Avanti! - Den marxistiska tendensen i vänstern och arbetarrörelsen

Italien efter valet: Djup kris och politiskt kaos

Thu, 16 May 2013 21:05:36 +0000

John Sandberg

Precis som resten av Europas ekonomi, så balanserar den italienska ekonomin på en klippkant. Vi vet inte om det är idag, imorgon eller om ett år som landet slutligen faller. Men klart är att situationen är ohållbar. I detta läge, så hade en ett arbetarparti med ett korrekt program kunnat växa oerhört fort och snabbt vinna starkt stöd hos de italienska massorna. Problemet är att ett sådant parti inte existerar. Italienska marxister måste, med krisens brådska, orientera sig mot fackföreningarna för att kunna leda skapandet av ett arbetarparti!

Italien befinner sig som många andra länder i Europa i en djup ekonomisk kris. Landet tyngs ner under ett skuldberg på 2,2 biljoner euro som motsvarar 130 procent av BNP. The Economist, ett av borgerlighetens mest seriösa organ, skriver att även om Italiens statsfinanser och banker är mer stabila än många andra krisländers så är Italien ett av de få länder som har haft en reell minskning av BNP per capita efter millenieskiftet. Italien placerar sig på en inte så smickrande plats 169 av 179 länder när det kommer till utvecklingen av BNP, i samma grupp som exempelvis Haiti och Eritrea

Landets skuldberg är oroande för Trojkan (EU, IMF och ECB). Under 2012 skulle Italien betala tillbaka 355 miljarder dollar på sina lån, och för att göra det och samtidigt driva landet fortsätter Italien att låna pengar. Lånen får man till en ränta som ökar i takt med att kreditvärdigheten sjunker. En ond cirkel liknande den som Spanien, Portugal och Irland har befunnit sig i de senaste åren. En bailout, som de Grekland, Irland och Portugal har fått beviljade, är dock ett otänkbart scenario gällande Italien. Ekonomin är helt enkelt för stor – den tredje största i euroområdet – och Trojkan har inte de ekonomiska resurserna för att hålla Italien ”flytande” på samma sätt som den har gjort med Grekland.

Arbetslösheten i Italien, 11,7 procent, är högre än snittet för EU som är 10,8 procent. Sett till denna siffra kan det se ut som att Italien ändå klarar sin ekonomiska kris relativt bra. Men det räcker att titta på statistiken för ungdomsarbetslösheten för att förstå att så inte är fallet. I januari 2013 låg den på strax över 36 procent, en siffra långt över snittet för EU (23,2 procent) och endast överträffad av Grekland och Spanien, där siffrorna har klättrat över 50 procent. Detta är det verkliga måttet på krisens omfattning!

Ungdomar är de sårbaraste på arbetsmarknaden, och det är de som drabbas hårdast av krisen. Sedan Montis teknokratregering fick makten har ungdomsarbetslösheten ökat med över sex procentenheter på ett år! Detta är en barometer på hur pass allvarlig situationen i Italien är.

Teknokrati

Italiens ekonomiska trångmål har samma orsaker som i övriga drabbade länders – överproduktion. Kortfattat kan man säga att marknaden svämmas över av varor som inte konsumenterna har råd att köpa, då de endast får betalt för en del av vad de producerar. Detta är en oundviklig effekt av ett kapitalistiskt system. Borgarklassen ger arbetarklassen lån för att kunna köpa varorna i alla fall, men förr eller senare måste dessa lån betalas tillbaka. Och då bryter en överproduktionskris ut.

Borgerlighetens svar på detta var detsamma som i andra krisdrabbade länder – nedskärningar i offentlig sektor och direkta attacker mot arbetarklassens levnadsstandard så att de kan frigöra kapital för att betala bankernas och företagens skulder.

Berlusconi – som på många sätt kommit att representera allt som är fel med Italiens politik – fick order av presidenten Giorgio Napolitano att avgå, efter att parlamentet biföll hans partis nedskärningspaket på 54,2 miljarder euro. Napolitano lyckades sedan avkräva oppositionspartierna deras medgivande till att skapa en teknokratregering – en regering som utgjordes av så kallade tekniska, ekonomiska och juridiska experter. Det enda partiet som var emot denna typ av allians var det reaktionära Lega Nord, medan arbetarnas traditionella partier – både socialdemokrater och grupper till vänster om dem – gav sitt stöd till teknokratregeringen.

En teknokratregerings uppgift är att på kort tid driva igenom drakoniska åtgärder för att på arbetarklassens bekostnad hålla det sjunkande skeppet som är Italiens ekonomi flytande ännu ett tag. Denna strategi har borgarklassen använt i många Europeiska länder; exempelvis i Grekland, där Papademos (före detta viceprecident för ECB) och hans anhang drev igenom liknande åtgärder. Europas borgarklass kan på detta sätt effektivt styra hela länder, och utan att behöva bekymra sig om demokratiska principer – de skulle ju vara i vägen!

