Perspektiv för den svenska revolutionen 2017 - Del 1

av Revolution
Antifascistisk demonstration i Stockholm. Foto: Valdar Malmsten

Detta är del ett av Svenska Perspektiv som Revolution, den svenska sektionen av IMT antagit 2017, som analyserar den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige - och gör en prognos för hur vi tror att den kommer utvecklas framöver. Med utgångspunkt i den internationella situationen analyserar vi i denna del hur kapitalismens kris påverkar Sverige.

Det kapitalistiska systemet har kommit in i en utdragen period av tillbakagång och sönderfall. Allra tydligast märks detta i samhällets topp, där den redan skamfilade borgerliga moralen i flera länder avslöjats som ett hyckleri genom skandaler om korruption, svågerpolitik och skatteflykt. Över hela världen visar sig borgarklassen oförmögen att upprätthålla en enad front utåt, och slåss inbördes för att upprätthålla sina egna profitmarginaler.

Den internationella krisen 2008 utraderade 13 procent av den globala produktionen och 20 procent av världshandeln. Men nu förbereds en ny nedgång, i ännu större skala. Enligt McKinsey Global Institute växte de globala skulderna med 57 000 miljarder dollar mellan 2007 och 2015 och uppgår nu till 325 procent av världens BNP. De borgerliga ekonomerna pratar om ett nytt normaltillstånd med långvarig stagnation och tillbakagång som kan hålla i sig i flera årtionden.

Efter snart ett decennium av kris har borgarklassen inte lyckats lösa någonting. De snubblar från ett misstag till ett annat. Borgarklassen har tvingat fram dramatiska försämringar för arbetarklassen i flera länder, och utsätter överallt arbetarklassen för en hård press. Den ekonomiska återvändsgränden gör att vi kan tala om en period av hittills oöverträffad instabilitet, då borgarklassen ger sig på arbetarklassens historiska landvinningar, som pensionssystem, välfärd och arbetsrätt. Varje försök att återställa den ekonomiska jämvikten rubbar den redan störda sociala jämvikten ytterligare, och provocerar fram politiska kriser och klasskamp.

Fokus för den internationella revolutionära processen har flyttats till Europa, med början i Sydeuropa, men avgörande förändringar i processens dynamik har nu skett även i länder som Storbritannien, Belgien och Frankrike. Skottlands självständighet, Brexit och Jeremy Corbyns partiledarval är tre politiska jordbävningar som på kort tid skakat Storbritannien. Kampen mot arbetslagen var en viktig milstolpe i Frankrike, och i våra grannländer Norge och Finland har kampen mot nedskärningar och försämringar uttryckt sig i två stora generalstrejker i januari respektive september 2015.

Arbetarklassens objektiva styrka har efter årtionden av ekonomisk utveckling aldrig varit större. Det enda som håller tillbaka klassen är dess eget ledarskap. I vissa länder hålls den tillbaka av de traditionella massorganisationernas kvävande kontroll, och i de länder där den barriären brutits genom nya politiska formationer hämmas klassen av vänsterreformismens inneboende svaghet och förvirring. I länder som Egypten, Turkiet och Grekland har vi redan sett revolutionära och förrevolutionära situationer, där ett marxistiskt parti som på förhand byggts och förberetts för uppgiften hade kunnat organisera och leda segerrika socialistiska revolutioner.

Historien har visat att arbetarklassen bara kan gripa makten och påbörja det socialistiska samhällsbygget under ledning av ett revolutionärt parti. Eftersom det ännu inte finns något sådant parti någonstans, kommer perioden av övergång till socialism bli utdragen. Den allmänna processen av revolution kan avbrytas av längre eller kortare perioder av reaktion och tillbakagång. Arbetarklassens stora antal och sociala tyngd gör det svårt för reaktionen att driva igenom de avgörande nederlag för arbetarklassen som krävs för att röra sig mot fascism eller bonapartism. Innan det händer kommer arbetarklassen få många tillfällen att gripa makten.

