Reformism eller revolution – ett svar till Jonas Sjöstedt

av Ylva Vinberg
Foto: Poltikerveckan Almedalen/Wikimedia (CC BY-SA 2.0)

Jonas Sjöstedt menar att uppdelningen mellan reformister och revolutionärer ”inte längre är aktuell”. Men tvärtom är den mer aktuell än någonsin, om vi ska kunna sätta stopp för högerpolitiken och kämpa för socialism.

På Vänsterpartiets kongress 2020 ska partiprogrammet revideras. Jonas Sjöstedt har inlett debatten med en artikel på Vänsterpartiets hemsida om hur han tycker att partiet ska se på socialism. Han menar att det är ett problem att det inte finns någon enhetlig och tydlig syn på vad socialism är för något inom Vänsterpartiet, och genom den kommande kongressdebatten vill han komma till rätta med detta. Detta är en både välkommen och nödvändig diskussion.

Sjöstedts socialism och privat ägande

Sjöstedt konstaterar i sin artikel: ”I dag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.” Hans idé om socialism beskriver han så här:

”Det statliga ägandet bör utökas. Grundläggande samhällsfunktioner som järnvägen, apoteken och delar av basindustrin ägs med fördel gemensamt via staten. Staten bör äga en större andel av banksektorn. Men socialism är inte detsamma som att flertalet företag ska vara statliga… För mig är det givet att det privata ägandet kommer att spela stor roll även i ett socialistiskt samhälle.” (min kursiv)

För Sjöstedt innebär socialism inte att man ska ta makten ifrån kapitalisterna, genom att ta ifrån dem deras kapital. Hela banksektorn ska inte förstatligas, utan bara ”en större andel”. Alltså ska det finnas kvar privata banker – själva spindlarna i nätet i den kapitalistiska ekonomin och maktbasen för finansfamiljer som Wallenberg och Stenbeck.

För marxister innebär privategendom inte eltandborstar och fritidsstugor, utan ägande av produktionsmedlen – storföretagen och bankerna. Företagens ägare lever på de vinster de gör på överskottet från arbetarklassens arbete, eller med ett marxistiskt begrepp lever de på utsugning. Detta är ingen sekundär fråga.

Marx och Engels förklarade i Kommunistiska manifestet att socialism innebär att arbetarklassen upprättar sin egen stat. Därefter använder de ”sitt politiska herravälde till att efterhand frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i händerna på staten, det vill säga proletariatet organiserat som härskande klass”.

Hela skillnaden mellan socialismen och kapitalismen består just i att kapitalismen är en marknadsekonomi, där kapitalisterna, borgarklassen, äger produktionsmedlen, medan socialismen är en nationaliserad planerad ekonomi. Men hos Sjöstedt finns det ingen grundläggande skillnad mellan det system som han beskriver som ”socialism” och kapitalismen. Tvärtom dömer han ut den planerade ekonomin:

”Vår rörelse har dragit avgörande lärdomar om … den totala planekonomins omöjlighet … Även socialismen måste inom sig innehålla såväl marknadsmekanismer som olika ägandeformer inklusive privata företag.”

De huvudsakliga uppgifterna i en socialistisk revolution är att ta makten från borgarklassen genom att nationalisera bankerna och storföretagen. Småföretagen kommer inte att nationaliseras utan gradvis dras in i den planerade ekonomin, inte genom tvång, utan genom att de visas fördelarna av att delta i den statliga produktionen. Men målet är en helt nationaliserad planerad ekonomi. Detta perspektiv finns inte hos Sjöstedt som i stället har perspektivet att privata företag alltid kommer finnas kvar.

Det Sjöstedt pratar om här är inte ett annat system, inte socialism, utan om reformer inom kapitalismens ramar.