Nedskärningarna som inleddes under 2012 var de värsta i Italiens efterkrigshistoria. Välfärden har utsatts för hänsynslösa attacker på alla plan (sjukvård, skolor, äldrevård med mera) för att skrapa ihop tillräckligt för att kunna betala av på de skulder som staten, bankerna och kapitalisterna har dragit på sig. Detta har skapat en utbredd ilska bland arbetare i Italien. Politikerföraktet är utbrett och stämningen har varit lättantändlig. Ledarna för fackföreningen CGGIL, som organiserar närmare sex miljoner arbetare, har varit passivt medgivande till dessa åtgärder. De har aktivt tystat proteströrelser bland sina egna medlemmar. I november 2012 hade inte ens de reaktionära byråkraterna i fackledningen någon chans att stå emot trycket underifrån och en generalstrejk utlystes.

Med tanke på den rådande stämningen bland CGIL:s medlemmar och deras enorma numerära styrka hade denna strejk potentialen att helt ändra maktbalansen i det italienska samhället. Tyvärr var strejken dåligt organiserad och alldeles för kortvarig (en dag) för att kunna lyckas med något annat än att fungera som en tryckventil för arbetare och ungdomar. Trots detta organiserade strejken ändå hundratusentals människor i städer över hela Italien.

Arbetar- och studentdemonstrationer möttes med brutalt våld från polisens sida, ett säkert tecken på att den borgerliga regeringen insåg strejkens potentiella styrka och kväste den snabbt och brutalt. Men strejken och demonstrationerna fyllde ett mycket viktigt syfte; arbetarna och ungdomarna började i och med detta att inse sin egen styrka och de kommer inte att sluta demonstrera och protestera mot nedskärningarna och attackerna som de utsätts för. De kommer inte att låta sig stoppas av vare sig polisen eller sina egna så kallade ledare i fackförbundstoppen.

Politiken och populismen

Effekterna av nedskärningspolitiken och den föregående perioden av oansvarig ekonomisk politik har byggt upp ett enormt politikerförakt i Italien. Massorna har tappat tron på sina traditionella organisationer efter att dessa har visat sig vara antingen för nedskärningarna eller helt oförmögna att visa på ett alternativ. Detta har i stort sett ritat om det politiska landskapet i Italien och öppnat vägen för populistiska strömningar.

Det tydligaste exemplet är komikern Beppe Grillo som har lyckats få enormt stöd för sitt parti Femstjärnerörelsen (M5S) bara genom att erbjuda ett alternativ åt arbetare och ungdomar som inte känner något som helst förtroende för politiker oavsett färg.

Grillo har genom att öppet motsätta sig nedskärningarna slagit an en sträng hos den stora massan av människor som söker med ljus och lykta efter ett alternativ till den rådande politiken. I valen som hölls 24-25 februari blev hans parti det största i parlamentets underhus, med 25,5 procent av rösterna. Detta skedde på bekostnad av alla de traditionella partierna (och teknokratregeringen) som alla backade kraftigt i valen.

Trots detta kunde Demokratiska partiet, en sammanslagning av olika vänster- och mittenpartier, bilda en mycket instabil minoritetsregering. Resultatet av detta är att inget parti är stort nog för att kunna driva igenom några beslut och detta borgar för en mycket bräcklig maktbalans och vi kan räkna med oheliga allianser i såväl senaten som parlamentet.

Grillos framgångar är en viktig indikator på att det finns en törst efter alternativ bland Italiens massor. Problemet är att Grillo, som den populist han är, inte har något egentligt alternativ att erbjuda. Han pratar om att ”alla (politiker) måste bort” och motsätter sig nedskärningar, men har inget egentligt program för hur detta skulle gå till i praktiken. Grillo har skapat en personkult och centraliserat makten i rörelsen kring sig själv och har inga som helst planer på att göra några grundliga förändringar av vare sig politik eller ekonomi. Han saknar helt ett klassperspektiv och har öppet sagt att han varken är höger eller vänster! Ändå vann han sådana enorma framgångar.

Dessa framgångar vanns till viss del på bekostnad av borgerliga partier, men det centrala i frågan är att de rösterna borde ha vunnits av ett vänsteralternativ. Problemet är att något sådant inte längre existerar. Efter Regnbågsvänsterns totala nederlag i valen 2008 har vänstern aldrig återhämtat sig och dess ledare har antingen gått in i Demokratiska partiet eller Center-vänstern.

PRC och PdCI valde att gå in i den kaotiska röra som kallas Civil revolution. Det är en osalig blandning av olika små vänstergrupper, enfrågepartier (mot maffia, mot korruption etc.), gröna, aktivister och så vidare. Civil revolution var enormt splittrat redan från början och misslyckades med att appelera till massorna – och fick endast 2,2 procent av rösterna. Detta är det största nederlaget i PRC:s historia!

Att inget seriöst vänsteralternativ existerar i Italien idag förklarar Grillos framgångar. Skulle ett tydligt vänsteralternativ funnits, med ett revolutionärt program, så hade det partiet kunnat attrahera enormt stöd från massorna av arbetare och ungdomar. Italiens arbetare har stolta traditioner.

