Lenin om nationsfrågan

av Rob Sewell (Översättning: Victor Madsen och Stefan Kangas)
Lenin gjorde ett viktigt bidrag till nationsfrågan.

Lenin ledde inte bara den första framgångsrika socialistiska revolutionen, utan gjorde också ett enormt bidrag till den marxistiska teorin. Denna artikel handlar om det viktiga bidrag han gjorde i nationsfrågan, och hur en korrekt ståndpunkt i denna fråga garanterade bolsjevikpartiets framgång i oktober 1917.

Förekomsten av nationer, nationalstater och ett nationellt medvetande, är ett utmärkande drag för den kapitalistiska epoken. Innan kapitalismens tillkomst fanns det inget verkligt nationellt medvetande i modern mening. Det feodala samhället dominerades av partikularism, där folk identifierade sig som medlemmar av byar, städer, orter, regioner och furstendömen. Det krävdes kapitalismens utveckling, en ekonomisk revolution, för att få till stånd en inre marknad och assimilering av folk i nationer. Att samla produktivkrafterna under en nationalstat var en progressiv uppgift, som historien ålagt bourgeoisin. På denna materiella grund, särskilt under perioden från 1789 och framåt i Europa, den borgerliga nationella demokratiska revolutionens epok, ser vi framväxten av nationer och det nationella medvetandet. Lenin konstaterar:

”Den ekonomiska grundvalen för dessa rörelser är att det för varuproduktionens fullständiga seger fordras, att bourgeoisin erövrar den inre marknaden och att territorier med en enspråkig befolkning sammansluts till stater … Varje nationell rörelse har därför en tendens att bilda nationalstater, vilka bäst tillfredsställer dessa den moderna kapitalismens krav.” (Lenin, Om nationernas rätt till självbestämmande)

Därför är en nation en historiskt utvecklad enhet, som uppstod under förhållanden av krig, invasion, omvälvande upplösningar av gamla gränser och uppkomsten av nya. I den allmänna meningen, från ett marxistiskt perspektiv, uppstår nationalstaten från en utvecklad, stabil gemenskap bestående av språk, territorium, ekonomi och kultur. Det finns dock undantag från regeln, med tanke på lagen om ojämn och kombinerad utveckling, där nationalstater består av olika nationaliteter (som i Storbritannien) och olika språk (som i Belgien). Nationer kan skapas där det inte fanns någon innan. De senaste hundra åren har kantats av många sådana exempel, framför allt på Balkan och i Mellanöstern.

På grundval av kapitalismen och dess jakt på marknader, makt och maktsfärer, dominerar starkare makter de svagare. Under imperialismens epok, får denna tendens till nationellt förtryck en extrem form, i kombination med ett förtryck av nationella minoriteter inom stater. Som Lenin förklarade i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium: ”Kapitalismen har vuxit över i ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal ’framskridna’ länder.”

En kolossal broms

Kapitalismen har inte löst nationsfrågan, utan har i sitt förfall tvärtom förvärrat problemen världen över. De produktivkrafter som skapats av kapitalismen har nu sprungit förbi de nationella marknaderna. Tillsammans med privategendomen har nationalstaten blivit ett enormt hinder för samhällets fortsatta utveckling. Som en följd av detta har nationalismen höjt sitt huvud under den nuvarande epoken, med explosiva efterverkningar, från Europa till Balkan och från den indiska subkontinenten till Mellanöstern. Den koloniala revolutionen förde fram den nationella frigörelsen i förgrunden, och fick miljoner att resa sig – från den afrikanska kontinenten till den asiatiska kontinenten.

Att nationsfrågan dykt upp på nytt återspeglar kapitalismens djupa återvändsgränd på världsskala, och att arbetarorganisationernas ledare inte har erbjudit någon lösning. Nationsfrågan kan inte längre lösas på kapitalistisk grundval.

