Nordirland: Vad är orsaken till Stormonts kollaps?

av Gerry Ruddy (Översättning: Martin Oscarsson)
Nordirland: Vad är orsaken till Stormonts kollaps?

Maktdelningsavtalet i Nordirland som man kom överens om i Långfredagsavtalet har brutit samman. Det sätt att styra som man kom överens om där fungerar inte längre. Detta är ett tecken på inflytandet från den ekonomiska krisen. Gerry Ruddy förklarar här varför och hur detta har skett.

Delningen av Irland, som ledde till Nordirlands bildande, förde inte med sig fred mellan unionister och republikaner. Fram till 1972 fanns en regering styrd av unionisterna, som avskaffades då. Den behandlade inte den nationalistiska befolkningen med respekt, rättvisa och jämlikhet. Istället var det en lång period av statligt våld och diskriminering av de nationalistiska minoriteten. Alla tecken på arbetarenhet, inom fackföreningarna, i politiska organisationer, som Labourpartiet eller i form av upplopp orsakade av fattigdom möttes av sekteristiska aktioner från det unionistiska etablissemanget, i syfte att underminera klassenheten.

Detta innebar att vissa grupper av protestantiska arbetare fick marginella fördelar jämfört med sina katolska bröder och systrar när det gällde tillgång till jobb i den tunga industrin som till varven. Att vissa delar av de protestantiska arbetarna, liksom de katolska levde i fattigdom och bedrövliga bostäder ända fram till slutet av sextiotalet, bekymrade inte den unionistiska eliten. De var nöjda så länge arbetarna var splittrade.

Den långvariga diskrimineringen ledde till sist till ett svar. Uppkomsten av medborgarrättsrörelsen 1967, som på sitt eget sätt försökte överbrygga den sekteristiska klyftan, ledde till att unionisterna accepterade vissa begränsade reformer; samtidigt som de mer högerorienterade unionisterna bildade paramilitära grupper. Under den perioden var det dessa lojalistiska grupper som genomförde de flesta bombattentaten och de var de som dödade den första polismannen.

De våldsutbrott som detta medförde ledde till att den brittiska regeringen, som under femtio år tolererat den unionistiska härskande klassens politik, till sist utkrävde ansvar från dem. Britternas mötte dem med både piska och morot. Piskan var i form av väpnade styrkor som krossade medborgarrättsrörelsen genom internering, tortyr och annat förtryck för att kväsa de beväpnade republikanska motståndet, som uppkommit på grund av de lojalistiska pogromerna och repressionen från polis och militär. Syftet med republikanernas aktioner var att ena Irland.

Moroten var bildandet av en lokal maktdelningsregering som omfattade nationalister från medelklassen som fick delta i maktutövningen, samt ett avskaffandet av diskrimineringen och orättvisorna. Alla försök till en politisk lösning var dock dömda att misslyckas så länge den väpnade kampanjen från republikanerna fortgick.

I det skedet hade de militära aktionerna urartat till ett sekteristiskt krig mellan de republikanska och lojalistiska grupperna, i form av provisoriska IRA och UDF och UDA. Detta krig regisserades av brittiska agenter. Såväl den brittiska regeringen som republikanernas ledning var medvetna om att ingen sida kunde vinna. Därför var en kompromiss nödvändig.

I det läget handlade det inte om att upphäva delningen av landet, utan att skapa en maktdelningsledning som kunde göra det möjligt för nationalisterna att delta i styrandet av staten i Nordirland. Detta innebar att man erkände två traditioner, både den nationalistiska och den unionistiska. Detta var centralt för fredsprocessen.

I detta skede hade såväl Sinn Fein som DUP blivit de dominerande partierna, och överflyglat de officiella partierna, UUP och SDLP. Alla försök att etablera en stabil maktdelningstyre, misslyckades fram till dess att extremisterna på respektive sida blev de dominerande partierna och en regering bildades av deras ledare Ian Paisley och Martin McGuniness. Under mer än tio år var den senare försteminister som arbetade tillsammans med Ian Paisley och dennes efterträdare Peter Robinson och Arlene Foster.

Detta blev dock ett förhållande utan värme efter att Paisley hade lämnat sin post.

Republikanerna har ändrat inriktning. IRA har lagt ned sina vapen och de har accepterat att engagera sig i det nordirländska parlamentet, Stormont, vilket är en stor skillnad jämfört med de dagar då deras slogan var: "Krossa Stormont". De gick med på att administrera Nordirland tillsammans med ett parti, DUP, som de tidigare utpekat som sekteristiskt och antikatolskt. De har gett sitt stöd till de nybildade poliskåren som har ersatt det hatade RUC och PSNI, trots att många av de poliser som tjänstgjorde i de gamla poliskårerna också återfinns i de nya. Deras acceptans av fortsatt brittiskt styre i norr var en så omfattande eftergift att det föranledde splittringar och utbrytargrupper från IRA. Men ledningen har fortsatt att åtnjuta stöd från majoriteten av republikanerna.

