Marxismens tre källor och tre beståndsdelar

av V.I. Lenin (1913)
Lenin vid sitt skrivbord (1918).

För att uppmuntra våra läsare till studier i marxismens klassiker publicerar vi då och då marxistiska guldkorn. Detta behöver varken ursäkter eller förklaringar. Lenins klassiska artikel Marxismens tre källor och beståndsdelar är fortfarande, snart hundra år sedan dess tillkomst, troligtvis den bästa översikten över det marxistiska tänkandet som skrivits. Som Lenin förklarar är kärnan i marxismens dess revolutionära budskap.


Marx' lära åsamkar sig i hela den civiliserade världen den bittraste fiendskap och det största hat hos hela den borgerliga (den officiella såväl som den liberala) vetenskapen, vilken betraktar marxismen som ett slags "skadlig sekt". Någonting annat kan man heller inte vänta, ty någon "opartisk" social vetenskap kan inte finnas i ett samhälle, som är uppbyggt på klasskampen. Hela den officiella och liberala vetenskapen försvarar på ett eller annat sätt löneslaveriet, medan marxismen förklarat ett skoningslöst krig mot detta slaveri. Att i ett löneslaveriets samhälle vänta sig en opartisk vetenskap, vore en lika dåraktig naivitet som att vänta opartiskhet från fabrikanterna i frågan, huruvida man inte borde höja arbetarnas lön genom att sänka kapitalets profit.

Men inte nog med det. Filosofins historia och den sociala vetenskapens historia visar med full klarhet, att marxismen inte innehåller någonting, som kan liknas vid "sekterism" i betydelsen av någon slags isolerad och förbenad lära, som uppstått vid sidan av världscivilisationens stora utvecklingsväg. Tvärtom består Marx' hela genialitet just däri, att han gett svar på de frågor, vilka redan ställts av mänsklighetens mest framskridna tänkare. Hans lära uppstod som en direkt och omedelbar fortsättning av filosofins, den politiska ekonomins och socialismens främsta representanters lära.

Marx' lära är allsmäktig, därför att den är sann. Den är helgjuten och harmonisk och ger människorna en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket. Den är den rättmätiga arvtagaren till det bästa, som mänskligheten under det 19:e århundradet skapat i den tyska filosofins, den engelska politiska ekonomins och den franska socialismens gestalt.

Vid dessa marxismens tre källor och samtidigt dess beståndsdelar skall vi i korthet dröja.

 

I

Marxismens filosofi är materialismen. Under loppet av Europas hela nyare historia och särskilt vid slutet av 1700-talet i Frankrike, där den avgörande drabbningen mot allt slags medeltida bråte, mot livegenskapen inom institutionerna och i idéerna utspelades, framträdde materialismen såsom den enda följdriktiga filosofin, som står i överensstämmelse med alla naturvetenskapens läror och är fientlig mot vidskepelse, skenhelighet o.s.v. Demokratins fiender har därför av alla krafter bemödat sig att "vederlägga", undergräva och smutskasta materialismen och försvarat de olika formerna för den filosofiska idealismen, vilken på ett eller annat sätt alltid mynnar ut i försvar eller understödjande av religionen.

Marx och Engels förfäktade på det bestämdaste den filosofiska materialismen och förklarade upprepade gånger det djupt felaktiga i varje avvikelse från denna grundval. Klarast och utförligast är deras åskådning framlagd i Engels' verk "Ludwig Feuerbach" och "Anti-Dühring", vilka – i likhet med "Kommunistiska manifestet" – utgör handböcker för varje klassmedveten arbetare.

Men Marx stannade inte vid 1700-talets materialism, utan utvecklade filosofin vidare. Han berikade den med den klassiska tyska filosofins förvärv, särskilt Hegels system, vilket i sin tur ledde till Feuerbachs materialism. Det viktigaste av dessa förvärv är dialektiken, det vill säga läran om utvecklingen i dess fullständigaste, djupaste och från ensidighet friaste form, läran om det mänskliga vetandets relativitet, vilket ger oss en spegelbild av materien, som befinner sig i evig utveckling. Naturvetenskapens senaste upptäckter – radium, elektroner, elementens förvandling – har på ett glänsande sätt bekräftat Marx' dialektiska materialism, tvärt emot de borgerliga filosofernas läror med deras ständigt "nya" återgång till den gamla och ruttna idealismen.

