Revolution i Bolivia: All makt åt folkförsamlingarna!

av Alan Woods

Den bolivianska revolutionen är en inspiration för arbetare och ungdomar världen över. De senaste dagarna har den nått ett avgörande stadium. Massorna har rest sig. Arbetarna och bönderna har ockuperat gatorna och de centrala torgen i La Paz och El Alto. Gruvarbetare marscherar med dynamit i sina knutna nävar. Tusentals bönder tågar mot huvudstaden. Armén och polisen står maktlösa. Den avskydde presidenten Carlos Mesa har tvingats att avgå. Parlamentet hänger i luften. Makten har flyttats till gatorna.

Ställd inför massornas mäktiga rörelse är den härskande klassen i Bolivia paralyserad och maktlös. Dess desperation och maktlöshet visas av det faktum att delar av oligarkin försöker dela landet och på så vis separera de rika östliga regionerna från de mer revolutionära regionerna i väst runt La Paz och El Alto. Genom detta erkänner den degenererade oligarkin sitt nederlag redan innan slutstriden har börjat. De vet mycket väl att de inte vinna en avgörande seger över massorna i en direkt konflikt.

Det faktum att delar av den härskande klassen vill splittra upp Bolivia visar deras fullständiga bankrutt. I ett desperat försök att försvara sin makt och sina privilegier är dessa reaktionära parasiter beredda att bryta sönder landet. Detta är det verkliga innehållet i deras så kallade "patriotism". Liksom alla andra oligarkier i Latinamerika är de blodsugare och agenter åt imperialismen som har ätit sig feta genom utsugning av sitt land.

 

Ansvaret för Bolivias kris är uteslutande oligarkins och imperialismens. Den speglar det fullständiga dödläge kapitalismen nått i Bolivia och dess oförmåga att lösa folkets mest grundläggande behov. Jordägarna och kapitalisterna har ruinerat Bolivia och tvingat ett potentiellt välmående land till tiggeri. Inget framåtskridande är möjligt så länge nationens välstånd ligger kvar i händerna på dessa banditer.

Denna kris är inte bara en tillfällig politisk kris. Den kan inte lösas genom en ny president, ett byte av regering, av ministrar, eller ens av nyval och en lagstiftande församling. Det är kris för själva systemet som endast kan lösas genom en grundläggande förändring i samhället. Det är därför de bolivianska arbetarna och bönderna på sina fanor skrivit krav på kullkastandet av den bankrutta borgerliga parlamentarismen och dess ersättande av en arbetarnas och folkets makt.

Den bolivianska revolutionen huvudstyrka utgörs av arbetarklassen och dess naturliga allierade, bönderna och de fattiga massorna i städerna. Under en period av arton månader (sedan hösten 2003) har de bolivianska massorna visat enorm kämpaglöd, mod och klassmedvetenhet. Detta är det slutgiltiga svaret till de halvhjärtade och fega skeptikerna och cynikerna som ifrågasatte arbetarklassens förmåga att förändra samhället, liksom till de som hävdade att den socialistiska revolutionen inte längre stod på dagordningen!

Generalstrejk ställer frågan om makten på sin spets

Arbetarklassen har vänt sig till sina traditionella massorganisationer, fackföreningarna inom COB (Bolivianska Arbetares Förbund), som har organiserat en generalstrejk. Generalstrejken är verktyget som ställt massorna på fötter. Den har mobiliserat miljontals människor och gett dem ett fokus. Den har koncentrerat massornas styrkor och gett dem nödvändig inspirationen och uppmuntran, samtidigt som den desorganiserat den härskande klassen och lamslagit statens förtryckarapparat.

Generalstrejkens sprids varje dag till nya områden och nya delar av klassen Dess framgång är en ytterst viktig faktor i den revolutionära ekvationen. Den visar arbetarna den enorma makt som ligger i deras händer. Att ingen glödlampa lyser, inga hjul snurrar och inga telefoner ringer utan dem. Den visar att samhället inte fungerar utan arbetarklassen, men att det fungerar alldeles utmärkt utan de parasiter som hittills styrt samhället och kastat ner det i en bottenlös avgrund.

