Mélenchons explosiva ökning i franska presidentvalet – den härskande klassen i panik

av Jorge Martin (Översättning: Stefan Kangas)
Foto: Place au peuple

De senaste tre veckorna har Rebelliska Frankrikes kandidat ökat snabbt i opinionsmätningarna inför presidentvalet: från att ligga på femte plats med omkring 11 procent, till tredje platsen med över 18 procent idag. Samtidigt har andelen som uppger att de tänker rösta på någon av de två ledande kandidaterna långsamt men stadigt minskat: längst till höger har Le Pen gått från en högsta punkt på 28 ned till 24 procent, och den extremt högerinriktade liberalen Macron har gått från en högsta punkt på 26 ned till 23 procent.

Detta innebär att Mélenchon har en chans att klara sig vidare till den andra omgången. Det har lett till panik inom den härskande klassen i Frankrike och internationellt. De pessimister som bara kunde se en "förskjutning till höger" och "risken för fascism" har motbevisats.

Möjligheten till en andra omgång där Le Pen står mot Mélenchon har beskrivits av The Economist som "mardrömsalternativet". Opionionsmätningar visar att Mélenchon skulle slå Le Pen med 57 procent mot 43. Den härskande klassens oro återspeglas på börsen, där skillnaden mellan den premie investerare kräver för att hålla franska statspapper i stället för tyska obligationer har ökat med 75 punkter (från cirka 30 i slutet av förra året). Financial Times påpekade att detta "val redan är det mest oförutsägbara på en generation" och tillägger att "de tre ledande kandidaterna i opinionsmätningarna nu inte kommer från något av de traditionella politiska partierna."

Le Figaro - Foto: screenshotEn av de viktigaste franska borgerliga tidningarna Le Figaro ägnar hela sin alarmistiska framsida till att attackera Mélenchon. "Den franska Chavez deliriska projekt" skäller en rubrik. "Maximilien Illich Mélenchon" skäller ledaren. "Castro, Chavez ... Mélenchon, en apostel för revolutionära diktatorer". Artiklarna jämför Mélenchon med Robespierre, Lenin, Trotskij och Fidel Castro.

Mélenchons uppgång i opinionen kan hänföras till ett antal faktorer. Den första och viktigaste är att hans politik och hans tal framstår som ett tydligt avvisande av hela den befintliga ordningen. Detta är det panikartade sätt som Financial Times beskriver det på: "Han har lovat att öka utgifterna med mer än 250 miljarder euro per år, sänka den lagstadgade arbetsveckan från 35 till 32 timmar och öka skatten till 100 procent på alla inkomster som är 20 gånger större än medianinkomsten. Inom utrikespolitiken vill han att Frankrike ska lämna Nato och helt omförhandla landets relationer med EU. Om förhandlingarna misslyckas, säger han att det kommer att vara 'upp till det franska folket' att besluta om de vill stanna kvar i blocket."

Hela den franska valkampanjen domineras av ett inrotad stämning av att vilja avvisa den rådande ordningen. Fillon var en högerkandidat som överraskade genom att besegra favoriterna Sarkozy och Juppé i primärvalen. Han har nu själv blivit indragen i en korruptionsskandal, vilket gjort att han tappat stöd. Vinnaren i Socialistpartiets primärval, Hamon, besegrade också favoriten Valls genom att anta ett program som låter väldigt vänster på papperet, varav delar har lånats från Mélenchon.

För bara några veckor sedan utövade i själva verket hela den "progressiva" allmänna opinionen påtryckningar på Mélenchon, för att han skulle dra sig ur valet och ge sitt stöd till Hamon i syfte att "inte splittra vänsterrösterna" och "göra det möjligt med en vänsterkandidat i den andra omgången". Men Mélenchon höll fast, vilket var korrekt, och genom att konsekvent vara den mest radikala av vänsterkandidaterna övertog han först Hamon, och har nu hunnit ikapp Fillon och leder till och med något över honom i några undersökningar denna vecka.

Detta visar ett annat viktigt faktum som måste noteras: att stödet för socialistpartiets officiella kandidat har kollapsat, en kandidat som nu för en tynande tillvaro på omkring 8-9 procent. Socialistpartiets regering valdes på en plattform som på papperet ställde upp jobb istället för åtstramningar, men genomförde istället nedskärningar, oöverträffade angrepp på de demokratiska rättigheterna (med terrorbekämpning som ursäkt) och ett fullskaligt angrepp på arbetarnas rättigheter i form av den försämring av arbetsrätten som fick namnet El-Khomri. Den senare utlöste en enorm proteströrelse, en av de viktigaste sedan maj 1968, där miljontals arbetare och ungdomar förra året gick ut på gatorna och strejkade i flera månader i streck. Samtidigt såg vi ett ungdomsuppror genom Nuit Debout-rörelsen som ockuperade torgen. Rörelsen uppnådde inte sitt mål att stoppa försämringen, men som vi förklarade då, röjde den vägen för arbetarna att gå vidare från att strejka till att försöka hitta en lösning på valplanet.

Hela erfarenheten av regeringen Ayrault-Valls-Hollande har skapat en djup klyfta mellan socialistpartiet och en stor del av dess traditionella väljarbas. Bara 24 procent av dem som röstade på Hollande 2012 skulle rösta på Hamon idag, medan 26 procent kommer att rösta på Mélenchon och 43 procent på liberalen Macron (en före detta minister i den "socialistiska" regeringen).