I Marx fotspår, behandlade Lenin nationsfrågan som ett sätt att beväpna den revolutionära socialdemokratin i Ryssland, och förena de förtryckta nationaliteterna under arbetarklassens fana. Som svar på det nationella förtrycket, förespråkade de ryska marxisterna (i det ryska socialdemokratiska partiets berömda artikel 9) nationernas rätt till självbestämmande – det vill säga, rätten att helt avskilja sig som stat. Detta var särskilt relevant i Tsarryssland, vars imperium var ett ”nationernas fängelse”. Imperiets sammansättning var sådan att storryssarna, den styrande nationaliteten, bara utgjorde 48 procent av befolkningen. De under ryskt herravälde (polacker, litauer, ester, finnar, letter, ukrainare och så vidare) berövades sina rättigheter, och blev systematiskt förtryckta av tsarismen. Det var detta som gav nationsfrågan i Ryssland en sådan sprängkraft.

För att vinna de förtryckta nationaliteternas stöd, tog Lenin ställning mot att med tvång införliva en nationalitet inom en större stats gränser. Bolsjevikerna sjöng dock inte några okritiska lovsånger till separatismen, utan tvärtom. Men innebörden var att de tvingades kämpa oförsonligt mot varje form av nationellt förtryck. ”Att beskylla anhängarna av rätten till självbestämmande, det vill säga rätten till avskiljande, för att uppmuntra till separatism är samma dumhet och samma hyckleri som att beskylla anhängarna av rätten till skilsmässa för att uppmuntra familjebandens upplösning”, konstaterade Lenin. (Om nationernas självbestämmanderätt)

Kravet på rätten till självbestämmande kom dock att ge upphov till en het diskussion inom det ryska partiet, med opposition från Rosa Luxemburg, Bucharin, Pjatakov och andra. Kärnan i deras opposition var att självbestämmande var utopiskt under kapitalismen, medan det under socialismen var reaktionärt. Men detta argument är helt felaktigt, eftersom det ignorerar den socialistiska revolutionens epok och dess uppgifter. Givetvis är det omöjligt att ha stabila och oberoende mindre stater under imperialistisk dominans. Likaså kommer under socialismen, med statens gradvisa bortdöende, frågan om nationella gränser att försvinna. Men fram till dess, måste styrkorna skolas och mobiliseras för att störta kapitalismen, och en korrekt dialektisk inställning till nationsfrågan kommer att underlätta denna uppgift.

Arbetarklassens enhet

Lenin sopar bort kapitalisterna.Framför allt var parollen om rätten till självbestämmande ett kraftfullt vapen för att underminera den borgerliga nationalismen och vinna förtroende hos arbetarna i den förtryckta nationen. Möjligheten till avskiljande underlättade ett fritt enande av folk. För att övertyga de mindre politiskt medvetna arbetarna, som hade nationalistiska fördomar, var det nödvändigt att betona att arbetarklassen inte hade något intresse av att hålla nere nationella minoriteter. Samtidigt måste vi argumentera för arbetarklassens enande under en fana, och vara oförsonliga fiender till både den giftiga känsla av nationell stolthet som kan finnas i en mindre nation, liksom till varje större nations giftiga chauvinism.

”Sekteristen ignorerar helt enkelt att den nationella kampen,” skriver Trotskij, ”en av klasskampens mest invecklade och komplexa, men också viktigaste former, inte kan uppskjutas bara med enkla hänvisningar till den framtida världsrevolutionen.”

Naturligtvis kan kravet på nationers rätt till självbestämmande inte användas bara lite hur som helst, utan det måste utgå från fakta och inte från några på förhand fastslagna mallar. Det kan bara tillämpas på nationaliteter och inte rätt och slätt på grupper, religiösa kaster eller andra liknande minoriteter.

