Avanti! - Marxistisk tidning i vänstern och arbetarrörelsen

Studiecirkel: Marxistisk filosofi och modern naturvetenskap

red_admin — Wed, 15 Feb 2012 13:49:31 +0000

Avanti Göteborg

Marxismens filosofi hjälper oss förstå allt från revolutionerna i arabvärlden, Occupy Wall Street och krisen i världsekonomin. Modern naturvetenskap verkar å andra sidan låna sig till allt från mysticism till legitimerande av klassorättvisor, rasism och kvinnoförtryck. Kan mötet mellan den marxistiska filosofin och naturvetenskapen utgöra basen för ett nytt och spännande genombrott i den vetenskapliga metodologin?

Tid: Tisdag 29 februari 17:45.
Plats: Samling i caféet på Chalmers Bibliotek.
Kom i tid! Vi går till en annan lokal kl 18.

Om boken

Vetenskapens och teknologins framsteg under det senaste seklet är oöverträffade. De bär på möjligheten till en lösning på alla de problem som planeten står inför, och likaså för dess fullständiga ödeläggelse.

Påstått vetenskapliga teorier används för att "bevisa" att kriminalitet orsakas av en "kriminell gen" och inte av sociala förhållanden. Svarta människor påstås vara missgynnade på grund av genetiska egenskaper och inte på grund av diskriminering. Naturligtvis är en sådan "vetenskap" mycket praktisk för högerpolitiker som bestämt sig för obarmhärtiga nedskärningar inom välfärden.

Inom den teoretiska fysikens fält och kosmologin finns en växande tendens mot mysticism. "Big Bang"-teorin om universums ursprung används för att legitimera idén om existensen av en "skapare" i biblisk mening. För första gången på århundraden verkar vetenskapen låna sig till den religiösa inskränkthetens syften.

Men samtidigt börjar ett växande antal vetenskapsmän bli missnöjda med den gamla utsikten. Den snabbt växande teorin om kaos och komplexitet är en av vetenskapens mest betydelsefulla landvinningar kring millenieskiftet. Många av de idéer som uttrycks av denna nya riktning är slående lika de teorier om den dialektiska materialismen såsom de utarbetades av Marx och Engels för över 150 år sedan.

En betydelsefull del av Reason in Revolt ägnas till en utforskning av relationen mellan den marxistiska filosofin och de nya teorierna. Kommer det här mötet utgöra basen för ett nytt och spännande genombrott i den vetenskapliga metodologin?

Att köpa litteraturen

Man kan läsa Reason in Revolt online på In Defence of Marxism. Boken kan även köpas från Avanti! men vi har ett begränsat antal. Därför rekommenderar vi alla som är intresserade att beställa boken från Wellred Online Bookshop.

Frivillig läsning

Vi föreslår alla som vill delta att till introträffen den 29 februari läsa förordet till andra engelska upplagan.

Kontakt

För mer information kontakta goteborg@marxist.se eller Petra Edlund på telefon 070 - 306 14 77. Eller bara dyk upp! Alla är välkomna!

Om du inte kan delta på första mötet går det bra att hoppa in senare. Hör av dig till oss så får du veta när och var vi ska vara!

(V)iktigare roll för Sjöstedt och Co att spela

red_admin — Mon, 20 Feb 2012 23:39:42 +0000

Christer Bengtsson

Vänsterpartiet valde Jonas Sjöstedt till partiordförande, precis som i stort sett alla medier förutspått. Vad som är hönan respektive ägget i den processen kan vi lämna därhän. Jonas Sjöstedt låter i hög utsträckning som en vänstersosse, och skiljer sig inte politiskt från Lars Ohly på något tydligt sätt. Det som skiljer Jonas Sjöstedt är möjligen det faktum att han inte tillhört det ledargarnityr som styrt Vänsterpartiet sedan Ohly tillträdde som partiordförande. Möjligen har Sjöstedt en mjukare syn på organisatoriska frågor, han har gjort uttalanden som antyder det. Någon avgörande skillnad kommer det dock inte att innebära.

Avanti har tidigare skrivit om vilken betydelse en partiledare har (och inte har). Den som förväntar sig ett helt nytt och annorlunda vänsterparti med Sjöstedt vid rodret, kommer att bli besviken. Verklig förändring kommer inte från en mer eller mindre byråkratiserad partiledning, utan från radikala medlemmar som pressar på för byggandet av ett kämpande parti.

Vänsterpartiets kongress bjöd på några ljuspunkter, intressant nog i strid med partistyrelsens linje. Bland annat beslöts att Vänsterpartiet ska “ta täten för att återinföra förbudet mot bemanningsföretag, avskaffa möjligheten till allmän visstidsanställning och starkare begränsa arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja timanställningar”. Detta är viktiga frågor, kanske helt avgörande, för stora delar av arbetarklassen i Sverige. Om inte partiledningen lyckas med att fuska undan kampen för dessa frågor (uttalanden från Sjöstedt hänvisar till en oklar framtid, lång sikt, etc) kan detta vara en del i att göra Vänsterpartiet till en kraft att räkna med. I spetsen för de radikalare delarna av arbetarklassen.

Samtidigt pågår en strid mellan höger och vänster i det socialdemokratiska partiets topp, där högern nu lyckats avsätta Håkan Juholt som partiordförande. Hela processen med mediadrev mot Juholt och interna knivhugg i ryggen, etc, har i tysthet påverkats och till viss del drivits av högerbyråkrater ledda av personer som Tomas Östros, Mikael Damberg m.fl.

Huruvida avsättningen av Juholt innebär att högern återtagit makten över socialdemokratiska partiet är ännu oklart, striden är inte avgjord. I och med valet av Stefan Löfvén har dock högern tagit ett steg framåt. Vänstern kan fortfarande vara den starkare parten, men troligen inte. En vänster som gick framåt med radikala idéer om en politik för att förändra samhället i grunden, en socialistisk politik, i stället för taktiserande kring personfrågor skulle kunna vinna partiets majoritet och även regeringsmakten och behålla den. Om partihögern återtar makten innebär det dock en fortsatt kräftgång för socialdemokratin, samtidigt som de fattigare blir fattigare och de rika rikare i ett Sverige styrt av borgerligheten.

Håkan Juholt har blivit politiskt omöjlig genom regelbrott som inte var regelbrott (men moraliskt helt förkastligt), politiska misstag, m.m. Hans misstag har varit att han levt samma privilegierade liv som alla andra byråkrater. Det finns troligen inte någon heltidspolitiker utan skelett i garderoben. Det ursäktar honom naturligtvis inte, men det visar på nödvändigheten i bortagandet av byråkratins privilegier. De ska leva på samma nivå som dem de skall representera, arbetarklassen. Här är det intressant att notera att Vänsterpartiets kongress, mot partistyrelsens vilja, beslutat att ingen heltidspolitiker får tjäna mer än 27500 kr/mån efter skatt. Allt över den nivån ska betalas till partiet. Det är inte arbetarlön, inte ens nära, men det är ett steg i rätt riktning.

I detta politiska läge, med ett socialdemokratiskt parti i kris och ett vänsterparti som fattat radikala beslut som kan tilltala arbetarklassen, kan vi åtminstone på kort sikt få se drastiska förändringar i arbetarrörelsens inre politiska landskap. Vänsterpartiet kan stärka sin position enormt. Men för detta krävs att man gör en ordentlig analys av samhället med hjälp av den marxistiska metoden och att man tar strid först för de krav man redan formulerat på kongressen men också en större strid. Striden mot kapitalismen som system.

Christer Bengtsson
Medlem i Vänsterpartiet Botkyrka

På tröskeln till 2012: Än en gång om optimism och pessimism

red_admin — Tue, 14 Feb 2012 21:43:49 +0000

Alan Woods

För precis 12 månader sedan, i en artikel med rubriken "2011 – Optimism eller pessimism?", skrev jag följande: "Den första effekten av krisen blev ett chocktillstånd, inte bara för borgarklassen utan också för arbetarna. Det fanns en tendens till att man klamrade sig fast vid jobben och accepterade nedskärningar på kort sikt, särskilt som fackföreningarnas ledare inte erbjöd något alternativ. Men detta kommer ersättas av en allmän känsla av ilska och bitterhet, som förr eller senare kommer börja påverka arbetarklassens massorganisationer."

Dessa förutsägelser blev verklighet mycket snabbare än jag hade kunnat förvänta mig. Världen förändras hastigt framför våra ögon. Under de senaste 12 månaderna har händelserna utvecklats med en häpnadsväckande hastighet.

Det är svårt att föreställa sig att Ben Ali, Mubarak och Gaddafi för ett år sedan verkade ha ett fast grepp om makten. Berlusconi, Papandreou och Zapatero ledde fortfarande sina respektive länder. Ingen hade hört talas om indignados eller Occupy Wall Street-rörelsen. Ingen talade om eurons nära förestående fall.

Som saker har förändrats! När det nya året nalkas är den härskande klassen fångad av en växande känsla av pessimism, gränsande till panik. Alla försök att blåsa liv i en tynande världsekonomi har misslyckats. Injektionen av flera biljoner dollar in i bankerna har bara lyckats förvandla ett svart hål i hjärtat av världens finansiella system till ett svart hål i de offentliga finanserna i Europa och USA.

Ingen väg ut

Kapitalisterna ser ingen utväg från den rådande situationen. Den enda politik de har är att skära, skära och åter skära, för att försöka omintetgöra alla segrar arbetarklassen vunnit under de senaste 50 åren. Om de lyckas kommer det innebära att samhället kastas tillbaka till de slags förhållanden arbetare levde under på Marx och Charles Dickens dagar – det slags förhållanden som kinesiska arbetare uthärdar idag.

En sådan politik skulle inte lösa krisen utan, tvärtom, bara göra den än djupare. Genom att sänka lönerna och pensionerna drastiskt kommer de minska efterfrågan ytterligare, och därigenom försvåra överproduktionskrisen, vilken kommer till uttryck som överskottskapacitet på global skala.

På ett förvirrat sätt förstås det här av keynesianerna som förespråkar åtgärder för att få igång ekonomin genom att stimulera efterfrågan. Samma kråksång sjungs av reformister av alla de slag, från socialdemokraterna till de ex-stalinister som övergett varje sken av lojalitet till kommunismen och söker lösningar inom kapitalismens ramar. Dessa människor gillar inte den rådande kapitalismen. De vill ersätta den, men inte med socialism (de nämner inte ens det ordet längre) utan med en annan kapitalism, en mildare, mer human kapitalism – en kapitalism med ett mänskligt ansikte. Detta är vad de kallar "realism". Det liknar ett desperat försök att få en fyrkantig kloss att passa i ett runt hål eller att lära en människoätande tiger att äta sallad.

De inbillar sig att det bara gäller att stimulera efterfrågan. Men hur kan man göra det? Kanske genom att sänka räntenivån? Men räntenivåerna är redan nära noll i de flesta länder. Eller ska det ske genom att öka statens utgifter? Men det huvudsakliga problemet som Europa och USA står inför är precis hur man ska eliminera det enorma berg av offentliga skulder som lämnats kvar sedan bankkrisen 2008. Hur kan regeringar som är bankrutta öka de statliga utgifterna? Trots tappra försök lyckades alkemisterna aldrig förvandla basmetallerna till guld. Och, som antikens folk brukade säga, "ex nihilo, nihil fit" – ingenting kommer från ingenting.

Den enda möjliga lösningen till den här gåtan är vad de kallar "kvantitativ lättnad", det vill säga att staten ska trycka stora mängder pengar för att täppa igen det gapande hålet i de offentliga finanserna. Detta är en desperat åtgärd som oundvikligen skulle leda till att inflationen exploderade och en ny och än djupare kollaps längre fram. Jämfört med keynesianernas voodoo-ekonomi framstår de gamla alkemisternas hokus pokus som en briljant uppvisning i logik.

Bilden kunde knappast vara mer öde. Den 31 december uppbådade Financial Times, det mest prestigefyllda organet för den brittiska kapitalistklassen, modet att publicera en ledare med den uppmuntrande titeln: Finding reasons to be cheerful (ung. Att hitta anledningar att vara glad) – vem vill väl, när allt kommer omkring, vara olycklig på nyårsafton? Det talande är att man måste leta efter anledningar att vara glad från första början. I vilket fall kommer Financial Times läsare ha hittat väldigt lite uppmuntran i en artikel som börjar med dessa ord:

"Kommer någon sörja att 2011 är förbi? Detta har varit ett år av oavbruten kris och fördjupat ekonomiskt svårmod. Från tsunami som utlöste kärnkraftsolyckan i Fukushima, till de europeiska ledarnas förlamning när investerarnas tilltro till euron började rasa, finns det få anledningar att ringa ut det gångna året med någon känsla av sorg."

"Nästa år ser inte mycket bättre ut med möjligheten till recession som lurar över stora delar av Europa, samtidigt som till och med de ekonomiska vidundren i Asien börjar känna trycket. Långt ifrån att välkomna 2012 kommer många av oss känna motvilja inför att fira ett nytt år som lovar ännu mer svångremspolitik och osäkerhet."