Ja, generalstrejken är en ytterst kraftfull hävstång för att mobilisera arbetarklassen, och väcka tidigare trögrörliga och passiva grupper till revolutionär aktivitet och klassmedvetenhet. Men generalstrejken i sig löser inte problemet. Den ställer frågan om makten, men den ger inte svaret. VEM SKA STYRA SAMHäLLET? VEM äR HUSETS HERRE? Denna fråga måste besvaras tveklöst och tydligt.

Inget samhälle kan befinna sig i ett stadium av instabilitet och oro för evigt. Den härskande klassen klagar över "kaos" och instabilitet. De kräver ordning och i ett avseende har de rätt. De styrande i Bolivia, den oansvariga och korrumperade klicken av bankirer, kapitalister och jordägare och deras köpta politiska hantlangare, har kastat in landet i kaos

Massornas revolutionära rörelse är inte orsaken till kaoset, utan ett försök att få slut på det och införa en ny samhällsordning. Det säger sig självt att den nya sociala ordning massorna eftersträvar bara kan uppnås genom ett radikalt och fullständigt uppbrott från den gamla regimen. För att kunna göra denna brytning är det nödvändigt att överskrida generalstrejkens gränser. Det är nödvändigt att förvandla generalstrejken till uppror.

Arbetarklassen måste vara organiserad för att kunna genomföra denna uppgift. Den måste få med sig alla delar av klassen – inte bara industriproletariatet, gruvarbetarna och oljearbetarna - utan också tjänstemännen, lärarna, de bankanställda och de offentliganställda. Den ska inte bara vända sig till de "organiserade" grupperna (de fackligt organiserade och de som har ordentliga jobb) utan måste sträva efter att dra in de hittills "oorganiserade" skikten – de arbetslösa, städernas fattiga, hemmafruarna, gatuförsäljarna, småbutiksägarna och bönderna.

COB:s traditionella strukturer är otillräckliga för denna gigantiska uppgift. Det är nödvändigt att skapa nya organisatoriska former – aktionskommittéer och revolutionära cabildos – organ som är tillräckligt breda och flexibla för att dra in de breda massorna i den revolutionära rörelsen. De upproriska arbetarna har börjat organisera sig själva på olika sätt: revolutionära folkförsamlingar, strejkkommittéer, öppna cabildos och så vidare.

Detta är vägen framåt! Den nya sociala ordningen kan bara byggas nedifrån och upp. Dess första uppgift är att bekämpa den existerande maktapparaten, att konfrontera, besegra och avväpna den. Detta är det centrala målet och uppgiften för stunden.

Kommittéerna och cabildos måste organiseras och knytas samman på lokal, regional och nationell nivå. Deras första uppgift bestäms av rörelsens omedelbara och mest brännande krav: Att organisera masskampen genom att centralisera massornas kamp i form av strejker, demonstrationer, vägspärrar, bojkotter. Att bygga upp självförsvarsgrupper för att upprätthålla ordningen och försvara arbetarnas demonstrationer och strejkvaktskedjor mot fascistiska angrepp. Att distribuera förnödenheter till befolkningen och vidta åtgärder för att förhindra spekulation och profiterande. Att införa priskontroll och se till att samhällets service fungerar.

I takt med att arbetarnas organisationer lyckas genomföra dessa uppgifter kommer de att inta rollen som en alternativ makt – en arbetarnas regering. De kommer att utmana, och alltmer ersätta, den existerande regimen och dess myndigheter. De gamla korrupta ämbetsmännen och byråkraterna kommer att trängas undan när massorna börjar ta över samhällets skötsel.

Element av dubbelmakt

I verkligheten existerar redan element av dubbelmakt i Bolivia, vilket bevisas av de rapporter vi fått från ögonvittnen (se artikeln Boliviansk folkförsamling startad som bifogas denna skrift). Besluten tagna av det Första Utvidgade Mötet av den Nationella Folkförsamlingen demonstrerar den bestämda revolutionära instinkten hos massorna.

