Myterna om marxismen

av Marxist Student Federation
Myterna om marxismen

Under de senaste två årtiondena har en strid ström av propaganda vräkts ut över marxismen och dess revolutionära historia. Sedan stalinismens kollaps i Sovjetunionen – inte verklig socialism, utan en groteskt deformerad karikatyr av socialism – har media, universitetsprofessorer och historiker gått på offensiven för att diskreditera marxismen. I denna text bemöter vi några av dessa myter.

Är socialism och demokrati oförenliga?

De stalinistiska regimerna i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och i andra länder är de vapen som oftast används för att attackera marxismen. Många av de missuppfattningar som finns om marxismen är kopplade till upprättandet av den första bestående arbetarstaten – Sovjetunionen. Oktoberrevolutionen 1917 beskrivs ofta (och helt felaktigt) som en enkel statskupp och högerns demagoger skyr inga medel för att försöka para ihop den ryska revolutionen och marxismen med Stalins brott.

Den stalinistiska regim som kom till makten tog formen av en enorm byråkratisk kast i samhällets topp och saknade till och med de mest grundläggande demokratiska rättigheter. Sådana historiska exempel används för att "bevisa" att socialism och demokrati är fullständigt inkompatibla.

En närmare undersökning av den ryska revolutionens omedelbara resultat avslöjar dock ett samhälle i blomning efter maktövertagandet: Avkriminaliseringen av homosexualitet och abort; gratis och allmän sjukvård och utbildning; en exploderande ekonomi och jättekliv framåt på vetenskapens och kulturens områden. Statsmakten baserade sig på arbetarnas demokratiska organisering i arbetarråden – sovjeterna. Den byråkratisering som skedde kom inte som en direkt följd av revolutionen, utan var en gradvis process. Lenin förberedde innan sin död 1924 en hård kamp mot dessa byråkratiska tendenser och Trotskijs vänsteropposition kämpade mot dem under många år.

Många av framstegen från revolutionen drogs tillbaka under Stalin; men denna degenereringsprocess mot en totalitär regim var inte det ofrånkomliga resultatet av marxismen, vilket kapitalistklassen och dess pratkvarnar vill ha oss att tro, utan resultatet av försöket att bygga ett socialistiskt samhälle i ett isolerat och ekonomiskt efterblivet land. Denna process förklaras genomgående i Trotskijs Den förrådda revolutionen.

Som jämförelse kan vi ta en titt på hur demokratin fungerar under kapitalismen. Om vi ser oss omkring i världen idag är det uppenbart att samhället och ekonomin drivs i en liten minoritets intressen. Denna lilla minoritet utgörs av bankirerna, storindustrins ägare, finanskapitalisterna; vad kallar borgarklass eller kapitalister. Denna "1 procent" är tack vare sitt ägande av de huvudsakliga krafterna i ekonomin och de enda som verkligen har något att säga till om kring de stora besluten i samhället. Den överväldigande majoriteten av samhället – de övriga 99 procenten – har egentligen väldigt liten makt att påverka hur samhället drivs. I de så kallade demokratiska länderna i väst består vår makt i att vi kan rösta i parlamentsval ungefär två gånger per årtionde. Vi får välja mellan några olika politiska partier och kan sedan bara hålla tummarna för att våra valda representanter kommer att företräda våra intressen.

Borgarklassens diktatur

I detta avseende kan den kapitalistiska "demokratin" inte beskrivas som något annat än borgarklassens diktatur. Vi förnekar inte den demokratiska form som regeringsmakter kan ta, med valda parlament, yttrandefrihet etc., men det är ett faktum att staten i alla länder bara existerar för att upprätthålla kapitalismens särskilda egendoms- och maktförhållanden. Sammanfattningsvis existerar staten i det kapitalistiska samhället för att legalisera, organisera och normalisera systemet och kapitalistklassens privilegier.

