Portugal 1974 – nejlikornas revolution

av Martin Oskarsson
Portugal 1974. Nejlikor i gevärspipan blev en symbol för revolutionen.

På morgonen den 25 april 1974 spelade den portugisiska radion den förbjudna sången "Grandola vila morena". Det var signalen till den armékupp som störtade den nästan 50-åriga diktaturen under Caetano. Diktaturens fall öppnade revolutionens dammluckor. I ett slag strömmade massorna in på den politiska arenan i en omfattning sällan skådad tidigare i historien. Första maj 1974 demonstrerade cirka 1,5 miljoner på Lissabons gator. Hand i hand med arbetarna gick soldater med nejlikor i gevärsmynningarna. I tusental hade de brutit den militära disciplinen och slutit upp i arbetarklassens kamp. Därmed inleddes ett av de få tillfällen i historien då arbetarklassen har möjlighet att gripa makten ur borgarklassens händer – en period av revolution.

Efter två generationer av diktatur och med en svag inhemsk kapitalism låg Portugal på en utvecklingsnivå mellan de utvecklade kapitalistländerna och den tredje världen. Jordbruket var ineffektivt. 40 procent av befolkningen var analfabeter. Någon egentlig utbyggnad av industri kom inte i gång förrän i början av 60-talet, och lönerna var de lägsta i hela Europa. Men trots denna underutveckling var styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel också i Portugal. Arbetarklassens andel av befolkningen utgjorde en tredjedel, jämfört med till exempel en tiondel i den ryska revolutionen. Till detta ska läggas en halv miljon lantarbetare i södra Portugal.

Men det var de ändlösa kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau som var den omedelbara orsaken till diktaturens fall och revolutionen. Krigen slukade 50 procent av statsbudgeten för att nära en arme på 200 000 man. Under 3-4 års tid tvingades soldaterna, varav de flesta var inkallade, riskera sina liv i ett meningslöst krig for urusel betalning. 1974 var de väpnade styrkorna i upplösning. Men det anmärkningsvärda med den portugisiska revolutionen var inte bara revoltstämningarna bland soldaterna utan framför allt att även större delen av officerskåren och fem överstar och generaler var motståndare till regimen till följd av krigen och diktaturens ruttenhet. Därför hade en grupp progressiva officerare i mellanställning bildat MFA – "de väpnade styrkornas rörelse". Det var denna rörelse som organiserade kuppen och dominerade regeringen under hela revolutionen. På det sättet blev det en aktion av officerarna som gav inspiration till massrörelsen. Denna massrörelse hade sedan en revolutionerande inverkan på soldaterna och påverkade även de officerare som ofrivilligt ställts på toppen av den revolutionära utvecklingen.

Arbetarpartierna och arbetarklassen

Arbetarklassen hade kunnat ta makten direkt efter den 25 april, den dag då revolutionen inleddes med störtandet av diktatorn, om bara arbetarpartierna – socialist- (PSP) och kommunistpartiet (PCP) – tagit ledningen och organiserat arbetarråd och soldatråd. I stället satte sig PSP- och PCP-ledarna i en koalitionsregering tillsammans med MFA tre veckor efter den 25 april. En regering som omedelbart avslöjade sin småborgerliga karaktär genom att utse den reaktionäre generalen Spinola till president. Mycket få utrensningar gjordes av före detta fascister. Den förväntade jordreformen lyste med sin frånvaro. Lagen om minimilön lades bara på hälften av den nivå som PCP tidigare krävt och gällde bara hälften av arbetarna. Men framför allt satt privatkapitalisterna i orubbat bo. Därmed låg fältet öppet för att storfinansen och reaktionen skulle sabotera ekonomin och återsamla sin styrka för att smida ständigt nya kontrarevolutionära intriger och kupplaner.

Från och med den 25 april 1974 gick kapitalisterna ut i en total investeringsstrejk och ca 500 milj kr försvann ur landet. Kapitalisterna gick också in för direkt sabotage av produktionen. Detta tillsammans med den internationella lågkonjunkturen fick förödande effekter på den portugisiska ekonomin. Men arbetarklassen förhöll sig inte passiv inför dessa hot. En våg av massdemonstrationer, strejker och fabriksockupationer svepte över landet. I många fall – till exempel vid de statliga verken – tog också arbetarna saken i egna händer och slängde ut fascistiska företagsledare. Snart omfattade strejkerna över 200 000 människor, och till slut nådde de en generalstrejks nivå. På industri efter industri började det växa fram permanenta arbetarkommissioner ur strejkkommittéerna, som började utmana de privata kapitalägarnas makt. Men i stället för att svara upp mot arbetarnas krav försökte regeringen slå ned den mäktiga strejkrörelsen.

Den reaktionära presidenten Spinola och hans premiärminister, konspirerade mot revolutionen tillsammans med USA:s ambassad. Deras försök att stärka presidentens makt och skjuta upp valen till den konstituerande församlingen, misslyckades på grund av massornas motstånd. I stället blev premiärministern tvungen att avgå till förmån för en mer vänsterorienterad regering under ledning av överste Gonzales. Men Spinola satt kvar och smed i hemlighet nya kontrarevolutionära planer tillsammans med storfinansen i avvaktan på nästa tillfälle.