Detta möte avhölls i El Alto, den fattiga förstaden till huvudstaden La Paz, som utgör den bolivianska revolutionens epicentrum. Genom mötets beslut har El Alto etablerat sig som revolutionens generalstab. Detta innebär att proletariatets mest beslutsamma element har beslutat att ställa sig i spetsen för nationen och ge folkets massor den nödvändiga ledningen. De senare kommer att vända sig till proletariatet för att få ledning. El Altos meriter under den senaste perioden av rasande klasskamp övertygar oss om att folket inte kommer att bli besviket.

Dessutom har man beslutat att den Nationella Folkförsamlingen ska fungera som en samordnande nationell ledning för federationen av kvarterskommittéer ("juntas vecinales"), länkad till COB, gruvarbetarnas fackförbund och andra arbetar- och bondeförbund över landet.

Det är absolut nödvändigt att skapa en centraliserad revolutionär ledning. Utan detta är det omöjligt att besegra den borgerliga statens makt. Den nya makten måste dessutom tillhandahålla förnödenheter, sköta självförsvar, kontrollera media och ta sig an olika politiska frågor.

Den sista punkten är extremt viktig. Rörelsen har redan överskridit gränserna för en "normal" facklig kamp. De ursprungliga begränsade målen för rörelsen har gått till historien. Till och med kravet på nationalisering av olje- och gasindustrierna – om än korrekt och nödvändigt – är otillräckligt.

Detta är inte fråga om att förstatliga en eller annan verksamhet, utan om vem som ska styra samhället. Kampen kring en enda fråga (kontrollen över Bolivias naturresurser) har förvandlats till en fråga om makten. Den som inte förstår detta och försöker att begränsa rörelsen till "säkra" vägar, som exempelvis konstitutionella reformer och lagstiftande församlingar, spelar i verkligheten en kontrarevolutionär roll.

Den Nationella Folkförsamlingen har på sin fana inskrivet kraven på förstatligande av olja och gas. Detta förblir korrekt. Men frågan är vem som ska genomföra detta? Det är fullt möjligt att bourgeoisien, ställd inför risken att förlora allt, kommer att acceptera någon form av "nationalisering" för att ta udden av rörelsen. De har redan erbjudit nyval och en konstituerande församling (någon gång i framtiden). Allt detta är ett politiskt bedrägeri som syftar till att förvirra och demobilisera massorna.

Men arbetarna är vaksamma och kommer inte att låta sig vilseledas så enkelt. De har dragit erfarenhet av 2003 års händelser. Då lyckades den revolutionära rörelsen avsätta Lozada, bara för att bli snuvade på makten genom en parlamentarisk manöver i toppen som ersatte Lozada med Mesa. I verkligheten förändrades ingenting. Massorna vet detta mycket väl och kommer inte att låta sig bedras på samma sätt två gånger.

Mötet i El Alto förkastade därför "den härskande klassen alla manövrer för att få till stånd ett konstitutionellt ersättande eller val av samma politiska lurendrejare ("politiqueros")", och uppmanar i stället till skapandet av folkliga församlingar på regional nivå under kontroll av COB och de ombud som valts av massmötena.

Frågan om partiet

COB:s roll i allt detta är helt central. Det är de bolivianska arbetarnas traditionella massorganisation och har spelat en enastående roll i att organisera och utvidga generalstrejken. Men här är en varning på plats. COB:s ledare får inte begränsa sig till radikala tal. De måste gå från ord till handling.

COB-ledarna har sagt att det var ett misstag att inte ta makten hösten 2003. Det är helt sant! COB kunde och borde ha tagit makten då. Det var helt möjligt. I stället vacklade COB ledarna och förlorade tid, och till slut tillät de Carlos Mesa att ta makten. "Naturen skyr vakuum", och detsamma gäller inom politiken. Att fela är naturligtvis mänskligt, men det vore kriminellt att upprepa samma misstag två gånger.

COB-ledarna har förklarat att anledningen till att de inte tog makten var frånvaron av ett revolutionärt parti. Det är ett medgivande utöver det vanliga! Det är sant att anledningen till Oktoberrevolutionens triumf i Ryssland var existensen av Bolsjevikpartiet under Lenins och Trotskijs ledning. Men det lika sant att Bolsjevikpartiet i februari 1917 bara utgjorde en liten minoritet av arbetarklassen och inom sovjeterna. I Bolivia finns inget bolsjevikparti, men det finns en stark bolsjevikisk (trotskistisk) tradition bland arbetarna. Tusentals aktivister har skolats i denna tradition, vilket visat sig i Pulacayo-teserna som 1946 fastslogs av gruvarbetarnas federation och senare antogs av COB.