”Socialistiska inslag”

I stället för verklig socialism vill Sjöstedt stärka det han ser som ”socialistiska inslag” inom kapitalismen:

”Vi kan skapa och utöka områden i samhället som är befriade från kapitalismens logik och mekanismer. Det kan vara en skola, ett bibliotek, ett pensionssystem eller en vårdcentral… Dessa områden kan vi bygga ut stegvis… Den skandinaviska välfärdsstaten visar att denna väg kan skapa socialistiska inslag i våra samhällen redan under kapitalismen.” (min kursiv)

Vad Sjöstedt menar är alltså att det som är statligt under kapitalismen, som inte direkt ägs av kapitalister, är socialistiskt. Men de statliga verksamheterna är inte undandragna från kapitalismens logik och mekanismer. Särskilt under efterkrigstiden nationaliserades viktiga sektorer som infrastruktur, elmarknaden eller gruvverksamheter – inte som ett steg mot socialism – utan för att de är avgörande för att den kapitalistiska ekonomin ska fungera.

Inte heller välfärdsstaten byggdes upp för att undandra verksamheter från kapitalismens logik, utan för att industrin behövde arbetskraft under efterkrigstidens ekonomiska uppsving. Den utbyggda välfärden frigjorde kvinnor från mycket av hemarbetet – genom äldreomsorg, barnomsorg, skollunch med mera – vilket gjorde att fler kvinnor kunde delta på arbetsmarknaden. Den offentligt ägda skolan, äldreomsorgen och vården har inneburit förbättringar för arbetarklassen – men drivs i sista hand även den för att få den kapitalistiska ekonomin att fungera.

Med en sådan syn på statlig verksamhet måste man också ställa frågan till Jonas Sjöstedt – vilken klasskaraktär har då staten? Vi marxister har alltid förklarat att staten i sista hand alltid är den härskande klassens verktyg. Oavsett vilket parti som sitter vid makten är staten borgerlig under kapitalismen. Under ekonomiska kriser blir detta mer än tydligt. Under både krisen på nittiotalet och 2008 gick den svenska staten in med tiotals eller hundratals miljarder för att rädda de krisande bankerna, samtidigt som arbetarklassen påtvingades stora försämringar.

Engels förklarade statens klasskaraktär i Familjens, privategendomens och statens ursprung:

”Då staten uppkommit ur behovet att hålla klassmotsättningarna i tygeln, men då den samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser, så är den i regel den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, vilken klass genom denna stat också blir politiskt härskande klass och sålunda finner nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen … även den moderna representationsstaten är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönearbete …” (min kursiv)

Jonas Sjöstedts idéer leder inte framåt till socialism, utan tvärtom till att både borgarklassens privategendom och deras stat accepteras som någonting naturligt.

Välfärdsstaten och socialdemokratin

Sjöstedt menar samtidigt att den gamla uppdelningen mellan revolutionärer och reformister inte längre är aktuell:

”Historiskt, under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.”

Sjöstedt har rätt i att Socialdemokraterna inte längre genomför några reformer. Den nya Löfvenregeringen planerar stora försämringar för arbetarklassen. Men detta betyder inte att de övergett reformismen – tvärtom är det ett direkt resultat av den.Olof Palme

Anledningen till att Socialdemokraterna kunde genomföra stora förbättringar för arbetarklassen under efterkrigstiden var den enorma utvecklingen av produktivkrafterna. Den svenska industrin kom intakt ur andra världskriget och kunde göra enorma vinster genom att exportera till ett krigshärjat Europa som behövde återuppbyggas. När Socialdemokraterna genomförde reformer för arbetarklassen motsatte sig inte borgarklassen det på samma sätt som de gjorde innan kriget, eller som de gör i dag. I utbyte mot att LO garanterade arbetsfred, kunde de acceptera löneökningar, förbättringar av arbetarnas villkor och välfärdsstaten.

Men efterkrigstidens långa uppsving tog slut i och med den så kallade oljekrisen 1973. För att återställa sina vinster påbörjade borgarklassen en offensiv mot arbetarklassen – den berömda ”nyliberalismen”. Thatcher och Reagans regeringar genomförde storskaliga privatiseringar, nedskärningar och gick till frontalangrepp mot fackföreningarna. I Sverige dröjde det till mitten på 1980-talet innan dessa avregleringar började genomföras, men i samband med 1990-talskrisen accelererade de snabbt: massiva uppsägningar i välfärden, en kraftigt ökad press på arbetare i alla sektorer, försämrad anställningstrygghet och a-kassa, privatiseringar, och så vidare. Sedan 1980-talet har borgarklassens vinster huvudsakligen kommit ur en ökad exploatering av arbetarklassen i stället för investeringar i produktionen.