De smulor av tröst som Financial Times kunde komma på i sin ledare motsades omedelbart av rubrikerna på framsidan av samma nummer, som informerar oss att 6,3 biljoner dollar utplånades från marknaden under 2011. Häftiga fall i världens aktiemarknader antyder att kapitalisterna, som inte hade någon anledning att fira året 2011, kommer ha än mindre att fira 2012 års ankomst.

Kapitalisterna gnäller om deras fallande profiter och rasande aktier. Men mitt i krisen förblir de superrika, superrika. Samma bankirer som ledde ruineringen av världens finansiella system belönar sig själva med hundratals miljoner i bonusar. Ingen ställs till ansvar. Ingen åker in på kåken. Pengarna fortsätter strömma in. Champagnen fortsätter flöda.

För de fattiga och arbetslösa betyder kapitalismens kris däremot en mardröm av fattigdom och förödmjukelse, hemlöshet och förtvivlan. För miljontals familjer i USA finns det ingen anledning att fira nyår.

Massorna börjar röra sig

Men varje handling har en motsvarande och motsatt reaktion. Överallt börjar massorna röra sig. Det mest slående uttrycket för den förändrade situationen är framväxten av en proteströrelse som förkastar kapitalismen. Ett växande antal människor reagerar mot den rådande ordningen: arbetslösheten som dömer miljontals till påtvingad inaktivitet; de ändlösa krigen, rasismen och orättvisorna; och framför allt, den vulgära ojämlikheten, som koncentrerar obscena rikedomar i händerna på den 1% som styr samhället, medan den stora majoriteten av världens befolkning döms ut till ett liv av ökande utarmning, lidande och nedvärdering.

Det viktigaste draget hos den här världsomspännande rörelsen är likheterna både i ursprung och mål. Detta har också insetts av borgarklassens mest uppmärksamma representanter. Således skriver Gideon Rachman, chefen för utrikeskommentarer på Financial Times:

"Trots alla uppenbara skillnader i nivåer av rikedom och frihet mellan Europa och arabvärlden, var det svårt att inte se paralleller mellan folkmassorna av arga, unga arbetslösa människor i Nordafrika och Sydeuropa. Indignados – som ockuperade centrala Madrid i maj i protest mot en ungdomsarbetslöshet på 40 procent i Spanien – gjorde kopplingen uttrycklig genom att relativt skrytsamt göra anspråk på manteln från Tahir-torget."

"Efter upploppen i London och de folkliga protesterna mot ojämlikhet och korruption i länder såsom Chile, Kina, Israel och Indien, skrev jag en kolumn i slutet av Augusti med rubriken '2011, the year of global indignation'. Vid den tidpunkten spekulerade jag att USA kanske skulle visa sig vara immuna mot vågen av sociala protester som spreds över världen. Men den idén visade sig snart vara felaktig. I september hade Occupy Wall Street-rörelsen kommit igång." (FT, 2011-12-30)

De rörelser som utvecklas visar många av kännetecknen på en revolutionär eller förrevolutionär situation. Det är fallet inte bara i Egypten och Grekland, utan även i USA. "Ställda inför folklig vrede, politiska skällsord och proteströrelser på deras trappsteg, slår de rika tillbaka i den nya omgången av USA:s klasskrig", får vi veta av Financial Times (2011-12-22).

Självklart pratar vi här endast om revolutionens allra tidigaste stadier – stadiet när massan av människor som hitintills visat litet eller inget intresse för politik börjar ta sig ut på gatorna för att protestera och demonstrera mot en social och politisk ordning som har blivit oacceptabel.

Det är lätt att peka ut alla rörelsens bristfälligheter: dess oorganiserade, spontana och kaotiska karaktär, bristen på tydliga målsättningar och program. Men sådana bristfälligheter är karaktäristiska egenskaper hos de tidiga stadierna i varje revolution i historien.

Revolutionens skola

Överallt och i alla tider har massorna inte lärt sig från böcker, utan från deras direkta erfarenhet. Stora händelser behövs för att skaka massorna ur sin vanliga apati och politiska likgiltighet. Revolutionen är den skola där de lär sig några väldigt smärtsamma erfarenheter. Men i en revolutionär situation lär de sig mer på en enda dag av kamp än på tjugo år av "normalt" liv. Vem kan tvivla på att arbetarna och ungdomen i Egypten lärde sig mer på några fåtal veckor av kamp än de gjort under de föregående decennierna av deras liv?

Man kan, självfallet, invända att inga av de grundläggande målsättningarna för den egyptiska revolutionen ännu har uppnåtts. Cyniker kommer säga: "Ni ser! Den gamla ordningen har bara ändrat sitt sätt att härska, medan alla de gamla korrupta elementen blivit kvar vid makten. Militären har makten och krossar revolutionen under sina kragstövlar." Sådan är fariséernas "visdom", som inte kan se längre än näsan räcker och skeptikerna som bara ser historiens baksida, aldrig dess ansikte.

Alla revolutioner går igenom bestämda steg, följandes ett mönster som reproducerar sig självt i de mest brokiga omständigheter med den mest häpnadsväckande regelbundenheten. Bortom de individuella händelserna, gör marxismen det möjligt att se processen i sin helhet – med alla sina oundvikliga motsägelser, tvärgående strömmar och ständiga ebbar och floder.

Det inledande steget är alltid detsamma: en fas av eufori i vilket massrörelsen verkar svepa undan allt i sin väg. För dem som genomlever det är detta en berusande upplevelse. Det är som om plötsligt allting är möjligt. Segern verkar oundviklig, förlusten otänkbar. Det är de demokratiska illusionernas stadium.

I Ryssland 1917 representerades den här fasen av februarirevolutionen, när arbetarna och soldaterna störtade tsaren och bildade sovjeterna (arbetarråd). Men trots massans eufori löste februarirevolutionen ingenting grundläggande. Efter att Romanov-dynastin fallit, omgrupperade sig godsägarna och kapitalisterna, bankirerna och generalerna bakom övergångsregeringens beskyddande fasad. De härskade med "demokratiska" medel, samtidigt som de förberedde kontrarevolutionen.

Bolsjevikpartiet, lett av Lenin och Trotskij, förblev en minoritet i sovjeterna, vilka dominerades av reformistiska ledare från de så kallade socialistrevolutionärerna och mensjevikerna som stödde övergångsregeringen. Bolsjevikerna krävde att makten skulle ges till sovjeterna, men reformisterna klamrade sig fast vid borgarklassen.

Till följd av detta svängde pendeln till höger. Lenin fick fly till Finland. Pravdas tryckpressar slogs sönder av reaktionära mobbar. Trotskij och andra bolsjevikledare fängslades. Resultatet blev general Kornilovs kuppförsök, som besegrades av massans agerande.

Detta förberedde en ny omsvängning till vänster, i vilken bolsjevikerna vann en bestämd majoritet i sovjeterna, vilket beredde vägen för överföringen av makten till sovjeterna i oktober (7 november i den moderna kalendern). Vi ser ett liknande mönster i den spanska revolutionen 1931-37 och även i den franska revolutionen 1789-93.

Störtandet av Mubarak var ett enormt steg framåt. Det visade massans väldiga makt. Men, som februarirevolutionen i Ryssland, löste den inte några av massans grundläggande problem. Och det är inte möjligt att lösa problem som arbetslöshet, hemlöshet och fattigdom så länge som jorden, bankerna och de stora industrierna förblir i händerna på ett priviligerat fåtal.

Till och med löftet om demokrati kommer att förbli en tom fras under kapitalismen. De besuttna klasserna omgrupperar sig bakom arméofficerare, som själva äger en stor del av den egyptiska ekonomin och har ett bestående intresse av att motstå förändring. Massan har förstått detta och agerar i enlighet med det. Ungdomen står naturligtvis i frontlinjen av den revolutionära kampen. Borzo Daraghi skriver:

"Frågade gång på gång om vad de skulle göra om någon försökte kapa deras revolution, har unga egyptier, tunisier och libyer gett samma svar: iscensätta en ny revolution. Få har föreslagit att bilda eller gå med i ett politiskt parti som kan företräda deras intressen.

"'Det är vi som gjorde revolutionen', sa Siraj Moasser, en 26-årig libyer. 'Om revolutionen går fel så gör vi en till. Vi har inget annat att förlora."

Och igen:

"'Vi hoppas på frihet och rättvisa, och att shabab [arbetarklassungdomen] äntligen ska hitta jobb.' säger Mohammad Medhad, en 21-årig arbetslös man i Kairo som var bland dem som protesterade på Tahir-torget i januari, och återigen förra månaden. 'Det är de unga som borde bestämma eftersom de gjorde revolutionen'." (Financial Times 2011-12-30)

Detta är den revolutionära massans och ungdomens autentiska röst.

Den svagaste länken

I januari för ett år sedan skrev jag:

"De skeptiker som gnäller om massans påstått 'låga klassmedvetande' visar bara att deras kunskap om marxismen enbart består av tomma fraser. Deras pedantiska inställning till klasskampen är en giftig blandning av okunnighet och intellektuellt snobberi. Alla skeptikernas impotenta klagosånger kommer svepas bort av de jättelika händelser som nu förbereds. Till skillnad från eunuckerna, kan massorna bara lära sig genom kamp. Det kommer naturligtvis bli många förluster, misstag och motgångar, men genom alla dessa erfarenheter kommer rörelsen lära sig och växa. Det finns inget annat sätt."

"Steg för steg bereder kapitalismens sönderfall vägen för en revolutionär utveckling. Vägen till stora sociala förändringar förbereds av en hel rad av småskaliga kamper. Detta är det nödvändiga förberedande stadiet i vilket vi nu lever."

Tolv månader senare behöver jag inte ändra en enda stavelse i det jag skrev då. Det förberedande stadiet i den världsomspännande revolutionära kampen för socialism kommer oundvikligen att förhalas till följd av svagheten i den subjektiva faktorn: det revolutionära partiet och ledarskapet. Detta kommer behöva byggas i händelsernas eld.

Den verkliga betydelsen av den arabiska revolutionen är denna: att kapitalismen har börjat brytas i sin svagaste länk. Krisen i arabvärlden är långt djupare och mer explosiv än krisen i Europa eller USA. Men i grund och botten är det samma kris. Detta erkänner åtminstone somliga av kapitalets strateger, som Andreas Whittam Smith, en finansiell journalist och grundare av tidningen Independent.

Den 20 oktober 2011 skrev Whittam Smith en artikel med titeln: Western nations are now ripe for revolution (ung. Västländerna är nu mogna för revolution). I den här artikeln påpekar han att ingen trodde i början av 1848 att en revolution var nära förestående. Naturligtvis! Hypnotiserade av ytliga fenomen, är borgarklassens så kallade experter blinda för processer som rör sig i samhällets djupaste lager. Framför allt är de organiskt oförmögna att förstå de verkliga stämningar av ilska och frustration som utvecklas hos massan. Därför blir de alltid tagna på sängen av revolutioner.

Borgerlighetens oförmåga att förstå revolutioner visades tydligt av den arabiska revolutionen. Så sent som 6 januari 2011 skrev The Economist: "Oroligheterna i Tunisien är osannolika att störta den 74-åriga presidenten eller ens att skaka hans diktaturmodell." Ett par veckor senare hade Ben Ali störtats och hans regim låg i spillror.

25 januari 2011 slog Hilary Clinton fast: "Vår bedömning är att den egyptiska regeringen är stabil och letar efter sätt att svara på de legitima behoven och intressen hos det egyptiska folket." Detta i ett läge när massorna redan hade kommit ut på Kairos gator.

Samma brist på medvetenhet visades av andra borgerliga kommentatorer, som exempelvis BBC:s korrespondent i Kairo som den 17 januari skrev att det inte skulle bli någon revolt i Egypten eftersom folket där är apatiska: "Till skillnad från Tunisien har folket en mycket lägre utbildningsnivå. Analfabetismen är hög, internettäckningen är låg."

Artikeln, signerad Jon Leyne i Kairo hade rubriken: "Inga tecken på att Egypten kommer ta den tunisiska vägen." För att göra ont värre togs dessa rader även med i hans rapport om händelserna den 25 januari, de massdemonstrationer som blev startskottet för revolutionen. Sådan var den fulla omfattningen av klokheten hos de borgerliga experter som för mindre än tolv månader sedan förnekade rena möjligheten till en arabisk revolution.

Givetvis är det klart att revolutionen inte är fullbordad och fortfarande måste genomgå en hel rad etapper, vilkas exakta kurs är omöjliga att förutsäga. Det finns för många variabla faktorer både nationellt och internationellt för att genomföra en detaljerad analys. Det enda som är möjligt att förutsäga är den allmänna linjen i utvecklingen och antyda de olika möjligheter som är inneboende i situationen. Huvudsaken är emellertid att se att revolutionen har börjat och nu kommer gå igenom en hel rad olika stadier innan den når sitt slutliga avgörande.

