Den 25 maj är det val till Europaparlamentet. Valdeltagande brukar vara lågt – förra gången var det bara 46 procent som röstade. Det är inte många som tror på att vi genom den valsedeln får möjlighet att påverka de stora internationella besluten. De vackra orden om internationellt samarbete som EU brukar beskrivas med syftar inte på ett internationellt samarbete mellan oss arbetare i Sverige och arbetarna i EU:s andra länder – tvärtom. Det är ett samarbete mellan borgarklassen i de europeiska länderna för att de ska kunna befästa sin position på världsmarknaden gentemot borgarklassen i andra delar av världen.
Att lämna EU är inte ett sätt att undkomma borgarklassens attacker, utan ökar bara attackernas nationalistiska prägel. Den enda vägen framåt för arbetarklassen är en klasskamp över nationsgränserna för ett socialistiskt Europa.
EU – en reaktionär institution
Det sägs ofta att det samarbete som EU började som, Stål- och kolgemenskapen på 1950-talet, var ett fredsprojekt för att förhindra ett nytt världskrig. Detta är en myt. I själva verket var det en åtgärd för att försvara den europeiska borgarklassens position på världsmarknaden. Efter andra världskriget låg den europeiska industrin i spillror, samtidigt som USA:s industri var intakt.
I jämförelse med Sovjetunionen, USA och Japan var Europa en väldigt liten politisk kraft efter den splittring och förstörelse som andra världskriget innebar. Den europeiska borgarklassen var inte längre den imperialistiska kraft som den varit tidigare, och kunde därför inte konkurrera på samma sätt med borgarklassen i andra länder. Ur detta följde behovet av att skydda sina gemensamma imperialistiska intressen. Så föddes den Europeiska unionen.
Det syns även tydligt i EU:s uppbyggnad att det är en arena för borgarklassens reaktionära krafter. EU:s politiska makt utgår från institutioner fyllda av byråkrater, lobbyister och karriärister. Den representativa demokratin – det som vi kan påverka med våra valsedlar en gång vart femte år – är inskränkt till ett parlament med extremt begränsad makt vid beslutsfattandet.
Det blir också uppenbart i de politiska linjer och beslut som EU hänsynslöst driver igenom i sina medlemsländer. I namnet av ”de fyra friheterna” – fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital – fattar EU beslut som är klart arbetarfientliga. Ett exempel på detta är lagen Lex Laval. Den utgår från Europadomstolens beslut, och innebär att gästarbetare från andra EU-länder inte behöver arbeta under samma kollektivavtal som svenska arbetare. Utländska arbetare kan därför ”acceptera”, alltså tvingas till, att arbeta för en lägre lön än den som gäller enligt det svenska kollektivavtalet. Detta leder i längden till en press nedåt på alla löner på den svenska arbetsmarknaden och drabbar således hela arbetarklassen, oavsett var vi kommer ifrån. Det faller dock den europeiska borgarklassen väl i händerna – de kan pressa våra löner, öka sin egen profit och därmed stå sig bättre på världsmarknaden.
EU och krisen
Krisen härjar just nu främst i Sydeuropa. Men den kommer oundvikligen att slå till mot resten av Europa, eftersom det är en kapitalistisk överproduktionskris. Krisens har uppkommit ur att borgarklassen ständigt måste konkurrera med varandra för att inte gå i konkurs. Därför måste de konstant investera och öka sin produktion. Samtidigt är marknaden begränsad – vilket gör att det förr eller senare uppstår en situation då borgarklassen inte får sina varor sålda. I ett sådant läge tjänar de inte på att investera och kan därför inte förmås att investera så länge som denna överproduktionskris kvarstår. För att ta sig ur en sådan kris måste de lägga ner en mängd företag och höja vinstnivåerna genom att pressa arbetarklassen hårdare, sänka deras löner och trasa sönder välfärdsstaten.
Hur den nuvarande kapitalistiska krisen hanteras av i euroländerna är ytterligare ett bevis för att EU är ett verktyg för Europas borgarklass. De utdelar hårda slag mot arbetarklassen i form av en permanent massarbetslöshet, försämrade arbetsvillkor och nedskuren välfärd. I Sverige har detta inte slagit till med sin fulla kraft, men eftersom det är en global kris vars grundorsak ligger i det kapitalistiska systemet, är detta bara en tidsfråga.
Detta förändras inte av att den svenska borgarklassen har kvar den svenska kronan. Vissa inom vänstern tenderar att överdriva betydelsen av att ha en flytande växelkurs och sin egen ränta. För det första är det svårt att förbättra situationen med räntan när den redan är så låg, och när man dessutom inte vill spä på de ökande bostadspriserna genom en lägre ränta. För det andra, och viktigare, är att se att en egen valuta bara kan hjälpa på ett sätt: genom att kronans värde minskar. Detta innebär i praktiken en lönesänkning, eftersom de flesta konsumentvaror importeras till Sverige. Detta avslöjar att också en egen valuta är ett vapen som borgarklassen använder mot arbetarklassen.