Socialdemokraternas och LO:s ledning som under efterkrigstiden hade vant sig vid att kunna förhandla fram förbättringar utan att behöva hota systemet var inte beredda att ta kamp mot borgarklassen. De hade erövrat bekväma positioner åt sig själva inom kapitalismen, och ville till varje pris undvika klasskamp. När det inte längre fanns något utrymme för reformer utan kamp gick de i stället med på att försämra för arbetarklassen, steg för steg, från 1980-talets devalveringar och avregleringar, till nittiotalets stålbadspolitik och vidare till dagens överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna.

Problemet är inte att Socialdemokratins ledning slutat vara reformister – utan att reformismen under dagens förhållanden inte längre kan få igenom några förbättringar.

Reform eller revolution?

Vad Jonas Sjöstedt verkar vilja är att Vänsterpartiet ska bli de nya ”reformisterna” – den nya Socialdemokratin som genomför förbättringar för arbetarklassen och steg för steg flyttar fram dess positioner. Han målar upp en bild av att det skulle vara möjligt att konstant flytta fram arbetarklassens positioner tills en vacker dag då ”kapitalets makt brutits”. Detta är bara möjligt om man inte stöter på något avgörande motstånd från borgarklassen. Men är det något som kapitalismens hela historia visar oss är det att borgarklassen inte ger upp sin makt frivilligt utan är redo att ta till alla möjliga medel för att behålla sin makt.

Klasskamp eller hot om klasskamp kan visserligen tvinga borgarklassen att gå med på reformer. Men i vissa perioder krävs det en mycket hård klasskamp, eller till och med att kapitalismens existens hotas i grunden, för att borgarklassen ska gå med på förbättringar.

I dag möter till och med mindre förbättringar som det väldigt begränsade förslaget som lades fram mot vinster i välfärden ett extremt hårdnackat motstånd från höger. Hur skulle man då svara på verkliga förbättringar för arbetarklassen – sex timmars arbetsdag, jämställda löner eller ett nytt miljonprogram? Problemet är inte att de svenska kapitalisterna plötsligt blivit ondskefulla, utan att de är tvingade att försöka upprätthålla sina höga vinstnivåer om de ska klara sig i den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden.

I de flesta länder ser vi därför inga reformer, utan massiva försämringar för arbetarklassen, administrerat av högern eller socialdemokratin. Det vore minst sagt naivt att tro att de åtgärder som Sjöstedt föreslår – ökat statligt ägande, fler arbetarstyrda företag, kamp mot otrygga anställningar, skatter på kapital och förmögenheter – inte skulle mötas av ett hårt motstånd om de genomfördes på ett allvarligt menat sätt. Om arbetarrörelsen mobiliserades för ett socialistiskt program skulle det inte passera obemärkt, utan mötas av ett klasskrig från både den svenska och internationella borgarklassen.

Det innebär inte att marxister inte kämpar för reformer inom kapitalismen – tvärtom. Revolutionärer står i första ledet i kampen för varje verklig förbättring för arbetarklassen, oavsett om de är stora eller små. Rosa Luxemburg förklarade det så här:

”För socialdemokratin [dåtidens marxister] utgör tvärtom den ständiga, praktiska kampen för sociala reformer, vilka på grundval av den rådande ordningen skall förbättra läget för det arbetande folket, liksom kampen för demokratiska institutioner, det enda sättet att leda proletariatets klasskamp och arbeta sig fram mot slutmålet, övertagandet av den politiska makten och upphävandet av lönesystemet. Mellan sociala reformer och social revolution råder för socialdemokratin ett oupplösligt samband, i det att kampen för sociala reformer är dess medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål.” (Rosa Luxemburg, Sociala reformer eller revolution)

Rosa LuxemburgDet är genom klasskampen som arbetarklassens klassmedvetande formas, som de lär sig om vilken klass som är dess motståndare, vilken klasskaraktär staten har och vilka kampmetoder som är effektiva – kort sagt är det genom klasskampen som arbetarklassen lär sig hur de sedan ska genomföra en revolution.