Vi kan se symptom av statens roll tydligt i Europa. Valda regeringar har kastats åt sidan och ersatts med teknokratregeringar pådyvlade av Europakommissionen och den europeiska centralbanken, allt i det så kallade "nationella intressets" namn. Men det går inte att tala om något "nationellt intresse" i ett samhälle som är splittrat i klassmotsättningar! Dessa regeringar företräder enbart finansmarknadens och storkapitalets intressen. Svältpolitiken som påtvingats länder som Grekland och Spanien har lett till fruktansvärda förhållanden som tål att jämföras med några av de värsta diktaturerna i historien. Allt detta medan många miljarder euro ligger och skräpar på storföretagens bankkonton, storföretag som är ovilliga att investera för att de inte kan göra vinst.

I motsättning mot kapitalets diktatur talade Marx och Lenin om "proletariatets diktatur": ett samhälle där arbetarklassen är den härskande klassen. I ett sådant socialistiskt samhälle drivs ekonomin, inte för den lilla minoritetens profiter, utan för den stora majoritetens behov. Detta sker genom arbetarklassens övertagande av de stora produktionsmedlen – det vill säga fabrikerna och gruvorna samt bankerna. Genom arbetarnas demokratiska organisering på arbetsplatserna och genom deras administration av produktion och fördelning, kan man bygga samhället efter en rationell produktionsplan. Med en sådan plan kan man krossa arbetslösheten, avskaffa det monotona slitet och bli av med kriserna som föds ur marknadens anarki.

Erfarenheterna från Ryssland har lett många att se marxism, kommunism och socialism som synonymer till diktatur och idéer som är helt och hållet motsatta demokrati. Detta är ett misstag. Marxister är de främsta kämparna i kampen för demokratiska rättigheter, eftersom att de är avgörande verktyg i kampen för bättre levnadsstandard. Alla dessa rättigheter har vunnits av kämpande arbetare. De gavs inte till oss av den "upplysta" härskande klassen.

Demokratiska rättigheter kan dock aldrig vara mer än temporära, legala formaliteter under kapitalismen. Kapitalistklassens behov att upprätthålla sina vinster och sitt grepp om samhällets maktmedel betyder att varje rättighet och varje reform som arbetarklassen vunnit ofelbart kommer att undermineras när krisen slår till. Kapitalisterna vägrar stillatigande se sina intressen hotas. Det är därför vi sett tillsättandet av odemokratiska teknokratregeringar i Europa – för att kapitalisterna ska kunna genomdriva hård nedskärningspolitik trots stort folkligt motstånd.

I kontrast till detta kämpar marxisterna för varje demokratisk rättighet för arbetarklassen. Marxismen erbjuder dock ett sätt att försäkra att dessa rättigheter kan bli permanenta och skapa verklig, genuin demokrati. I slutändan är demokrati en fråga om tid – tid för vanliga människor att kunna organisera sig politiskt och delta i planerandet av det samhälleliga livet. Detta snarare än att tvingas arbeta 50-60 timmar i veckan bara för att kunna hanka sig fram och utan möjlighet att bestämma över arbetet.

Genom att sätta ekonomin under en rationell plan kan vi eliminera arbetslösheten genom att dela på arbetet, och samtidigt förkorta arbetsdagen och frigöra tid. Investeringar i teknologi kan användas till att korta arbetstiden ytterligare, och skapa verkliga materiella förutsättningar för att folk ska kunna delta i demokratiskt beslutsfattande och ekonomiskt planerande i samhället.

Är marxister för våld?

Om marxisterna påstår sig stå för demokrati, varför finns begrepp som "våldsam revolution"? Vad var den "röda terrorn", röda armén och inbördeskriget i Ryssland efter revolutionen?

Vi börjar med att understryka att vi marxister helt och hållet är för en fredlig revolution. Men det är också sant att marxister inte är pacifister, och vi erkänner det faktum att när arbetarklassen försöker omvandla samhället genom att ta över kapitalisternas produktionsmedel och rikedomar, så kommer den gamla härskarklassen att gå till våldsamt motangrepp. Historien har lärt oss detta. Ingen härskande klass har frivilligt lämnat ifrån sig sin privilegierade ställning.När borgarklassen genomförde sin revolution i Frankrike i slutet av 1700-talet, stod inte adeln tyst och tittade på – inga glada, uppmuntrande tillrop hördes från deras håll. Detsamma har gällt för varje försök till arbetarrevolution i historien.