Framför allt såg Lenin rätten till självbestämmande som underordnad arbetarklassens intressen. ”Bourgeoisin skjuter alltid sina nationella krav i förgrunden. Den ställer dem ovillkorligt. För proletariatet är de underordnade klasskampens intressen.” (Ibid, s. 9) Och igen: ”[Proletariatet] erkänner likaberättigandet och den lika rätten till en nationalstat, men högre än allt annat skattar och ställer det förbundet mellan proletärerna inom alla nationer, och det värderar varje nationellt krav och varje nationellt avskiljande utifrån arbetarnas klasskamp.” När allt kommer omkring är rätten till nationellt självbestämmande ett borgerligt-demokratiskt krav, inte ett socialistiskt.

Lenin förklarade också vid upprepade tillfällen att det marxistiska programmet i nationsfrågan främst är negativt: mot nationellt förtryck, mot förtryck av nationella kulturer, etc.

I dag tar diverse sekterister, när de ställs inför olika nationella problem, hela tiden ställning för självbestämmande, utan hänsyn till den konkreta situationen eller konsekvenserna. De ser självbestämmande som en patentlösning, universellt tillämpbar under alla omständigheter. Sådana ”leninister”, som bara ger en läpparnas bekännelse till Lenin och inte har någon aning om hans metod, ställer alltid till det för sig. Det är därför det är nödvändigt att utveckla den marxistiska teorin och tillämpa den på konkreta villkor, och inte bara som papegojor upprepa några av Lenins eller Trotskijs fraser.

När det kom till Jugoslavien, var de entusiastiska förespråkare av landets upplösning, vilket beredde vägen för reaktionära krig och den mardröm som följde. De bekymrade sig inte för de blodiga följderna eller ”klasskampens intressen”. Deras kapitulation inför den småborgerliga nationalismen gjorde dem till påhejare för etnisk rensning och chauvinistisk galenskap. Istället för ”självständighet” för Kroatien, Slovenien, Kosovo eller Bosnien och en balkanisering av regionen, var den enda vägen framåt för folken på Balkan en socialistisk federation. Det fanns inte den minsta gnutta progressivt innehåll i upplösningen av det forna Jugoslavien. Återigen blev de små folkens öde cyniskt utnyttjat av de imperialistiska makterna för deras egna syften.

Detta visar den grundläggande skillnaden mellan leninism och småborgerlig nationalism. Lenin förespråkade rätten till självbestämmande uteslutande från klasskampens synvinkel, för att kunna ena arbetarklassen.

Till och med den gamla socialdemokratin lade före kriget på Balkan 1912–13 fram parollen om en demokratisk Balkanfederation som en lösning på det kaos som skapats av de olika nationella småstaterna. Själva ordet ”balkanisering” kom att betyda ett lapptäcke av käbblande stater.

I dag kan detta förbund inte förverkligas på kapitalistisk grundval, och därför kräver vi en socialistisk federation på Balkan som en lösning på problemen för halvöns folk. En sådan federation skulle precis som det före detta Jugoslavien bestå av autonoma republiker inom en gemensam gräns. Detta skulle få bukt med regionens ”balkanisering”. De som förespråkar en ”konfederation” på Balkan (oavsett om den är socialistisk eller inte) förstärker tvärtom bara den reaktionära ”balkaniseringen” genom att förespråka en sådan lös allians av separata oberoende stater på Balkan som en konfederation skulle innebära. I de dispyter som uppkom i denna fråga före första världskriget, var internationalisterna bestämda motståndare till en sådan konfederation och förespråkade i stället en federation på Balkan, som senare delvis förverkligades under Tito när den jugoslaviska federationen bildades.

I Mellanöstern kommer det inte att finnas någon lösning på den ”palestinska frågan” på kapitalistisk grundval. Även om marxisterna motsatte sig delningen av Palestina 1948 och fördrivningen av palestinierna, existerar i dag Israel med ett folk som lever där. Frågan är nu hur man kan garantera ett hemland för palestinierna och sätta stopp för det nationella förtrycket.