Uppdelningen mellan reformister och revolutionärer består inte i att de förra vill ha reformer och förbättringar här och nu medan de senare bara går runt och väntar på revolutionen. Skillnaden är att revolutionärer inte begränsar sig till vad som är möjligt inom kapitalismens ramar eller till något ”budgetutrymme”. Reformister däremot – just på grund av att de aldrig anser det vara rätt läge för att föra fram idéer om socialism, aldrig rätt läge för revolution – begränsar sig till vad som är möjligt att få igenom här och nu. Under en period när borgarklassen inte är villig att gå med på verkliga förbättringar för arbetarklassen leder det till att politiken gradvis urvattnas.

Sättet som Sjöstedt pratar om vägen till socialism påminner om Bernsteins kända devis: ”Slutmålet, vad det än må vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.” Rosa Luxemburg svarade Bernsteins antimarxistiska idéer i sin bok Sociala reformer eller revolution:

”Det socialistiska slutmålet är den enda avgörande princip, som särskiljer den socialdemokratiska rörelsen från borgerlig demokrati och borgerlig radikalism, den enda princip, som förvandlar hela arbetarrörelsen från att vara ett lamt försök att lappa ihop den kapitalistiska samhällsordningen till att bli en klasskamp mot denna ordning, med avsikten att avskaffa den. Därför är frågan ‘Sociala reformer eller revolution?’ i Bernsteins formulering också en fråga om vara eller icke-vara för socialdemokratin. Varje partimedlem måste ha klart för sig, att det vid uppgörelsen med Bernstein och hans anhängare inte rör sig om olika kampmetoder, inte om olika slag av taktik, utan om hela den socialdemokratiska rörelsens existens.

Vad Jonas Sjöstedt i verkligheten för fram är just precis avskaffandet av slutmålet – avskaffandet av socialism som mål och ett accepterande av kapitalismen. För att verkligen kunna kalla sig socialister i ordets rätta bemärkelse måste Vänsterpartiet förstå och förklara att en övergång till socialism är omöjlig utan en revolution där arbetarklassen griper makten från borgarklassen.

Leninism eller stalinism

I flera årtionden var Vänsterpartiet ett stalinistiskt parti, där modellen för socialism mer eller mindre var det system som fanns i Sovjetunionen. Under C.H. Hermanssons ledning började partiet på 1960-talet röra sig bort från sin historiska roll som eftersägare till Moskva. Men samtidigt kom man allt längre från sina tidigare idéer om socialistisk revolution. Detta cementerades efter Sovjetunionens fall, då partiet slängde ut allt som kunde förknippas med ”kommunism” eller ”leninism” – som borgarna påstod var samma sak som Sovjetunionen och stalinismen. Och ”leninismen är dessbättre död”, enligt Sjöstedt:

”Vänsterpartiets förnyelse som påbörjades på 1960-talet blev i praktiken en uppgörelse med dess idéarv, dess determinism och tro på ett ledande parti som styrde samhället. Under denna resa drog vår rörelse avgörande lärdomar om demokrati, pluralism och den totala planekonomins omöjlighet. Vår socialism bygger på rättsstat och demokratiska beslut.”

Sanningen är att den regim som upprättades genom oktoberrevolutionen 1917 var den mest demokratiska i historien. Miljoner arbetare och bönder reste sig och grep makten genom sina sovjeter (arbetarråd), där Lenins bolsjeviker vunnit en majoritet. Detta visade arbetare över hela världen hur man i praktiken kunde ta makten över samhället. Revolutionära rörelser spred sig från land till land inspirerade av de ryska arbetarnas exempel, och i Sverige formades föregångaren till Vänsterpartiet av de efterföljande klasstriderna.

Men en efter en misslyckades revolutionerna i andra länder. Revolutionen isolerades till Ryssland, som var ett mycket fattigt och underutvecklat land. Situationen förvärrades av inbördeskriget. Under de svåraste hungersåren kunde arbetare slita 10–12 timmar om dagen, vilket ledde till att de inte längre kunde styra samhället genom sovjeterna. I stället koncentrerades alltmer makt i färre händer. Byråkratin växte, avancerade, och grep gradvis makten. Arbetarråden lades ned och demokratiska val underifrån ersattes av tillsättningar uppifrån. Lenin – som Sjöstedt vill ge skulden för det som skedde – gjorde i själva verket allt för att förhindra detta och varnade i skarpa ordalag för byråkratins framväxt. I slutet av sitt liv bildade han en allians med Trotskij för att bekämpa Stalin och byråkratin.