Varför talar de så tyst och försiktigt om Cromwell, jakobinerna och den amerikanska revolutionen? Den härskande klassen gör allt de kan för att dölja, förvränga eller fjärma sig från de våldsamma, revolutionära metoder som de själva använde för att krossa det gamla feodala samhället och upprätta sin egen regim.

Anklagelserna mot marxismen att den är för våld är inget annat än hyckleri från kapitalisternas sida. Så fort frågan om "revolutionärt våld" kastas mot marxisterna, kan vi nyktert peka på kapitalismens egna blodiga händer. Vad säger de om drönarattackerna i Pakistan, krigen i Irak och Afghanistan, ockupationen av Palestina och militärdiktaturerna i Sydamerika – Chile, Agentina, Brasilien etc. – som alla stöddes av USA?

Kapitalismen har visat vad den går för. Genom de två världskrigens masslakt – krig som syftade till att imperialistmakter skulle kunna roffa åt sig marknader från varandra – har borgarna förbrukat all rätt till fördömande av våld på moralisk grund. Slutligen – hur mycket talar de om den allra första arbetarstaten, Pariskommunen? 1871 tog Parisborna makten över sin stad. Militären skickades dit, vilket ledde till ett blodbad där tiotusentals mördades på bara några dagar. Människorna i Paris straffades hårt för sitt försök att sätta sig upp mot borgarnas makt.

Vi ser allt detta historiska och moderna våld som kapitalisterna utsätter arbetare för – och ändå har de mage att smutskasta den ryska revolutionen och bolsjevikerna! Det finns en enkel anledning till det: För första gången slog slavarna tillbaka mot sina mästare och vann!

Oktoberrevolutionen

Med detta sagt kan vi även konstatera att oktoberrevolutionen förmodligen är den minst blodiga revolutionen i historien. Fler människor dog i den "oblodiga" februarirevolutionen, som störtade tsaren och upprättade liberal demokrati. Fler människor dog under inspelningen av Sergei Eisensteins film "Oktober" än under den verkliga revolution som filmatiserades. Det var inte bolsjevikernas revolution som var våldsam, utan det försök till kontrarevolution som följde.

Direkt efter revolutionen – som inte var en kupp, utan en massrörelse av arbetare, soldater och bönder – påbörjade de rika skikten i det ryska samhället en kampanj av sabotage, militära operationer och terror för att störta den nya arbetarregeringen. De understöddes i sin kampanj av inte mindre än 21 utländska invasionsarméer. Styrkor skickades snabbt av Storbritannien, Frankrike, USA och nästan alla stora kapitalistmakter. Kontrarevolutionärernas terror var hänsynslös och hundratusentals dödades.

Kapitalisterna säger gång på gång att det "socialistiska experimentet" i Sovjetunionen misslyckades. Tänk dig att gå in i ett laboratorium mitt under ett experiment och börja slå sönder utrustning och misshandla forskarna, för att sedan skälla på dem för att experimentet misslyckades! Det är denna sorts logik som dessa argument baserar sig på, och kapitalisterna struntar alltid i att nämna att de intervenerat militärt i varje försök till socialistiskt samhällsbygge genom historien.

Det måste även betonas att den numeriska styrkan idag är enormt mycket till arbetarklassens fördel, att möjligheterna för att genomföra en fredlig omvandling av samhället är stor. Faktum är att kapitalismens sista försvarslinje, den sista tråd som faktiskt håller ihop kapitalismen, är arbetarrörelsens reformistiska ledare. Dessa ledare skolades under den långa perioden av kapitalistiskt uppsving (då och då avbrutet av mindre ekonomiska lågkonjunkturer) att begränsa sig till reformer inom kapitalismen. De är ovilliga, ibland av nervositet och ibland av ovillighet, att bryta med kapitalismen och lägga fram ett socialistiskt program. Den felande länken är därför ett revolutionärt ledarskap organiserat som parti, som kan binda ihop de enskilda utbrott av kamp som äger rum nationellt och internationellt, för att vägleda arbetarnas kamp på vägen mot socialismen. Att bygga ett sådant ledarskap är vår uppgift idag.

Är kapitalismen effektiv?

