Massrörelsen i Katalonien: Kamp för en socialistisk republik är vägen framåt

av Heikki Moisio
Demonstration i Barcelona

Efter åratal av nedskärningspolitik och ekonomiskt vanstyre från Madrid har massorna i Katalonien rest sig i kamp kring frågan om nationellt självbestämmande. Efter att ha bemötts med hård statlig repression har rörelsen fortsatt växa och fått karaktären av ett uppror mot systemet. Samtidigt som den borgerliga ledningen vacklar och vill backa, pressar massorna framåt.

Den 1 oktober gick miljontals katalaner till valurnorna för att rösta om en självständig republik, i en folkomröstning som på förhand förklarats olaglig av regeringen i Madrid. De trotsade den spanska statens repression, där över 800 personer misshandlades av den nationella [militära] polisstyrkan Guardia Civil för att ha försökt rösta. Polisen hade mobiliserats av den spanska regeringen, ledd av högerpartiet Partido Popular (PP), från övriga Spanien för att försöka förhindra omröstningen.

Under dessa omständigheter är ett valdeltagande på 43 procent imponerande, och av de som dök upp röstade över 90 procent ja. Den 10 oktober steg spänningen åter till bristningsgränsen, då parlamentet väntades rösta för självständighet och utropa en republik. Men under press från både den spanska och katalanska borgarklassen valde den regionala regeringen istället att förhala frågan genom att dels säga att man i folkomröstningen vunnit "rätten" till självständighet, till att bli respekterade och lyssnade på – men samtidigt att man "skjuter upp" självständighetsförklaringen tills vidare i väntan på dialog. I skrivande stund försöker den spanska regeringen använda artikel 155 i konstitutionen för att helt upphäva Kataloniens begränsade självstyre och arrestera de katalanska ministrarna.

Kampen för självbestämmande i Katalonien

Kampen för katalanskt självbestämmande är traditionellt kopplad till klasskampen, fackföreningarna och studentrörelsen. Redan 1931 utropades en självständig republik under ledning av republikanska vänsterpartiet ERC, men rörelsens ledare gick med på en kompromiss om enbart självstyre. Under den nationalistiska och fascistiska Francodiktaturen som grep makten efter inbördeskriget avskaffades självstyret, och både den katalanska och andra minoritetskulturer och språk förtrycktes.

Diktaturen föll 1975, men detta följdes aldrig upp med en fullständig övergång till borgerlig demokrati. I stället fick samma ruttna statsapparat till stor del stå kvar orörd. För att stoppa en växande revolutionär våg gjorde staten upp med de traditionella arbetarpartierna, som godkände 1978 års konstitution i utbyte mot att få verka öppet. Förutom att frikänna diktaturtidens brottslingar inrättades en monarki och de nationella minoriteterna nekades rätten till självbestämmande till förmån för den spanska nationens "odelbara enhet".

År 2006 folkomröstade Katalonien om en ny regional konstitution, men denna blockerades av den spanska konstitutionsdomstolen. Efter många turer godkändes slutligen en mycket urvattnad form av självstyre. Under åren 2011–2015 var Katalonien en del av den landsomfattande proteströrelsen mot åtstramningspolitiken. Kampen var till en början oorganiserad och allmänt politikerfientlig, men den fick så småningom ett uttryck i den nya vänsterformationen Podemos, som vann de regionala valen upprepade gånger.

När Podemos misslyckades med att vinna det nationella valet 2015 bildade det hatade högerpartiet PP regering med hjälp av Ciudadanos och PSOE, vilket gjorde att hoppet om en spansk regering som satte stopp för nedskärningarna för tillfället försvann. Många började nu koppla ihop kampen mot nedskärningarna med drömmen om självständighet. På så vis blev självständighetsrörelsen en massrörelse, men den fick en borgerlig ledning i form av högerpartiet PDeCat. Högern i Katalonien hade drabbats av sjunkande stöd på grund av korruptionsskandaler och nedskärningspolitik, och såg självständighetsrörelsen som en chans att kunna återhämta stöd genom att försöka spela på de nationella känslorna. Detta är anledningen till att de utlovade en folkomröstning.