Efter Lenins död bildade Trotskij vänsteroppositionen, som ledde kampen mot byråkratin. Stalinisternas svar blev att inleda en enorm förtalskampanj mot Trotskij och hans anhängare internationellt. Samtidigt tillkännagav Stalin idén om ”socialismen i ett land”, som avvisade idén om att en internationell revolution skulle vara nödvändig för att nå socialism. Detta följdes av en systematisk förföljelse, terror och mord på vänsteroppositionen i Sovjetunionen. När Moskvarättegångarna avslutades 1938 hade hela bolsjevikpartiets centralkommitté från 1917 utrotats, med undantag för Kollontaj och Stalin själv.

Till denna dag har många en felaktig uppfattning om Trotskij, och till och med en beröringsskräck för den analys han utvecklade i verk som Den förrådda revolutionen, som är oumbärlig för att förstå hur Sovjetunionens urartning gick till.

Trots att Sjöstedt säger att partiet gjort upp med stalinismen (som han kallar leninism), vägrar partiledningen befatta sig med Trotskij eller vänsteroppositionens idéer. De slänger ut barnet med badvattnet, och tar inte bara avstånd från stalinismen utan ifrån både ”kommunism” och den socialistiska revolutionen över huvud taget. I stället vill Sjöstedt behålla privata företag och marknaden – och med det oundvikligen kapitalismen.

Vad är socialism?

Så vad är socialism? Vi kan låta Lenin besvara den frågan:

”Det kommunistiska samhälle, som just trätt fram i dagsljuset ur kapitalismens sköte, som i alla hänseenden är märkt av det gamla samhället, kallar Marx för det kommunistiska samhällets ‘första’ eller lägsta fas. Produktionsmedlen har redan upphört att vara enskilda personers privategendom. Produktionsmedlen tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en viss del samhälleligt nödvändigt arbete och erhåller ett intyg från samhället att han utfört så och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg erhåller han en motsvarande kvantitet produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren. Med frånräknande av den arbetsmängd, som går till den samhälleliga fonden, erhåller varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket som han givit det.”

Lenin kallade, liksom Marx, den första fasen efter kapitalismens avskaffande för kommunismens lägsta fas, eller ”socialism”. Det är ett samhälle där arbetarna krossat den borgerliga staten och upprättat en demokratiskt styrd arbetarstat, som tagit över bankerna och storföretagen och inrättat en planerad ekonomi. Det handlar inte om ”ökat löntagarinflytande” eller ”att systemet med olika rösträtt för olika typer av aktier förändras” som hos Sjöstedt – utan om att man ersätter den borgerliga demokratin med arbetardemokrati.Lenin, Trotskij och Kamenev

I den borgerliga demokratin får man rösta på partier var fjärde år, men däremellan kan man bara hoppas att de genomför vad de lovat. Politikerna har privilegier, höga löner och många av de viktigaste besluten fattas av en armé av ovalda tjänstemän. Principerna för en arbetarstat är, som Lenin förklarade, helt annorlunda:

1. Fria och demokratiska val med rätt att återkalla alla valda funktionärer.

2. Att inga valda funktionärer får en högre lön än yrkesutbildade arbetare.

3. Ingen stående armé eller polis, utan i dess ställe ett väpnat folk.

4. Gradvis ska alla medborgare turas om att utföra alla administrativa uppgifter – en vanlig arbetare ska kunna bli statsminister. ”När alla turas om att vara ’byråkrater’, så kan ingen bli ’byråkrat’.”

Detta är inget Marx eller Lenin själva hittade på – utan något som spontant uppkommit ur klasskampen under revolutionära perioder då arbetarklassen behövt organisera sina egna organ för att kämpa mot borgarklassen. Faktiskt har det bildats arbetarråd i en eller annan form under varje revolution sedan 1900-talets början. Endast i ett land kunde de gripa makten – Ryssland 1917 – och det var dessa arbetarråd, sovjeterna, som styrde under de första åren efter revolutionen.

