Regeringen har nyligen presenterat en lista på förslag som de säger ska motverka nazister och annan ”våldsbejakande extremism”. Tillsammans med högerpartierna och Vänsterpartiet ska man se över lagen om hets mot folkgrupp, ordningslagen samt ge polisen ett uppdrag att intensifiera arbetet mot så kallat antidemokratiska krafter. I den kategorin räknar högern också in vänstern, och de skulle inte tveka över att använda en förändrad lagstiftning till att bekämpa vänstern. Detta har de ett ännu större intresse av då stora delar av vänstern är motståndare till det kapitalistiska system som politikerna har till uppgift att upprätthålla.
Politikerna har länge stått tysta och sett på medan nazisterna ökat sin aktivitet, givits rätt att till och med demonstrera på första maj, smällt bomber och låtit bli att agera mot de anlagda bränder på asylboenden. De var tysta när NMR misshandlade vänsteraktivister, gav sig på sittstrejkande afghanska flyktingar och Pride-demonstrationen i Stockholm.
Vid varje tillfälle som nazisterna visat sitt fula tryne har politikerna mest gapat om att vänsterextremism och högerextremism är lika illa, framställt fascistangrepp som bråk mellan vänsteraktivister och nazister, och vägrat benämna fascisternas terror som terrorism.
Men under den senaste tiden har det börjat låta annorlunda. Flera politiker har ifrågasatt varför polisen så lättvindigt ger NMR demonstrationstillstånd. Till och med Jimmie Åkesson har föreslagit att man kanske borde förbjuda NMR.
Inför demonstrationen den 30 september försvarade polisen sitt beslut att låta NMR demonstrera mot ilska och kritik från såväl vanligt folk som jurister och politiker. Polisen tvingades att agera hårdare mot nazisterna på grund av att runt 20 000 personer slöt upp i motdemonstrationen och omöjliggjorde nazisternas demonstration. Det är positivt för staten om nazisterna skrämmer vänstern från att demonstrera, men inte om det ger upphov till massdemonstrationer mot nazisterna.
Det senaste förslaget är en uppenbar reaktion på den massiva demonstrationen mot Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg den 30 september. Men också för att nazisterna kan ha gått lite väl långt mot det poltiiska etablissemanget självt.
Det är en sak när nazisterna attackerar vänsteraktivister, men en annan när de dyker upp i Almedalen och beter sig hotfullt mitt i det politiska etablissemangets centrum och hotar högt uppsatta borgerliga politiker som Jan Björklund. Statens företrädare har inget emot att de ger sig på arbetarklassen och dess organisationer, men nazisterna bör hålla sig på mattan och inte bli uppkäftiga mot statens företrädare.
Det kan tyckas som om det bara vore positivt om staten begränsar nazisternas möjlighet att organisera sig. Men det är en farlig illusion att tro att den borgerliga staten skulle vara någon allierad i kampen mot fascism. För det första är det högst tveksamt om det alls blir någon förändring i hur polisen och rättsväsendet agerar mot fascisterna, även om det skulle bli någon ny lagstiftning. Och om det blir någon förändring kommer den bara vara tillfällig och ytterst begränsad. Den borgerliga staten behöver fascisterna som ett komplement till statsapparaten för att hålla arbetarklassens kamp i schack. Dessutom skulle lagstiftning mot extremism användas mot vänstern än mer än mot nazisterna.
I kampen mot fascismen kan arbetarrörelsen aldrig förlita sig på staten, på lagstiftning eller polisen. Arbetarklassen kan bara lita på sin egen styrka. Vad vi behöver är fler massdemonstrationer som den i Göteborg den 30 september och att arbetarrörelsen själv tar ledningen i denna kamp. Det är sådan antifascistisk kamp som ger resultat.