Internationella händelser som valet av Donald Trump, kriget i Syrien eller terrorattentat kan få stora återverkningar på människors tänkande i Sverige. I avsaknad av ett arbetarparti som kan förklara händelserna kan det förvirra och demoralisera. Men på motsvarande sätt kan rapporter om masskamp i länder som USA eller Frankrike inspirera och ingjuta en förståelse av att någonting håller på att förändras i världen.

Det är ingen slump att Trotskij förklarade att revolutionärt arbete är omöjligt utan ett perspektiv. Utan en vetenskaplig analys förhåller man sig empiriskt till händelseutvecklingen, och kan blåsas än hit och än dit. Man blir otålig och riskerar att göra opportunistiska eller ultravänsteristiska misstag. Genom en ständig diskussion om perspektiv vässas istället vår förståelse.

Det är bara mot bakgrund av den internationella kapitalistiska krisen som vi kan förstå situationen i Sverige. Vi måste i detalj analysera den särskilda kris som drabbar den svenska kapitalismen, då klasskampen i första hand rör sig längs nationella linjer. Först i ett senare skede kan den lyftas till en medveten internationell kamp för att störta kapitalismen som världssystem.

Den svenska ekonomin

Den svenska ekonomin har historiskt haft en stark industriell bas i jämförelse med andra avancerade kapitalistiska länder. Sverige är idag världens 24 största ekonomi, och hamnar på plats 15 i BNP per capita. Grunden för denna starka position lades under efterkrigstidens ekonomiska uppsving, då den svenska kapitalismen exporterade till en snabbt växande världsmarknad.

Detta möjliggjorde stora eftergifter till svenska arbetare som fick höga löneökningar, utbyggd välfärd och anställningstrygghet. Den växande världshandeln gjorde att det lönade sig för kapitalisterna att göra investeringar i produktionen. Efter krisen på sjuttiotalet blev den internationella konkurrensen hårdare, och borgarklassen inledde istället en offensiv mot arbetarklassens levnadsstandard för att bevara sina vinster.

Sveriges BNP per capita växte från 239 900 kr till 385 200 kr från 1980 till 2005, men samtidigt minskade lönernas andel av BNP från ca 55 procent till bara 45 procent. Det betyder att av den ökning av BNP per capita på 146 300 kr som skedde under denna period, tillföll bara 41 845 kr arbetarklassen. Det är mindre än en tredjedel av ökningen. Resten tillföll kapitalisterna..

Produktiviteten ökade med 30 procent åren 1980 till 2004. Detta beror delvis på att man automatiserat och infört datorer, robotar och modern teknik. Men istället för att använda tekniken för att befria människor från arbete pressas människor ut i arbetslöshet. Bara sedan år 2000 har 160 000 industrijobb försvunnit. Den permanenta massarbetslösheten har blivit helt normal och den har bitit sig fast också under högkonjunkturer.

Den ökande exploateringen av arbetarklassen är huvudorsaken till den svenska ekonomins framgångar sedan sjuttiotalet. Under hela efterkrigstiden låg vinstkvoten på omkring 10 procent, men under nittiotalskrisen sköt den iväg och nådde höga 16,8 procent år 2000. Detta ligger nära de nivåer som rådde under arbetarrörelsens pionjärtid i början av nittonhundratalet.

Medan lönerna stagnerat har den privata skuldsättningen exploderat. Skulderna som andel av den disponibla inkomsten är på historiskt höga 178 procent. Detta beror på bostadsprisernas ökning, men också på att många skuldsatt sig för konsumtion. Marx förklarade att krediter är ett sätt för kapitalisterna att göra marknaden större på kort sikt, till priset av att underminera den på längre sikt när skulderna måste betalas igen.