Genom att fördjupa och utveckla den filosofiska materialismen fulländade Marx den, utsträckte dess kunskap om naturen till kunskapen om det mänskliga samhället. Marx' historiska materialism var en väldig erövring av det vetenskapliga tänkandet. Det kaos och godtycke, som hittills härskat i åsikterna om historia och politik, ersattes nu av en beundransvärt helgjuten och harmonisk vetenskaplig teori, vilken visade hur ur en av det samhälleliga livets former på grund av produktivkrafternas tillväxt utvecklas en annan högre form, t.ex. hur kapitalismen växer fram ur livegenskapen.

Precis så som människans kunskap återspeglar den oberoende av henne existerande naturen, det vill säga den sig utvecklande materien, så återspeglar människans samhälleliga kunskap (d.v.s. de olika filosofiska, religiösa, politiska o.s.v. åsikterna och lärorna) samhällets ekonomiska struktur. De politiska institutionerna utgör en överbyggnad på den ekonomiska grundvalen. Vi ser exempelvis, hur de olika politiska formerna i de nutida europeiska staterna tjänar till att befästa bourgeoisins herravälde över proletariatet. Marx' filosofi är den fulländade filosofiska materialismen, vilken givit mänskligheten, och särskilt arbetarklassen, mäktiga medel till kunskap.

 

II

Sedan Marx upptäckt, att den ekonomiska strukturen är den grundval, på vilken den politiska överbyggnaden reser sig, ägnade han framför allt sin uppmärksamhet åt studiet av denna ekonomiska struktur. Marx' huvudarbete, "Kapitalet", är ägnat utforskandet av det nutida, d.v.s. kapitalistiska, samhällets ekonomiska struktur.

Den klassiska politiska ekonomin utbildades före Marx i England, det mest utvecklade kapitalistiska landet. Adam Smith och David Ricardo, vilka undersökte det ekonomiska systemet, lade grundvalen till arbetsvärdeteorin. Marx fortsatte deras verk. Han skapade en fast grundval för denna teori och utvecklade den konsekvent vidare. Han påvisade, att varje varas värde bestämmes av den mängd samhälleligt nödvändig arbetstid, som kräves för dess framställning.

Där de borgerliga ekonomerna såg ett förhållande mellan ting (utbyte av vara mot vara), där upptäckte Marx ett förhållande mellan människor. Varuutbytet uttrycker förbindelsen mellan de enskilda producenterna medelst marknaden. Pengarna betyder, att denna förbindelse blir allt intimare, i det den förenar de enskilda producenternas hela ekonomiska liv till ett enda oupplösligt helt. Kapitalet betyder en vidare utveckling av denna förbindelse: människans arbetskraft blir en vara. Lönarbetaren säljer sin arbetskraft till den, som äger jorden, fabrikerna och arbetsmedlen. En del av arbetsdagen använder arbetaren till att täcka de nödvändiga utgifterna för sitt och sin familjs underhåll (arbetslönen), men den andra delen av dagen arbetar han för intet, i det han skapar mervärde åt kapitalisten. Detta mervärde är källan till kapitalistklassens profit och källan till dess rikedom.

Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx' ekonomiska teori.

Det kapital, som skapats genom arbetarens arbete, förtrycker arbetaren, det ruinerar småägarna och skapar en armé av arbetslösa. Inom industrin är storproduktionens seger i ögonfallande, men också inom jordbruket ser vi samma företeelse: det stora kapitalistiska jordbrukets överlägsenhet ökas, användandet av maskiner tilltager, bondehushållningen råkar i penningkapitalets snara, det förfaller och ruineras under trycket av sin efterblivna teknik. Inom jordbruket antar småproduktionens förfall andra former, men att det förfaller är ett obestridligt faktum.