Efter att ha accepterat den nya situationen råder det ingen tvekan om att Sinn Fein har försökt att få maktdelningen att fungera. Deras vice försteminister Martin Guinness, en ledande IRA-medlem och respekterad och militant republikan, har träffat Storbritanniens drottning två gånger, och gjort många försök att nå unionister och även blivit vän med olika individer med en bakgrund i unionisterna.

Rent politiskt har man dock inte fått någon större respons. DUP har agerat som om man fortfarande befann sig i den tid då unionisterna etyds (1920 – 1972). De blockerade avtalet om irländska språket som ingicks i St Andrews avtalet 2006. Till detta kommer ett antal skandaler som involverade personer från DUP. Ett av dessa var "Red Sky"-skandalen 2010. Denna följdes sedan av "Nama"-kontroversen som handlade om att DUP:s förste minister fick ekonomiska fördelar från försäljningen av Nama-aktier i Nordirland. Ingen av dessa skandaler var dock tillräckliga för att kullkasta maktdelningens verkställande organ.

Det var deras åtstramningspolitik som nästan fällde dem. Den brittiska regeringens åtstramningsprogram som bland annat omfattade en så kallad sovrumsskatt, skulle genomföras också i Nordirland. Sinn Fein motsatte sig dock detta program, eftersom de hade gynnats av sitt motstånd mot åtstramningar i södra Irland. De ville inte genomföra nedskärningar i nord medan de motsatte sig dem i syd.

Såväl DUP som Sinn Fein gick framåt i valen i maj 2016. DUP fick 33 mandat och Sinn Fein 28. De såg till att få posten som justitieminister, med hjälp av stöd från oberoende unionister, och fick majoritet i den nya administrationen. Det är värt att notera att det aldrig suttit en nationalist på denna post tidigare. Lag och ordning har alltid kontrollerats av antingen en unionist, eller en brittisk minister, eftersom det är en nyckelpost i kampen mot militanta republikaner. Trots nästan 20 är av samarbete, från långfredagsavtalet till det så kalla gemensamma respektavtalet, diskrimineras republikanska fångar genom att de inte får tillgång till det irländska språket eller kulturen. Några irländska symboler är heller inte tillåtna.

I September 2010 lät den unionistiska försteministern Arlene Foster, sig fotograferas sida vid sida med ledaren för UDA (en paramilitär lojalistisk organisation). En annan lojalist, Lev Stitt i östra Belfast såg till att 1,7 miljoner pund överfördes till en social frontorganisation som kontrollerades av UDA. Pengarna kom från en kontroversiell fond, kallad den sociala investeringsfonden med tillgångar på 80 miljoner pund. I grunden var detta ett resultat av en överenskommelse mellan DUP och Sinn Fein som innebar att man gav anslag till sociala organisationer som tidigare varit förknippade med våld. Finansieringen av deras organisationer var också ett sätt att försäkra sig om att deras anhängare har fortsatt kontroll. Denna gång höll Sinn Fein tyst om detta, eftersom man inte vill destabilisera maktens institutioner.

Båda partierna försäkrade att deras samarbetet var gott. För att uppmärksamma sina första sex månader vid makten utformade DUP och Sinn Fein ett gemensamt uttalande som bland annat löd:

"Politiken har ändrats, dag för dag och sakta men säkert; och det till det bättre. Fokus ligger i allt större utsträckning på åtgärder som gör det bättre för folk. Denna förändring återspeglades i 'Fresh Start'-avtalet för ett år sedan och i valen sex månader senare. Våra två partier – tillsammans med justitieminister Claire Sugden son justitieminister – rör sig nu i samma riktning."

När det kom till kritan betydde dessa vackra tankar ingenting. Inom två veckor hade Irlands försteminister Martin McGuniness, som starkt förespråkar delning, avbokat ett besök i Kina. Han var allvarligt sjuk sades det. Den nationalistiska ilskan mot Arlene Fosters reaktion på "Renewable Heat Incentive"-skandalen, som hon bar det främsta ansvaret för. Skandalen handlade om 490 miljoner pund som under 20 års tid betalats ut till många affärmän och individer varav många av dem var kopplade till DUP. McGuiness uppmanade henne att avgå

Därefter drog en unionistminister in anslagen till ett program för det irländska språket, samtidigt som han anslog mer pengar till att renovera unionisternas möteslokaler som ägs av Orange-orden, en organisation som betraktas som sekteristisk och antikatolsk. Foster sa sedan att det aldrig kommer att förekomma ett program för det irländska språket, ett program som man kommit överens om tillsammans med den brittiska regeringen i form av St Andrews-avtalet. Detta var kulmen på en hel rad av uttalanden mot det irländska språket av ledande figurer i DUP.

Detta har lett till att gräsrötterna inom den republikanska rörelsen har fått nog av Stormont, och till följd av detta avgick Martin McGuniness från sina uppdrag. De följande valen, som hölls den 2 mars 2017, förändrade det politiska landskapet. Det nya parlamentet hade bara 90 platser till skillnad från 108 i det gamla, vilket medför att alla partier automatiskt förlorade platser. Valet blev en katastrof för DUP i synnerhet. De fick bara 28 mandat, endast ett mer än Sinn Fein, och unionisterna har inte längre majoritet. Nationalisterna fick 39 platser. Unionister 40, de gröna 2 och ett för PBP, det moderata pro unionist Allians partiet fick 8 platser.