Förutom att angripa socialisterna i termer av etiken och moralen, görs även försök att bevisa att socialismen är ekonomiskt ineffektiv i jämförelse med kapitalismen. Fattigdomen i de socialistiska länderna – från Maos Kina till Castros Kuba, från Sovjetunionen till Nordkorea – reses upp som fågelskrämmor för att stoppa folk från att tänka på ett liv bortom kapitalismen.

Det första problemet med sådana argument är att dessa länder överhuvudtaget beskrivs som socialistiska. Givetvis finns och fanns delar av socialism närvarande i dessa länder, framför allt i Sovjet, som grundades på basis av en revolutionär massrörelse. Dessa länder är och var dock långt ifrån att vara hälsosamma socialistiska samhällen. I ett genuint socialistiskt samhälle kan ekonomin inte styras helt och hållet från toppen, baserat på en liten byråkratisk klicks intressen och påhitt, utan från golvet. Man måste basera samhällsbygget på ett system av demokratisk arbetarkontroll på arbetsplatserna och genom valda representanter på nationell och internationell nivå, för att överhuvudtaget kunna planera ekonomin på ett rationellt sätt. Genom demokratiskt deltagande på alla nivåer kan man planera hur mycket som ska produceras och hur resurserna ska fördelas.

Som ett exempel för att tillbakavisa kritiken mot planekonomin kan vi titta på sådana enorma, multinationella företag som H&M. Är det en slump att klädhyllorna alltid är välfyllda? Är det av en händelse som en tillräcklig mängd kläder råkar fraktas till var och en av deras 2500 butiker i världen? Vi konstaterar att detta är ett resultat av planering. Fröet till den övergripande samhälleliga planeringen och fördelningen finns redan inom det kapitalistiska systemet! Saken är även den, att kapitalisten som äger företaget inte har någon som helst roll i denna process. Alla relevanta arbetsuppgifter – från påfyllningen av varor i butikerna till den globala administrationen – sköts av lönearbetare. Den enda sociala roll som kapitalisten har kvar är att håva in vinsterna från andras arbete. Problemet är att denna planering inom företagen står i motsättning till det kaos, den marknadens anarki som behärskar samhället i övrigt. Lösningen till kapitalismens problem – överproduktionen, kriserna och arbetslösheten – är att upprätta demokratisk arbetarkontroll av hela samhället.

Hur som helst är jämförelser mellan exempelvis Kubas ekonomi och de avancerade kapitalistiska länderna mest löjliga. Bortsett från de fördelar som kapitalistländerna fått genom att exploatera sina kolonier (Kuba m.fl.), så fick Kuba börja från en mycket lägre nivå av ekonomisk utveckling. En lämpligare jämförelse skulle vara med andra karibiska öar, där kapitalismen fått en chans att visa vad den kan erbjuda människor. Haiti är ett relevant exempel – ett land som blivit mer eller mindre synonymt med extrem fattigdom och där man utnyttjar barnarbete i Nikes fabriker för att tillverka joggingskor för den amerikanska marknaden.

Den planerade ekonomin

Utan några som helst romantiserande vanföreställningar kan man dock se en glimt av de framsteg som är möjliga under socialismen när man tittar på nittonhundratalets "kommunistiska" länder. Trots byråkratins strypgrepp, trots dess vildsinta brutalitet mot alla den betraktade som fientliga, trots dess tendens att springa sick-sack mellan olika extremer i sin politik, kunde Sovjetunionen faktiskt visa överlägsenheten hos en nationaliserad, planerad ekonomi.

År 1917 hade Ryssland ännu inte helt och hållet lämnat feodalismen bakom sig. Under åren som följde slungades landet ännu längre bakåt i utvecklingen av inbördeskriget. Ändå kunde Sovjetunionen besegra Nazitysklands pansararméer under andra världskriget – precis på basis av den planerade produktionen. Efter kriget, till och med utan Marshallhjälpen som övriga Europa fick av USA, kunde öststaterna bygga upp sin industri på några få år. På 1950-talet hade den sovjetiska industrin gjort stora framsteg, vid sidan av den kulturella och vetenskapliga utvecklingen, och man blev det första landet att skicka upp en man och en kvinna i rymden.