Uppgiften att ta makten skulle vara ojämförligt mycket enklare om det funnits ett bolsjevikparti i Bolivia. Men uppgiften kvarstår och kan inte skjutas upp till ett senare datum. Arbetarklassen är inte en kran som kan sättas på och stängas av när det revolutionära partiet, COB eller någon annan så önskar eller finner det lämpligt. Bolivias arbetare och bönder vill överta makten nu! De objektiva villkoren för detta är de bästa tänkbara. Det är faktiskt svårt att föreställa sig mer gynnsamma förhållanden. Dessa möjligheter får inte förspillas. Det kan gå många år innan ett liknande tillfälle uppstår igen.

I en sådan situation är avsaknaden av ett revolutionärt parti inte ett tillräckligt skäl för att vägra att ta makten. Det har funnits omständigheter i historien då arbetarna har tagit makten utan ett revolutionärt partis hjälp. Det är tillräckligt att nämna fallet med Pariskommunen. Marx beskrev det som att de parisiska arbetarna hade "stormat himlen". De störtade den gamla borgerliga staten och började skapa en ny typ av statsmakt, eller mer exakt, en "halvstat" (semi state), som Engels kallade det. En utomordentligt demokratisk makt som representerande samhällets majoritet mot den lilla minoriteten av exploatörer.

Lenin påtalade många gånger Pariskommunens fyra grundläggande bestämmelser, vilka utgjorde grunden för sovjetmakten i Ryssland (under Lenin, översättarens anm.):

  • Fria och demokratiska val av politiker och ämbetsmän med rätten att återkalla alla som valts
  • Ingen av de valda ska ha högre lön än en arbetare.
  • Ingen stående armé, utan ett beväpnat folk.
  • Gradvis ska förvaltningen och styret av samhället utföras av alla i tur och ordning. ("när alla är byråkrater, är ingen byråkrat")

Detta enkla program kan utgöra grunden för en arbetarstat i Bolivia. Detta är inget som är mystiskt eller svårt att begripa. Varje boliviansk arbetare kan utan vidare förstå sovjetmaktens och Pariskommunens principer. De bolivianska arbetarna och bönderna kanske inte vet exakt vad de vill ha, men de vet mycket väl vad de inte vill ha. De vill inte ha Mesa eller någon av de andra borgerliga politikerna. De vill inte ha ett herravälde av bankirer, kapitalister och jordägare. De vill inte att deras land ska vara underordnat imperialisterna. De vill inte ha ett borgerligt bluff-parlament eller en falsk "lagstiftande församling". De vill ta makten.

I februari 1917 organiserade de ryska arbetarna och soldaterna sig i sovjeterna och störtade den tusenåriga tsarregimen. Liksom i fallet med Pariskommunen fanns det inget parti som ledde dem. Detta stoppade dem inte, men det innebar att de inte förmådde genomföra revolutionen fullt ut. Det resulterade i att "dubbelmakten" upphörde. Till slut lyckades Lenin och Trotskij att vinna arbetarmajoritetens stöd i sovjeterna genom en kombination av principfasthet och taktisk flexibilitet.

Bolsjevikernas huvudparoll efter februarirevolutionen var: "All makt åt sovjeterna" (inte den konstituerande församlingen som vissa så kallade trotskister i Latinamerika tycks tro). Vi ska komma ihåg att sovjeterna vid denna tid stod inte leddes av bolsjevikerna, som ännu var en liten minoritet, utan av vänsterreformisterna och centristerna (mensjeviker och socialrevolutionärer).

När Lenin förde fram parollen "All makt åt sovjeterna" uppmanade han sovjeternas ledning: "Ta makten. Ni har majoritetens stöd. Om ni tar makten kommer vi bolsjeviker att stödja er och då begränsas kampen om makten till en fredlig debatt inom sovjeterna."