De kraftigt expanderande vinsterna används i växande utsträckning till spekulation. Sveriges börsmarknader har växt enormt sedan början av åttiotalet, och ger för närvarande mer än 200 miljarder i utdelningar varje år. Det visar att den svenska kapitalismen har blivit alltmer parasitär och inte utvecklar samhället som innan. Ett helt lager människor livnär sig på att skyffla pengar fram och tillbaka till ingen nytta.

Sveriges "ultra-expansionistiska politik"

Stefan IngvesTill följd av krisen 2008 föll Sveriges BNP med omkring 5 procent under 2009, vilket gjorde Sverige till ett av de hårdast drabbade västländerna. Detta kunde hämtas igen snabbt genom en ökning av exporten till de så kallade tillväxtekonomierna (bland annat BRICS-länderna), vilket tillfälligt kompenserade för bortfallet av export till Europa.

Den rekordlånga lågkonjunktur som följde har svenska ekonomer nu förklarat vara över. Sverige är ett av de avancerade kapitalistiska länder där ekonomin just nu går som bäst. Tillväxten var 3,6 procent 2015, och sysselsättningsgraden på 67,3 procent är den högsta på 25 år. Bara Norge, Schweiz och Island har en högre sysselsättningsgrad.

Att Sverige lyckades lämna lågkonjunkturen år 2016 berodde på främst två faktorer. Den första var att flyktingmottagandet stimulerade ekonomin, huvudsakligen genom en större offentlig konsumtion för flyktingmottagandet. Detta har sina begränsningar, eftersom det bygger på underskottsfinansiering. Den svenska staten har gått med underskott sedan 2012, och i kommuner och landsting finns redan stora hål.

Den andra var Riksbankens politik med negativ ränta och kvantitativa lättnader. I mitten av 2014 var ECB först ut med att införa minusränta, och Sverige följde efter tillsammans med Schweiz och Danmark. I februari 2015 sänkte Riksbanken reporäntan till -0,1 procent, och i februari 2016 till den nuvarande nivån på -0,5 procent. Den senaste sänkningen orsakade svängningar på börser runt om i världen och oljepriset föll till sin lägsta nivå på 13 år. Bloomberg har kallat politiken för "ultra-expansionistisk", och den ses som extrem internationellt.

Kopplat till minusräntan är kvantitativa lättnader, som de har hoppats ska stimulera ekonomin genom att det blir billigare att låna. I december beslöt sig Riksbanken för att köpa statsobligationer för ytterligare 30 miljarder under första halvan av 2017. De kvantitativa lättnaderna kommer att uppgå till totalt 275 miljarder sommaren 2017. I praktiken fungerar detta som en digital sedelpress, där man har tryckt upp motsvarande en fjärdedels statsbudget eller 8 procent av Sveriges BNP.

Politiken motiveras av att de måste höja den låga inflationen, som är ett symptom på den låga tillväxten och fallande råvarupriser internationellt. Men det huvudsakliga syftet är att gynna svensk exportindustri genom att hålla nere kronans värde, då detta gör svenska varor billigare i jämförelse med andra länders varor. Det är samtidigt en dold lönesänkning, då värdet på svenska arbetares löner minskar. Kronan har sjunkit med i genomsnitt 16 procent gentemot de stora valutorna sedan början av 2013.

Vi kan beskriva politiken som milt protektionistisk, eftersom den syftar till att stärka den svenska exportindustrins konkurrenskraft på andra länders bekostnad. Man försöker exportera arbetslöshet till andra länder. Detta är i bästa fall en tillfällig lösning, då det bara skjuter problemen på framtiden.
Vid en lägre inflation kan vi se fortsatta eller än mer drastiska åtgärder från Riksbanken. På Riksbankens möte i december sade de att "Direktionen har en fortsatt beredskap att göra penningpolitiken mer expansiv om den trendmässiga inflationsuppgången skulle hotas och förtroendet för inflationsmålet försvagas." Detta visar hur osäkra de är på att den nuvarande penningpolitiken kommer att ge önskad effekt.

