Misslyckandet med EU-konstitutionen - EU:s verkliga natur avslöjad

av Roberto Sarti och Fred Weston

Efter 18 månaders ansträngningar att få ihop en överenskommelse mellan medlemsländerna, kollapsade diskussionerna om EU-konstitutionen i slutet av förra året i Bryssel. Olika ursäkter har givits för sammanbrottet, men de verkliga orsakerna finns i de grundläggande ekonomiska motsättningarna som håller på att växa fram mellan EU:s medlemsländer. Och dessa motsättningar kommer att bli ännu större med den kommande östutvidgningen av EU.

Stötestenen visade sig denna gång vara Spanien och Polen, som inte accepterade förändringar i det beslutssystem som man kommit överens om på toppmötet i Nice år 2000. Enligt det systemet skulle dessa länder få vardera 27 röster, vilket retade Tyskland och några andra av de större länderna. Tyskland, som har mer än dubbelt så många invånare som Spanien och Polen, fick bara 29 röster vid toppmötet i Nice.

De stora mot de små

Politikerna i Berlin och Paris är uppenbarligen inte beredda att få sin makt beskuren på detta sätt, så de stödde istället en plan av Valéry Giscard d'Estaing, Frankrikes före detta president, som skulle ha stärkt de större medlemsländerna. Några kommentatorer har lagt skulden på Polen och Spanien, för att de är så styvnackade, eller på Berlusconis dåliga ordförandeskap, men den grundläggande orsaken är den utdragna ekonomiska krisen i Europa. Olika medlemsländer använder sig nu av olika sorters utrikespolitik. Detta visade sig särskilt tydligt i hur olika de förhöll sig till USA:s krig i Irak.

Polen och Spanien stödde USA imperialismen fullt ut, till skillnad från Frankrike och Tyskland. Detta gjorde Chirac arg, och i februari förra året kastade han ur sig att centraleuropéerna borde ha hållt käften istället för att stödja USA. Dessa två länder motsatte sig också Frankrikes och Tysklands förslag om en ny europeisk försvarsmakt.

De "uppkäftiga" länderna har uppenbart dragit slutsatsen att EU-båten inte är säker och ser det mäktigare USA som en stadigare farkost. Dessa länder dras i två riktningar. å ena sidan vill de luta sig mot USA som en motvikt mot de starkaste länderna i EU, Tyskland och Frankrike, men å andra sidan klarar de sig inte utan dessa länder eftersom de är ekonomiskt ihoplänkade med resten av Europa.

Slut på kompromisser

De politiska spänningarna har vuxit till öppna konflikter mellan stormakterna och även inom EU. Så sent som för två eller tre år sedan brukade man nå fram till någon form av kompromiss. Man brukade ha en period av förhandlingar om olika punkter i det ena eller det andra fördraget eller pakten, varpå något land brukade ge efter i utbyte mot ekonomisk kompensation på något annat håll. Detta är inte längre möjligt.

Nu verkar det som om Chirac ville lära polackerna en läxa. Han ville straffa dem för att de gick emot Frankrike och stödde USA. Tyskland har backat upp detta sätt att hantera saken. Förut har relationerna mellan Tyskland och Polen verkat ganska goda, men på senare tid har relationerna kylts ner. Det reflekterar den förändrade situationen i Tyskland. Dess ekonomi har stagnerat under en tid. På hemmafronten har landet drabbats av ökade sociala konflikter när den härskande klassen desperat försöker sno tillbaka alla eftergifter som de tvingades till i det förflutna.

Tyskland vill bidra mindre

När Tysklands högkonjunktur var som starkast kunde de tolerera ett EU där Tyskland stod som huvudfinansiär till de centrala fonder som stödde de fattigare länderna i unionen. Nu ställer Tyskland krav på EU:s budget för att hålla nere utgifterna, för att på så sätt kapa sina egna bidrag till unionen.

Detta ger oss en fingervisning om hur diplomatin kommer att fungera i framtiden. Hot och öppna sammanstötningar kommer att användas när de starka länderna använder alla medel för att få de svagare länderna att dansa efter deras pipa.

Detta visades öppet när "Pakten för stabilitet och tillväxt" kollapsade. När den tyska ekonomin gick på högvarv och Tysklands borgerlighet hade stort självförtroende så insisterade de på att lägga in en klausul i denna pakt om att länder skulle bötfällas om deras budgetunderskott översteg tre procent av BNP.