Genom de allt mer militanta och politiska strejkerna, uppkomsten av en dubbelmaktssituation på allt fler fabriker och regeringens planer på att nationalisera ett par av bankerna blev borgarna allt mer alarmerade. Därför förberedde man en kontrarevolutionär marsch i Lissabon till 30 september. Syftet var att iscensätta en högerkupp. Rykten gick om att vapen spreds bland högern. Spinola kunde också påräkna stöd från betydande delar av officerarna. Arbetarpartierna gjorde för sin del ingenting för att mobilisera mot högern och förmådde inte annat än en underdånig vädjan till Spinola, chefsdjävulen själv. Hade det hängt på dem, hade arbetarklassen slagits ned i ett blodigt nederlag.

Men återigen räddade arbetarnas verksamhet revolutionen. Vägspärrar och barrikader upprättades för att blockera tillfartsvägarna till Lissabon. Järnvägsarbetare och bussförare stoppade alla transporter och en väpnad milisgrupp byggdes upp inom arbetarorganisationerna. När sedan säkerhetsstyrkorna vägrade att bryta upp barrikaderna och kommandostyrkorna vägrade att ingripa mot de massor som demonstrerade utanför presidentpalatset, blåstes hela aktionen av innan den ens börjat. Spinola tvingades i stället avgå och ersattes av general Gomez.

Som om de ingenting lärt fortsatte socialist- och kommunistledarna på den inslagna vägen. I stället för att göra arbetarmilisen permanent upplöstes den. PCP satte sig i en koalitionsregering och trots revolutionära slogans från partiledarna så bedrev båda partier en politik som bidrog till att hejda revolutionen. Kommunisterna förklarade att man befann sig i ett ”demokratiskt stadium” med bibehållen kapitalism och att socialismen är en senare uppgift. Socialistpartiet som tidvis angrep kommunisterna från vänster blev i handling mer och mer reformistiska, delvis under press från den europeiska socialdemokratin. Den politik som gått ut på att hänga MFA i kjolarna och vara borgarna till lags fortsatte. MFA beslutade sig nu för att stärka sitt grepp över regeringen och statsmakten. Därmed rådde en mycket säregen situation i landet. Formellt styrdes landet av militären i MFA. Men det var inte ett militärstyre av den typ vi är vana vid – med mord och terror mot arbetarorganisationerna. I själva verket låg makten vid den här tidpunkten i händerna på arbetarna och soldaterna – fastän de inte visste om det. Det enda som hindrade arbetarna att ta makten var arbetarpartiernas vägran att ställa sig i ledningen för revolutionen. Därför uppstod ett maktvakuum som nu fylldes av MFA. Regimen hade därför svagt bonapartistiska drag, det vill säga den hade höjt sig över klasserna och försökte medla mellan de stridande intressena. I den situationen är borgarklassen ytterst oroad. Den känner sin makt hotad i den atmosfär av expropriering som råder och måste därför förbereda nya kuppförsök.

Sådan var den situation som rådde i början av 1975 och som ledde fram till det tredje kontrarevolutionära kuppförsöket 11 mars 1975. Spinola inledde en regelrätt militärkupp. Men arbetarnas och soldaternas beredskap kom återigen som en kalldusch för reaktionen. De trupper av fallskärmsjägare och flygofficerare, som skulle bli kontrarevolutionens verktyg, smälte helt enkelt undan när de möttes av massornas demonstrationer bland arbetare och soldater. Vissa lämnade till och med över sina vapen. Nu inleddes i stället den hittills största massmobiliseringen under revolutionen. En våg av antikapitalistiska strejker och ockupationer svepte över landet. På nästan varje större fabrik uppstod en dubbelmaktssituation. Inte minst viktigt var att de bankanställda barrikaderade sig i banklokalerna och gick i strejk intill dess bankerna nationaliserats. Samtidigt inledde lantarbetarna i söder ockupationer av jordegendomar.

Steg åt vänster

Hela utvecklingen tog nu ett avgörande steg åt vänster. De progressiva officerarna, som visste att deras huvuden skulle ha rullat om kontrarevolutionen segrat, kände sig tvungna att agera bestämt och kraftfullt. Alla militärer som misstänktes ha ett finger med i kuppförsöket avsattes och arresterades liksom flera storkapitalister. Samtidigt tvingades MFA acceptera fullbordat faktum och deklarerade att bankerna skulle nationaliseras med kompensation endast till de små aktieägarna. Senare skedde detsamma med försäkringsbolagen. Men därmed hade en avgörande och kvalitativ förändring skett i Portugal, för bankerna och försäkringsbolagen ägde hälften av industrin och flera stora jordegendomar. När regeringen sedan nationaliserade ytterligare flera stora industribranscher låg 70 procent av ekonomin i statens händer.