Exporten

Den svenska ekonomin har blivit alltmer beroende av intäkter från exportindustrin, och har ett oöverträffat beroende av världsmarknaden. Den är därmed känslig för svängningar i den internationella konjunkturen. Exporten av varor och tjänster utgör idag 45 procent av Sveriges BNP.

Tre fjärdedelar av exporten går till EU, och bara fyra länder utgör omkring en tredjedel av den totala exporten: Norge, Tyskland, USA och Storbritannien. Sverige är extra känsligt för utvecklingen i dessa länder. Detta är orsaken till den svenska borgerlighetens oro i förhållande till Brexit och valet av den uttalade protektionisten Trump.

Under efterkrigstiden exporterade och importerade Sverige ungefär lika mycket, och exportöverskottet var mindre än en procent under hela sextiotalet. Genom attackerna på arbetarklassen under nittiotalet började Sverige producera mer än vad som konsumeras i landet. Bytesbalansen, skillnaden mellan vad som produceras och konsumeras i ett land, har visat ett överskott. Trenden fortsatte under 2000-talet, då exportöverskottet fördubblades från 5,7 till 10,4 procent mellan 2002 och 2009.

Detta överskott är ett sätt att mäta den växande utsugningen av arbetarklassen. Om arbetarklassen hade kunnat fortsätta konsumera lika mycket hade exportöverskottet inte ökat, och bytesbalansen förblivit oförändrad. Sveriges exportöverskott har minskat sedan 2009 till bara 6,2 procent idag, men är fortfarande högst i EU och till och med högre än Kinas som andel av BNP.

Detta överskott i bytesbalansen har lett till att svenska kapitalister kunnat sätta stora pengar i egna fickor. En stor del av dessa vinster har sedan investerats i utlandet. Den svenska kapitalexporten, det vill säga lån som svenska banker ger till företag i andra länder, är omkring 200–300 miljarder kr per år, vilket motsvarar ungefär 5-8 procent av BNP.

Den svenska imperialismen har mycket stora intressen Baltikum. Staten räddade Swedbank från att gå omkull 2009 på grund av osäker utlåning i Lettland. Nu växer de fyra storbankerna återigen i hela Baltikum med en samlad utlåning på omkring 450 miljarder kronor. Till detta kommer investeringar från Ericsson, ABB, Telia, ICA, m.fl.

Sverige hör tillsammans med Tyskland till de rika nordeuropeiska länder som konkurrerat ut Europas fattigare länder i bland annat Sydeuropa. Samtidigt har de exportdrivna ländernas banker lånat ut stora summor till samma länder för att de ska kunna fortsätta konsumera deras varor. Den svenska exportindustrin har gynnats av att kunna exportera till Tyskland, medan Sydeuropa importerat tyska varor med lånade pengar.

Sedan krisens början 2008 har Sveriges varuexport sjunkit från 37,6 till 30,9 procent av BNP. Bytesbalansen, skillnaden mellan det som produceras och konsumeras i Sverige, har samtidigt sjunkit tillbaka till 6 procent av BNP. Det sjunkande malmpriset har satt stopp för gruvboomen i norra Sverige och utländska direktinvesteringar i Sverige är långt ifrån de nivåer som rådde innan krisen 2008.

Bostadsbubblan

BostadsförmedlingenEtt av de största problemen för den svenska ekonomin är bostadsbubblan, orsakat framförallt av bostadsbristen. Idag bor 94 procent av den svenska befolkningen i kommuner där det är bostadsbrist. Enligt Hyresgästföreningen har 240 av 290 kommuner bostadsbrist, medan det för tre år sedan bara var 126. Bostadsbristen är värst i storstäderna. I Stockholm rapporterades det förra året att bostadskön gått baklänges, när genomsnittstiden för att få en lägenhet på ett år hade ökat med mer än 12 månader.