Kampen för en ny värld

Händelserna som skakar arabvärlden i sina grundvalar är bara en uppenbarelseform för den allmänna krisen för världskapitalismen. Inte ett enda av de problem som folken står inför kan lösas inom det kapitalistiska systemets snäva ramar. Detta är grundorsaken till de revolutionära explosionerna i Nordafrika och mellanöstern. Det är därför den arabiska revolutionen inte kan stanna förrän den har löst grundproblemet, som är den privata äganderätten över produktionsmedlen och nationalstaten, vilken är för trång för att inrymma produktivkrafternas kolossala potential.

De nya rörelserna är ett uttryck för det kapitalistiska systemets djupa kris. Å andra sidan har dessa rörelser inte själva förstått allvaret i situationen. Trots all sin energi och entusiasm har dessa rörelser begränsningar som snabbt kommer att avslöjas. Även om ockupationer av parker och torg kan vara ett kraftfullt ställningstagande, leder de i sista hand ingenstans. Mer radikala åtgärder är nödvändiga för att få igenom en fullständig förändring av samhället.

Om inte rörelsen tas till en högre nivå, kommer den vid ett visst stadium avta och lämna människor besvikna och demoraliserade. När de funderar igenom sina erfarenheter, kommer ett ökande antal aktivister se behovet för ett konsekvent revolutionärt program. Det är denna skribents uppfattning att ett sådant bara kan tillhandahållas av marxismen.

Den väg vi kommit in på kommer inte vara enkel. Det kommer bli många upp- och nedgångar. Det kommer bli förluster såväl som segrar. Men en sak står klart. Det kapitalistiska systemet har gått in i en fas av obotlig och oåterkallelig nedgång. Det enda den kan erbjuda mänskligheten är en framtid av omvälvningar, kaos, kriser och krig. Dess fortsatta existens hotar själva grundvalarna för civilisation och kultur, och i det långa loppet även framtiden för liv på jorden.

Det är lätt att bli modfälld av de fasor som omger oss på alla sidor: de svältande miljonerna, massarbetslösheten, de ständiga krigen och omvälvningarna, de oundvikliga förlusterna och bakslagen. Sentimentala moralister och gråtmilda pacifister må skaka sina huvuden åt detta monstruösa spektakel. De ser bara de ytliga uttrycken och är okunniga om de djupare orsakerna. Men det som behövs är inte bedrövade suck och stön över "människans omänsklighet mot människan" utan en vetenskaplig diagnos och förslag på lösning.

Historien är inte bara en vettlös katalog över katastrofer och brott. Försiktiga iakttagelser avslöjar tydliga mönster som ständigt återupprepar sig. Perioden vi nu genomlever har många likheter med perioden av nedgång för det romerska imperiet, vilket återspeglade dödläget för ett föråldrat produktionssätt – slaveriet. Denna långa nedgång drogs ut i flera århundraden. Det fanns perioder av synbar återhämtning, vilka bara var förspel till nya och ännu djupare fall.

Produktivkrafternas stagnering ledde till en allmän förtroendekris som började med den härskande klassen själv. I perioden för dess nedgång fanns en allmän känsla av pessimism i det romerska samhället, vilket återspeglades i irrationella tendenser i filosofin och religionen. Nästan ingen trodde på de gamla gudarna. Istället bröt det ut en epidemi av mystiska sekter från orienten. Samma genomträngande lukt av förruttnelse – ekonomisk, social, moralisk och intellektuell – klamrar sig idag fast överallt i det kapitalistiska samhället.

Reaktionärer klandrar ungdomen för dess brist på tilltro. Men vad finns det för unga människor att tro på? Det fanns en tid när de socialdemokratiska och kommunistiska partierna förde fram ett perspektiv om en grundläggande förändring i samhället. Det är en av periodens centrala motsägelser att ledarna för de partier och organisationer som skapats av arbetarklassen för att förändra samhället blivit monstruösa hinder i förändringens väg.

Inte desto mindre är arbetarklassen tusen gånger mäktigare än de mest mäktiga byråkratiska apparater. De senaste tolv månadernas händelser är ett förödande svar till alla cyniker och skeptiker. De utgör ett obestridligt bevis för att inget kan krossa massans vilja att förändra samhället.

Samhällets härskare – likt eliterna i det romerska imperiet – kämpar för att kväva den här nya världen i sin linda. De är inte beredda att ge upp sin makt, eller avträda ett enda uns av sin rikedom och sina privilegier. De kommer inte ge upp utan en våldsam strid. De måste störtas av en medveten rörelse från arbetarklassen – dessa moderna slavar som producerar alla samhällets rikedomar, och som själva är kapabla att bygga en ny social ordning på den gamla ordningens ruiner. De inspirerande händelserna i Tunisien och Egypten har gjort det uppenbart att när väl massorna mobiliseras för att förändra samhället, kan ingen kraft på jorden stoppa dem.

Den världsomfattande revolutionära rörelsen har börjat. Den kommer att gå igenom många omväxlingar, förluster och motgångar. Men genom alla dessa erfarenheter kommer de avancerade arbetarna och ungdomarna att lära sig och dra slutsatser. Vi marxister sätter all vår tilltro till arbetarna och ungdomen i Egypten, Tunisien, Grekland, Spanien, USA… Vår roll är inte att predika från sidolinjerna utan att ge oss in i kampen. Vår plats är vid deras sida, att delta i var och varenda kamp, samtidigt som vi förklarar att den enda verkliga lösningen är omkullkastandet av kapitalismen och dess ersättande med ett samhälle som lämpar sig för människor att leva i – socialismen.

Vi förstår att alla de styggelser vi ser runt omkring oss är de smärtsamma födslovåndorna hos en ny värld som kämpar för att födas. Tillfälliga förluster kommer inte att avskräcka oss från vår kurs. Det kapitalistiska samhället är ruttet ända in till dess själva kärna. Det är dödligt sjukt. Det kan inte räddas, och alla försök att förlänga dess existens kan bara förlänga dess dödsplågor, och framkalla nya maror för mänskligheten: nya utbrott av våld, krig, terrorism och död för miljontals människor. Det kapitalistiska systemet måste dö för att mänskligheten ska kunna leva.

Någon sade en gång till Durruti – den modiga spanska anarkisten som på basis av egna erfarenheter närmade sig bolsjevismen – "även om du vinner kommer du sitta på en hög av ruiner". Som svar på detta levererade Durruti ett karaktäristiskt revolutionärt svar: "Vi har alltid levt i slummen och hålen i väggen. Vi kommer veta hur vi ska klara oss själva ett litet tag. För du får inte glömma, att vi också vet hur man bygger. Det är vi arbetare som byggt dessa palats och städer, här i Spanien och Amerika, och överallt.

"Vi arbetare kan bygga nya för att ta deras plats, och bättre! Vi är inte det minsta rädda för ruiner. Vi kommer ärva jorden; det finns inte det minsta tvivel om det. Borgarklassen må spränga och ruinera sin egen värld före den lämnar historiens scen. Vi bär en ny värld, här, i våra hjärtan. Den världen växer i detta nu."

London, 3 januari, 2012

Occupy-rörelsen: Ungdomen drar slutsatser

red_admin — Sun, 05 Feb 2012 01:11:31 +0000

Hannes Oscarsson

Occupy-rörelsen är ett tecken på att vi nu går in i en ny period av kamp. Det kan vara början till ett nytt 1968. Liksom då är ungdomar och studenter de som är mest rörliga eftersom det är de som drabbas mest av krisen genom arbetslöshet, brist på bostäder och snåla studiemedel.

De första utbredda protesterna i New York den 17 september spred sig till uppemot 1000 städer runt om i världen. Rörelsen blev störst i USA, paradoxalt nog så är missnöjet i kapitalismens högborg lika starkt som i södra Europa. Inte undra på det, i åratal har USA:s statsskuld ökat samtidigt som landets 400 rikaste har lika mycket förmögenhet som de 150 miljoner fattigaste. Rörelsens huvudslogan "We are the 99%" är ett uttryck för just det här, att majoritetens politiska och ekonomiska intressen inte är representerade av den minoritet som styr.

Media har skildrat det hela genom att ständigt påminna oss om att rörelsen inte har något konkret politiskt mål. De var livrädda för att den skulle växa och bli mer organiserad och framförallt allt mer revolutionär.

Svenska Occupy-rörelsen

I Sverige hände också saker, dock väldigt små i jämförelse med i USA. Den 15 oktober hölls en världsomfattande protestdag till stöd för Occupy Wall Street. I Göteborg genomfördes en manifestation på Järntorget med ett par hundra deltagare, och där bestämdes att de som ville skulle sluta upp nästa dag och "ockupera" köpcentet Nordstan. Sagt och gjort samlades sammanlagt 50-60 personer under hela första dagen, men redan dagen efter var det betydligt färre där. Syftet var att sitta där på golvet med plakat och budskap om hur ett bättre samhälle skulle kunna fungera tills den 5 november då en ny manifestation på Gustaf Adolfs torg planerades. På ockupationen i Nordstan satt folk från Ung Vänster, anarkister, hippies, miljöaktivister o.s.v., från klockan 12 på dagen till sent på kvällen ibland. Rent politiskt kunde det inte vara flummigare, men många var överens om att "det här ska vara ett öppet forum där vi bjuder in folk till diskussion".

Efter den 5 november har jag inte deltagit i det hela något mer men rörelsen har sedan dess har rörelsen avtagit i styrla. Det betyder inte att protesterna har tagit slut, de grundläggande problemen för ungdomar finns kvar och kommer förvärras när krisen slår igenom. Då kommer vi på nytt se en våg av protester bland studenter och elever. Sådana protester har ägt rum vid flera tillfällen de senaste tjugo åren. I slutet av 80-talet genomfördes stora elevprotester mot nedskärningar i Göteborg och Stockholm. Och 2003 strejkade 5000-6000 elever i Göteborg med omnejd mot Irakkriget.

Occupy – en ögonöppnare

Dagens protester kommer med all säkerhet handla om frustration över arbetslöshet, dålig ekonomi och missnöje över orättvisor i samhället överhuvudtaget.

Ung Vänster måste ta initiativ till sådana protester i samarbete med SSU och student-/elevorganisationer. Man måste också söka stöd från de fackliga organisationerna.

Ungdomar är som sagt den mest lättrörliga gruppen i samhället och kommer börja protestera innan den stora gruppen av löntagare går i kamp. Ungdomars protester kommer samtidigt att påverka arbetarna och göra att kraven växer på att ledningen i fackföreningarna ska ta strid.

Occupy-rörelsen må ha haft sina brister, men för många, framförallt i USA, har den varit en ögonöppnare och en chans att för första gången själva prova på att organisera protester. Allt fler har kommit till insikt om att kapitalismen bara "fungerar" för en liten minoritet. När rörelsen tar fart igen, i någon form, kommer lärdomarna från hösten vara viktiga.

Ny generalstrejk i Belgien

red_admin — Thu, 02 Feb 2012 12:48:44 +0000

John Lyshag

Liksom i många andra europeiska länder försöker den belgiska regeringen ”lösa” sina statsfinansiella problem med attacker på välfärdssystemen. Som svar på detta genomförde tre belgiska centralorganisationerna¹ med start på kvällen 29 januari en 24-timmars generalstrejk.

Strejkens omfattning

På morgonen den 30 januari låg arbetet nere i de viktiga hamnarna i Gent, Antwerpen och Zeebrugge. Bryssels flygplats hade ställt in en del avgångar medan flygplatsen i Charleroi, landets näst största för passagerartrafik, var helt stängd. De mindre flygplatserna i Liège och Antwerpen verkar inte ha berörts. Tågtrafiken inom landet var inställd och i flera stora städer reducerades buss- och spårvagnstrafiken till ett minimum. På en rad viktiga vägar i industriområden i bland annat Tournai, Genk och Doornik uppfördes vägspärrar för att blockera trafiken till och från fabriker.

I metall- och textilsektorn tycks strejken haft ett visst genomslag i de större företagen (där den fackliga organiseringsgraden förmodligen är högre): Volvo i Gent var till exempel stängt. I kemikalieindustrin, där man av säkerhetsskäl inte helt kan stanna produktionen, var uppslutningen i strejken ändå väldig god. Hos Coca-cola, Atlas-Copco, Audi, Candico (socker) och Inza (mejerivaror) låg arbete nere helt eller delvis. Livsmedelskedjan Carrefours samtliga stormarknader i Wallonien var stängda, men i Flandern var tre fjärdedelar av deras butiker öppna som vanligt. De butiker som drivs av franchisetagare var också öppna.

En av kedjan Colruyt (livsmedel) distributionscentra blockerades under ett par timmar, sju av Delhaizes (livsmedel, med ungefär 800 butiker i Belgien) butiker i Flandern var stängda. Ett par gör-det-själv-butiker ur Brico och Cora-kedjorna var stängda, liksom Ikea i Anderlecht. Inga banker hade meddelat att de skulle påverkas av strejken.