Den planerade ekonomin hade styrkan att ge full sysselsättning, gratis utbildning på alla nivåer och stora teknologiska framsteg till och med under stalinismens våta filt. Medan de kapitalistiska makterna hängde i en skör tråd under den stora depressionen, hade Sovjetunionen en årlig tillväxt på 20 procent och de tunga industrierna expanderade med 400 procent.

Den andra sidan av myntet är, självklart, att de framsteg som en hälsosam, demokratisk planekonomi skulle åstadkomma på alla områden vida skulle överträffa Sovjetunionens. Även med alla de sjukliga brister som den degenererade karikatyren av socialism som Sovjetunionen blev, var utvecklingen enorm. Med detta i åtanke kan man bara börja föreställa sig vilken explosion av utveckling, kreativitet och kultur som en frisk arbetarstat skulle innebära.

Vi får höra att "marknadens osynliga hand" är det bästa och mest effektiva sättet att fördela resurser. Kapitalisterna har varit noga med att lära oss detta, men nu genomlever vi den djupaste ekonomiska krisen som kapitalismen någonsin sett. De största företagens bankkonton i USA och Storbritannien innehåller 2 biljoner dollar respektive 800 miljarder pund – pengar som de inte investerar för att de inte kan göra vinst! Samtidigt går miljoner människor arbetslösa. Barn i de länder som hittills drabbats av krisen får gå hungriga till skolan!

Hur är detta effektivt? Hur effektivt är det att stå med miljoner tomma bostäder som ingen har råd med, samtidigt som människor blir hemlösa varje dag, vräkta av bankerna? Varför stängs fabriker ner, varför får miljoner bilar stå och rosta, varför river man upp urgamla olivodlingar i Sydeuropa? Varför får miljoner vara arbetslösa medan andra sliter med två eller flera jobb för att klara sig? Detta är inget annat än kapitalismens logik.

Krav på arbete och bostad för alla, gratis utbildning på alla nivåer och gratis sjukvård är alla fullständigt rimliga krav. Resurserna finns där! De har inte förstörts! Den mur som finns mellan oss och förverkligandet av dessa krav är det kapitalistiska systemet självt – ett system som dagligen bevisar hur oerhört ineffektivt det är.

Men den mänskliga naturen då? Är vi inte naturligt giriga?

Frågan om den "mänskliga naturen" är ett av de vanligaste argumenten mot socialismen, men även ett av de som är lättast att avfärda.

Många tror att det sätt som människor tänker på alltid har varit detsamma, och att vårt släkte alltid kommer att tänka på det sätt vi gör nu. Men med bara några få motexempel ser vi att detta är långt från sanningen. Faktum är att, precis som alla andra saker i världen, det mänskliga medvetandet och samhället befinner sig i kontinuerlig förändring. Marx förklarade att "det samhälleliga varat bestämmer medvetandet". Med andra ord, så är det vår sociala omgivning som sätter ramarna för hur vi tänker. Om du föddes för tusen år sedan på en kinesisk bondgård, exempelvis, skulle ditt sätt att tänka och att betrakta världen vara fullständigt annorlunda från hur det är nu.

Människan tog sig inte till toppen av näringskedjan genom att bekämpa och trampa ner sina artfränder, utan genom samarbete. Endast genom samarbetet kunde människorna samla sina resurser för att jaga, bygga bon, odla och tämja djur, och så vidare. Urtidens människor levde tillsammans i små stammar eller klansamhällen, samhällen som inte var splittrade i klasser. Människorna delade givetvis upp arbetet efter förmåga och den mat man producerade delades ut efter behov. Att hävda något annat vore fullständigt absurt.

Visserligen verkar det som om vi idag alla är "individer", men sanningen är att vi är mer beroende än någonsin av varandra. Varje person är beroende av och påverkas av tusentals eller miljontals andra människor från hela världen. Kan en person designa en bil, bryta de nödvändiga mineralerna för att bygga bilen och förädla dem, uppföra fabriken den ska byggas i, och sätta ihop bilen själv? Att ställa en sådan fråga visar hur löjlig idén om den isolerade "individen" är. Det är uppenbart att under kapitalismen är alla människor kopplade till varandra genom världsmarknaden och utbytet av varor.