Lenin framförde denna linje oräkneliga gånger efter februari, och krävde att sovjeternas ledare skulle ta makten och genomföra en politik i arbetarnas och böndernas intresse. De bolivianska marxisterna borde göra samma sak. De som sitter i ledningen för COB och de folkliga församlingarna har en plikt att föra rörelsen framåt. Om man säger A måste man också säga B, C och D. Genom sina handlingar har ledarna dragit in det borgerliga samhället i en djupgående kris. När rörelsen har gått så här långt är det omöjligt att vända tillbaka. Det är nödvändigt att "ta tjuren vid hornen" och rycka fram mot ett övertagande av makten.

I princip skulle det vara helt möjligt för Bolivias arbetare att ta makten genom sina demokratiska organ – folkliga församlingar, strejkkommittéer, revolutionära cabildos och kvarterskommittéer - och därefter gå vidare och bygga ett parti, eller mer korrekt partier, eftersom det ska finnas utrymme för alla politiska riktningar utom de kontrarevolutionära. Det handlar om att ta makten när omständigheterna tillåter det, och att inte vänta.

Reformismen och frågan om makten

I ett sådant läge kommer reformister av alla slag att drabbas av panik. De kommer att peka på alla tänkbara svårigheter, problem och faror. De kommer att försöka skrämma arbetarna med maktens spöke. Reformisterna har aldrig brist på argument mot att arbetarna ska ta makten. Huvudargumentet är alltid detsamma: risken för ett inbördeskrig, fruktansvärda blodbad och våld. Om detta vore korrekt hade det självfallet aldrig ägt rum några revolutioner i den mänskliga historien, och mänskligheten skulle fortfarande försmäkta under slaveri. All historia visar att detta inte stämmer.

På papperet besitter den härskande klassen i Bolivia en betydande vapenmakt. Den har en armé och en poliskår. I teorin är detta mer än tillräckligt för att vidmakthålla "ordningen" (alltså, att hålla massorna i träldom för evigt). Men armén och polisen består, oturligt nog för den härskande klassen, av kvinnor och män vilka påverkas av det allmänna stämningsläget i samhället. Fotfolket inom armén och poliskåren sympatiserar huvudsakligen med arbetarna och bönderna, även om de vanligtvis kan hållas i kontroll genom invand disciplin och rädsla för officerarna. Men i en kris så djup som den i Bolivia uppstår sprickor även inom arméns toppskikt. Disciplinen tänjs till bristningsgränsen och minsta tryck få den att upplösas helt och hållet.

En betydande del av arméofficerarna i Bolivia är missnöjda med hela situationen. De ser förruttnelsen och korruptionen hos oligarkin. Deras känsla av nationell stolthet kränks vid anblicken av hur stora utländska bolag plundrar landets naturtillgångar. Vissa har offentligt anslutit sig till kravet på förstatligande av olja och gas. Framför allt har försöken från den reaktionära oligarkin att splittra Bolivia – ett steg som skulle innebära en nations undergång – skapat indignation och vrede inom officerskåren.

Sprickor har öppnats upp i både armén och poliskåren. Detta avslöjar att det inte är en ordinär kris utan en kris för själva styrelseformen. Parlamentet hänger på en mycket skör tråd. Alla de borgerliga politiska ledarna och partierna har hamnat i vanrykte. Bourgeoisiens maktinstitutioner saknar all verklig auktoritet. Den gamla statsmakten håller på att rämna som ett block skör betong som träffats av en tung slägga. En ordentlig stöt kommer dock att vara nödvändig för att hela byggnaden ska falla samman.

Några av COB:s ledare har olyckligtvis dragit fel slutsatser av existensen av radikala strömningar bland arméns officerare. Solares tycks hysa illusioner om möjligheten av att "vänsterofficerare" ska träda fram och leda rörelsen. Han ser antagligen en parallell med utvecklingen i Venezuela. Men någon sådan finns inte. Rörelsen kring Hugo Chavez i Venezuela växte fram ur ett besegrat uppror i februari 1989. Detta var utan tvivel en progressiv utveckling. Det gjorde det möjligt för massorna att återhämta sig efter ett fruktansvärt nederlag och att nå framgång; först i val på det parlamentariska planet och därefter genom direkt massaktion, vilket har fört upp möjligheten till en socialistisk revolution på dagordningen i Venezuela.