I den offentliga sektorn har strejkens omfattning varierat. Posten har i stort sett arbetat som vanligt, men på en del platser har man lagt ner arbetet. I Leuven uppvaktades strejkande postarbetare av en liten delegation studenter.² Inom utbildningssektorn var situationen blandad. Stödet tycks vara större än vid den förra generalstrejken 22 december förra året, men det är oklart hur många lärare som faktiskt strejkade. Det största lärarfacket, COV, meddelade att ungefär 45-55 procent av lärarna i de katolska grundskolorna deltog. I de offentliga skolorna är omfattningen av deltagandet ännu oklar. Universiteten är öppna som vanligt. Sjukhusen var i drift som vanligt, men på en del håll hade man skjutit på operationer som inte var av akut natur.

Strejken tycks ha haft större omfång än den i december. Strejken i december omfattade bara den offentliga sektor, men inom ett par företag, till exempel Bombardier (tåg) och FN Techspace Aero (flyg och försvarsindustrin) lade arbetarna ner produktionen trots att deras förbund inte tagit ut dem i strejk. Den här gången har man alltså tagit ut även företag i den privata sektorn, med viss framgång. Strejken i december föregicks av en massiv kampanj från media och näringslivet. En av arbetsgivarorganisationerna startade en namninsamling mot strejken, och i tidningar paraderade människor som fick berätta varför de inte skulle strejka. Olika opinionsundersökningar inför den nya strejken har visat att en majoritet av befolkningen är emot den, men Bart Meuleman, professor vid universitetet i Leuven, hävdar i en aktuell studie att 70 procent av befolkningen stöder fackens rätt att strejka.

Nya klasstrider förbereds

Som aktiv i den svenska arbetarrörelsen kan det vara lite svårt att känna sig i de belgiska förhållandena. Förutom att man alltså har tre fackliga centralorganisationer delade längs politiska linjer snarare än vilka yrkesområden man organiserar, så saknas också en motsvarighet till Vänsterpartiet. Den största grupperingen till vänster om Socialdemokraterna är ett obetydligt maoistparti. Belgiens politiska liv har de senaste åren dominerats av till synes ändlösa regeringskriser, och konflikten mellan det rikare Flandern i norr och fattigare Vallonien i söder. Den nya regeringen, ledd av den vallonske socialdemokraten Elio Di Rupo, kunde tillträda 6 december 2011 efter drygt 530 dagars förhandlingar. Koalitionen av socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler kunde enas kring massiva nedskärningar i service- och pensionssystemet.

Belgien har ett årligt underskott på ungefär 3% och en statsskuld som motsvarar nästan hundra procent av landets bruttonationalprodukt. Uppemot tjugo procent av skulden kommer från stödinsatser för banksektorn under finanskrisen för några år sedan. Nu förväntar sig den belgiska borgerligheten att arbetarklassen ska betala: i ett första steg ska drygt 11 miljarder drivas in genom besparingar och skattehöjningar. Från EU:s sida efterlyser man än hårdare tag. Reaktionen från fackföreningarna lät inte vänta på sig. Det återstår att se hur man kommer gå vidare, men det är inte troligt att regeringen ger med sig. Utifrån en kapitalistisk logik har man inget annat val än att skära och skära. Den är ännu för tidigt att säga hur facken ska gå vidare, men än större klasstrider förbereds i Belgien

Fotnoter

1. Belgiens tre fackliga centralorganisationer är ABV/FGTB, det socialistiska facket, ACV/CSC, det kristna facket och ACLVB/CGSLB, det liberala facket.

2. http://www.nieuwsblad.be/article/detail.aspx?articleid=DMF20120130_085

Till minne av Pierre Broué (1926-2005)

red_admin — Fri, 27 Jan 2012 21:14:15 +0000

Alan Woods

Vid sidan av Lenin var Trotskij den ryska revolutionens allra viktigaste ledare, och tillika en viktig marxistisk teoretiker. Efter Lenins död ledde han den så kallade vänsteroppositionen i dess kamp mot den framväxande byråkratin i Sovjetunionen, sovjetsystemets urartning och partidiktaturen. Nyligen gavs Pierre Broués Trotskij: en biografi ut i svensk översättning. Med anledning av detta publicerar vi här den dödsruna Alan Woods skrev till In Defence of Marxism vid Broués bortgång 2005.

Pierre Broué, fransk historiker, trotskistisk kämpe och redaktör för Cahiers Leon Trotsky, gick bort under onsdagsmorgonens småtimmar. Hans bortgång kommer sörjas av arbetarklasskämpar och revolutionärer överallt.

Pierre Broué var internationellt ryktbar som historiker för den internationella revolutionära rörelsen. I 45 år var han aktiv inom trotskistisk politik i Frankrike och internationellt. Han skrev viktiga verk om bolsjevikpartiet, den tyska revolutionen och den spanska revolutionen. Han redigerade och skrev förord till en auktoritativ fransk utgåva av Trotskijs skrifter efter 1928, och fanns i den trotskistiska forskningens centrum under de senaste decennierna.

Hans historik över bolsjevikpartiet, den kommunistiska internationalen, den spanska revolutionen och framför allt hans nyligen utgivna Trotskij-biografi har blivit vida uppskattad. Denna biografi (Trotskij: en biografi, Carlsson, 2011, övers. anm.) är ett väldigt nyttigt motgift mot Isaac Deutschers ytliga och pretentiösa brackighet. Hans senaste bok om vänsteroppositionen var ytterligare en omistlig bok av denne hyllade trotskistiska skribent. Tragiskt nog skulle det bli hans sista.

Men Pierre Broué var emellertid inte bara en intellektuell, någon som skrev böcker för universitet och kommenterade händelser från sin kammare. Han var en aktiv kämpande revolutionär som ägnade sitt liv till kampen för internationell socialism. I sin ungdom gick Pierre med i det franska motståndet för att kämpa mot den nazistiska ockupationen av Frankrike. Han gick med i det kommunistiska partiet, men kom snart i konflikt med det stalinistiska ledarskapet.

Senare gick han med i den fjärde internationalen och förblev en hängiven trotskist under resten av sitt liv. Han vacklade aldrig i sin revolutionära tro på mänsklighetens socialistiska framtid. Dagen efter hans död skrev Jean-Pierre Juy, hans nära medarbetare, vän och kamrat, för att berätta för mig att han bibehöll denna revolutionära glöd till slutet.

Jag fick bara lära känna Pierre under den sista fasen av hans liv, när han redan börjat utkämpa sin sista strid — en kamp på liv och död mot cancer. Men jag var väl bekant med hans arbete och idéer, främst genom vår gemensamma vän Seva [Esteban] Volkov, Trotskijs barnbarn. Seva Volkov var en nära vän till Pierre, som han hade en gränslös beundran och respekt för. För många år sedan blev Seva uppmuntrad av Pierre att delta mer aktivt i politiken. Pierre berättade för mig att detta var en av de saker han var mest stolt över. Han gladdes över att läsa rapporter om Sevas besök till kongressen för det pakistanska Struggle (IMT:s pakistanska del, övers. anm.) och konferensen för International Marxist Tendency 2003.

Det var 2003 som jag besökte Pierre medan han tillfrisknade vid de pittoreska franska alpernas utlöpare. Jag tyckte han var livlig och alert, med ett skarpt och väldigt galliskt sinne för humor. Hans revolutionära anda skiner igenom i varje mening. Han var inte speciellt intresserad av det pittoreska landskapet. I sinnet var han någon annanstans: med världsrevolutionen. Han var som en tiger fångad i en bur, eller snarare en gammal stridshäst, som sliter i tömmarna och anstränger sig till det yttersta för att komma tillbaka ut i striden.

Jag frågade honom om han skrev något. Han ryckte på axlarna och gjorde en otålmodig gest. "Hur kan jag skriva på den här platsen? Jag har inte mina böcker. Jag vill komma härifrån och tillbaka till mitt bibliotek!" Separationen från hans böcker var bevisligen den värsta formen av tortyr för Pierre.

Besöket, under vilket jag åtföljdes av Greg Oxley, redaktören för La Riposte, ledde till väldigt viktiga resultat. Pierre Broué gick entusiastiskt med på att samarbeta med vårt Trotskij-projekt, i vilket vi hade börjat återutge Leo Trotskijs verk. Han sade till oss: "Beslutet taget av In Defence of Marxism att återutge Trotskijs verk är därför ett utmärkt initiativ, till vilket jag ger mitt helhjärtade stöd. Ungdomen måste återupptäcka dåtidens utmärkta revolutionära traditioner."

Jag frågade honom hur han kommit i kontakt med vår tendens. Han svarade:

När jag läste materialet på er webbplats, och på La Ripostes webbplats, insåg jag att vi borde ha stått i kontakt och att vi borde ha arbetat ihop under en lång tid. Jag tror att vi är på samma våglängd politiskt. I termer av politisk analys och teori, står er tendens långt över alla de andra. Nu när vi äntligen möts är jag dessvärre ganska sjuk, som ni kan se. Jag måste bli bättre så snart jag kan. Detta är en ny början för mig på många sätt.

Sedan dess har jag varit i regelbunden kontakt med Pierre via telefon och e-post. Trots sin sjukdom uppvisade han en envis beslutsamhet (som alla revolutionärer var han en väldigt envis man!). Han skickade oss artiklar och skrev en introduktion till den nya upplagan av Not Guilty!, sammanfattningen av Dewey-kommissionen om Moskva-rättegångarna. Han bad ständigt om ursäkt för att inte kunna skriva mer och lovade att göra det så snart hans hälsa tillät.

Pierre var en man med starka övertygelser. Efter att ha brutit med lambertist-tendensen hittade han sin egen väg, samtidigt som han konsekvent försvarade den revolutionära marxismens och internationalismens idéer — det vill säga trotskismen. Han förstod klart behovet för marxister att orientera sig mot arbetarklassens massorganisationer och arbetade i det syftet med vänsterelement inom det franska socialistpartiet. Utan tvekan kommer vissa av dem försöka påstå att de ärvt Pierre Broués mantel, på samma sätt som allehanda sekterister och intellektuella krymplingar, vilkas intresse i marxismen inte sträcker sig längre än till ett universitetsseminarium. Men den verkliga Pierre Broué var inte en vänsterreformist, sekterist eller medelklassakademiker.

Alla som kände Pierre under den sista perioden av hans liv vet mycket väl var hans sympatier låg. Ända sedan han kom i kontakt med den internationella marxistiska tendensen (IMT) och särskilt webbplatsen Marxist.com, gjorde han ingen hemlighet av sin beundran för vår tendens. Närhelst vi diskuterade, talade han alltid som en medlem av organisationen. Han pratade alltid om "oss" — vilka planer vi hade, vad var våra perspektiv på ... etc. Han berättade för mig om ett besök han haft från några argentinska trotskister (från PTS, tror jag): "De verkade vara bra människor", sa han. "Vi borde försöka vinna dem."

Han följde Marxist.com väldigt noggrant varje dag och kommenterade entusiastiskt på den. Han var särskilt entusiastisk över våra framgångar i Pakistan och framför allt vår tendens arbete i Venezuela. Han öste glåpord över ultravänstergrupperna för deras oförmåga att förstå den venezolanska revolutionen och deras sekteristiska attityd gentemot Chavez. Han var förtjust över att läsa rapporten om mitt möte med Chavez, som han betraktade som en ärlig revolutionär. Han berättade för mig vid flera tillfällen att han betraktade våra som de enda rätta metoderna att arbeta — metoder som syftar till att knyta samman den revolutionära marxismens idéer med massans verkliga rörelse.

Pierres identifikation med vår tendens vållade honom vissa problem. Han berättade för mig flera gånger att han hade bekymmer med några av hans gamla vänner och kamrater som inte alls var glada över hans relationer med oss. Detta oroade inte Pierre det minsta lilla. "De ringer alltid upp mig och klagar", berättade han för mig. "De säger: 'Vad gör du med grantisterna? De är väldigt dåliga människor!'" På vilket Pierre svarade: "Du säger att de är dåliga människor, men jag ser inte några dåliga människor, bara goda kamrater!"

Som en av de främsta experterna i världen på den fjärde internationalens historia och politiska utveckling hade Pierre inte det minsta tvivel om den viktiga roll Ted Grant hade spelat. Han sade att den fjärde internationalens historia skulle ha blivit helt annorlunda om den hade accepterat de ståndpunkter som Ted och det brittiska RCP förespråkade. Han hade väldigt stor respekt och beundran för Ted. På Ted Grants nittionde födelsedag sade Pierre:

Ted Grant är mig bekant sedan många år, naturligtvis. Som vi säger i Frankrike: han verkar ha varit med sedan Clovis dagar [en medeltida fransk monark]! Tyvärr tror jag inte att vi någonsin har träffats, men vi hade en gemensam vän i Raoul, som var en långvarig förkämpe i den trotskistiska rörelsen i Frankrike. Han talade ofta med mig om Ted, och han aktade honom högt. Men av någon anledning, kanske av rädsla för att bli anklagad för 'faktionalism' eller något — det var så det gick till i den organisation vi båda tillhörde under den tiden — visade han mig aldrig något av Teds skrivna material.

