Massrörelsen i Ecuador tvingar regeringen att backa

av Ylva Vinberg
Foto: Public domain

"Ned med Moreno" och "Folket är inte rädda" ljuder slagorden på Quitos gator. Sedan andra oktober har hundratusentals deltagit i massiva protester i Ecuador mot Lenín Morenos brutala nedskärningspaket. Ställda inför det revolutionära upproret har regeringen slutligen tvingats ge efter.

Nedskärningspaketet på hela 2,2 miljarder amerikanska dollar innehöll bland annat avskaffade subventioner på bränsle (dekret 883) som skulle ha lett till en fördubbling av priset på bensin och olja. Det innehöll även nedskärningar i utbildning, försäm­rade löner och arbetsvillkor för arbetare och tjänstemän i offentlig sektor, planer på massavskedanden inom offentlig sek­tor och försämrade arbetsvillkor för alla arbetare. Detta samtidigt som man skulle minska en rad olika skatter och tullar för att gynna Ecuadors kapitalister.

Lenín Moreno tog över som president 2017 efter Rafael Correa som styrt lan­det från 2007. Under Correa användes det höga oljepriset till att bekosta en rad olika reformer. Men när oljepriset sjönk och arbetslösheten och fattigdomen ökade dalade hans popularitet. Correas vicepresi­dent Lenín Moreno tog då över och lycka­des vinna mot högerns kandidat, bankiren Guillermo Lasso.

Morenos mål var redan från början att bli av med budgetunderskottet som 2018 var på 3 procent av BNP och minska lan­dets statsskuld. Hans senaste nedskär­ningspaket var bara en upptrappning och fortsättning på den högerpolitik han fört från dag ett. Till skillnad från Correa som bröt med IMF och sparkade ut USA från militärbasen i Manta, inledde Moreno förhandlingar om ett lån med IMF och allierade sig med Trump. För att blidka den amerikanska imperialismen överläm­nade han Julian Assange som under Cor­rea fått ecuadorianskt medborgarskap och gömt sig på Ecuadors ambassad i Storbri­tannien. Det nedskärningspaket Moreno tillkännagav den första oktober är en del av överenskommelsen med IMF – ned­skärningar mot ett lån på 10 miljarder amerikanska dollar varav IMF står för 4,2 miljarder dollar.

En explosiv massrörelse

Redan samma dag som nedskärningarna tillkännagavs bröt det ut spontana demon­strationer i huvudstaden Quito. Buss-, taxi- och lastbilschaufförer utlyste en nationell strejk två dagar senare och ett flertal fackföreningar och studentorgani­sationer följde deras initiativ och kallade till strejker och demonstrationer som fick en massiv uppslutning. Regeringen sva­rade med brutal polisrepression, där de anföll demonstranterna med tårgas och körde in i demonstrationerna med bepans­rade fordon. Över 200 arresterades bara i huvudstaden redan den första dagen.

Polisen arresterade även ledare för transportfacken i flera regioner. Men inget av detta satte stopp för rörelsen. Den sjunde oktober anlände ursprungsbefolk­ningen, ledda av organisationen CONAIE, till huvudstaden Quito. Lenín Moreno blev så skrämd att han flydde till Guayaquil varifrån han utropade ett utegångsförbud under 60 dagar.

CONAIE svarade med att utropa sitt eget utegångsförbud där de förklarade att varken polis eller militär var välkomna i de delar av landet där ursprungsbefolk­ningen bor och att de skulle arresteras om de visade sig där, vilket också skedde i tre områden. I Otavalo i Imababuraprovinsen arresterades 10 poliser. I Nizag, Aluausí i Chimborazoprovinsen arresterades 47 sol­dater och 10 poliser för att de angripit fol­ket med tårgas. I Latacunga i Cotopaxipro­vinsen arresterades en grupp poliser och militärer som försökt att arrestera unga demonstranter. Runtom i landet tvingades polis och militär att retirera.

Moreno tvingades gå från att hota demonstranterna med att deras agerande "skulle få konsekvenser" och att "våld och kaos inte kommer vinna", till att öppna för dialog med ledarna för CONAIE. Reger­ingen gick på fullständig reträtt. Natio­nalförsamlingen evakuerades och den härskande klassen flydde Quito samtidigt som CONAIE när de anlände till huvud­staden utropade "Quitos folkförsamling".