Situationen i Bolivia idag är inte bara olik den som rådde i Venezuela 1989 – 90. Den är dess direkta motsats. Arbetarklassen har inte besegrats. Den är tvärtom på offensiven och skjuter alla andra framför sig. Den bildar organ för maktutövning och utmanar den borgerliga regimen direkt. Detta är en mycket mer långgående utveckling än den typ av spontant massuppror vi såg i Venezuela.

De bolivianska arbetarnas politiska medvetenhet är också mer utvecklad. Detta speglar de revolutionära traditionerna alltsedan 1952 när Bolivias arbetare reste sig och krossade den borgerliga statens makt. Det är också resultatet av årtionden av propaganda av bolsjevikisk (trotskistisk) prägel som har påverkat åtminstone de mest politiskt medvetna delarna av befolkningen.

Det är en elementär grundsats att "arbetarklassens frigörelse är dess eget verk". Det är ovärdigt för revolutionärer att överlämna den uppgiften till någon annan. Vi kan inte lägga vårt öde i händerna på någon annan klass, oavsett hur uppriktig och progressiv den tycks vara. Vårt råd till arbetarna är detta: Lita bara till er själva, era egna styrkor, er egen organisation och er medvetenhet. Vi kan inte leta efter frälsare från ovan utan måste lägga samhällstyret i våra egna händer. Eller som det heter i en av Internationalens verser:

"I höjden räddarn vi ej hälsa
Ej gudar, furstar stå oss bi
Nej själva vilja vi oss frälsa
Och samfälld skall vår räddning bli"

Parollen om en konstituerande församling

För närvarande finns alla förutsättningar för ett fredligt överförande av makten till arbetarklassen i Bolivia. Det enda som saknas är en ledning. Förr eller senare, på grundval av sin kollektiva erfarenhet, kommer massorna med början i den proletära förtruppen, att dra de nödvändiga slutsatserna och försöka ta makten. Men möjligheten kan också gå förlorad, som under hösten 2003, om alltför mycket tid går till spillo, om ledningen vacklar och inte går från ord till handling utan missar de tillfällen som ges.

Den härskande klassen har fått ta emot en serie tunga slag i Bolivia. Den är nere på mattan men ännu inte uträknad. Den kan fortfarande stappla tillbaka in i ringen och till och med vinna. Men dess huvudvapen kommer inte att vara våld (och då enbart för att den saknar tillräckliga styrkor att förlita sig på) utan list. Den är inte stark nog för att krossa revolutionen, åtminstone inte för tillfället. Den kan inte använda knogjärnet, eftersom det skulle kasta in landet i ett inbördeskrig, som den härskande klassen troligen skulle förlora. I stället måste den förlita sig på förhalningstaktik, att ställa sig in hos massorna med falska leenden och hycklande löften.

Bourgeoisien kommer, medveten om sin svaghet, att försöka vinna tid. Den kommer att använda alla möjliga "smarta" alternativ och politiska trick för att behålla makten. Huvudtricket är att erbjuda massorna en lagstiftande församling – en paroll som sorgligt nog lyfts fram tvångsmässigt av vissa vänstergrupper i Latinamerika. Vi kommer att vara tydliga i denna fråga och det inte för första gången. I det läge som den bolivianska revolutionens befinner sig i nu är parollen om den konstituerande församlingen inget annat än ett politiskt bedrägeri och en fälla.

Massorna befinner sig i öppen revolt mot den borgerliga ordningen. Dess överväldigande majoritet ser på den borgerligt parlamentariska politiken med en blandning av förakt och misstänksamhet. Arbetarklassen i allians med städernas fattiga och bönderna bygger organ för revolutionär makt i opposition mot det borgerliga parlamentet. I en sådan situation har kravet på en konstituerande församling en kontrarevolutionär karaktär. Det är den borgerliga kontrarevolutionens paroll i en demokratisk förklädnad.

