Rapport från massdemonstrationerna i Göteborg under EU-toppmötet 15-16 juni 2001

av Martin Oscarsson

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

Torsdag 14 juni - Den största demonstrationen mot imperialismen sedan 1970-talet!

Innan EU toppmötet undrade jag liksom andra om missnöjet skulle räcka till för att några större massor skulle demonstrera 3 dagar i följd. När jag på cykel närmade mig Stora teatern, där Anti-Bush-demonstrationen samlades på torsdagen, stod klart att något stort var på gång. Det var "knökat" med folk som man säger här i Göteborg, och långt nedåt Kungsparken kunde demonstranter skådas.

Under den timme som samlingen pågick strömmade folk till hela tiden. Jag delade ut Socialistens flygblad mot imperialismen och försökte utröna vilka det var som kommit. Att alla Göteborgs vänsteraktivister skulle sluta upp liksom de tillresta var väntat, men hur många "vanliga" arbetare och ungdomar fanns där?

Mitt bestämda intryck var det kommit många, särskilt ungdomar, som inte brukar demonstrera. Den massiva uppslutningen pekar också åt det hållet. 12 000-13 000 gick i tåget och flera tusen till deltog vid mötet på Götaplatsen.

Till och med borgerliga GP skrev 15/6:

"Anti-Bush-paroller, visst. Men också gladlynthet, framtidstro och solidaritet. Den stora demonstrationen mot Bush besök utvecklades till en månghövdad folklig manifestation…En hel del var ungdomar, men det fanns också gott om barn, kostymklädda medelålders män och pensionärer."

Demonstrationen var uppdelad i tre delar: En vänstersektion, en internationell sektion och en freds- och miljösektion. Det var en överväldigande känsla när tåget satte sig i rörelse under parollen "Bush not Welcome". Hela Avenyn fylldes, från början till slutet och när de första kommit fram till Götaplatsen hade de sista ännu inte lämnat samlingsplatsen. Det tog 40 minuter innan alla demonstranter hade kommit iväg.

Innehållet i talen var väl lite si och så, men det viktiga var den jättelika uppslutningen. Den visade ett växande missnöje mot USA, speciellt bland ungdomar men även bland löntagare och andra grupper. Alltfler börjar inse USA-imperialismens sanna karaktär, som det globala kapitalets vakthund och därmed det största hindret för en rättvis värld. Detta förklarar varför den första massprotesten på länge i Sverige riktas just mot USA.

I våra flygblad, som togs emot av villiga händer, skrev vi:

"Ingen stormakt har någonsin dominerat världen såsom USA-imperialismen gör idag. Av detta följer också en sällan skådad maktfullkomlighet och arrogans. USA:s politik har lett till skärpta motsättningar mellan stormakterna och faran för krig har ökat. USA står berett att krossa folkliga protester och revolutioner världen över:

  • Länder som Jugoslavien och Irak har bombats sönder och samman, som en varning till alla världens folk.
  • USA har ökat sina militärutgifter med 150 miljarder till 3400 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som fyra svenska statsbudgetar, och detsamma som under president Reagan och det kalla kriget.
  • Colombia har fått 14 miljarder av USA för att bekämpa vänstergerillan. Israel får 40 miljarder varje år.
  • USA tänker säga upp avtalet med Ryssland om begränsning av kärnvapenmissiler och förbud mot biologiska vapen.
  • USA har dragit sig ur avtalet om minskade koldioxidutsläpp.

USA - en koloss på lerfötter!

USA-imperialismen är dock inte så stark som den verkar. Den vågar sällan gå in med marktrupper, därav de fega massbombningarna. USA:s regering minns ännu Vietnamkriget. Då fick man dra sig tillbaka med svansen mellan benen, trots att miljoner amerikanska soldater sattes in. Sedan dess har USA bara vågat sätta in soldater när mycket stått på spel och man varit säker på att vinna, som under Gulfkriget 1991.