I takt med att sannolikheten att Mélenchon går vidare till den andra omgången ökar, är det troligt att ännu fler av Hamons anhängare kommer att byta kandidat. Det är 46 procent som uppger att de inte är säkra på sitt val och fortfarande kan ändra sig.

Hans uppgång har också sammanfallit med två tv-sända debatter, där miljoner människor kunde se de olika förslag som förs fram utan de kapitalistiska mediernas vanliga kontroll. Natten till den andra tv-debatten, den 4 april, visade en snabbundersökning av ELABE att tittarna ansåg att Mélenchon hade varit den mest övertygande kandidaten (25 procent) och även "den som bäst förstår människor som mig själv" (26 procent).

En annan faktor i Mélenchons uppgång har varit det sätt på vilket hans kampanj har kunnat mobilisera ett stort antal deltagare till stormöten, som varit mycket större än något annan parti, och större än de vi såg i den förra presidentvalskampanjen 2012. Den 18 mars, på Pariskommunens årsdag, samlade han 130.000 vid Place de la Bastille i Paris. Söndag den 9 april samlades 70.000 i Marseille, som traditionellt varit ett starkt fäste för Nationella fronten (Front national), men som också var en av de mer radikala mittpunkterna för arbetarnas protester mot el-Khomri-lagen.

Dessa möten har inte bara gjort att Mélenchon har kunnat kringgå de kapitalistiska mediernas bojkott och lögner, utan gav också de närvarande och de som följde genom sociala medier och utanför en känsla för sin egen styrka och hur många som står bakom kandidaturen. Detta har haft en oerhörd betydelse. Dessutom har kampanjen inte byggts på resurser från något särskilt parti. Stödet från kommunistpartiets strukturer är i bästa fall halvhjärtat och Mélenchons eget Vänsterparti är mycket litet. Det har istället byggt på gräsrotsmobilisering av tiotusentals människor genom lokala och områdesbaserade kampanjorganisationer under namnet "Rebelliska Frankrike" (La France insoumise).

Det är betydelsefullt att Mélenchon stöd är som störst bland ungdomar. Han är den ledande kandidaten bland unga mellan 18 och 24 år, där han har 29 procent. Han har också ett starkt stöd bland både industriarbetare (18 procent) och tjänstearbetare (20 procent), där han bara hamnar tvåa efter Le Pen. Hon leder fortfarande bland industriarbetare, som är hennes huvudsakliga valmanskår, men har tappat lite och minskat från 45 procent till 39 procent.

Vi måste påpeka att, enligt vår mening, har Mélenchons program ett antal tillkortakommanden, som vi har diskuterat på annan plats. Kärnfrågan är att hans program av progressiva sociala och ekonomiska reformer inom områdena hälso- och sjukvård, utbildning, arbetsrätt, och så vidare, måste betalas för. Högern har gjort en stor sak av denna fråga: det finns inga pengar till att betala för detta, säger de. Mélenchon har svarat genom att lägga fram ett aggressivt program för att beskatta de rika, som till och med har ett eget online-datorspel (Fiscal Kombat) i vilket kandidaten själv ger sig på de rika och mäktiga (inklusive Sarkozy, Lagarde, etc) för att skaka fram de pengar som behövs.

Naturligtvis stödjer marxister det mest progressiva skattesystemet, och även att man bekämpar skatteflykt. Problemet är att detta omedelbart skulle leda till en kapitalflykt till länder som har mer gynnsamma skattesystem (som vi såg när Hollande genomförde sin förmögenhetsskatt på 75 procent 2014, vilket han senare tvingades släppa). Som vi redan ser i obligationsmarknadens panikartade rörelser, skulle en seger för Mélenchon omedelbart leda till ett angrepp från "marknaden". Precis som i Greklands fall, skulle en Mélenchon-regering sättas under enorm press av kapitalistklassen och dess institutioner (särskilt EU-kommissionen och Europeiska centralbanken) för att kapitulera på alla fronter – detta även på grundval av Mélenchons begränsade politik. Lärdomen från Grekland är att det inte är möjligt att bryta med åtstramningarna på ett seriöst sätt inom kapitalismens ramar. Antingen får du arbetarna att betala för kapitalismens kris, eller så bryter du med kapitalismen och får storföretagen att betala. Det innebär inte bara att beskatta de rika, utan framför allt att sätta de medel för produktion, distribution och utbyte som de rika äger, under kollektiv ägo och demokratisk kontroll, så att landets resurser kan användas till förmån för flertalet och inte för att gynna en ovald och oansvarig klick i samhällets topp.

Naturligtvis skulle en seger för Mélenchon i Frankrike inte bli precis som i Grekland. När allt kommer omkring är detta ett av de viktigaste länderna i EU, med euroområdets näst största ekonomi. En seger för en vänsterkandidat i Frankrike skulle ha en enorm effekt i hela Europa, särskilt i grannlandet Italien som redan är fast i en djup ekonomisk och politisk kris. Det skulle avsevärt påskynda alla centrifugalkrafter inom EU.

Det viktigaste att förstå är att detta är en nödvändig skola som arbetare och ungdomar i Frankrike måste gå igenom eftersom ett verkligt revolutionärt alternativ inte finns närvarande i tillräckligt antal och inflytande. Vad de hundratusentals människor som stödjer Mélenchon ser är inte det ena eller den andra defekten i hans politiska program, utan snarare – på ett mer eller mindre tydligt sätt – ett program som uttrycker deras ilska och ett avvisande av hela systemet. Den 23 april har de chansen att slå tillbaka.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.