I stället för militärens maskingevär och bajonetter sätter borgerligheten in sin andra försvarslinje: de professionella och "demokratiska" "vänster" politikerna, de smarta juristerna och de konstitutionella experterna. De kommer att lova "guld och gröna skogar" någon gång i framtiden, efter att arbetarna och bönderna har blåst av sin kamp. När de åkt hem för att invänta besluten från de konstitutionella debatter som sker bakom stängda dörrar. "Vänta på konstitutionen", "Vänta på val", "Vänta på ditten och vänta på datten". Och när arbetarna har sjunkit tillbaka i inaktivitet, kan de gamla exploatörerna i tysthet återta kontrollen över staten och samhället.

Om arbetarklassen försummar att ta makten kommer troligtvis Evo Morales att ta över styret. Detta skulle vara en boliviansk motsvarighet till Kerenskijs regering i Ryssland 1917. Men Kerenskijs regering höll bara några få månader och detta kommer inte nödvändigtvis att vara fallet i Bolivia. Anledningen till den korta livslängden för denna regering var existensen av två kraftfulla alternativ: bolsjevism och fascism. Detta är inte fallet i Bolivia, åtminstone inte i nuläget. Förutsatt den härskande klassens svaghet i nuläget, är en blodig högerkupp så gott som utesluten. Bourgeoisien måste luta sig på andra krafter. Den måste stödja sig på vänsterfoten. Bolivia kommer att genomgå ett stadium av borgerlig parlamentarism, vilken kommer att vara instabil och utsatt för ständiga kriser, och som i teorin kan fortgå under en längre tid.

ässet i rockärmen för den härskande klassen och dess strateger är parollen om en konstituerande församling. De kommer att hålla denna paroll framför näsan på folket, likt en skicklig metare som med mask som bete lockar till sig den fisk han vill fånga till middag. ändå fortsätter vissa på vänsterkanten att stödja detta krav, och detta utan att fråga sig själva varför kravet också stöds av bourgeoisien? För att dölja pinsamheten i denna uppenbara motsägelse tar de till ordklyverier som: "äsch, vår hållning till parollen om den konstituerande församlingen beror på vem som sammankallar den."

Dylikt ordklyveri leder oss inte framåt. Det undanröjer heller inte den huvudsakliga motsägelsen. Om arbetarklassen är stark nog att sammankalla den konstituerande församlingen, är den stark nog att ta makten i egna händer. Detta är den verkliga situationen i Bolivia och alla andra perspektiv är bara reaktionära skenmanövrar. Vår slogan handlar inte om en konstituerande församling utan om All makt åt Folkförsamlingarna. Vi måste rikta massornas och i synnerhet arbetarklassens och dess förtrupps uppmärksamhet på frågan om makten.

Arbetarklassen måste ta makten!

Liksom i varje revolution är händelseförloppet extremt hastigt. Förra måndagen demonstrerade en halv miljon människor på gatorna i La Paz. Samma dag tillkännagav president Mesa sin avgång. Arméer av arbetare, bönder och gruvarbetare är i rörelse. Massornas revolutionära medvetenhet tar gigantiska steg framåt. Igår röstade arbetarnas och böndernas representanter i El Alto för ett program som innebär arbetarmakt. Detta budskap måste precis som generalstrejken spridas till varje stad, samhälle och by i Bolivia.

För länge sedan förklarade Lenin villkoren för en revolutionär situation: den härskande klassen måste vara i kris, splittrad och oförmögen att agera. Medelklassen måste vackla mellan revolution och lojalitet mot den gamla ordningen. Arbetarklassen måste vara mobiliserad och villig att göra de största ansträngningar och uppoffringar för att förändra samhället. Sist, men inte minst måste det finnas ett revolutionärt parti och en revolutionär ledning. Alla dess villkor är nu uppfyllda i Bolivia – med ett viktigt undantag – det revolutionära partiet.

Arbetarna har visat stridsvilja och järnhård beslutsamhet. I samma grad som arbetarna förmår vidta beslutsamma åtgärder kommer de att attrahera massan av småborgerligheten (bönder och småföretagare), som också söker en väg ut ur den kris som blivit outhärdlig för hela samhället. Lenin skrev att det nödvändigt att medelklassen vacklar mellan härskarklassen och arbetarklassen för att revolutionen ska lyckas. I Bolivia har det gått längre än så. De avgörande delarna av medelklassen, åtminstone i La Paz, står troligen på den revolutionära rörelsens sida.