När Portugal överskred gränsen för något år sedan så fick de också dryga böter. Problemet är att budgetunderskottet växer i de flesta medlemsländerna. Och under förra året gick Frankrikes och Tysklands budgetunderskott upp mot fyra procent. Därför bestämde sig Chirac och Schröder för att reglerna inte gäller dem. Detta innebär i praktiken slutet på Maastricht-fördraget, som hade satts ihop så omsorgsfullt under de senaste åren. Det är just Maastricht-föredraget som har använts i alla medlemsländer som en ursäkt för att privatisera den offentliga sektorn och angripa arbetarklassens levnadsstandard och alla framsteg som vi tillkämpat oss.

Inte bara slitningar i EU

Dessa slitningar inom EU har sina paralleller, med liknande sammanbrott, i alla internationella organ som byggts upp efter andra världskriget. Det är ingen slump att de flesta toppmöten i dessa organ har resulterat i fiaskon eller öppna sprickor under den senaste tiden. Från Seattle till Doha och Cancun, från FN:s säkerhetsråd till NATO, är misslyckandena en reflektion av en grundläggande förändring av förhållandet mellan världens stormakter. Hela världsordningen som sattes ihop efter andra världskriget hotas nu av ökade slitningar. USA, EU, Japan, Kina och Ryssland försöker alla att knuffa sig fram till nya positioner.

Det är mot den bakgrunden som vi måste se de ökade spänningarna inom Europa. Den kapitalistiska världen är full av överkapacitet. USA håller på att utveckla en aggressiv handelspolitik. De behöver desperat öka sin andel av världshandeln, vilket bara kan ske på bekostnad av andra stormakter. Detta är dåliga nyheter för Europa. Europa stagnerar och behöver också exportera sig ut ur sin egen lågkonjunktur. Och inom EU försöker varje land att själva kapa åt sig en större andel.

Ingen hänsyn till olikheter

Maastricht-fördraget och pakten för stabilitet och tillväxt har minskat manöverutrymmet för alla medlemsländer. Och införandet av euron har tvingat länder som är i helt olika faser att föra samma valutapolitik. Detta gör den ekonomiska krisen i Europa ännu värre. Länder med svagare ekonomi, som t.ex. Italien och Grekland, kan inte längre devalvera för att öka sin export. Småföretagare blir ruinerade eftersom de inte kan konkurrera med de större och effektivare multinationella storföretagen. Men dilemmat är: Vad var alternativet för EU-länderna? Vi måste komma ihåg att upprättandet av en enhetlig ekonomisk zon med gemensam valuta var det enda sättet att slå tillbaka mot USA och Japan. även om borgerligheten i varje europeiskt land har sina egna intressen, som står i konflikt till de andra EU-ländernas intressen, så skulle inget av länderna ensamt kunna stå upp mot USA, Japan eller Kina. De är tvungna att hålla ihop.

Men Maastricht, EMU och alla de andra överenskommelserna har också internationaliserat klasskampen inom EU. överallt utsätts arbetare för samma politik. överallt attackeras pensionerna, välfärden, skolorna och kollektivtrafiken. Och överallt ser vi strejker och demonstrationer mot dessa attacker, från österike till Grekland, från Italien till Spanien. Inget land klarar sig undan detta.

Kampen hårdnar

Tidigare fick Frankrike känna av rörelsen. Vågen av strejker har nu börjat nå de mer utvecklade länderna, som Tyskland, Sverige och österrike.

Arbetsgivarna står mot en obesegrad arbetarklass som är organiserad i starka fackföreningar. De europeiska kapitalisterna har vunnit några tillfälliga segrar och drivit igenom en rad nedskärningar, men detta har de enbart lyckats med på grund av fackföreningarnas och arbetarpartiernas ledning. Arbetarrörelsens företrädare lever kvar i det förflutna och tror att de kan kompromissa fram en lösning. De tror att genom att gå med på lite försämringar nu så kan de förhindra större försämringar senare. De har inte förstått ett dugg. De förstår inte epoken som vi är på väg in i. Systemet är på väg in i en kris. Kapitalisterna måste vrida upp trycket mot arbetarna. Idag pressar de tillbaka oss en tum. Imorgon kommer de att försöka pressa tillbaka oss en kilometer. Det ruttna kapitalistiska EU behöver ersättas med en socialistisk federation.

Roberto Sarti och Fred Weston, 17 december 2003.

Detta är en nerkortad översättning av artikeln EU Constitution debacle - The real nature of EU exposed.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.