Socialismen, eller kommunismens lägsta stadium, är inte slutmålet utan bara det första stadiet. Under socialismen produceras ännu inte ett tillräckligt stort överskott för att alla bara ska kunna ta vad de behöver, utan man får en viss mängd varor utifrån hur mycket man arbetar. Målet är ett kommunistiskt (klasslöst) samhälle utan förtryck, där klasserna dött bort, alla deltar i beslutsfattandet och produktionens snabba utveckling gör att man kan börja tillämpa den princip som Marx och Engels slog fast i Kommunistiska manifestet: ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Kapitalismen är ett globalt system där alla länder är sammanlänkade med varandra genom världsmarknaden. Endast genom att man ersätter kapitalismen på världsskala med en socialistisk världsfederation kan kapitalets makt helt brytas, och de första stegen tas mot en sådan kommunistisk värld, fri från nationsgränser.

Kan en reformistisk vänster lösa kapitalismens kris?

Som Sjöstedt konstaterar är den kapitalistiska ekonomin på väg mot en ny kris: ”Vi vet att nästa kris för kapitalismen kommer. Vi vet inte när eller hur, men snart kan den vara över oss.” Men frågan är om Sjöstedt riktigt förstår vad detta innebär.

En ny kris skulle snabbt slå med kraft mot Sverige. Med de enorma hushållsskulderna, en växande bostadsbubbla, den låga räntan och den exportberoende industrin kommer en kris att bli långt värre än krisen på 1990-talet. De internationella tendenserna till protektionism – med Trumps handelskrig som det tydligaste exemplet – riskerar att förvärras och leda till en utdragen depression likt den på 1930-talet. Förr eller senare kommer Sverige att stå inför samma situation som Irland, Italien eller Grekland. I ett sådant läge, hur ska man finansiera stora reformer för arbetarklassen?

Redan i dag, under högkonjunktur, planeras stora nedskärningar och försämringar – exempelvis planerar socialdemokraterna för höjningar av pensionsåldern med flera år. I de flesta kommuner och landsting planeras redan i dag stora nedskärningar till följd av enorma hål i budgeten. Moderaterna har flaggat för att nästa kris kan innebära nedskärningar på 330 miljarder.

Sjöstedts enda idé verkar vara höjda skatter för de rika. Detta vore visserligen bra, men sanningen är att kapitalisterna har tusen olika sätt att undgå att betala skatt. Om man försöker tvinga dem, leder det till kapitalflykt. Skatterna från det kapital som stannar skulle inte räcka för att både rädda krisande banker och storföretag och finansiera reformer för arbetarklassen. Det enda sättet att tvinga borgarklassen att betala är att expropriera deras egendom – att förstatliga bankerna och storföretagen.

Men Sjöstedt verkar tro att vänstern kan förändra kapitalismens lagar, bara den är tillräckligt stark. Han påstår exempelvis att om vänstern var starkare hade det kanske varit möjligt för Grekland att motstå diktaten från EU om att fortsätta nedskärningspolitiken. ”Vänstern var för svag för att bistå den grekiska vänstern när EU vred om armarna på landet, nästa gång kan det vara annorlunda,” skriver han.

Det är ett väldigt abstrakt sätt att resonera på. Hur kan en stark vänster undgå att genomföra nedskärningar ställda inför ett massivt budgetunderskott utan att röra borgarklassens rikedomar (som de flyttat ur landet)? Det grekiska vänsterpartiet Syriza vann valet 2015 på ett stridbart program mot nedskärningar och privatiseringar (mer radikalt än exempelvis Vänsterpartiets senaste valplattform). Men de ställdes omedelbart inför kapitalflykt och stenhård utpressning från den så kallade trojkan: IMF, EU-kommissionen och ECB. Eftersom de saknade ett perspektiv om att bryta kapitalets makt genom att arbetarklassen tar makten i en revolution, lät de sig i stället tvingas till att genomföra motsatsen. De genomför i dag ett hårdare nedskärningsprogram än de högerregeringar de skulle ersätta.