Ändå kommer USA-imperialismen att gå in militärt när dess intressen hotas. Då kommer massprotester att bryta ut över hela världen och särskilt då i USA självt. Detta kommer att försvaga och skaka om imperialismen i grunden!"

Fredag 15 juni - Kanske den största demonstrationen någonsin mot EU!

Fredagens demonstration mot EU föregicks av polisprovokationer, massgripanden, och det omtalade upploppet på Avenyn. Detta gjorde att många inte vågade åka ner på stan, jag känner själv flera som annars skulle ha kommit. Trots detta växte deltagandet jämfört med torsdagen, 16 000 i tåget och kanske 20 000 eller 25 000 på Götaplatsen. Torsdagens demonstration hade gett mersmak.

Solen gassade ned när samlingen började kl. 18.00. Redan en halvtimme senare var Järntorget proppfullt. Demonstranterna ställde upp på de olika sidogatorna som snabbt fylldes. Liksom dagen innan deltog många ungdomar, men överlag var åldersfördelningen jämnare. Det visar att fler löntagare deltog denna dag.

Själv ställde jag upp längst bak i tåget, där SSU och fackföreningarna fanns. Förutom transportfacket deltog också hamnarbetarförbundet och ett antal danska och norska fackföreningar.

Särskilt intressant var en grupp arbetare från Prippsbryggeriet (som ska läggas ned) som bar en banderoll med texten "Förstatliga Pripps". Detta kändes som ett förebud om vad som är att vänta och vad som kan ge denna framväxande proteströrelse verklig styrka: att den stora massan av löntagare och ungdomar går till kamp och att frågor som rör makten ute i företag och samhälle börjar ställas.

När klockan slog 19.30 var det dags för avmarsch, men inte för oss som stod längst bak. Vi fick vänta, vänta och åter vänta. Det gick nästan en timme innan vi kom iväg och tåget var så långt att de var tvungna att starta mötet på Götaplatsen innan alla demonstranter anlänt.

Demonstrationen följde arbetarrörelsens klassiska marschväg på första maj (som övergetts de senaste åren) från Järntorget till Götaplatsen. Gatorna var kantade av tiotusentals människor varav en hel del anslöt sig efter vägen. Slagord, sambatrummor och sånger ekade mellan husväggarna.

Götaplatsen var fylld till brädden och det stod folk ända långt ned mot statsbiblioteket. Talen framme vid podiet var också vassare än gårdagens. Gudrun Schyman fördömde våldet och slog fast att det varit en värdig manifestation. Sören Wibe från socialdemokratiska EU-kritiker dundrade mot att Sverige binds upp för en ren högerpolitik genom EU-medlemskapet och förklarade att EU är en elitstyrd stormakt. Anton Flink från Transport tog till storsläggan och deklarerade att klasskampen nu står på dagordningen.

Därefter antogs en resolution som senare överlämnades till vice statsministern Lena Hjelm Wallén med krav på en ny folkomröstning om EU, samt att Sverige ska säga nej till EMU, till Schengensamarbetet och till EU:s militarisering.

En förklaring till att demonstrationen blev så stor var de noggranna förberedelserna. Den hade förberetts under flera år och tiotusentals flygblad har spritts. En annan var att det fanns idel kända namn bland talarna: Per Gahrton, Gudrun Schyman, Sören Wibe och Jan Myrdal. En tredje var att man tidigt förklarat, på flygblad, affischer och i annan information, att maskerade demonstranter inte var tillåtna; något som visade sig ha större betydelse än de flesta hade trott.

Tydliga krav och vänstersamling

Men den viktigaste förklaringen var att demonstrationen tydligt tog ställning mot EU och EMU, och att den kunde samla hela vänstern i Sverige bakom dessa paroller. Detta gav hela protesten en tydlig och radikal prägel.

Demonstrationen arrangerades av "Nätverket Göteborg 2001" vilken innefattade dels den radikala falangen inom socialdemokratin och fackföreningarna representerad av radikala SSU:are, socialdemokratiska EU-kritiker och Transport, och dels Vänsterpartiet, KPML(r) och diverse vänstergrupper. Till detta kom Miljöpartiet och en olika freds- och solidaritetsgrupper.