Beklagligt nog bemödade jag mig inte om att komma i kontakt med honom vid den tiden. Bara under de senaste fåtalet åren har jag läst hans material, vilket jag tyckte var mycket intressant. Hur som helst, jag ser nu väldigt mycket fram emot att arbeta tillsammans med er tendens. Vi måste diskutera politik, och arbetsmetoder, naturligtvis, och försöka nå största möjliga enighet. Jag tror att detta är fullt möjligt.

Pierre hade ett rörande budskap till Ted Grant:

Ted, du var alltid en kämpe. Du har kämpat i många år. Du har alltid försvarat revolutionära idéer. Detta var ett väldigt viktigt arbete, och du åstadkom en hel del. Vid nittio års ålder är du inte en ung man längre, men jag tror fortfarande att jag kanske deltar på ditt hundrade födelsedagsfirande!

Tragiskt nog kommer detta möte aldrig äga rum. Pierre Broué är inte längre med oss. Men hans idéer och skrifter förblir, en rik och odödlig källa till inspiration för den yngre generationen av revolutionära klasskämpar i alla länder.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja återge det meddelande som Pierre Broué skickade till International Marxist Tendencys världskongress i Barcelona förra året (2004, övers. anm.):

Till er, mina vänner och kamrater, som möts i den europeiska arbetarklassens näst största stad efter Petrograd för att förbereda en strålande framtid, skickar jag min tillgivenhet och beundran för ert arbete under det senaste århundradet och i början på det nya.

Ni är ett av mänsklighetens bästa instrument, och möjligtvis det bästa.

Tack för att ni existerar, för er kamp och er hjälp till alla världens klasskämpar.

Pierre Broué.

Jag skriver dessa rader från Barcelona, där en ny konferens har tagit nya och spännande steg framåt för den marxistiska tendensen på världsskala. Över två hundra klasskämpar från hela världen har än en gång församlats för att försvara de idéer som kamrat Pierre Broué kämpade för under hela sitt liv. Denna morgon gjorde jag en kortfattad hyllning till Pierre Broué och en tyst minut hölls för att sörja hans död och fira hans liv. Så länge som dessa krafter existerar, så länge som vi lever, andas och kämpar, kommer Pierre Broué aldrig dö.

Vi tar farväl av en stor marxistisk revolutionär:

Kamrat Pierre,

Tack för att du har existerat, för din kamp och din hjälp till alla världens klasskämpar.

Barcelona, 29 juli 2005.

Upprorets vindar: revolutionären Leo Trotskij

red_admin — Thu, 26 Jan 2012 09:27:18 +0000

Avanti Göteborg

Kapitalismens kris sveper över världen. Överallt ser vi frön till ett verkligt motstånd formeras: från de arabiska revolutionerna till Grekland och Occupy Wall Street. Det som i själva verket förbereds är revolution.

För hundra år sedan började den ryske revolutionären Leo Trotskij att formulera sina tankar om revolutionen och socialismen. Vilken betydelse har hans idéer och politiska gärning för dagens politiska händelser?

Inledare är historikern Håkan Blomqvist.

Fika och bokbord.

Göteborg
11 februari 14:00
Annedalsgården, Carl Grimbergsgatan 52 i Annedal

Välkomna!

Arr: Socialistiska Partiet, tidskriften Röda Rummet, Avanti!, Internationella Socialister, Marxistarkiv och Ordfront

Norge och kapitalismens kris

red_admin — Wed, 18 Jan 2012 20:43:07 +0000

Dan Cooper och Niklas Albin Svensson

Norge sågs fram till nyligen som ett av Europas politiskt stabilaste länder. Detta var dock före de dramatiska händelser i somras då Anders Breivik, en fascist och högerextremist, mördade 69 ungdomar på det norska arbetarpartiets ungdomsförbunds sommarläger. Redan i september publicerades en artikel i ”Bloomberg” som påpekade att kapitalismens fördjupade globala kris håller börjar märkas även i de länder som tidigare tycktes ha undvikit den, däribland Norge. Vi såg nyligen en brutalt ärlig kritik av det kapitalistiska systemet från Alessio Rastani, en oberoende aktiehandlare, som i BBC kommenterade att ”personligen, så har jag drömt om detta tillfället under de senaste tre åren. Jag går och lägger mig varje kväll och drömmer om ytterligare en recession.” Alessio ser möjligheten att dra vinster av arbetarklassens misär. (Se Surprise, surprise: “Governments don't rule the world, Goldman Sachs rules the world.)

Emellertid trodde regeringarna i en del länder, som t.ex. Australien, Canada och Norge, att de kunde undvika den nuvarande krisen. Men det finns ingen utväg; alla länder är på väg mot ett sammanbrott. Skillnaden är endast hur långt det har gått. Man måste förstå att inget land kommer lämnas oberört av en framtida kollaps av kapitalismens produktionskrafter.

Krisens orsaker

Marx förklarade att grundorsaken till kriser är överproduktion:

Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns. (Kapitalet, Volym III, Kapitel 5, sida 615)

Kriser sände skalv genom världen 1997 och 2001. Då kunde den internationella borgerligheten undvika en storskalig kris genom en massiv kreditexpansion. Riksbanker höll räntorna låga och lånerestriktioner togs bort (”avreglering”, som de kallar det). På detta sätt kunde de, under en period, ge massorna lån för att upprätthålla en konsumtion som de egentligen inte hade råd med. Detta gjorde att marknaden kunde fortsätta expandera utan att arbetarnas löner ökade i någon större utsträckning, vilket gjorde att krisen kunde skjutas på framtiden.

En utdragen attack på arbetarklassen kombinerad med investeringar i nya teknologier i länder som Sverige och Tyskland, gjorde att arbetsgivare kunde öka sin konkurrenskraft på den internationella marknaden – även i jämförelse med Kina. Dock var den nödvändiga motsvarigheten till detta en kreditexpansion i andra länder, som Spanien, USA och Storbritannien. Även Grekland och Italien var del i samma fenomen, men det var statsskulden snarare än hushållens skulder som ökade. Någon annan än de tyska eller svenska arbetarna var tvungna att köpa de varor som producerades. Alltså var sparande i ett land bara möjligt genom skuldsättande av ett annat.

När krisen slog till var de länder som i den föregående perioden minskat produktionskostnaderna genom investeringar och attacker på arbetarklassen således bättre förberedda på att återhämta sig efter krisen.

Norge utvecklades annorlunda. Dess konkurrenskraft gentemot världsmarknaden minskade men det blev inte ett land som importerade, netto. Enhetsarbetskostnaden, som mäter hur mycket arbetsinsatsen kostar för en genomsnittlig vara, hade ökat med 40 procent i Norge sedan 2005 – medan den endast hade ökat med 4-6 procent i Sverige och Tyskland. Denna enorma skillnad har lett till ett tydligt fall i Norges förmåga att konkurrera och därav också i dess andel av världsmarknaden. Emedan landet 1999 hade 1,5 procent av världsmarknadens varor hade det 2007 endast 1 procent. Sverige förmådde under samma period mer eller mindre behålla sin del av världsmarknaden medan Tysklands ökade något. Minskandet av konkurrenskraften skulle normalt sett ha lett till en högre arbetslöshet, men detta undveks på grund av en ökad inhemsk efterfrågan.

Samtidigt som resten av världen öppnade upp sina ekonomier för global handel och kapitalflöden så förblev den norska ekonomin relativt sluten. Det kombinerade värdet av importerade och exporterade varor är motsvarande 57 procent av BNP, vilket är ett förhållande som har förblivit stillastående under de senaste tio åren – samtidigt som det i Sverige ökat från 62 procent till 72 procent och i Tyskland från 50 till 80 procent. Norges sätt att öka den inhemska efterfrågan var reallöneökningar (13 procent sedan 2005) och en massiv kreditexpansion. Resultatet är att hushållens skulder i Norge har nått 200 procent av den disponibla inkomsten (från 127 procent år 2000), vilket är långt mer än till och med USA (115 procent) och Storbritannien (150 procent), och beräknas ha ökat till 214 procent 2014. Detta är avgjort ohållbart.

Ojämlikheten i Norge har ökat även om arbetarnas löner stigit. Den nionde decilen av alla heltidsanställda tjänar nu 2,28 gånger mer än den decil som tjänar sämst, vilket kan jämföras med 2 gånger mer år 2000. Den norska Ginikoefficienten (som är ett mått på ojämlikhet, angett som ett tal mellan 0 och 1) har, efter skatter och överföringar, ökat från ungefär 0,23 under 1980-talet till ungefär 0,28, vilket är en kraftig ökning i jämförelse med Danmark och Sverige som ligger kvar runt 0,23. Kravet som regeringen nyligen ställt, på att fackförbund ska begränsa sina lönekrav, fick fackförbundsledare att kräva en begränsning av chefers bonusar och löneökningar. Det är tydligt att arbetares löner i absoluta termer har ökat, men i relativa termer minskat, när de rika har tagit den större biten av den växande kakan.

Det som gjort allt detta möjligt är de massiva olje- och gasintäkterna i Norge. Olja är nödvändigt för landets ekonomi. 22 procent av dess BNP beräknas komma från olja, och 28 procent av regeringens inkomst och nästan hälften (46 procent) av landets export är baserat på olja och gas. Detta beroende av olja och gas har ökat i takt med att Norges förmåga att konkurrera på andra områden minskat.

Olje- och gasintäkterna

I ett försök att hålla inflationen under kontroll och minska oljans negativa effekter på ekonomin har flera norska regeringar på rad investerat större delen av vinsterna från oljeintäkterna i en särskild fond. Den norska ”Statens pensjonsfond” är den största investeraren av eget kapital i Europa. I budgeten som antogs den 6 oktober förväntar man sig att fonden ska ha växt till 3,1 biljoner norska kronor år 2012. Än så länge har landets egen statliga investeringsfond hållit den globala ekonomiska krisens värsta effekter borta från den norska ekonomin. Men den nuvarande norska finanspolitiken begränsar användningen av olje- och gaspengarna till 4 procent av den statliga investeringsfondens 524 miljarder dollar.

Norge är världens sjunde största exportör av råolja och kommer använda 3,9 procent av sin totala oljefond 2012 för att fylla hål i den del av statsbudgeten som inte är oljerelaterad. Detta hål har nått en storlek på 122 miljarder norska kronor (motsvarande 21 miljarder dollar). Alltså klarar Norge sin regel om att använda maximalt 4 procent av den statliga investeringsfondens totala kapital på 526 miljarder dollar. Utgifterna i statsbudgeten ökar med 2,1 procent, vilket är en mindre ökning än genomsnittet för de senaste 10 åren – och ett stort fall i jämförelse med året före. Därav: Även om statsbudgeten i sin helhet – alltså inklusive olja och gas – expanderar och inte har ett underskott, så är den ännu snävare åtdragen än åren innan.

Oljefondens storlek, just nu 535 miljarder dollar, är i sig beroende av världsekonomin. Den har till exempel lånat ut 7,7 miljarder dollar till Italien, 13,5 miljarder till Frankrike, 18,6 miljarder till Storbritannien, 37,7 miljarder till USA, etc. Det som normalt sett skulle ha verkat som en säker investering är under nuvarande förhållanden långt ifrån säkert. Dessutom är mycket av pengarna bundet i ännu mer riskfyllda tillgångar såsom aktier. Enligt officiella beräkningar från april kan fonden vara värd allt mellan 464 miljarder dollar och 3,4 biljoner dollar år 2030. I själva verket finns det inget sätt att veta hur stor denna fond kommer vara – och uppskattningen från april var gjord före den senaste omgången av eurokrisen.

2012 års budget

Tre år in i krisen har Norge Europas lägsta arbetslöshet men också en stark valuta. Detta tvingar regeringen att minska utgifterna för andra året i rad. Det norska arbetarpartiet försöker minska ökningen av inhemsk efterfrågan för att minska importen och samtidigt skydda exportörer från en norsk krona som blir allt starkare, vilket i praktiken är protektionistiska åtgärder.

”Det har aldrig varit så svårt att göra en budget som det är just nu” kommenterade industriminister Trond Giske och fortsatte med att säga att ”vi har haft synsättet att det kommer bli en åtstramad budget och att vi måste ha kapacitet och möjlighet att anpassa oss om krisen eskalerar.” Giske kommenterade vidare att ”det borde inte finnas någon anledning till varför budgeten skulle öka pressen på norska räntor och styrkan på kronan.” Giske konstaterade därefter att ”det huvudsakliga målet” för budgeten den 6 oktober är att försvara exportindustrin och Norges ekonomiska konkurrenskraft.