Det finns inga tecken på att armén eller polisen på allvar försöker slå ned revolutionen. Enligt en del rapporter har bondekvinnor som stått i spetsen för demonstrationer lyckats övertala polisen att inte agera mot deltagarna. Som ett resultat har det inte förekommit några allvarliga fall av repression än så länge. Med tanke på situationen och sprickorna inom armén och polisen, vore en sådan händelse tillräcklig för att armén ska bryta samman.

Den gamla statsapparaten rämnar inför våra ögon. Stämningarna bland massorna är inte att sammanjämka sig med den gamla makten, utan att svepa den åt sidan, krossa den fullständigt och bygga ett nytt samhälle. Det är inte bara Mesa som är i vanrykte utan hela den sociala och politiska ordningen. Det är därför massorna stridsrop är: "Ned med det borgerliga parlamentet!" Men det måste ersättas med något. Detta kan inte vara något annat än en arbetar- och bonderegering grundad på och ansvarig inför de folkliga församlingarna.

Den avgörande faktorn är arbetarklassen som går till direkt aktion underifrån. Arbetarna ockuperar fabrikerna. Oljearbetarnas fackförbund har, enligt en rapport jag just har fått, beslutat att varje lastbil lastad med gastuber som lämnar Senkhata skall åtföljas av en representant för arbetarna och en för kvarterskommittéerna. Dessa ska se till att lastbilen inte används till spekulativ verksamhet eller skickas till de rikas förstäder. Detta är ett konkret exempel på arbetarkontroll underifrån.

Den mest akuta uppgiften är att förena de mest medvetna elementen av arbetarklassens förtrupp med det revolutionära programmet. Tiden för revolutionära tal är över. Nu är det nödvändigt att gå från ord till handling. Den nuvarande gynnsamma situationen kommer inte att bestå för evigt. Tiden är inte på vår sida. Vad som nu behövs är beslutsamhet och handlingskraft. Den härskande klassen är svag, korrupt, degenererad och reaktionär. Den måste störtas och ersättas av en arbetarregering.

Det har skett många revolutionära rörelser i Bolivia tidigare. Några har lyckats andra har misslyckats. Men det har aldrig genomförts någon grundläggande förändring av samhället, och därför är de fundamentala problemen olösta. Men den här gången är det en stor skillnad. En revolutionär våg sveper över Latinamerika. De reaktionära krafterna är på defensiven. Arbetarna och bönderna börjar resa sig överallt. En avgörande seger för arbetarklassen i vilket land som helst i Latinamerika kan förändra hela situationen dramatiskt.

Den revolutionära rörelsen i Venezuela är en källa till inspiration för miljoner fattiga arbetare och bönder. De senaste omvälvningarna i Ecuador (som inte på något sätt är avslutade) är ett uttryck för en allmän instabilitet som har revolutionära konsekvenser. Bolivia har satt den socialistiska revolutionen på dagordningen. Arbetare och ungdomar i hela Latinamerika – och i hela världen – kommer att välkomna den bolivianska revolutionen med den största entusiasm och stödja den med alla medel de har till sitt förfogande.

Det var inte länge sedan som skeptikerna och cynikerna i föraktfulla ordalag talade om socialismens död och att revolutionen inte var möjlig någonstans på jordklotet. De försöker att kväva ungdomens naturliga optimism under en tjock väv av förtärande pessimism och tvivel. De inspirerande händelser vi bevittnar i Venezuela och Bolivia har ryckt undan fotfästet för dessa damer och herrar. Vi kan nu kasta tillbaka orden i deras ansikten och säga: Vi lever i en fantastisk tidsperiod! Arbetarklassens kamp ger en oerhörd inspiration! Fantastiska möjligheter öppnas upp för mänskligheten!

Alan Woods, London den 9 juni 2005

Översättning och bearbetning: Christer Bengtsson och Martin Oscarsson

Original: Revolution in Bolivia: All Power to the Popular Assemblies!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.