Bostadsbyggandet ökade med 50 procent under första halvåret 2016 i jämförelse med året innan, men nådde fortfarande bara upp till halva den takt som skulle krävas för att fylla det ökade behovet. Fram till 2025 räknar man med att det kommer att behövas 700 000 nya bostäder om inte situationen ska bli ännu värre. Bostadsbristen visar marknadens ineffektivitet, då byggherrarna har tjänat mer på att bygga få och dyra bostadsrätter än på att bygga billiga hyresrätter.

Enligt svensk mäklarstatistik ökade priset på villor med nästan en halv miljon kronor mellan 2012 och 2015, eller 21 procent, och priset på bostadsrätter med mer än en halv miljon, eller 37 procent. Priserna är högst i storstadsområdena men ökningen av villapriserna har skett snabbast i Norrbotten, Uppsala och Västerbottens län. I Piteå och Falköping har bostadsrätterna ökat med mer än 100 procent under samma tidsperiod.

Att bristen på bostäder är huvudanledning till att bopriserna ökat i denna rasande takt visas också av att det är priset på ettor och tvåor som ökat mest – de lägenheter som unga behöver, som inte kan hitta hyresrätter. Prisökningen har drivits på av den låga räntan, och förvärrats ytterligare av att fastighetsskatten och räntebidragen till byggande av hyreslägenheter avskaffades.

Vare sig förändrade riskvikter för banker eller annat har rått på vad som i grunden beror på att den "fria" marknadens stora profitörer inte har något att tjäna på att bygga tillräckligt med bostäder. Det amorteringskrav som infördes sommaren 2016 ledde bara till en tillfällig inbromsning och priserna började snart växa igen.

Prisstegringarna har blåst upp en bostadsbubbla som riskerar att få förödande konsekvenser när den spricker. Enligt en rapport från Boverket är bostadsmarknaden övervärderad med 20 procent, och IMF har varnat för en svensk bostadsbubbla. Detta är en fortsatt viktig inhemsk källa till instabilitet, som i kombination med andra händelser kan få förödande konsekvenser.

Världskrisen 2008 började med att bolånemarknaden kollapsade i USA, och man kunde bara undvika en utdragen depression den gången genom massiva räddningspaket till bankerna, som samtidigt vräkte miljontals familjer. Vi såg en svensk motsvarighet till detta i den så kallade bankakuten under 1990-talskrisen, där staten gav stöd på 63 miljarder kronor till Nordbanken.

De fyra svenska storbankerna tjänar över 100 miljarder kronor varje år i ren vinst. I händelse av att priserna börjar falla är det dessa banker återigen som kommer att räddas, medan tiotusentals arbetare kommer att vräkas från sina hem och miljoner drabbas hårt av nedskärningar. Privata skulder kommer snabbt att bli till offentliga när den borgerliga staten räddar storbankernas vinster. Detta skulle på ett massivt sätt åskådliggöra de verkliga konfliktlinjerna i samhället.

En skakig grund

Riksbankens aggressiva finanspolitik har inte löst några grundläggande problem. I strid med vad de sa från början har politiken förlängts i flera steg. Det finns en utbredd oro bland de borgerliga strategerna för att Sverige ska hamna i en japansk situation med en utdragen period med både låga räntor, stagnation och deflation.

I december 2015 skrev Industriarbetsgivarnas chefsekonom Mats Kinwall att Sverige är "en räntedopad ekonomi på steroider" och att man måste "fråga sig hur vettigt det är att fortsätta att ösa in gratispengar i en ekonomi som redan växer betydligt snabbare än sin långsiktiga potential." Han fortsatte:"Riksbanken försöker motverka en importerad deflationschock i form av fallande globala råvarupriser genom att via minusränta skapa en överhettad hemmaekonomi och en inhemsk inflationsbrasa." Till DN sa Kinwell att den låga räntan blåst upp bubblor, medan exportindustrin "åkt snålskjuts" på den svaga kronan. I Dagens Industri fick detta den avslöjande rubriken "Svensk ekonomi är dopad, snart kommer fallet".