Medan både DUP och Sinn Feins växte, stod det klart att nationalisterna hade stimulerats av valet. De hade reagerat mot DUP genom att flockas vid valurnorna på ett sätt som aldrig skådats tidigare.

För unionisterna var valet ett bittert slag. De hade haft övertaget sedan bildandet av Nordirland, och använt varje val sedan 1921 för att öka de sekteristiska spänningarna, i syfte att försäkra sig om ett högt valdeltagande från protestanterna och unionisterna. Nu tvingades de dela makten med nationalisterna eftersom de inte längre hade majoritet.

Dessutom hade folkomröstningen om EU i Storbritannien en stor effekt i Nordirland. De sammanlagda rösterna för Brexit – även om majoriteten i Skottland och Nordirland röstade för fortsatt medlemskap – betyder att frågan om att lämna EU är fortsatt aktuell. Sinn Fein var inte sena att kräva en extra folkomröstning, i syfte att uppfylla kraven från många delar av den republikanska rörelsen, men också för att stärka stödet för ett förenat Irland. (Meningen med detta var att locka protestanterna i Norr att acceptera en enat Irland för att få vara kvar i EU, övers. anm.)

Brexit kan mycket väl mena att gränskontroller återinförs mellan syd och nord. För nationalisterna strider detta mot långfredagsavtalet och det skulle också öka stödet för Sinn Fein. Nu kräver många partier vid sidan av DUP att Nordirland ska sluta ett separatavtal med EU.

Den politiska processen i Nordirland är i kris. De samtal om regeringsbildning som hölls tre veckor efter valet var en fars. Det fanns ingen dagordning och man kom inte överens om något. Sinn Fein höll också tyst om RHI-skandalen, och begränsade sig till frågor som man redan kommit överens om men som aldrig genomförts, som frågan om det irländska språket, om lika behandling och liknande.

Trots att företrädarna för DUP vägrade att infinna sig till samtal under söndagen, föreslog Sinn Fein åter en maktdelning. Detta skulle ha lett till ännu ett val, trots att väljarna redan röstat två gånger under en niomånadersperiod. Därför deklarerade den brittiska nordirlandsministern James Brokenshire att det instället för val skulle hållas nya samtal under en begränsad period. Han förklarade också att om inget avtal nås kommer direktstyre åter att övervägas.

Samtidigt har den nordirländska administrationen ansvar för att genomföra en ny budget. Den omfattar 70 procent av anslagen från Westminster. Därför har sociala och ekonomiska frågor dominerat den politiska debatten, eftersom dessa frågor dominerar arbetarklassens liv. Åtstramningspolitik har dominerat de senaste nio åren.

Sinn Fein säger sig vara emot nedskärningar. Ändå stödde de ett nedskärningspaket för bara ett år sedan med stöd av det stora partiet och ICTUC (Irlands motsvarighet till LO). Detta ledde till 20 000 färre offentliga jobb, fortsatt privatisering och nedskärningar av välfärden.

Det är ingen tvekan om att den offentliga sektorn i Nordirland står under stor press. Sjukvården bågnar under brist på resurser. Operationer ställs in och köerna ökar till alla slags undersökningar och behandlingar. Sängar ligger i långa rader på sjukhusens akuter och avdelningar. Utbrändheten bland personalen har ökat kraftigt.

Just nu ska nya samtal hållas trots att det inte finns någon regering. Partierna ska mötas för att försöka utforma en budget som kommer att innehålla nya nedskärningar vad gäller sjukhus, utbildning, fritidsgårdar och jobb för ungdomar. Löneökningarna begränsas till en procent i den offentliga sektorn, trots att inflationen stigit till 2-3 procent.

Oavsett utgången i dessa Stormont-förhandlingar – en ny maktdelningsregering eller direktstyre från brittiska Westminster – kommer det inte att bli några förbättringar för vanligt folk i Nordirland. Den offentliga sektorn kommer att försämras, färre bostäder för vanligt folk, ökad fattigdom, samt en djupare klyfta mellan fattiga och rika. Samtidigt kommer sekteristerna att fortsätta använda sekterismen för att demoralisera och splittra det arbetande folket.

Socialister och marxister har alltid betonat att den enda lösningen är en socialistisk republik i Nordirland. Vi är lika långt från detta idag som när Irland delades. Sorgligt nog är de krafter som arbetar för en förändring svaga och splittrade. Dessutom saknar man en klar strategi för att vinna arbetarna för socialismen. Varken valurnan eller geväret har kunnat vinna arbetarna för socialismen. Det kan endast ske genom att arbetarklassens styrka släpps lös. Marxister och socialister måste fortsätta att agitera och skola sig för att vinna massorna för socialismen. Det finns ingen genväg till detta.

Översättningen något kortad i jämförelse med engelskt original som publicerades 2017-04-11.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.