Genom att slå sönder småproduktionen leder kapitalet till att arbetets produktivitet ökas och att det skapas en monopolställning för de största kapitalisternas organisationer. Själva produktionen blir allt mera samhällelig – hundratusen och miljoner arbetare sammanföres i en planmässig ekonomisk organism – men en handfull kapitalister tillägnar sig produkten av det gemensamma arbetet. Anarkin i produktionen växer, kriserna, den vilda jakten efter marknader och osäkerheten i befolkningsmassornas existens ökas.

Genom att öka arbetarnas beroende av kapitalet skapar det kapitalistiska systemet det förenade arbetets väldiga makt.

Från varuhushållningens första början, från det enkla bytet, följde Marx kapitalismens utveckling till dess högsta former, till storproduktionen.

Och erfarenheten från alla kapitalistiska länder, de gamla såväl som de nya, visar åskådligt ett med varje år växande antal arbetare riktigheten av denna lära.

Kapitalismen har segrat i hela världen, men denna seger är blott förstadiet till arbetets seger över kapitalet.

 

III

Då livegenskapen störtats och det "fria" kapitalistiska samhället sett dagens ljus, visade det sig genast, att denna frihet betyder ett nytt system av förtryck och utsugning av de arbetande. Olika socialistiska läror började omedelbart uppstå som en återspegling av detta förtryck och som protest emot det. Men den ursprungliga socialismen var en utopisk socialism. Den kritiserade det kapitalistiska samhället, fördömde och förbannade det, drömde om dess förintande, fantiserade om en bättre ordning och försökte övertyga de rika att utsugningen är omoralisk.

Den utopiska socialismen var emellertid inte i stånd att visa någon verklig utväg. Den förmådde varken förklara löneslaveriets väsen under kapitalismen eller upptäcka dess utvecklingslagar eller finna den samhälleliga kraft, som vore i stånd att bli ett nytt samhälles skapare.

Emellertid visade de stormiga revolutioner, som åtföljde feodalismens, livegenskapens undergång överallt i Europa och särskilt i Frankrike, allt påtagligare att det är klassernas kamp som är grundvalen för hela utvecklingen och dess drivkraft.

Ingen enda seger för den politiska friheten över feodalherrarnas klass har vunnits utan ett förtvivlat motstånd. Intet enda kapitalistiskt land har utvecklat sig på en mer eller mindre fri, demokratisk grundval utan en kamp på liv och död mellan det kapitalistiska samhällets olika klasser.

Marx' genialitet består däri, att han före alla andra förstod att av detta draga och konsekvent fullfölja den slutsats, som världshistorien lär oss. Denna slutsats är läran om klasskampen.

Människorna har alltid varit naiva offer för bedrägeri och självbedrägeri i politiken, och det kommer de alltid att vara, så länge de inte lär sig att bakom alla slags moraliska, religiösa, politiska och sociala fraser, förklaringar och löften söka den ena eller andra klassens intressen. Anhängare av reformer och förbättringar kommer alltid att bli lurade av det gamlas försvarare, så länge de inte inser, att varje gammal institution, hur barbarisk och rutten den än må synas, upprätthålles genom den ena eller andra härskande klassens krafter. Men för att bryta dessa klassers motstånd finns det endast ett medel: att inom det oss omgivande samhället självt finna samt upplysa och för kampen organisera sådana krafter, som är i stånd att – och till följd av sitt samhälleliga läge måste – bilda den makt, vilken förmår sopa bort det gamla och frambringa det nya.

Endast Marx' filosofiska materialism har visat proletariatet vägen ut ur det andliga slaveri, i vilket alla förtryckta klasser hittills försmäktat. Endast Marx' ekonomiska teori har förklarat proletariatets faktiska ställning i kapitalismens allmänna system.

I hela världen, från Amerika till Japan och från Sverige till Sydafrika, växer antalet av proletariatets självständiga organisationer. Proletariatet arbetar på sin upplysning och uppfostran genom att det för sin klasskamp, befriar sig från det borgerliga samhällets fördomar, allt mer sammansluter sig och lär sig att tillämpa den riktiga måttstocken på sina framgångar, stålsätter sina krafter och oemotståndligt växer.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.