När andra länder för en "expansiv politik" – det vill säga kvantitativa lättnader – menar sig Riksbanken inte ha något annat alternativ än att haka på. Men inte ens Riksbanken är eniga om denna inriktning. I Riksbankens direktion reserverade sig tre av sex ledamöter mot beslutet i december 2016 om att förlänga de kvantitativa lättnaderna till en bit in i 2017. Riksbankschef Stefan Ingves sade – i strid med dessa tre ledamöters vilja – att detta inte är någon garanti för att de inte förlängs ytterligare. Hur de än vänder sig just nu verkar det bli fel.

Ett flertal centralbanker har börjat försöka överge de låga räntorna och kvantitativa lättnaderna, däribland The Bank of Japan, ECB och Federal Reserve i USA. Att Riksbanken minskat hur mycket statsobligationer man skall köpa är ett tecken på att de vill försöka följa efter. Men om inflationen sjunker igen så kommer troligtvis den låga räntan att behållas ett bra tag framöver och fler kvantitativa lättnader att genomföras. Det kommer inte att bli så lätt att backa från den nuvarande inriktningen.

En ny och allvarligare upplaga av krisen 2008 står på dagordningen internationellt, och det är detta som framför allt avgör hur långsiktigt hållbar den nuvarande högkonjunkturen är. De flesta prognoser menar att tillväxten kommer att minska till under 3 procent under nästa år, och därefter till under 2 procent år 2018. Men dessa prognoser förutsätter att det inte kommer någon ny världskris.

Sveriges internationella beroende sätter landet i en rävsax. Dels skulle protektionistiska tendenser i omvärlden slå hårt mot ekonomin. Brexit gav upphov till viss oro, men även att Donald Trump inlett en politik fientlig mot den s.k. "frihandel" som annars varit ledstjärna för USA:s handelspolitik. USA är Sveriges största handelspartner utanför Europa, och Trump har redan satt stopp för TPP och förhandlingarna om TTIP.

Samtidigt är den ekonomiska utvecklingen beroende av de åtgärder som vi här beskrivit som "milt protektionistiska". Det är precis dessa åtgärder som riskerar att ge upphov till ett svar från andra länder, och på sikt utlösa ett handelskrig med konkurrenshöjande devalveringar. Protektionistiska åtgärder var en av de viktigaste faktorerna bakom att depressionen efter kraschen 1929, liksom den svenska nittiotalskrisen, blev så djup och långvarig. De leker med elden.

Den internationella konkurrensen tvingar varje kapitalist att kämpa för att upprätthålla sina profitmarginaler. För att hävda sig, inte minst gentemot Kina, måste den svenska borgarklassen pressa arbetarklassen hårdare, sänka lönerna och höja arbetstakten. Det handlar om att vinna eller försvinna. Det har redan börjat spekuleras i vad ett handelskrig utlöst av Trumps politik skulle kunna innebära för Sverige.

Borgarklassen står på kanten av en avgrund – och all erfarenhet lär oss att ingen är särskilt kompromissvillig när det handlar om ens egen överlevnad. Arbetarklassen kommer att få bereda sig på att sätta upp ett hårt motstånd för att stå emot en sådan fiendes angrepp.

Kapitalisternas offensiv

Efter sjuttiotalskrisen utvecklades inte ekonomin längre som under efterkrigstiden. Kapitalisterna var samtidigt pressade av konkurrensen på världsmarknaden. Detta nödvändiggjorde en offensiv ute på arbetsplatserna för att pressa upp exploateringen och hålla tillbaka lönerna. I länder som Storbritannien och USA röjde Thatcher och Reagan vägen med sin aggressiva antifackliga och arbetarfientliga politik.