Det norska fastlandets ekonomi – vilket exkluderar olja och sjöfart – förväntas växa med 2,5 procent under 2012, men dessa siffror är endast önsketänkande i ett läge där krisen i Europas exportmarknader fördjupas. I budgeten som antogs den 6 oktober beräknar man att den totala exporten kommer öka med 0,4 procent detta år och 1 procent året därpå. Dessa siffror kommer sannolikt kullkastas av den senaste utvecklingen inom EU, med tanke på att den största delen av Norges export går till Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Frankrike.

Finansministern Sigbjørn Johnsen kommenterade att “Det är en budget som blir bestämd under en period med mycket turbulens och osäkerhet i Europa” och, fortsatte han med att konstatera: ”Ett viktigt mål i den här budgeten var att ha exportindustrin i åtanke.”

En kommentar i Bloomberg från den 3 oktober under rubriken ”Norway manufacturing growth slowed in September as orders eased” delar finansministerns uppfattning:

”Norges tillverkningsbaserade tillväxt minskade i september när efterfrågan minskade, vilket signalerar att sämre ekonomisk tillväxt i den skuldtyngda eurozonen skadar världens sjunde största oljeexportör.”

Det är tydligt att kapitalistiska motsägelser håller på att komma upp till ytan i den norska ekonomin. Bloomberg fortsätter:

”Statsministern Jens Stoltenberg sa förra månaden att Norge inte var immunt mot en svagare global ekonomisk framtid och tilllade att arbetslösheten kan komma att öka framöver. Norge, det näst rikaste landet per capita, har i stort sett blivit skyddat från den globala finanskrisen genom att oljeintäkterna skapat ett stort budgetöverskott och hållit arbetslösheten under 3 procent.”

Bloomberg fortsatte därefter med att i en artikel rubricerad ”Norway strains to cool economy as rebound proves too strong” från den 4 november anmärka att:

”Risken för överhettning kräver nedskärningar i budgeten som sannolikt kommer skapa ’protester’ och ’högljudda krav’, varnade statsministern Jens Stoltenberg i ett tal i förra veckan på en konferens som organiserades av hans arbetarparti.”

Från en kapitalistisk synvinkel, med en krympande världsmarknad, kommer det ökande användandet av oljeintäkter för att öka den inhemska efterfrågan att i ännu större grad öka Norges beroende av olja. Detta kommer i sin tur minska Norges konkurrenskraft och skapa bubblor såsom den som har skapats på bostadsmarknaden. Detta förklarar varför regeringen försöker minska efterfrågan, vilket innebär att minska den offentliga sektorns expansion och sätta press på fackföreningarna att minska sina löneökningskrav.

Budgeten har dock ökat de offentliga utgifterna med 2,1 procent (även om det relativt BNP betyder en nedskärning eftersom tillväxten förutspås bli större än så) för att stötta den inhemska efterfrågan. Den norska kapitalismen har än så länge lyckats hålla den värsta delen borta av den globala finanskris som bröt ut 2007 genom att öka de offentliga utgifterna. Detta håller dock inte för evigt. Norge använder intäkterna från sina naturresurser för att kunna bibehålla sina offentliga utgifter och investeringsprogram. Detta är dock inte hållbart under kapitalismen utan att ekonomin ”överhettas”, vilket skulle leda till en kreditdriven inflationsbubbla i den inhemska efterfrågan.

Internationella valutafonden (IMF) har till och med gått så långt som att varna den norska kapitalismen för att en snabb ökning av oljepriset skulle kunna kasta hela den norska ekonomin ”ur spår”, det vill säga, göra Norge ännu mer beroende av olja. Norge har det största budgetöverskottet (om man räknar med olje- och gasvinster) av alla AAA-värderade länder, till och med under den rådande skuldkrisen i eurozonen.

Den norska kronan har på senare tid betraktats som en säker tillflyktsort för investerare som försöker undvika den allt djupare krisen i eurozonen, särskilt sedan den schweiziska francen skrivits ned. Kronan ligger på ungefär samma nivå som den var på före krisen, men dess trend är uppåtstigande. Som vi har visat har den norska exportindustrin knappast råd med en stigande valuta. Världens tredje största tidningspappersproducent Norske Skogindustrier ASA konstaterade att de kommer avskeda arbetare eftersom dess vinster minskar när kronan stiger. Ökningen sedan valutan nådde sin botten 2009 har lett till att den norska importmarknaden svällt eftersom det ytterligare ökat den inhemska efterfrågan som grundlagts av ökande löner och konsumentkrediter.

Kreditbubbla och tryck på riksbanken

Som vi redan har påpekat kommer skuldbördan öka till mer än 200 procent av den disponibla inkomsten nästa år. Detta är den högsta nivå den varit på sedan 1988. Det glöms ofta bort att Norge led av ett kraftigt prisfall på fastigheter under tidigt 90-tal och att regeringen i denna process behövde ta kontroll över landets största banker för att förhindra en ekonomisk kollaps. Bostadspriserna i Norge ökade också på en årlig basis med 9,4 procent, enligt Norges fastighetsmäklare. Bloomberg rapporterade:

”’Hushållen håller på att bli alltmer sårbara för chocker,’ sa Haugland. ’Om någonting oväntat, en chock, slår mot den norska ekonomin, kan vändningen bli tvär och leda till ett starkt och abrupt fall i den norska ekonomin’.”

Bloomberg fortsatte med att citera finansminister Sigbjørn Johnsen som överväger att skapa hårdare utlåningsregler för landets största banker, och fortsatte därefter med att citera chefen för Norges finanstillsynsmyndighet sägandes ”Desto längre denna utveckling fortgår, desto längre den går, desto större är risken för en bubbla.” Vi skulle lägga till att bubblan redan är här.

Stimulansen har haft ytterligare en sidoeffekt, nämligen att sätta tryck på riksbanken. Vid början av året höll riksbanken faktiskt på att minska kreditflödet för att minska inhemsk efterfrågan och trycket på bostadspriser. Nu tvingar ökningen av kronan dem att hålla räntan nere för att förhindra att mer kapital förflyttas in i landet, vilket ytterligare skulle stärka kronan och på detta vis också ytterligare försvaga de norska exportindustrierna. Därav har riksbanken, precis som regeringen, att välja mellan mildare versioner av pest eller kolera.

Resultatet är att en splittring har uppstått mellan det norska finansministeriet och de finanskapitalets parasiter som vill minska de offentliga utgifterna än mer. Steinar Jule, chefsekonom på Nordeabanken i Oslo, har kommenterat att budgeten ”inte går särskilt väl ihop med statsministerns retorik” om att försvara exportindustrin. Stein Bruun, chefsekonom på SEB-banken i Oslo, tog ställning för regeringen genom att säga ”man skulle kunna hävda att regeringen skulle ha bantat finanspolitiken ännu mer än budgetpropositionen föreslår. Men, det finanspolitiska ställningstagandet är berättigat av en ökad osäkerhet i det globala perspektivet.” Det vill säga, den minskade globala marknaden skulle tvinga Norge in i en recession om inte regeringen fortsatte spendera.

Den norska riksbanken ställde in sina augustiplaner på att höja räntan från sin nuvarande låga nivå på 2,25 procent. Banken gick så långt som att signalera att den kanske inte kommer börja banta sin finanspolicy förrän 2012 för att kunna fortsätta sina försök att försvara norska exportörer mot överdrivna ökningar av den norska kronan. Detta kommer såväl att leda till att bostadsbubblan förstoras ytterligare som att konsumtionen hålls hög. Därav kommer regeringens försök att förhindra att Norge hamnar i recession på kort sikt att öka motsägelserna på längre sikt. Det är väldigt ofta så att det inte går att släppa ut luften ur en upplåst bubbla försiktigt – om det går överhuvudtaget – och den kan sprängas i luften!

En framtid med minskad tillväxt och ökande arbetslöshet

Karl Marx förklarade i Kapitalets andra band att det är mot slutet av en ekonomisk boom, samtidigt som ekonomin är på väg mot en konkurs, som relativt full sysselsättning uppträder. Det är vid en sådan tidpunkt som arbetare har högst sannolikhet att åstadkomma reallöneökningar och öka sin andel av ett lands BNP. Föga förvånande förväntas lönerna öka med 4 procent i år, vilket är lite mer än förra året. Det är också förväntat att arbetslösheten kommer minska till 3,3 procent 2011 och 2012, från 3,6 procent 2010, enligt budgeten från den 6 oktober.

För tillfället hålls Norges ekonomi uppe av inhemsk efterfrågan från offentlig konsumtion och en kreditbubbla. När denna kreditbubbla spricker kommer den resulterande minskningen av kredit i den norska ekonomin att innebära att arbetarklassen inte längre kommer ha råd med att köpa tillbaka de produkter som de har tillverkat, vilket kommer resultera i en överproduktionskris. Världskrisen betyder en minskande exportmarknad och en minskande konkurrenskraft, vilket kommer att förvärra situationen ytterligare. Motsägelserna läggs alltså på hög för den till synes ”hälsosamma” norska ekonomin. På många sätt håller Norge på att bygga upp samma typ av motsägelser i sin ekonomi som höll på att byggas upp på en global skala före krisen 2007-2008.

Så småningom kommer dessa motsägelser att komma i full dager och då kommer krisen i eurozonen att öka hastigheten på denna utveckling. Genom att använda oljereserverna kan regeringen senarelägga "den onda dagen", men den kan inte ta bort den helt och hållet. Under sådana villkor kommer den stigande arbetslösheten göra arbetsköpare modiga nog att gå på en offensiv för att försämra löner och arbetsvillkor för att minska sina produktionskostnader. Detta kommer att lägga grunden för klasskampens utveckling i Norge tidigare än många kanske förväntar sig den.

Översättning från engelska av Fredrik Albin Svensson.

Libyska protester mot att Nationella övergångsrådet stjäl revolutionen

red_admin — Sun, 08 Jan 2012 16:40:47 +0000

In Defence of Marxism

Artikeln ursprungligen publicerad på In Defence of Marxism 14 december.

Tiotusentals libyer protesterar i Benghazi och Tripoli och anklagar det nationella övergångsrådet NTC för att ”stjäla revolutionen”. Demonstranterna kräver öppenhet, ansvarsskyldighet och utbetalning av löner i en rörelse som förenar demokratiska och ekonomiska krav.

Den nuvarande protestvågen mot NTC och dess ledare Mustafa Abdel Jalil började på måndagen [12 december] när några få tusen samlades i Benghazi. Demonstrationen sammankallades av ungdomsgrupper, militära organisationer och andra.

”Vi offrade en hel del under detta krig”, sa Salwa Bugaighis, en advokat från Benghazi som avgick från NTC i augusti. Hon sammanfattade demonstranternas krav: ”Vi vill ha demokrati.”

Bland demonstranternas krav finns att NTC:s sammansättning ska offentliggöras, eftersom namnen på dess medlemmar ännu inte har avslöjats. De vill också att omröstningsresultaten och besluten som tagits i detta organ ska publiceras. Demonstranterna är rädda för att valen som utlovats till juni 2012 aldrig kommer att äga rum eftersom det överhuvudtaget inte verkar göras några framsteg och det inte finns någon klar tidtabell. Det finns också en stark känsla av att NTC:s nuvarande medlemmar bara utser vänner och släktingar till de olika posterna.

I ett försök att lugna den ilskna folkmassan gjorde Abdel Jalil ett uttalande och vädjade om tålamod och förkunnade att Benghazi skulle bli ”ekonomisk huvudstad”. Det lurade inte massorna. Bassem Fakhri, lärare i politisk vetenskap vid universitetet i Benghazi, svarade: ”Benghazi förväntar sig inte bara att bli ekonomisk huvudstad. Vi vill ha öppenhet, representation för kvinnor, decentralisering, representation för ungdomar och en fullständig lista över NTC:s medlemmar.”

Enligt en artikel i Business Week demonstrerade därefter 20.000 personer på tisdagen den 13 december medan en grupp på några hundra har satt upp ett tältläger och säger att de inte tänker lämna platsen förrän deras krav har uppfyllts. ”NTC måste avgå. Jalil måste bort. Folket vill ha en ny revolution!” ropade folkmassorna medan de viftade med den nya libyska flaggan.

Demonstranternas krav i Benghazi har sammanfattats i följande punkter:

att NTC avgår och att det sker nyval till det och till alla lokala råd
att NTC och de lokala råden redovisar vad de gjort
att inga framstående medlemmar från den gamla regimen ska kunna komma i betraktande till några poster
att NTC:s nuvarande medlemmar och andra ämbetsmän ska publicera sina meriter
att NTC och den tillfälliga exekutivkommittén ska publicera uppgifter om vilka medel de har fått från affärsmän och namnen på dessa affärsmän och hur pengarna användes
att göra uppbygget av den nationella armén till en av Övergångsrådets och interimsregeringens prioriteringar
att hjälpa rebellerna att återvända till ett normalt liv
att alla som gjort sig skyldiga till brott mot libyer ska hållas ansvariga innan det kan bli nationell försoning.

