Masskampen i Algeriet måste fälla kapitalismen

av Oscar Gunnarsson

”Grattis, det här är bara början”, ”Varje dag, en demonstration, vi kommer inte att ge upp”, ”Folket bestämmer”. Så lät det på gatorna i Algeriet när tiotusentals firade president Bouteflikas avgång efter en månads massdemonstrationer och strejker.

Massprotesterna och strejkerna har skakat hela Algeriet och dragit in miljontals – de största demonstrationerna hade 10–15 miljoner deltagare i ett land där befolkningen är 40 miljoner. Protesterna började i slutet av februari när Bouteflika meddelade att han skulle ställa upp för omval för en femte mandatperiod. Detta fick bägaren att rinna över för de algeriska massorna, som sett Bouteflika vinna riggade val gång på gång.

Bouteflika har fört en politik för de rika, samtidigt som köpkraften har fallit för vanligt folk med upp till 60 procent sedan 2014 och minst 24 procent lever i fattigdom. Bland ungdomar har arbetslösheten officiellt nått 30 procent.

Den 2 april lämnade diktatorn Abdelaziz Bouteflika, som styrt landet sedan 1999, över presidentskapet till konstitutionsrådets ordförande Abdelkader Bensalah, som kommer att styra landet fram till att man genomfört ett nytt val, som enligt lagen ska ske inom 90 dagar.

Under de senaste veckorna har demonstranterna utvecklat sina krav, från att kräva Bouteflikas avgång till att nu kräva hela regimens störtande. I städerna Béjaïa och Tizi Ouzou har fackföreningen UGTA i praktiken tagit över styret av samhället. Men UGTA:s ledare har motarbetat initiativ till kamp vid varje tillfälle, vilket gjort att många krävt att en av den styrande klickens marionetter i arbetarrörelsen, UGTA:s generalsekreterare Sidi Said, ska avgå.

Armén har försökt framställa sig som arbetarklassens vänner och representanter för folkviljan. Men faktum är att armén är regimens främsta garant. Att arméns toppar nu sagt att den döende presidenten inte längre är lämplig att styra landet och krävt hans avgång tyder bara på att de ser att makten håller på att glida ifrån honom. Om militären hade gått in och öppet försökt slå ned rörelsen hade armén riskerat att splittras längs klasslinjer, och soldaterna som är arbetare och bönder, kunde ha gått över på demonstranternas sida.

Generalerna är inte nödvändigtvis intresserade av att styra själva i det här läget. De argumenterar för att man måste göra saker den lagliga vägen och använda sig av paragraf 102 i grundlagen, som ger konstitutionsrådet makten om presidenten är allvarligt och kroniskt sjuk. Men syftet med detta är att bromsa rörelsen, få initiativet att glida ur massornas händer och hindra arbetarna från att ta över på samma sätt som i Béjaïa och Tizi Ouzou. Det faktum att Bouteflika lämnade över presidentskapet till Bensalah, en av sina närmsta allierade, gjorde det tydligt för alla arbetare att regimen försöker rädda sig själv. Förutom Bouteflika är alla nyckelpersoner i staten kvar på sina positioner.

Arbetarklassen kan bara lita på sin egen styrka. UGTA:s medlemmar bör omedelbart avsätta Sidi Said och alla byråkrater som inte helhjärtat tänker kämpa för arbetarklassens sak, och kalla till en generalstrejk för att fälla konstitutionsrådets nya styre. Strejkkommittéernas roll måste utökas och sammanlänkas på nationell skala. Man bör organisera råd på varje arbetsplats och i varje bostadsområde, som gemensamt planerar produktion och distribution av varor och försvar av strejker och demonstrationer.

För att lösa folkets problem, måste Algeriets resurser användas för att tillgodose folks behov i stället för att berika de arroganta och korrupta kapitalister och byråkrater som parasiterar på befolkningen. Kapitalisternas tillgångar måste exproprieras och arbetarna måste ta över de viktigaste delarna av ekonomin, däribland gas- och oljesektorerna.

I dag finns inget parti som kan föra fram en revolutionär socialistisk lösning. För att beväpna massorna med ett revolutionärt socialistiskt program måste ett sådant parti byggas, vilket är en brådskande uppgift. Annars riskerar de algeriska massornas kamp att förbruka sin energi och hamna i en återvändsgränd där militären får överhanden. Regimen är för svag för att krossa rörelsen med repression i dag, men liksom tidigare i Egypten kan massorna inte stanna på gatorna för evigt.

Händelser som dessa inspirerar arbetare och förtryckta massor överallt och får konsekvenser över hela världen. Tiotusentals algerier i Frankrike har redan gått ut i sympatidemonstrationer och rörelsen i Algeriet har uttryckt sitt stöd för Gula västarna. Samtidigt pågår en revolution i Sudan. Överallt kämpar arbetarklassen mot imperialismen, fattigdomen och alla andra förtryck som det kapitalistiska systemet för med sig.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.