Den svenska borgarklassen gjorde ett försök att inleda en liknande attack mot den svenska arbetarrörelsen när de år 1980 utlyste en storlockout av 700 000 arbetare och krävde frysta löner. Men LO svarade på detta med att ta ut över 100 000 privatanställda LO-arbetare i punktstrejker. Dagen innan strejken började skedde en rejäl styrkeuppvisning med 800 000 deltagare i första maj-tågen över hela landet. Under strejken stannade hela landet: tunnelbanor, tv, två av tre radiokanaler, hamnar och så vidare. Kungen själv fick ansöka om dispens hos LO när han skulle flyga på statsbesök i Jugoslavien.

Storkonflikten 1980 visar den enorma styrka arbetarklassen har när de sluter sig samman och kämpar gemensamt. Kapitalisterna hade litat på att den borgerliga regeringen skulle kliva in med tvångslagar, men klassens motstånd gjorde det politiskt omöjligt. Arbetsgivarna fick storstryk och LO:s ursprungliga krav gick igenom nästan utan ändringar. De fick rejäl bakläxa på sitt försök att pressa igenom en försämrad förhandlingsordning och ett frontalangrepp på facken.

Borgarklassen fick byta strategi. Det som i andra länder sköttes genom attacker mot fackföreningarna sköttes nu istället genom uppgörelser och samförstånd med arbetarrörelsens toppar. Skandalöst nog var arbetarrörelsens ledning inte intresserade av att förvalta segern i storkonflikten för att föra kampen vidare. Istället accelererade högervridningen under åttiotalet medan det socialdemokratiska partiet kapitulerade för borgarklassens politiska offensiv.

I det tysta bestämde sig facktopparna för att exportindustrins vinster skulle prioriteras framför löneökningar. Detta finns dokumenterat i Erik Sandins dokumentär Lönesänkarna som sänts i SVT. Genom att hålla nere lönerna trodde man att man skulle kunna sänka arbetslösheten. Detta var en fullständig kapitulation inför borgarklassen, och ett förräderi av arbetarna.

Sedan slutet på sjuttiotalet har borgarklassens offensiv inneburit att pressen blivit hårdare och takten skruvats upp. Färre människor förväntas göra mer arbete på kortare tid. Varje anställd på Scania producerar dubbelt så mycket idag som för tjugo år sedan, och medan företagets vinster per anställd har nästan fördubblats på ett årtionde stagnerar lönerna.

Sjukfrånvaron har ökat med totalt 70 procent sedan år 2010, trots att det sedan alliansregeringens försämringar av sjukförsäkringen har blivit allt svårare att beviljas sjukpenning. Antalet stressrelaterade sjukskrivningar har ökat från 28 000 till 70 000 mellan 2009 och 2015. Stress är nu den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Ett annat resultat av stressen är att trenden med minskande olyckor och dödsfall på jobbet har brutits och sedan år 2000 istället börjat växa igen. Det är 200 arbetare som varje år får sätta livet till för kapitalisternas vinstjakt.

Otrygga anställningar blir allt vanligare. Enligt LO har 700 000 personer visstidsanställningar, eller 20 procent av alla arbetare och 52 procent av de unga. Antalet anställda i bemanningsföretag har fördubblats sedan 2008. Det blir allt vanligare att företag säger upp arbetare och återanställer dem genom bemanningsföretag.

Inom byggbranschen sker en systematisk lönedumpning, där arbetare från Östeuropa hyrs in och arbetar för halva den kollektivavtalsenliga lönen. Kapitalisterna utnyttjar också uppskattningsvis 30 000–50 000 papperslösa arbetare som kan tjäna så lite som 30 kronor i timmen.

De reformister som hävdar att det inte var nödvändigt med denna offensiv från borgarklassen förstår inte hur kapitalismen fungerar. Hade den inte genomförts så hade ekonomin fortsatt stagnera och kapitalisternas vinster hade sjunkit. Då hade vi sett minskande investeringar och företagskonkurser. Även detta hade alltså inneburit försämringar av och attacker mot arbetarklassens levnadsstandard och löner. På kapitalistisk grundval finns det ingen väg runt detta. Så länge kapitalisterna har makten över ekonomin kommer de att driva den i sina egna intressen.

Del 2>>

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.