En av de grupper som organiserade protesterna är Shabab Thwara (Revolutionär ungdom). En av dess medlemmar, Yahia al-Kawafi, säger: ”De säger att det ska bli den ena och den andra konferensen och en konferens till – det är så NTC förhalar saker och ting.” Det finns stark förbittring mot att det i huvudsak är personer som återvänt från exil och tidigare Gaddafi-officerare som har kontrollen istället för de människor som faktiskt kämpade mot den gamla regimen. ”Vi befriade inte Libyen för att ge det till gamla Gaddafi-ämbetsmän”, tillägger al-Kawafi.

En annan medlem i Shabab Thwara, Osama Khofi, sa till TV-stationen Al Ahrar: ”Vi har inga höga krav, det är bara revolutionens grundläggande krav. Vi har befriat Libyen åt alla libyer, inte bara för att vissa libyer ska få bekväma poster.”

Motståndet mot NTC är inte begränsat till Benghazi och det var också mindre demonstrationer i Tripoli utanför Hotell Rixos, som fungerar som regeringens administration. NTC-medlemen Fathi Baja tvingades medge att demonstranternas krav ”återspeglar stämningarna på gatan i Benghazi och andra städer i öster.”

En rapport från AFP innehöll uttalanden från en del demonstranter som visar att för massorna betyder demokrati bröd och arbete:

”Vi är trötta på löften. Gaddafi gjorde samma sak i 42 år. Vi vill ha handling”, sa demonstranten Majdi al-Tajuri.

En annan demonstrant, Mohammed Shibani, sa att det enda libyerna ville ha var ”ett anständigt liv”.

”Folk vill ha löner och ett anständigt liv. Man går till banken och det finns inga pengar. Vad gör regeringen?”, frågade Shibani, en 43-årig invånare i Benghazi.

”Det finns ingen kontroll. Titta på priserna. De bara stiger.”

Demonstranten Suleiman Masba for också ut mot NTC. ”Vi vill veta vad NTC gör. Vi tror inte att någon gör någonting”, sa han.

Sedan störtandet av Gaddafi i augusti har ekonomiska och klassfrågor kommit i förgrunden. Det har genomförts en rad strejker bland arbetare i statliga institutioner och statsägda företag som har krävt att chefer som varit knutna till den gamla regimen ska avsättas (som oljearbetarna som vi rapporterade om i oktober). Den senaste strejken är flygtrafikkontrollanternas strejk mot den nya företagsledningen. I Benghazi har det också förekommit protester av kommunalanställda mot att lönerna inte har betalats ut.

(Översättning från engelska, Göran Källqvist.)

Valen till konstituerande församlingen i Tunisien: Al-Nahdas seger bereder marken för fler uppror

red_admin — Tue, 20 Dec 2011 21:12:50 +0000

Jorge Martín

Redaktionens anmärkning: Artikeln publicerades ursprungligen på In Defence of Marxism den 7 november 2011, och publiceras här i svensk översättning av Göran Källqvist.

Det konservativa islamistiska partiet al-Nahda erövrade en majoritet av platserna (90 av 217) vid valen till den konstituerande församlingen i Tunisien den 23 oktober. Detta resultat har gjort många inom vänstern förvirrade. En del hävdar att det utgör en vridning åt höger. Hur kan den tunisiska revolutionen sluta med en seger för högern, frågar sig andra. Skandalöst nog argumenterar vissa ”modernister” att ”valen kom alltför tidigt”.

Media i väst har givit en ensidig och ytterst förvrängd bild av dessa val. Redan innan några resultat faktiskt hade tillkännagivits förkunnade rubrikerna fräckt: ”Valdeltagandet i Tunisien mer än 90 procent”; ”Massivt deltagande vid Tunisiens historiska val”: ”Val i Tunisien med stort valdeltagande”; ”Enormt deltagande vid den tunisiska arabvårens val”; ”Valdeltagandet i Tunisien överträffar alla förväntningar”.

Omfattande röstskolk

När – efter långt dröjsmål och många uppskjutna presskonferenser – de preliminära valresultaten tillkännagavs visade sig detta inte ha varit fallet. 7.569.824 tunisier var berättigade att rösta. Av dessa registrerade sig i själva verket 4.123.602 (54,47 procent) för att rösta. Av dessa avgav 3.205.845 (77,75 procent) sin röst och ytterligare 496.782 personer som inte hade registrerat sig gick och röstade. Det gör totalt 3.702.627 röstande, vilket innebär ett deltagande på 42 procent – mycket långt från den ”demokratiska festival” som de kapitalistiska media talade om, och definitivt mindre än hälften av det ryktbara ”valdeltagandet på 90 procent”.

Orsaken till detta omfattande röstskolk är uppenbar. Nio månader efter revolutionen som störtade Ben Alis hatade diktatur, anser ett stort antal tunisier att även om de nu har ”demokrati” så har ingenting egentligen förändrats. De tunisiska revolutionen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och som den 14 januari i år ledde fram till störtandet av Ben Ali, var en kamp som kombinerade politiska krav (frihet, demokrati, slut på korruptionen) med sociala och ekonomiska krav (på arbete, framtid för ungdomen, utbildning, jordreform, mot att den härskande Trabelsiklicken plundrade landet). Man har inte tagit itu med något av dessa sociala och ekonomiska krav och folket litar inte på att något av de existerande partierna kommer att ta itu med dem.

En opinionsundersökningp (pdf) som Tunisiens Institut för omröstningar och statistisk bearbetning (ISTI) genomförde i augusti visade detta tydligt. Mer än 60 procent förklarade att de var ”missnöjda” med landets ekonomiska situation (en ökning från 57 procent i april) och 70 procent var missnöjda med vad de politiska partierna presterade (en ökning från 64 procent i april). När de tillfrågade bads namnge vilka partier de ”uppskattade” svarade 57 procent ”inget”. Detta omfattande förkastande av alla politiska partier återspeglade sig till och med bland de som i augusti sa att de skulle rösta, varav 65 procent inte hade bestämt sig vilka de skulle rösta på ännu, och även bland de som hade beslutat sig sa 47 procent att de skulle kunna ändra sitt val.

Ilskan och missnöjet över vad revolutionen hade uppnått var särskilt starkt i städerna i inlandet, som utgjorde revolutionens fästen, och ännu starkare bland de arbetslösa ungdomarna som stod i främsta ledet.

Journalisterna från det franska kommunistpartiets tidning L’Humanité fångade dessa stämningar mycket bra genom att tala med folk i ett antal större och mindre städer i sydvästra delen av landet. I Sidi Bouzid intervjuade de Djamaï Bouallegue, 24, en fruktförsäljare precis som Bouazizi, den unge man som satte eld på sig själv och på så sätt startade revolutionen. Bouallegue sa till dem: ”efter 14 januari kan vi tala mer fritt, det är sant, men min situation har inte förändrats. Mitt liv är fortfarande mycket hårt.” Han sa till dem att han inte skulle rösta: ”Jag litar inte på något parti. Jag tror inte på löften utan garantier.” Nadar Hamdouni, en arbetslös akademiker som stod i ledningen för en av de många oberoende grupper som ställde upp i valet, höll med om kärnpunkten: ”Det som ägde rum i Sidi Bouzid var inte någon revolution utan ett samhälleligt uppror. Men efteråt har ingenting förändrats. Ungdomarna är lika frustrerade, lika förtvivlade.”

I Regueb, ett annat av revolutionens fästen, hör vi samma historia. Nomen Ben Mohammed Kari, 34, är en arbetslös akademiker som tjänar 45 euro i månaden för att försörja sin familj på tre personer. Därav går 30 euro åt till att köpa medicin till sin åldrige far, viket ger dem 12 cent per person och dag. Under de senaste 200 dagarna har han slagit läger utanför stadshuset för att kräva arbete. Han sa också att han inte tänkte rösta: ”Den tunisiska revolutionen har inte ändrat någonting vad gäller ojämlikhet. Jag tänker inte rösta så länge jag inte har fått rätt att arbeta.” Även Nemesis Bestyrsam, som arbetar som privat säkerhetsofficer på en semesterort i Hemmamat, är obeveklig: ”Så länge vi inte har arbete är revolutionen inte fullbordad.”

Detta är inte röstskolk på grund av ointresse för politik, utan i huvudsak för att man avvisar de existerande politiska partierna och har en stark känsla av att revolutionen inte har uppnått sina mål. Nemris vän, Soufine, en arbetslös målare, sammanfattar det hela med hårda ord till ”alla de partier som har poppat upp som svampar på scenen för att tala i vårt namn”: oavsett valutgången, sa han, ”krävs en andra revolution”.

”Sekularism” eller samhällsfrågor?

Trots detta stora röstskolk berättar valresultaten en intressant historia. De ”traditionella vänsterpartierna” gjorde ett mycket sämre resultat än förväntat. Det socialdemokratiska Ettakol (Demokratiskt forum för arbete och frihet) fick bara 21 mandat, det tidigare maoistiska vänstercentristiska Progressiva demokratiska partiet fick 17 och Demokratiskt modernt centrum (en koalition kring det tidigare kommunistpartiet, nuvarande Ettajdid [Förnyelserörelsen]) fick bara 5 av totalt 217 mandat. Alla dessa partier var lagliga under Ben Ali och gav den i grund och botten en ”demokratisk” fasad. De spelade ingen roll under revolutionen och deltog allihopa på framskjutna platser i de olika ”övergångsregeringarna” efter Ben Alis fall, som den ena efter den andra störtades underifrån av massrörelsen.

Det enda ”progressiva” parti som gjorde relativt bra ifrån sig under valen var Kongressen för republiken (CPR), som var förbjudet under Ben Ali och vars ledare tvingades i landsflykt och inte smutsade ner sina händer i någon av de provisoriska regeringarna. CPR fick 30 platser och kom tvåa efter al-Nahda (sedan ett antal av Aridhas [Folkliga listan] kandidatlistor hade ogiltigförklarats).

Alla de partier som hade spelat rollen av ”lojal opposition” till den gamla regimen straffades hårt, och inget av försöken att skapa ett nytt legitimt parti ur spillrorna efter det gamla härskande RCD lyckades.

Dessa ”progressiva” partier koncentrerade dessutom hela sin valkampanj kring frågan om ”hotet från islamismen”, representerad av al-Nahda, och till försvar för ”modernism” och ”sekularism” (laïcité), utan att ta upp någon av de överhängande sociala och ekonomiska frågor som utlöste revolutionen och som står överst på de tunisiska massornas program. För många lät det ständiga understrykande av sekularism och modernism som användes som grundval för att angripa al-Nahda väldigt mycket som den retorik som användes både av Bourguiba och Ben Ali. Arbetslösheten är 18 procent för befolkningen i sin helhet och 37 procent bland ungdomen, och mer än 180.000 universitetsutbildade står utan jobb.

Som en skribent uttrycker det på webbplatsen Nawaat, hade slaget om dessa frågor ”förlorats på förhand, eftersom det tunisiska folket inte gick ut på gatorna för att kräva jämlik tronföljd eller yttrandefrihet för konstnärer. Tunisierna från Regueb trädde fram för att kräva rätt till arbete, lika möjligheter, med andra ord ett anständigt liv här! De väntade på ett svar från vänsterpartierna i fråga om arbete, social rättvisa, vilken ekonomisk modell som krävs eller hur välståndet ska fördelas. Men de väntade förgäves.”

De två partier som var allra våldsammast i sina angrepp mot al-Nahda utifrån ett klasslöst ”modernistiskt” perspektiv (PDP och PDM) led störst nederlag. En kampanj kring klara krav rörande dessa frågor skulle ha gjort det möjligt för vänsterorganisationerna att erövra en stor del av de som röstade på al-Nahda, som inte kunde lockas av en kampanj som koncentrerade sig på frågor om identitet (”modern” mot ”arabiskt islamisk”, etc).

Det visade sig tydligt genom de oväntade framgångarna för Aridha Chaabia-listan (Folkliga listan), under ledning av den i London baserade affärsmannen och TV-kanalägaren Hechmi Hamdi, som tidigare varit ansluten till al-Nahda. Han kandiderade på ett demagogiskt program som utlovade gratis sjukvård till alla, gratis offentliga transporter för gamla, ekonomisk utveckling och framförallt arbetslöshetsunderstöd på 200 dinarer till alla, och utnyttjade sin bakgrund att komma från Sidi Bouzid, från inlandet, och inte från ”eliten i Tunis”. Innan sex av kandidatlistorna ogiltigförklarades på grund av ”oegentligheter” hade Aridha fått 28 mandat, och var därmed det tredje största partiet, och det blev störst i revolutionens födelsestad Sidi Bouzid, där det fick 59 procent av rösterna. Till slut kom Aridha att få 19 mandat.