Motståndet mot EU och EMU är stort eftersom Sverige fördes in i EU mot folkets vilja. Detta kunde ske genom att s-ledningen körde över sina medlemmar i EU-frågan och genom Ja-sidans överlägsna resurser inför folkomröstningen 1994. Nu försöker man göra samma sak med EMU.

Sedan inträdet i EU har det också stått klart att ja-sidans tal om EU som ett rättvise- och sysselsättningsprojekt är tomma ord. Istället är det en kapitalets union riktad mot löntagarnas och ungdomens intressen, för nedskärningar, privatiseringar och en marknadsvänlig högerpolitik.

Dessutom börjar alltfler inse att EU inte ens är ett fredsprojekt utan ett imperialistiskt block. Detta förklarade vi i vårt flygblad där vi även tog upp frågan om hur ett socialistiskt alternativ till EU kan se ut:

"Kamp mot EU:s imperialism!

EU:s främsta syfte är att hävda de europeiska stormakternas intressen mot Japan och USA, och mot de fattiga länderna. EU och EU-ländernas politik är därför lika imperialistisk som USA:s. Den enda skillnaden är att EU-imperialismen inte är lika stark, eftersom stormakterna i Europa (Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien) delvis har olika intressen. EU är därför en reaktionär stormaktsunion. Den företräder främst storföretagens intressen, och inte arbetarnas och ungdomens. Därför är vi emot EU och EMU:

  • Företag från EU länderna utnyttjar billig arbetskraft i u-länderna, och tvingar dem att sälja sina råvaror till underpris. U-länderna tvingas öppna sina marknader för EU-ländernas varor, medan u-ländernas export till EU förhindras
  • EU förbereder sig för att ingripa militärt. Det är därför man håller på att bygga upp en militär insatsstyrka och en gemensam försvarsindustri.

Ett löntagarnas och ungdomens Europa!

Som socialister är vi inte motståndare till idén om en europeisk federation. Men en sådan måste ha ett folkligt stöd och vara demokratisk. Detta kräver att arbetarrörelsen i Europa (fackföreningarna och de socialdemokratiska och f.d. "kommunistiska" arbetarpartierna) slutar att hålla kapitalismen under armarna. Arbetarrörelsen måste föra en socialistisk politik och förstatliga de stora företagen och bankerna under löntagarkontroll.

När storföretagen är gemensamt ägda kommer de att producera för våra gemensamma behov och inte för fåtalets vinst. Konkurrensen mellan företagen försvinner och Europas länder och ekonomier knyts ihop på ett naturligt sätt.

Då kan en demokratisk, socialistisk federation bildas i Europa, vilket vore ett avgörande steg på vägen mot en socialistisk värld. En värld där utsugningen av de fattiga länderna upphör till förmån för en rättvis fördelning av jordens resurser. En värld där fattigdom och krig blir ett minne blott och alla människor kan garanteras ett anständigt liv."

Lördag 16 juni - 10 000 trots våldet

När det andra nätverket (Göteborgsaktionen 2001) skulle demonstrera "För ett annorlunda Europa" på lördagsmorgonen var göteborgarna chockade. Våldet hade trappats upp ytterligare genom kvällens kravaller vid Vasaplatsen då polisen sköt skarpt. Vasastaden och Avenyn var delvis avspärrade av polisen och många affärer och restauranger höll stängt.

Därför var det inte att undra på att demonstrationen blev mindre och att färre kantade gatorna. Det bidrog också att de svartklädda och maskerade grupperna fick gå i demonstrationen. Deltagandet kan också ha påverkats av att demonstrationen inte tydligt tog ställning mot EU.

Själva hävdar arrangörerna att det var 20 000, men i själva verket var det inte mer än hälften. Ändå är detta inget dåligt resultat med tanke på omständigheterna, och på det regniga vädret. Att 10 000 trots detta anslöt sig visar djupet i det missnöje som finns.