Självständigheten kräver en revolution

Protest i Katalonien. Foto: WikimediaRepressionen under folkomröstningen den 1 oktober besvarades av de radikala fackföreningarna med en generalstrejk den 3 oktober. 700 000 gick ut på gatorna under strejken, trots sabotage från de största fackföreningarna. Under tiden hade den katalanska regeringen börjat vackla och prata om behovet av medling och diskussioner. Det är möjligt att den katalanska regeringen skulle kapitulerat helt redan då, om det inte varit för det enorma trycket från massrörelsen, som eldades på av den kompromisslösa tonen från Madrid. Inte minst gäller det kung Felipe VI som i ett tv-tal hade mage att stämpla folkomröstningen som "odemokratisk" utan att ens nämna polisens våld mot civilbefolkningen, och i praktiken krävde villkorslös kapitulation.

Den spanska vänstern med Unidos Podemos i spetsen har misslyckats med att stävja krisen och ena arbetarna på grundval av klass. De kräver "dialog" mellan den katalanska regeringen och PP-regeringen, och säger att båda sidor varit "oansvariga" och att en potentiell självständighetsförklaring skulle vara "ett stort misstag" eftersom den skulle provocera den spanska regeringen. Detta är en helt och hållet felaktig ingång, då de inger illusioner i den spanska staten istället för att hänvisa till statens repression och angrepp mot demokratiska rättigheter för att avslöja dess borgerliga klasskaraktär. Vänstern borde nu tvärtom omedelbart utropa sitt stöd för nationellt självbestämmande som en grundläggande demokratisk rättighet och kräva regeringens avgång mot bakgrund av den enorma repression den utövar mot den egna befolkningen.

Dagarna efter folkomröstningen tävlade storföretag och banker i Katalonien om att hota med ekonomiska stridsåtgärder i händelse av en självständighetsförklaring. Detta visar tydligt att påståendena om att rörelsen för självbestämmande skulle drivas av borgarklassen i Katalonien är felaktiga.

Även om regeringspartiernas ledning består av borgerliga och småborgerliga politiker, som gynnas i valen av att använda situationen till sin fördel, är den katalanska borgarklassen starkt emot självständighet eftersom de är rädda för de oroligheter som detta kan skapa. "Kapitalet kräver stabilitet och vet att det (självständighet) leder till osäkerhet", som Duran i Lleida från högerpartiet Unió utryckte det. Kapitalisterna är livrädda för den mäktiga och okontrollerbara massrörelsen, som fått en upprorisk karaktär där strejkkommittéer och massmöten har potentialen att utvecklas till en parallell maktstruktur till den borgerliga staten.

I själva verket är det inte PDeCat som varit den dominerande kraften i massrörelsen utan det radikala vänsterpartiet CUP, som organiserat massmöten som den 11 september där 12 000 deltagare avslutade med att sjunga internationalen. En av deras parlamentsledamöter, Anna Gabriel har påpekat att kampen för självständighet måste kopplas samman med kampen för socialism, och att arbetarklassen måste vinnas för ett antikapitalistiskt program. Men om de vill kunna leda kampen till seger måste de bryta med PDeCat, vars budget de stöttade eftersom de bildat ett självständighetsblock med dem och det socialdemokratiska partiet ERC för att genomföra folkomröstningen. Det är tydligt att PDeCat inte kommer föra kampen hela vägen, och CUP måste därför öppet avslöja den katalanska borgarklassens förrädiska roll och kämpa för en allians med arbetarklassen i hela Spanien i en gemensam kamp för socialism.

Medan marxister i grunden är motståndare till gränser, nationalstaten och splittring av arbetare längs etniska, nationella eller andra linjer, försvarar vi nationella minoriteter mot förtryck och deras rätt till nationellt självbestämmande, och strävar efter att koppla ihop deras kamp med klasskampen. Det är det enda sättet att bygga enhet mellan de spanska och katalanska arbetarna.

IMT:s kamrater i Spanien och Katalonien deltar aktivt i den katalanska självständighetsrörelsen för att påverka den i en revolutionär, socialistisk riktning – sedan den 11 oktober beväpnade med en ny katalansk tidning vid namn Revolució – Revolution.

Genom att ännu tydligare binda samman kampen för nationellt självbestämmande med kampen för jobb och välfärd, mot åtstramningspolitiken och ytterst mot hela det ruttna kapitalistiska systemet, kan hittills inaktiva lager av arbetare aktiveras. För att vinna måste självständighetskampen i Katalonien göras till en kamp för en socialistisk republik, och utvidgas till en gemensam kamp mot hela den borgerliga spanska staten tillsammans med arbetarna i hela Spanien.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.