Låt oss föreställa oss att Vänsterpartiet vinner regeringsmakten samtidigt som en rad olika andra vänsterpartier vinner regeringsmakten i Europa. Skulle det innebära att borgarklassen helt avväpnas? Skulle det räcka med att vänstern tar över regeringsmakten i flera länder eller stärks inom EU för att borgarklassen skulle ge upp sina försök att tvinga arbetarklassen att betala för krisen? Är deras enda verktyg de parlamentariska församlingarna? Naturligtvis inte. Borgarklassen kontrollerar fortfarande ekonomin, och skulle använda alla medel för att motarbeta regeringar som hotade deras intressen.

Venezuela är det bästa exemplet på detta. Ända sedan den bolivarianska revolutionen inleddes har den venezuelanska borgarklassen gjort allt för att underminera och fälla regeringen och krossa revolutionen. Statskuppen 2002, lockouten 2003, det nuvarande statskuppförsöket organiserat av USA-imperialismen och dagens ekonomiska sabotage – allt detta har skapat en situation av nästan fullständig social kollaps.

Den avgörande makten ligger i sista hand inte i riksdagen eller regeringen – utan hos de som har den ekonomiska makten. Så länge storföretagen och bankerna ligger kvar i borgarklassens händer kommer de att diktera villkoren, och på ett eller annat sätt tvinga arbetarna att betala för krisen. Det enda sättet att stoppa deras försämringar är klasskamp. Och klasskamp kan inte fortgå i all evighet: förr eller senare vinner den ena eller andra sidan. Antingen tröttas arbetarklassen ut och borgarklassen vinner, eller så tar arbetarklassen makten genom en socialistisk revolution. Det finns ingen mellanväg.

För ett revolutionärt socialistiskt program!

Det innebär inte att vi inte borde kämpa för reformer – tvärtom. Vänsterpartiet bör omedelbart ge nytt utrymme åt krav som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, 200 000 nya jobb inom offentlig sektor, rätt till heltid, ett nytt modernt miljonprogram, förbud mot bemanningsföretag och åternationalisering av alla privatiserade företag.

Vänsterpartiet borde leda kampen mot regeringens högerpolitik tillsammans med de stridbara delarna av fackföreningsrörelsen. Kampen kan inte begränsas till artig kritik i riksdagen och medierna. Kapitalismens kris innebär att det kommer att behövas en hårdför kamp från arbetares sida på gator, torg och arbetsplatser – bara för att försvara det man tidigare vunnit.

I slutändan måste man föra fram kravet på förstatligande av bankerna och storföretagen – utan någon kompensation till dess ägare. Men det skulle innebära en krigsförklaring mot borgarklassen.

Därför måste målet med kampen för förbättringar vara en socialistisk revolution. Vänsterpartiet borde förklara att lösningen är att arbetarklassen tar makten och uppmanar världens arbetare att följa deras exempel.

Det är alltså inte en fråga om reform eller revolution – utan om reformism eller revolution. Idén om socialism är inte en utopi som Marx och Engels formulerade utifrån vad de ville se för slags samhälle. De utgick ifrån kapitalismens motsättningar – i vilken riktning den utvecklades och vad för slags samhälle som skulle kunna födas fram ur det, hur man skulle kunna lösa de motsättningar kapitalismen leder till – och vilken klass som skulle kunna störta kapitalismen och bygga socialism.

Kapitalismen är ett sjukt system. Miljöförstöring, terrorism, kriser och rasism är det enda som står på dagordningen. Den barbariska behandlingen av samhällets svagaste, av flyktingar och sjuka, svält och krig är bara några av de värsta uttrycken för kapitalismens återvändsgränd. För att avskaffa krigen i Mellanöstern måste vi avskaffa imperialismen. För att avskaffa massvälten i de fattiga länderna, måste kapitalismen avskaffas globalt. För att krossa rasismen måste vi störta den härskande klassen som hetsar olika delar av arbetarklassen mot varandra för att slåss om de brödsmulor som de slänger åt oss. För att lösa klimatkrisen och säkerställa mänsklighetens överlevnad måste kapitalismen avskaffas och ersättas – inte med en mer reglerad kapitalism – utan en planerad nationaliserad ekonomi under arbetarklassens demokratiska kontroll. Det är socialism. Detta är det socialistiska alternativ som Vänsterpartiet borde kämpa för.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.