Revolutionärt program

Den israeliska statens nationella förtryck av de palestinska massorna har lett till en önskan om ett eget hemland för palestinierna. Hur kan denna önskan bli verklighet? PLO:s politik och metoder, med individuell terrorism och fjäskande inför de reaktionära arabregimerna har under en period av flera decennier visat sig vara fullständigt bankrutt. Endast ett revolutionärt program kan appellera till de israeliska arbetarna och de arabiska massorna. Endast en socialistisk revolution i Israel och på samma sätt i alla de omgivande arabstaterna kan få till stånd en socialistisk federal stat Israel/Palestina, med dess huvudstad i Jerusalem, kopplad till en socialistisk federation i Mellanöstern.

Sanningen är alltid konkret. Det finns ingen kokbok med recept för varje nationellt problem. I själva verket är det den marxistiska metoden, den dialektiska materialismen och en klassanalys, som gör att vi kan dra korrekta slutsatser, som bolsjevikerna gjorde 1917.

I Lenins skrifter, finns det en skarp skillnad mellan nationsfrågan före och efter 1917. Före oktoberrevolutionen föreställde sig Lenin att nationsfrågan kunde lösas på kapitalistisk grundval. Men på grundval av oktober knöts nationsfrågans avgörande till arbetarklassens öde och störtandet av kapitalismen. Händelserna efter den tiden bekräftar på ett livligt sätt denna prognos.

Den ryska revolutionen gav en enorm kraft till den koloniala revolutionen. Denna rörelse nådde nya höjder efter andra världskriget och den kinesiska revolutionens seger 1944-1949. Lenin hade själv erkänt två steg i den nationella demokratiska revolutionen; den första fasen som varade från 1789 till 1871, där de moderna europeiska staterna skapades, och den andra från 1905 och framåt, som omfattade Östeuropa och Asien. År 1920, vid Kommunistiska Internationalens andra kongress, förklarade Lenin att den enda lösningen på nationsfrågan var genom den proletära revolutionen. Borgarklassen var inte längre i stånd att leda kampen då den var helt uppbunden till imperialismen, och befann sig i kontrarevolutionens läger.

Kommunistisk international

”Kominterns hela politik i den nationella och den koloniala frågan”, konstaterade Lenin, ”måste baseras på ett närmande mellan proletärerna och de arbetande massorna inom alla nationer och länder för gemensam revolutionär kamp för att störta godsägarna och bourgeoisin. Endast ett sådant närmande garanterar nämligen seger över kapitalismen, utan vilken det är omöjligt att avskaffa det nationella förtrycket och ojämlikheten.” (”Utkast till Teser om den nationella och den koloniala frågan”, 5 juni 1920)

Det var på denna kongress som man beslutade att ersätta begreppet ”nationellt-revolutionär” med begreppet ”borgerligt-demokratisk”, för att betona att marxister gav sitt stöd endast åt verkligt revolutionära befrielserörelser. Lenin fortsatte:

”Det är inte nog med att vi i alla kolonier och efterblivna länder måste skapa självständiga kampkadrer och partiorganisationer, genast dra igång propaganda för organisering av bondesovjeter och sträva efter att anpassa dem till de förkapitalistiska förhållandena, utan Kommunistiska internationalen måste också föra fram och teoretiskt motivera tesen att de efterblivna länderna med hjälp av de framskridna ländernas proletariat kan gå över till ett sovjetsystem och genom vissa bestämda utvecklingsstadier även till kommunism utan att behöva genomgå något kapitalistiskt utvecklingsstadium.” (”I rapporten från kommissionen om nationella och koloniala frågor”, 26 juli, 1920)

Detta är ingenting annat än Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Trotskij förklarar här att den koloniala borgarklassen har kommit in för sent på historiens scen. De kunde inte spela samma revolutionära roll i att genomföra den borgerligt demokratiska revolutionen som deras motsvarigheter på 1800- och 1900-talet gjorde. Den koloniala bourgeoisin var uppbunden till godsägarnas intressen och till imperialismen, vilket nu placerade dem på kontrarevolutionens sida. Därför blev det upp till den nya revolutionära klassen, proletariatet, att genomföra dessa ofullbordade uppgifter.