MFA hade tvingats i en riktning man tidigare inte haft en tanke på och den ekonomiska grunden för en planerad ekonomi var lagd. Men statsmakten var fortfarande borgerlig. Officerarnas oinskränkta makt och privilegier fanns kvar även om revolutionens heta andedräkt nu brutit upp disciplinen bland soldaterna. Den privilegierade ämbetsmannakåren satt kvar och kunde inte kontrolleras av arbetarna. Därför var ekonomin fortfarande att betrakta som kapitalistisk.

Statsmakten

Vad som återstod för att bygga upp socialism var att arbetare och soldater erövrade statsmakten och upprättade en socialistisk plan for produktionen. Om det hade funnits en revolutionär ledning så skulle man kunna bryta kapitalismens makt. I den atmosfären hölls det första allmänna valet i maj 1975. Valets segrare blev PSP som fick 38 procent av rösterna, medan 17 procent gick till PCP. Räknade man in de blankröster som lades på MFA, slöt två tredjedelar upp bakom socialismen.

Men arbetarpartierna och MFA uppfyllde inte massornas förväntningar att fullborda revolutionen. Genom detta sveks och splittrades arbetarklassen. Borgarklassen kunde så småningom göra comeback och rädda kapitalismen. Men borgarklassen kunde inte krossa revolutionen i blod och införa någon militärdiktatur, på grund av arbetarklassens styrka. Av samma anledning så var det också omöjligt att införa proletär bonapartism som i Östeuropa, Kina och Sovjetunionen. Efter 50 års erfarenhet av diktatur fanns en djupt inrotad instinkt mot alla former av totalitära lösningar bland arbetarna och breda skikt av den övriga befolkningen. Revolutionen hamnade i stället i ett tillstånd av jämvikt med en utvecklad dubbelmakt mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan de kvarvarande privata kapitalägarna och den borgerliga staten. Alternativen kunde bara vara: endera gå framåt mot en socialistisk demokrati, eller så skulle borgarna steg för steg kunna rycka åt sig initiativet.

Socialistpartiet

Portugal 1 maj 1974.Kommunistpartiet stödde en del av de auktoritära tendenserna hos delar av MFA. Samtidigt stängdes Socialistpartiets tidning Republica ned av kommunistiska medlemmar bland de anställda. Genom dessa yttre angrepp fick socialistpartiet en förevändning att vägra delta i arbetarkommissionerna och partiets ledning behövde bara utlysa en "kampanj för demokrati" för att få massorna med sig. I Lissabon samlades över hundratusen i PSP:s demonstration. Därmed fördjupades splittringen bland arbetarna och ännu allvarligare blev det när PCP försökte hindra demonstrationerna genom att bygga barrikader. På detta sätt kunde högern i socialistpartiet stärka sitt grepp medan partivänstern, som krävde arbetarenhet, kunde isoleras.

Lika allvarligt var att kontrarevolutionen nu fick den öppning man behövde för att mobilisera sin massbas bland småbrukare och dem näraliggande grupper i norra Portugal. Rasande folkhopar gick där till attack mot PCP:s partilokaler. Efter alla dessa manövrer och svek och den tilltagande söndringen bland arbetarna började massorna att tröttna. Den 30 augusti avgick Goncalves och ersattes av den mer moderate Azevedo. För första gången sedan revolutionens början hade revolutionen fått retirera. Till en början misslyckades regeringen dock att stävja masskampen och stod tidvis helt maktlös.

Revolutionärt massparti

Men utan ett revolutionärt massparti och alternativa maktorgan kan arbetarklassen inte ta makten. Efter hand avmattades masskampen och den 25 november kunde före detta Spinolatrogna officerare ta makten i en kupp. Inte ett definitivt nederlag förvisso – arbetarklassen var ännu för stark – men dock ett bakslag. En extremt fördelaktig revolutionär situation hade förbytts i reaktion. Alla vänsterofficerare rensades ut och disciplinen i armen började återupprättas. Högern var visserligen ännu försiktig. Den revolutionära atmosfären fanns kvar ännu en tid. Om det funnits ett massalternativ som stått på marxistisk grund, hade revolutionen kunnat sluta helt annorlunda. Från och med diktaturens fall gick arbetarklassen och ungdomen i massor in i fackföreningarna och socialistpartiet. En omfattande radikalisering skedde och ur detta hade det kunnat uppstå ett marxistiskt massalternativ om grunden till detta funnits vid revolutionens början. Nu kunde i stället borgarna stegvis återupprätta sin kontroll över situationen.

Portugal idag

Borgarna fick sin hämnd i form av att revolutionen och dess landvinningar eliminerades, men på grund av arbetarklassens styrka och borgerlighetens relativa svaghet tog det nästan tjugo år. Men framförallt var borgarna oförmögna att krossa revolutionen helt, och än mindre i blod. Portugal visar i stället att arbetarna gång på gång kommer att ha makten inom räckhåll och att det under en lång period kommer att pendla mellan revolution och kontrarevolution.

Men genom den senaste krisen som drabbat Portugal hårt är cirkeln sluten. Masskamp har brutit ut och vänstern till vänster om det reformistiska socialistpartiet har stärkts. Socialistiska och revolutionära krav kommer snabbt att få en renässans inte minst på grund av den revolutionära tradition som finns levande i mannaminne.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.