Al-Nahda lugnar storfinansen och imperialismen

Inom ramen för den här sortens kampanj lyckades al-Nahda, som inte hade spelat någon roll under revolutionen som störtade Ben Ali, spela sina kort på ett kraftfullt sätt: ett parti som var underjordiskt och drabbades av hårt förtryck under Ben Ali, ett parti som var offer för angrepp från det förmögna etablissemangets ”modernistiska” elit i Tunis, som ”försvarade rätten att bära hijab [slöja]” som efter vad som påstods hotades av de franskvänliga ”sekularisterna”, etc. Framförallt var det ett parti med ett starkt nätverk av aktivister inom arbetarklassen och i fattiga områden i hela landet (det var störst i alla valdistrikt utom Sidi Bouzid), omfattande finansiellt stöd från affärsmän och medelklasselement liksom stöd och publicitet från Qatar (via Al Jazira) och möjligen Saudiarabien, liksom möjlighet att utnyttja moskéerna för politisk propaganda. På samma gång tilltalade al-Nahdas program också de fattiga massorna genom löften att arbete skulle skapas och de regionala skillnaderna skulle minska.

Rösterna på al-Nahda utgör också delvis en viss trötthet bland delar av befolkningen. Efter nästan ett års ständiga påfrestningar och kamp, avbrott av det normala livet, massmobiliseringar, kaos, sammandrabbningar etc, som i grund och botten inte har förändrat någonting vad gäller arbete, utbildning och levnadsstandard, och i avsaknad av något verkligt alternativ från vänsterns sida till hur man ska uppnå dessa mål, längtar en del av de mindre politiskt aktiva efter någon sorts stabilitet, att få återgå till det normala.

En annan faktor som vi måste tillägga är den förvirring som orsakats av den enorma splittringen med olika politiska partier och listor som konkurrerade med varandra (655 oberoende listor, 830 politiska partier och 34 koalitioner) och det oerhört komplicerade ytterst proportionella valsystem som användes, som innebar att 1.392.657 röster (37,6 procent av de som röstade) gick till partier och listor som inte fick någon representation, vilket inte är långt från de 1.501.418 röster som al-Nahda fick (40,5 procent av de röstande).

Efter att ha erövrat 41 procent av platserna i Konstituerande församlingen var al-Nahdas ledare snabba att lugna storfinansen och imperialismen. Partiledaren Ghannouchi mötte genast en delegation från börsen i Tunis och lovade att de skulle få fler offentliga erbjudanden om statligt ägda företag (fler privatiseringar). ”Vi ville lugna dem med att vi står på deras sida och att vi vill spela en positiv roll i den tunisiska ekonomin”, sa Moaz Ghannouchi, ekonom och son till ledaren. Efter mötet med de islamistiska ledarna blev det rally på börsen. Samtidigt mötte partisekreteraren och premiärministerkandidaten Hamdi Jebali företrädare för arbetsköparnas organisation UTICA. Han försäkrade dem att det inte skulle införas några islamistiska lagar som kunde störa landets mäktiga turistindustri, och att ”marknaden är central för al-Nahdas ekonomiska filosofi, vilket vi kan se i dess program”.

På samma gång erbjöd al-Nahda, som inte har egen majoritet i Konstituerande församlingen, snabbt CPR och Ettakol en koalition.

De tunisiska kapitalisterna och utländska imperialisterna blev inte oroade av dessa resultat, och hade i själva verket bearbetat ledarna för samtliga politiska partier, inklusive al-Nahda, redan före valen. Al-Nahdas generalsekreterare hade rest till USA för att träffa senatorerna McCain och Lieberman, otvivelaktigt för att försäkra dem om partiets engagemang i ”västdemokrati” och ”marknadsekonomin”.

Reuters citerade en västdiplomat i Tunis som sa: ”vi kommer noga att följa vad de genomför, men vad gäller den ekonomiska sidan ser vi ingen anledning till oro. Vår största oro är att det kan dröja länge innan någon regering bildas... En stor del av deras stöd kommer från handelsmannaklassen som är förtjust i tanken på en liberal ekonomisk politik, och de har inga allvarliga planer på att förändra de tidigare regeringarnas ekonomiska politik.” I själva verket arbetade imperialismen med al-Nahda redan innan valet, och speciellt den franska härskande klassen, som har betydande ekonomiska och politiska intressen i Tunisien, hade arbetat hårt för att ställa in sig hos islamisterna.

Enligt en tunisisk politisk analys som citeras av L’Humanité ”har sändebud från Elysée-palatset och Quai d’Orsay (presidentpalatset och utrikesministeriet) besökt Tunis regelbundet under de senaste månaderna, och både träffat islamistiska kadrer och haft middagar med inflytelserika affärsmän. Men under de senaste veckorna har situationen klarnat ännu mer: Frankrike röstar för al-Nahda.”

Den franska imperialismen försöker återupprätta sin ställning i det nordafrikanska landet, som hade skadats avsevärt av dess nära, nästan incestuösa band till Ben Ali, och de betraktar al-Nahdas ledare som den bästa garanten för kapitalets intressen i Tunisien.

En våg av strejker och sociala protester

Nu blir al-Nahdas nya koalitionsregering tvungen att ta itu med de enorma sociala och ekonomiska problem som orsakade den tunisiska revolutionen för mindre än ett år sedan, och som om något har förvärrats och inte går att lösa inom kapitalismens ramar. De måste dessutom göra det ställd inför en befolkning som misstror alla politiska partier, som känner att revolutionen har blivit stulen eller har spårat ut, men som också är medveten om sin revolutionära styrka. De senaste nio månaderna har bevittnat en explosion av strejker och protester inom alla samhällssektorer, som fortfarande pågår.

Det har varit strejker inom banksektorn, på textilfabriker, postkontor, järnvägar, flygplatser, bland domare, polisofficerare, etc, med krav på att korrumperade och auktoritära chefer ska avlägsnas, löneökningar och förbättrade arbetsförhållanden. Sedan läsåret på universitet började har det också varit en våg av demonstrationer, strejker och sittstrejker på olika fakulteter och universitetsområden med krav på avsättning av rektorer och ledare, de flesta av dem med band till den gamla RCD-regimen.

Det har bara gått några dagar sedan valen till konstituerande församlingen och det har redan ägt rum en tre dagar lång strejk bland postarbetarna, och en nationell strejk av arbetare på hotell och turistbyråer med stridbara demonstrationer i många städer (exempelvis i Sousse). Arbetarna på Bryggeri- och frysbolaget i Tunis (SFBT) strejkar också, liksom arbetarna på det italienska oljebolaget ENI som kräver fasta avtal. Arbetarklassen och ungdomen känner sig självsäkra och organiserar sig med hjälp av direkta revolutionära aktioner för att uppnå sina mål.

Bland dem finns arbetslösa akademiker som spelade en nyckelroll under hela revolutionen. Förbundet för arbetslösa akademiker (UDC) har nyligen hållit ett nationellt möte i Sousse med deltagande av 500 personer som representerade tusentals från hela landet. En gemensam demonstration med fackliga vänsteraktivister lyckades samla mer än 10.000 personer i huvudstaden Tunis den 15 augusti, med krav på arbete, social rättvisa och att de ansvariga från den gamla regimen skulle straffas.

Al-Nahda kommer att befinna sig i en omöjlig situation med en ekonomi som sakta stannar av, en 28 procentig minskning av de direkta utländska investeringarna och en internationell kapitalistisk recession som först och främst berör Europa dit Tunisiens export i huvudsak riktar sig och som är den viktigaste källan för utländska investeringar och turister.

Det är oundvikligt med nya konflikter där klassfrågan kommer att träda i förgrunden. En 27 år gammal arbetslös väljare som röstat på al-Nahda i Kasserine uttryckte det klart i en intervju med L’Humanité: ”om (al-Nahdas ledare) Ghannouchi inte håller sina löften så kommer han att drabbas av samma öde som Ben Ali.” Al-Nahdas ledare är smärtsamt medvetna om detta, och det är ett av skälen till deras entusiasm för en koalitionsregering. De vill inte betraktas som ensamt ansvariga för den politik som de förbereder sig för att genomföra.

Det saknas ett revolutionärt alternativ

Det som saknas i denna situation, och i allra högsta grad saknades på den revolutionära rörelsens höjdpunkt, är en revolutionär organisation som kan ge ett klart alternativ för att fullborda revolutionens demokratiska och ekonomiska uppgifter. Det går bara att göra genom att expropriera storfinansens och imperialismens intressen, genom att tydligt bryta med kapitalismen och den gamla regimen.

De mest avancerade vänsterpartierna i Tunisien, Tunisiens kommunistiska arbetarparti (PCOT) och den arabiskt vänsternationalistiska Demokratiska patriotiska rörelsen, fick tre respektive två platser i den nationella församlingen. Det viktigaste problem som PCOT står inför är att det inte lyckades inta en klart ledande ställning under revolutionens avgörande ögonblick. När makten befann sig på gatorna och de revolutionära kommittéerna uppstod underifrån, och de provisoriska regeringar som följde på Ben Alis fall hängde i luften, då skulle PCOT ha tagit initiativ för att kalla samman ett nationellt möte för de revolutionära kommittéerna i syfte att gripa makten. Istället tog de kapitalistiska krafterna tillbaka initiativet genom att skapa alla möjliga sorters ”kommittéer för att skydda revolutionen” och ”högre instanser för att förverkliga revolutionens mål”, vilket kanaliserade allt till valen till en konstituerande församling för att garantera en borgerlig stabilitet.

PCOT:s program under dessa val innehöll många viktiga progressiva krav, men de var inte en del av ett mer övergripande program att kämpa för socialismen. Ordet socialism nämns faktiskt inte ens i hela programmet. Även om partiet kräver ”nationalisering av ekonomins strategiska sektorer” och att de ska underställas ”arbetarnas demokratiska kontroll”, så talar det på samma gång om en ”balanserad ekonomisk utveckling av ekonomins nyckelsektorer... som del av en plan för att tillfredsställa folkets behov och höja Tunisien till de utvecklade ländernas nivå.” Problemet är att ekonomin bara kan planeras om produktionsmedlen övertas i offentligt ägande, vilket PCOT:s program går mot när det talar om att ”den privata sektorn ska underordnas den nationella utvecklingens krav och det tunisiska folkets behov: att utveckla produktionen, skapa arbeten, arbetarnas och de anställdas rättigheter, respekt för miljön.” Under kapitalismen grundar sig faktiskt företagens verksamhet på att göra profiter, inte på att tillfredsställa det tunisiska folkets behov, och det enda sättet att tvinga dem att göra på något annat sätt är... genom att nationalisera dem under arbetarnas kontroll. Och det måste sägas klart.

Denna ovilja att tala öppet om socialismen, att istället tala om ett ”patriotiskt och folkligt ekonomiskt alternativ” och diskutera att stryka ”kommunistiska” ur partinamnet (och faktiskt ställa upp i valet under namnet ”revolutionärt alternativ” istället för det mer välkända partinamnet PCOT) visar tydligt på svagheterna hos den stalinistiska tvåstegsteorin. Det är tanken att det ska finnas någon sorts separat ”progressivt”, ”patriotiskt” och ”demokratiskt” stadium under revolutionen, som man måste fullborda innan man kan kämpa för socialismen och arbetarnas makt. Det visar sig ännu tydligare när vi kommer till partiets politiska program, som talar om att revolutionens främsta mål är att införa en ”demokratisk, modern, republikansk och folklig” regim. Det ska uppnås med hjälp av en ”parlamentarisk regim som grundar sig på en proportionell representation”, ”domstolarnas oberoende”, att skilja religionen från staten och politiken, ”garantier för individuella rättigheter och respekt för mänskliga rättigheter”, etc... med andra ord en borgerlig demokrati!

Det vi måste förstå är att den tunisiska revolutionens demokratiska och sociala krav på frihet, arbete, social rättvisa, etc inte går att uppnå inom kapitalismens och den borgerliga demokratins begränsningar. Ben Alis regim var inte bara en diktatur: den var en kapitalistisk diktatur som garanterade de privata nationella och multinationella företagens profiter. För att det tunisiska folket verkligen ska kunna uppnå revolutionens mål och verklig demokratisk frihet, måste ekonomin tas över av folket och skötas av det arbetande folket själv i majoritetens intresse. Denna grundläggande demokratiska strävan hamnar i direkt konflikt med kapitalistklassens intressen.

Den tunisiska revolutionens demokratiska och nationella uppgifter är oupplösligt sammanbundna med de socialistiska och internationalistiska uppgifterna. En verklig demokrati börjar med konfiskering av Trabelsiklanens rikedomar och förmögenheterna hos alla Ben Ali-regimens snyltgäster, med expropriering av de multinationella företag som utnyttjade och samarbetade med regimen och förkastande av utlandsskulden.

Ett sådant program kan inte genomföras av den konstituerande församlingen som har införts av den härskande klassen med det uttalade målet att sätta stopp för den revolutionära oron i landet och återupprätta de borgerligt demokratiska institutionernas legitimitet.

Under de kommande månaderna kommer de revolutionära arbetarnas och ungdomarnas strävanden i Tunisien att hamna i konflikt med al-Nahdas koalitionsregering, och kommer att förbereda ett skede i revolutionen. Den viktigaste uppgiften är att förbereda ett revolutionärt alternativ som är vuxet de uppgifter som de nya upproren kommer att ställa.

(Översättning från engelska, Göran Källqvist.)