Men när arbetarklassen väl hade kommit till makten skulle de inte stanna vid de borgerliga uppgifterna, där nationsfrågan ingår, utan omedelbart gå vidare till de socialistiska uppgifterna och expropriera godsägarna och kapitalisterna. Revolutionen skulle överskrida nationsgränserna, och inleda världsrevolutionen.

Med andra ord kan nationsfrågan, som är en rest från det förgångna, bara lösas genom arbetarklassens maktövertagande. Detta gäller alla nationellt-demokratiska uppgifter överallt där de inte har lösts. Den enda utvägen för folken på den indiska subkontinenten, i Mellanöstern, Latinamerika, Afrika eller Europa är en socialistisk federation i varje region som en del av en världsfederation av socialistiska stater. I fallet Irland, där landet delades mitt itu av den brittiska imperialismen, är det bara arbetarklassens maktövertagande i både nord och syd som kan lösa problemet. På en kapitalistisk grundval finns det ingen lösning.

Kapitalistisk kris

Nationalismen har återigen dykt upp i flera länder där frågan länge ansetts vara begraven. Detta är en följd av kapitalismens allt djupare kris på världsskala. Nationsfrågan är inte begränsad till de tidigare koloniala länderna, utan har nu även påverkat de utvecklade länderna. I grund och botten återspeglar kapitalismens kris den grundläggande motsättningen att nationalstaten och privategendomen blivit en hämsko för produktivkrafternas utveckling. Krisen har gett nytt liv till allt gammalt nationalistiskt gift. Under det kapitalistiska förfallets epok, epoken av imperialistisk kris, har nationsfrågan återigen dykt upp överallt, vilket fått både tragiska och hoppfulla konsekvenser. Det är arbetarklassens uppgift att ta ledning för nationen och erbjuda massorna en väg ut ur denna mardröm. I grund och botten, förklarade Lenin, handlar nationsfrågan om bröd.

Utan en korrekt inställning till nationsfrågan, skulle oktoberrevolutionen inte ha ägt rum. En avgörande del av detta synsätt var, från 1903 och framåt, nödvändigheten att upprätthålla fullständig enhet inom arbetarklassen och dess organisationer, utan några uppdelningar längs nationalitet, religion eller språk. ”Bolsjevismens politik på den nationella arenan hade också en annan sida, som till synes stod i strid med den första, men som i själva verket kompletterade den”, förklarade Trotskij. ”Inom partiets och arbetarorganisationernas ramar insisterade bolsjevismen på en sträng centralism och förde oförsonligt krig mot varje stänk av nationalism, som skulle kunna ställa arbetarna mot varandra, eller splittra dem.

Medan bolsjevismen helt och hållet förvägrade de borgerliga staterna rätten att påtvinga en nationell minoritet obligatoriskt medborgarskap, eller till och med ett statsspråk, gjorde den samtidigt det närmast möjliga förenandet av arbetarna av olika nationaliteter med hjälp av frivillig klassdisciplin till en verkligt okränkbar uppgift. Därför avvisade bolsjevismen den nationellt federala principen i byggandet av partiet. En revolutionär organisation är inte prototypen för den framtida staten, utan bara instrumentet för dess skapande. Ett instrument bör vara anpassat till att utforma produkten; det bör inte innefatta produkten. Således kan en centraliserad organisation garantera framgång för en revolutionär kamp – till och med där uppgiften består i att krossa det centraliserade förtrycket av nationaliteterna.”

Lenins bidrag

Som vi har sett gav Lenin ett unikt, dialektisk och dynamiskt bidrag till nationsfrågan, vilket kommer att komma till stor nytta i arbetarrörelsens teoretiska arsenal. De nationsgränser som skapats av kapitalismen har för länge sedan blivit bojor för samhällets utveckling. Vår uppgift förblir att expropriera monopolen, avskaffa gränserna och förverkliga en fri sammanslutning av alla folk. På detta sätt kommer nationsfrågan slutligen att lösas.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.