Den nionde oktober genomfördes en massiv generalstrejk som paralyserade hela landet. I Quito marscherade mellan 50 000 till 100 000 mot presidentpalatset och lyckades under en kort stund ta sig in i och ockupera nationalförsamlingen. Men de möttes av en enorm polisrepres­sion, där fem dog och många fler skadades. Enligt ögonvittnen dog tre unga män efter att poliser knuffat dem från en bro.

I Guayaquil har högern försökt och miss­lyckats med att mobilisera för att stoppa "indianerna", som de uttryckte det. Nu försökte polisen attackera en liten grupp demonstranter. Men poliserna blev attack­erade av soldater som gått över på demon­stranternas sida. Liknande händelser har inträffat på andra håll i landet, vilket visar att armén börjat splittras längs klasslinjer. De vanliga soldaterna som kommer från fattiga bonde- och arbetarfamiljer har inte varit beredda att fortsätta försvara staten mot folket.

Bild: Wikimedia Commons (public domain)

Rörelsen hade kunnat gå hela vägen

Den trettonde oktober inleddes förhand­lingar mellan ledarna för CONAEI och regeringen. Detta ledde till en överens­kommelse där regeringen drog tillbaka sitt dekret 883, avskaffandet av subventioner på bränsle, mot att protesterna avslutas. Detta är utan tvekan ett resultat av mas­sornas kamp som alltmer tagit karaktären av ett revolutionärt uppror. Den härskande klassen och regeringen som flydde huvud­staden var livrädda att de skulle tappa makten över landet.

Men samtidigt kvarstår resten av ned­skärningspaketet och en kommission har tillsatts för att föreslå nya åtgärder som kan minska budgetunderskottet. Så snart trycket från massornas strejker och mass­demonstrationer avtar kommer högerpo­litiken att fortsätta. Samtidigt har reger­ingen inlett en häxjakt mot Correas parti, där ett flertal arresterats och sju ledare för partiet fått ta sin tillflykt till den mexikan­ska ambassaden.

Den massiva rörelsen i Ecuador hade all potential att gå mycket längre än att gå med på mindre brutala nedskärningar. Den hade kunnat avsätta regeringen och ersätta den med den folkförsamling som CONAIE utropade – med representanter som borde ha valts från rörelsen – från barrikaderna, fabrikerna, universiteten, bostadsområden och ursprungsbefolk­ningens lokalsamhällen.

Statens våldsmakt hade kunnat ersättas av folkets försvar under ursprungsbefolk­ningens försvarsbrigader som hade kunnat breddas och vinna över gräsrötterna inom armén. Om de fattiga massorna tagit över den politiska makten skulle de ha kunnat sopa undan hela den ecuadorianska kapi­talismen och inlett en ny våg av latiname­rikanska revolutioner.

Reaktionen på överenskommelsen var blandad. Tusentals firade på Quitos gator efter nyheterna att nedskärningspaketet dragits tillbaka, medan andra menade att kampen måste fortsätta. En demonstrant, Pilar, som vägrade ge sitt efternamn av rädsla för repression, sade till Al Jazeera:

"Jag litar inte på President Moreno, jag kom hit [till firandet i Quito] för att säga att vi inte kommer att ge upp! Vi kommer fortsätta tills vi är nöjda och känner att vi kan acceptera de nya åtgärderna."

En annan demonstrant, Jose Pilataxi sa till Al Jazeera:

"Om regeringen inte böjer sig, kom­mer vi att komma tillbaka med ännu större styrkor och presidenten vet om detta."

Även om kampen går in i en tillfällig ned­gång kommer den att komma tillbaka, för regeringen kommer att försöka få landets arbetare att betala för krisen. Correas reformpolitik möjliggjordes av den ekono­miska högkonjunkturen och ett högt olje­pris, men i takt med att kapitalismens kris förvärras måste borgarklassen attackera arbetarklassen för att säkerställa sina vin­ster. Någon måste betala för budgetunder­skottet och landets växande skulder – och om det inte ska betalas av arbetarklassen genom ökad arbetslöshet, sämre löner och arbetsvillkor så måste det betalas av kapi­talisterna. Det enda sättet att sätta punkt för nedskärningar och försämringar är därför att göra sig av med kapitalismen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.