de ändå i sista hand beredda att gå samman med männen inom sin egen klass – härskarklassen – mot proletariatets män och kvinnor: de som fick slåss, dö och lida medan de satt och viftade med flaggan från sina bekväma och trygga medel- och överklasshem. Historien upprepar sig alltid i detta hänseende.

Sylvia Pankhurst hedras av att hon motsatte sig kriget – dock från en förvirrad pacifistisk utgångspunkt – och drev en kampanj på fabrikerna för att få lika lön för de kvinnor som kommenderats in i vapen- och teknikindustrin för att ersätta männen som tagits ut till fronten. Hon publicerade ett dokument som hette Workers’ Dreadnaught (ung. Arbetarnas slagskepp) och anslöt sig senare till Kommunistpartiet, där hon antog ultravänsteristiska åsikter. Hennes förståelse av marxismen var väldigt begränsad, men hon gjorde i alla fall ett försök att utveckla en klasståndpunkt. År 1918 fick brittiska kvinnor rösträtt om de var äldre än trettio år. Detta var inte ett resultat av suffragetternas taktik, utan en bieffekt av den ryska revolutionen och den revolutionära oro som följde det första världskriget, vilket skakade den brittiska härskarklassen och tvingade dem till att göra eftergifter. Återigen visar sig reformer endast vara en bieffekt av revolution.

Kvinnorna under den ryska revolutionen

Internationella kvinnodagen i Petrograd 1917.Arbetarkvinnornas roll blev återigen tydlig i Ryssland i februari 1917. Tsaren störtades av en revolution som började på Internationella kvinnodagen, när Petrograds arbetarkvinnor bestämde sig för att strejka och demonstrera, trots de lokala bolsjevikernas avrådan, vilka fruktade att det skulle ske en massaker. De drogs ut i kamp av sin proletära klasskänsla, sopade alla invändningar åt sidan och inledde revolutionen. Kvinnor som Alexandra Kollontaj spelade en framträdande roll i den bolsjevikiska revolutionen.

Oktoberrevolutionen gav kvinnor rättigheter som de aldrig hade haft – långt mer omfattande rättigheter än i något annat land i världen.

Bolsjevikerna stod för kvinnans frigörelse och en omvandling av familjen. Det urgamla patriarkala systemet hade funnits i byarna sedan urminnes tider, och träldom och förtryck var det enda liv som bondkvinnor kände till. Före revolutionen var det lagligt för en man att slå sin fru. Bolsjevikerna gav kvinnor samma rättsliga status som männen hade genom lagen om giftermål, familj och förmyndarskap som stiftades i oktober 1918. Barn som föddes utanför äktenskapet fick samma rättigheter som de som föddes i familjer där föräldrarna var gifta.

Det blev möjligt att begära skilsmässa när man ville och abort legaliserades. Principen ”lika lön för lika arbete” lagfästes. Bolsjevikiska kvinnogrupper spred nyheten om revolutionen bland kvinnor, inrättade undervisning för politisk skolning och läs- och skrivkunnighet för arbetar- och bondkvinnor, och bekämpade prostitution.

Under det blodiga inbördeskrig som följde på oktoberrevolutionen anmälde sig ett stort antal kvinnor som frivilliga till den Röda Armén, även fast det inte fanns något krav på dem att göra det. Uppskattningsvis hade mellan 50 000 och 70 000 kvinnor gått med i Röda Armén år 1920. Bara det visar hur stort stöd bolsjevikerna hade fått bland kvinnor.

Lenin fäste stor vikt vid kvinnans frigörelse, och betonade behovet att befria kvinnor från hushållsarbete så att de kunde delta fullt ut i driften av samhället. Men bolsjevikernas förmåga att lösa livets materiella problem begränsades enormt av den extremt låga nivån på produktivkrafternas utveckling. Som Marx förutspådde: ”I alla samhällen där nöden är allmän kommer hela den gamla smörjan att dyka upp på nytt.”

En verklig kvinnofrigörelse kan bara uppnås när arbetarklassen världen över frigör sig själv. Socialismen kommer att möjliggöra den mänskliga personlighetens fria utveckling, och upprättandet av verkligt mänskliga förhållanden mellan män och kvinnor, fria från brutal extern press, vare sig den är social, ekonomisk eller religiös. Men ett sådant samhälle förutsätter en nivå av ekonomisk och kulturell utveckling som är på en högre nivå än de mest utvecklade kapitalistiska länderna.

På grund av den utbredda underutvecklingen fanns det inga sådana förutsättningar i Ryssland 1917. Trots de enorma framsteg som revolutionen möjliggjorde, försämrades därför kvinnornas position i Ryssland återigen, först under stalinismen, och sedan i ännu högre grad av kapitalismens återinförande. Kvinnornas situation i Ryssland och Östeuropa är nu värre än någonsin. Detta borde inte förvåna någon. På en kapitalistisk grundval kan inga framsteg göras i Ryssland eller någon annanstans.

Vi kommer att få se många fler situationer som liknar Ryssland 1917 i framtiden. Kvinnor kommer att spela en viktig roll i kapitalismens störtande och socialismens uppbyggande. Men återigen är det framför allt en fråga om arbetarklassens kvinnor, som kämpar för sin egen frigörelse – och för frigörelsen av hela arbetarklassen. Arbetarkvinnor och -män utvecklar klassmedvetande och självförtroende genom att delta i klasskampen. Genom att kämpa för att förändra samhället kommer män och kvinnor också att förändra sig själva. Vi kan se hur arbetarna under varje strejk reser sig till nya höjder, kastar av sig den gamla underdåniga mentaliteten och visar en bestämdhet och kreativitet som de aldrig visste att de hade inom sig. Detta stämmer i långt högre grad under en revolution!