Jag har själv varit politiskt aktiv på vänsterkanten i 30 år och det ska mycket till innan jag låter bli att demonstrera. Men denna gång hade jag faktiskt ingen lust att gå i ett tåg som släppte in det maskerade anarkistgänget. Ett gäng vars katastrofala taktik och metoder svärtade ned och dolde den fantastiska massprotest som hade ägt rum under helgen.

Vår lokal ligger längs demonstrationens marschväg på Linnégatan. Från fönstret kunde vi beskåda demonstrationen. Den var mycket lång och särskilt stor var Attacs och syndikalisternas del, ett par tusen vardera. Men det bestämda intrycket var att detta var aktivisternas demonstration mer än de övriga två.

En politisk vändpunkt och en ny vänstervåg

Alla tre demonstrationerna var hur som helst en vändpunkt. Såväl vi som är aktiva i socialdemokratins vänster som radikala människor överlag har länge väntat på att det groende missnöjet ska komma upp till ytan. Nu har det skett. Vi har också varit övertygade om att detta missnöje kommer uttryckas genom arbetarklassens traditionella kampmetoder, som demonstrationer och strejker, trots allt tal om att det krävs andra "nya" vägar.

Demonstrationerna visar att den globala proteströrelsen börjar radikaliseras och förvandlas till en allmän vänstervåg. Det började, liksom på 1960-talet, med ett allmänt missnöje bland studenter och ungdomar mot orättvisorna i världen och med vädjanden till makthavarna (jämför Attacs naiva tro att skuldavskrivning och skatt på spekulationskapital skulle kunna minska fattigdomen och utsugningen).

Detta övergick sedan i en allt tydligare rörelse mot USA-imperialismen och dess krig i Vietnam. Därefter spred sig rörelsen till de stora grupperna av arbetare och tjänstemän, och det utbröt massiva strejker i land efter land och till och med revolutionära rörelser.

Arbetarrörelsens vänster är avgörande

Demonstrationerna visar också att arbetarrörelsens vänster är avgörande för att ge kampen en masskaraktär. Denna vänster består av kampberedda fackföreningar, vänstern i SSU och SAP samt den radikala falangen inom Vänsterpartiet. Det behöver väl knappast sägas att de flesta som demonstrerade torde rösta på antingen SAP eller V. Det var denna vänster som gav demonstrationerna stadga och kraft, trots att den ännu bara tagit sina första steg.

Detta är bara början. Det ska bli intressant och se hur många som sluter upp i Barsebäcksmarschen i slutet av juni! Och föreställ er vad som kommer hända när striden om EMU börjar på allvar?

Men det är ändå klassfrågorna som kommer att dominera kampen. Vi ser en framväxande strid mot privatiseringar och friskolor. Krav ställs på större satsningar på den offentliga sektorn.

Men det som kommer att få missnöjet att explodera på allvar är krisen i ekonomin. Vi står inför en ny konjunkturnedgång som kan bli både djup och allvar. Regeringens krismedicin kommer att vara ekonomisk åtstramning och ännu mer av marknadsanpassning. Det betyder också nya strider om jobben, a-kassan, arbetstiderna och arbetsrätten, liksom en skärpt strid om socialförsäkringarna och den offentliga sektorn. Då kommer en bred vänstervåg med massdemonstrationer och strejker att svepa över landet.

Detta kommer att leda till en bred radikalisering av arbetarrörelsen. Vänsterfalangen i SSU, SAP och facket kommer att få massförankring, även Vänsterpartiet kommer att radikaliseras. Då kommer tiotusentals arbetare och ungdomar att dras in i dessa organisationer vilket kommer att förändra dem i grunden. Arbetarrörelsen måste återgå till sitt ursprung: Att vara en antikapitalistisk massrörelse som strävar efter ett socialistiskt samhälle.

Martin Oscarsson
juni 2001

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.