Så varför tänker vi på människor som isolerade, självtillräckliga individer. Än en gång är det så att det är varat som bestämmer medvetandet. Marx och Engels förklarade att den dominerande ideologin i samhället alltid är överklassens ideologi. Idag innebär detta kapitalisternas ideologi – en ideologi av girighet och tävlan.

Kapitalistklassen gör allt som står i deras makt för att påverka hur vi tänker. Genom våra utbildningssystem, genom media och religion etc., uppfostras vi att ha det kapitalistiska systemets värderingar – "dog-eat-dog"-mentaliteten, som säger att man bara kan ta sig fram på någon annans bekostnad. Vi uppfostras att titta bort och inte tänka på de hemlösa, de svältande, de som dödas i krigen, eller på sin höjd be en bön och donera lite pengar till välgörenhet för att lätta vårt samvete.

Dessa "värderingar" tjänar bara en liten handfull människor – de extremt rika kapitalisterna. Vi andra tjänar ingenting på girighetens ideologi i våra vardagliga liv. Vad de flesta vill ha är fred, stabilitet, ett bra jobb, fungerande sjukvård och utbildning och fritid att spendera med familj och vänner. Det är bara kapitalistklassen som vinner på tävlan mellan individer och företag.
Socialismen och framtiden

En av de grundläggande motsättningarna i det kapitalistiska systemet är att produktionen är social – det vill säga att vi producerar vad vi behöver socialt, som exemplet med bilen ovan – medan mervärdet som blir resultatet av produktionen tillägnas privat av kapitalisterna. Med andra ord producerar vi allt, men vinsterna hamnar i en liten minoritets händer! De tiotusentals arbetare som faktiskt vet hur man bygger en bil i en fabrik har ingenting att säga till om kring vad som ska produceras, hur och vad som ska göras med de fordon man skapat.

Socialisterna vill bryta med denna motsägelse genom att upprätta social kontroll över den sociala produktionen. De rikedomar som produceras kan sedan användas till högre löner, välfärd, sjukvård, skolor, ny teknologi och så vidare.

Detta är ingen utopisk idé – de materiella förutsättningarna för denna omställning finns redan. Det enda hindret för den är det grepp som kapitalistklassen har om den politiska och ekonomiska makten. Endast den internationella arbetarklassens enhet kan göra slut på denna situation och sätta punkt för den fruktansvärda degradering av människor, den fattigdom och instabilitet som det kapitalistiska systemet innebär. Då kommer en helt ny värld att öppna sig.
Föreställ dig ett barn som föds till en värld utan hunger, utan otillfredsställda behov, utan fattigdom och utan arbetslöshet. Med sådana radikalt annorlunda förutsättningar skulle det barnet få en helt annan syn på världen. Under socialismen kommer människor att kunna förhålla sig till varandra som människor, och inte som varor som kan köpas och säljas eller som motståndare i kampen om framgång.

Anledningen till flertalet problem vi lider av under kapitalismen är bristen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt till oss andra efter att kapitalisten tagit sin andel. Vi marxister förklarar att denna brist och knapphet är artificiell. Problemet under kapitalismen är egentligen inte att vi producerar för lite, utan att samhällets förmåga att producera överstiger vår förmåga att köpa tillbaka varorna. Produktivkrafterna växer om marknaden; varor får ligga på hög i lager och fabriker sparkar personal eller läggs ner; helt enkelt på grund av att folk i förlängningen inte kan ha råd att betala för alla de varor de producerat. Som Marx förklarade; under kapitalismen är problemet fattigdom i överflödet.

"Den mänskliga naturen" befinner sig, precis som alla andra saker, i ett tillstånd av konstant förändring. Att påstå att människans medvetande är för evigt skrivet i sten håller inte för den försiktigaste granskning och analys. Människor har skapat fantastiska tragedier, komedier, sånger, dikter, målningar, skulpturer och otaliga andra uttryck av konstnärlig kvalitet som är reflektioner av vår föränderliga värld från alla möjliga tider. Det är bara att ta en promenad genom ett konst-, vetenskaps- eller historiemuseum, så får man se den konstanta utvecklingen av människans medvetande tydligt. Marx sade, "filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den." Och när vi förändrat vår värld, så kommer vårt sätt att tänka förändras likaså!

Marxist Student Federation
Översatt och bearbetad av Johan Nystedt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.