Detta är det enda sättet att åstadkomma verklig befrielse – inte bara för kvinnor, utan för alla kvinnor och män. I själva verket är det ena inte möjligt utan det andra. Vi strävar inte bara efter befrielsen av den ena eller andra gruppen, utan av hela mänskligheten. Detta innebär inte alls att kvinnor måste åsidosätta kampen för omedelbara förbättringar. Vi måste kämpa för varje åtgärd, oavsett hur liten den är, som bidrar till att förbättra kvinnors position i samhället, och bekämpa fördomar och diskriminering av alla slag. Arbetarrörelsen måste ställa sig i första ledet i denna kamp.

Kvinnornas frigörelse och socialismen

De borgerliga revolutionerna i det förflutna förkunnade ”människans rättigheter”, men uppnådde i praktiken aldrig jämlikhet för kvinnor. Faktum är att kvinnors framsteg under kapitalismen till en del har varit en bieffekt av klasskampen och till en annan följden av kvinnornas förändrade roll inom produktionen. Vissa politiska rättigheter har vunnits i de utvecklade kapitalistiska länderna (en minoritet av världen), men en verklig frigörelse har inte uppnåtts och kan aldrig uppnås på kapitalismens grundval.

Så tidigt som 1848 lyfte Marx och Engels kravet om den borgerliga familjens avskaffande. Men de insåg att familjen inte kunde avskaffas på en gång. Detta krav kan inte uppnås om det inte finns en materiell grundval för det. Det kan bara uppnås genom kapitalismens störtande och upprättandet av ett nytt samhälle på grundval av en harmonisk och demokratisk plan för produktionen, där hela samhället deltar i de gemensamma administrativa uppgifterna.

När produktivkrafterna befrias från kapitalismens och nationalstatens tvångströja, kommer det att bli möjligt att nå oanade nivåer av ekonomisk välfärd. Den gamla mentaliteten som bygger på rädsla, vinstbegär, avund och girighet kommer att försvinna i samma utsträckning som de materiella förutsättningarna som gav upphov till den avskaffas.

Vägen kommer att ligga öppen för en radikal omvandling av våra levnadsförhållanden, och därigenom en omvandling av relationerna mellan män och kvinnor, och hela vårt sätt att tänka och handla. Utan ett sådant jättesteg kommer allt prat om att förändra människors karaktär och psykologi bara att vara tomt prat och bedrägeri. Det samhälleliga varat bestämmer medvetandet.

Klassamhällets barbari, med dess inriktning på själviskhet, egoism och likgiltighet inför mänskligt lidande, är en kvarleva från slaveriet. Arbetarklassen själv är inte immun mot pressen från det borgerliga samhället, dess så kallade moral, hyckleri och allmänna ruttenhet. Reaktionära åsikter om kvinnor kan även hittas i arbetarrörelsens led och är ett gift som måste bekämpas med näbbar och klor.

Vi står för ett nytt samhälle baserat på fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor. Även om det aldrig kommer att vara möjligt att skapa detta nya samhälle under förhållanden av kapitalistiskt barbari, måste vi åtminstone sträva efter en verkligt proletär moral och sträva efter att rensa rörelsen på reaktionära attityder som står i vägen för enhet mellan arbetarklassens män och kvinnor.

Å ena sidan är det nödvändigt att förstå att varje förbättring under kapitalismen kommer att ha en ofullständig, förvrängd och instabil karaktär, och ständigt hotas av systemets kris och tillståndet av allmän försämring och det sociala, moraliska och kulturella förfallet. Å andra sidan är det nödvändigt att koppla samman kampen mot kvinnoförtrycket med arbetarklassens kamp mot kapitalismen. Det är den enda väg som kan leda till seger.

Alla psykologiska trauman från det gamla samhället med dess själviska beräkningar, girighet och egenkärlek kommer inte att försvinna över en natt – inte ens när kapitalismen väl har störtats. Det är oundvikligt att det kommer att ta en del tid innan all gammal smörja slutligen försvinner. Men redan från början kommer relationerna mellan män och kvinnor att börja förbättras. Den fruktansvärda ekonomiska press som fördärvar liv och förvränger alla mänskliga relationer kommer att avskaffas nästan omedelbart med införandet av ordentliga jobb, bostäder och utbildning åt alla.

En demokratisk socialistisk produktionsplan kommer att skapa förutsättningar för att alla ska kunna delta i samhällets styre. Detta kommer, bland annat, att upphäva den gamla inåtvända familjen och den atomiserade individen, och skapa förutsättningarna för framväxten av en helt annan psykologi, som är förankrad i de nya, fria och mänskliga relationerna.

Klassamhällets avskaffande – och till slut den slavmentalitet som flödar ur klassamhällets smuts – kommer att leda till skapandet av en ny man och en ny kvinna: fria människor som är i stånd att leva tillsammans i harmoni, som verkligt befriade personer, fria från den gamla slavpsykologi som handlar om att äga. När man frigjort män och kvinnor från den förödmjukande jakten på materiella ting, som förvrider och fördärvar människors liv, kommer det för första gången att vara möjligt för människor att relatera till varandra som människor. Fria från alla externa tvång, egoistiska beräkningar eller förödmjukande beroenden, kommer förhållandet mellan män och kvinnor kunna utvecklas fritt och blomstra på grundval av en verklig jämställdhet.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.