EU och EMU har inte hjälpt arbetarklassen i de länder som idag är drabbade av krisen. Eurosamarbetet har stärkt den europeiska borgarklassens möjligheter att låta krisen drabba arbetarklassen i dessa länder. Det är trojkans (EU, ECB och IMF) så kallade ”räddningspaket” för de krisdrabbade länderna som står för de grövsta attackerna på arbetarklassen med sina krav på nedskärningar och åtstramningar. I själva verket är detta en räddningsaktion endast för den tyska borgarklassen. De hoppas lugnt kunna gå oskadda ur den kris de själva skapat, samtidigt som arbetarklassen i Grekland knappast ens mat för dagen.
Vägen fram – ut ur EU?
Denna EU-kritik yttras av många röster från vänsterhåll, bland annat från både Vänsterpartiet och Ung Vänster. Samtidigt finns det stora illusioner om vad som skulle ske om Sverige och andra länder skulle lämna EU. På samma sätt som man lägger hela skulden för krisen på EU:s ”nyliberala politik”, och inte på kapitalismen, uttrycker de sig som om de krisdrabbade länderna skulle ha klarat sig galant om de inte var EU-medlemmar. Därför, menar man, är lösningen för Sverige att gå ur EU.
Men som sagt är det ju inte EU eller den nyliberala politiken som är orsaken till krisens uppkomst – utan det kapitalistiska systemet som sådant med sin profithungriga borgarklass. Och borgarklassen finns i varje land, oavsett EU-medlemskap eller inte. De styrs av samma intressen och kommer att attackera arbetarklassen om det är vad som krävs. Alltså skulle den nyliberala politiken och krisen fortsätta oavsett om EU fortsatte att existera eller inte. De krisdrabbade länderna skulle vara fortsatt krisdrabbade även om de lämnade EU.
Det är sant att den svenska borgarklassen än så länge visat en finare sida än på andra håll i Europa, och inte genomfört så hårda attacker som arbetare på annat håll fått uppleva. Men det betyder inte att den svenska borgarklassen inte kan göra det, eller inte kommer göra det. De har bara haft lyxen att inte behöva göra det, eftersom Sverige än så länge klarat sig relativt bra. Men när borgerliga experter själva menar att krisen i euroområdet kommer ta tjugo år att lösa, så kommer inget land att slippa undan. När krisen väl slår till med full kraft i Sverige kommer den svenska borgarklassen varken att vara snällare, mysigare eller mer kompromissvänlig än någon annan europeisk borgarklass. I det läget kommer också de att skydda sina egna intressen – på bekostnad av arbetarklassens.
För Europas Förenta Socialistiska Stater
Att lämna EU är alltså ingen strategi som kommer att rädda den svenska arbetarklassen från borgarnas attacker. Krisen gör att en nyliberal agenda är den enda politik som borgarklassen har råd med. Oavsett om det är i Sverige eller internationellt, är borgarnas överlevnadsstrategi densamma: att fortsätta hamstra vinster utan att investera, spekulera på börsen och avskeda de arbetare som de inte har råd med.
I denna kris finns ingen tredje väg. Det är antingen arbetarklassen eller borgarklassen som måste betala. Det går inte att kompromissa mellan oförsonliga intressen.
Vi kan därmed inte stanna vid att lämna EU. Vi kan heller inte förvänta oss att politikerna kommer att lätta på krisen genom offentliga investeringar. Nej, vårt mål måste alltid vara ett störtande av borgarklassens makt och ett maktövertagande från arbetarnas sida – det vill säga: en socialistisk revolution.
Lösningen som förs fram av stora delar av vänstern är en nationalistisk lösning där vi ska isolera oss från EU:s attacker till förmån för den nationella borgarklassens attacker. Detta visar på grova illusioner i den ”svenska” kapitalismen, nästan som om den skulle följa sina egna lagar.
I själva verket skulle en isolering för ett krisdrabbat land som Grekland förvärra deras situation, då de inte skulle få några fler lån och skulle se alla sina varor bojkottade av höga tullar från EU. Vägen framåt för arbetarklassen är inte att isolera sig och öka de nationella konflikterna utan att kämpa mot den gemensamma förtryckaren – den internationella borgarklassen – över nationsgränserna. Vårt mål bör inte vara att lämna EU utan en solidarisk klasskamp för socialism i hela Europa för att uppnå Europas Förenta Socialistiska Stater.
Detta är ingen utopi. Vi ser redan början på detta hos de grekiska, spanska och portugisiska arbetarna, som är väl medvetna om att deras kamp är gemensam. Vi bedriver samma kamp – för en socialistisk världsordning utan både svensk och europeisk borgarklass.
- Inga fler åtstramningspaket från borgarklassens bankjättar som tvingar arbetarna i de krisdrabbade länderna att gå på knäna!
- Inga fler attacker på arbetarklassen i ”de fyra friheternas” namn!
- För ett socialistiskt Europa!