Den italienska arbetarklassens organisationer är historiskt sett bland de starkaste, och facken organiserar miljontals människor. Här måste därmed fokus ligga, i arbetarnas klassiska organisationer. Där finns möjligheten att skapa ett arbetarparti som kan ta striden mot reaktionära borgerliga partier och populister och vinna ett enormt stöd bland massorna baserat på en politik som tydligt tar ställning mot nedskärningar och bankirvälde.

Italien är i desperat behov av ett parti som tydligt tar ställning för arbetarklassen och ungdomarna, ett parti som inte ingår allianser med borgerliga partier, utan för fram ett revolutionärt program grundat på marxismens principer. Italiens folk är smärtsamt medvetna om reformpolitikens oförmåga att lösa några av de problem som Italiens, Europas och världens arbetarklass möter idag. Tiden är inne för att bygga ett revolutionärt arbetarparti!

Fäll regeringen - med socialistisk politik!

Sat, 11 May 2013 20:39:23 +0000

Avanti!

Den borgerliga regeringen börjar bli allt mer impopulär. Både Kristdemokraterna och Centern ligger nu under fyraprocentsspärren. Enligt opinionssiffrorna som Demoskop gav i mars månad låg alliansen på 39,6 procent och de rödgröna på 48,1 procent. De små allianspartierna tappar till Moderaterna som i sin tur tappar till Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, partiet som legat runt 9-10 procent de senaste månaderna och därmed är tredje största parti.

Men varför börjar den borgerliga regeringen tappa i stöd? Om inte annat, så åtminstone för att deras arbetarfientliga politik nu börjar få sin verkan. Det börjar gå upp för allt fler människor vad deras ”reformer”, eller snarare kontrareformer, faktiskt innebär.

Försämringar

Gymnasiereformen som gjorde att de elever som valde ett yrkesföreberedande gymnasium inte skulle få högskolebehörighet, har gjort att allt färre elever söker praktiska program. Enligt TT har andelen yrkeselever sjunkit i Göteborgsregionen från 42 procent till 29 procent och i Stockholms län från 33 till 24 procent på två år, 2010-2012.

Vi har sett hur sjuka blivit utförsäkrade och tvingats söka arbete trots svår sjukdom. Nya sjukersättningar har minskat med 85 procent på åtta år. Läkare får kämpa för att få sina intyg godkända av Försäkringskassan. Av 10 000 granskade och underkända läkarintyg begärde Försäkringskassan endast kompletterande uppgifter på sju, år 2011. Hälften av dem underkändes sedan.

Vi har sett hur allt färre får uppehållstillstånd och tvingas leva gömda. Och hur, genom Miljöpartiets uppgörelse med regeringen, allt fler papperslösa utvisas till länder som Irak, Afghanistan och andra krigsdrabbade länder. Genom REVA-projektet har polisen på regeringens rasistiska uppdrag stoppat folk med ”utländskt utseende” i tunnelbanan och på gatan för att se om de har uppehållstillstånd.

Vi har sett hur utbredningen av privata alternativ inom vård, skola och omsorg skapat skandaler som Carema. Den processen startades visserligen inte av borgarna men har accelererats under deras regeringstid. ”Valfriheten” har varit deras täckmantel under vilken de kan gömma sitt verkliga syfte: att stärka borgarklassens ställning i samhället. Att ge dem mer pengar och inflytande.

Vi har sett alla arbetsmarknadsåtgärder som skulle avskaffa massarbetslösheten som den Socialdemokratiska regeringen enligt dem skapat. En försämrad a-kassa och låga ersättningar i de arbetsmarknadspolitiska programmen, jobbskatteavdragen och ett ösande av pengar över arbetsgivare i hopp om att de ska anställa lite ungdomar.

I ett av regeringens mer förnedrande ”projekt”, Fas 3, återfinns totalt 34 000 personer varav drygt 3 000 inte får någon ersättning överhuvudtaget. Detta trots att de går till en arbetsplats varje dag och utför arbetsuppgifter. Samtidigt tar anordnaren av platsen emot 5 000 kronor per månad. Arbetsgivaren gör alltså en omfattande vinst på att ta emot arbetslösa. Till och med systemet med lönebidrag utnyttjas, som skandalen kring Le Pain Francais visar. Där hade man satt det i system att utnyttja funktionsnedsatta som går på bidrag. Istället för att jaga sjuka och arbetslösa borde man knipa åt dessa skojare.

Arbetslösheten

Men alla dessa åtgärder, som genomdrivits i kapitalisternas intresse på vår bekostnad, har man inte lyckats avskaffa massarbetslösheten. Tvärtom stiger den. Arbetslösheten i Sverige ligger på 8,9 procent och ungdomsarbetslösheten på 24,8 procent. Om man räknar alla som inte är registrerade som arbetssökande men som är arbetslösa och alla som har ett arbete men vill arbeta mer är siffran snarare 12 procent.

I en kapitalism som krisar spelar det ingen roll hur billig man gör arbetskraften och hur mycket pengar man än häller över borgarklassen. De kommer bara stoppa alla pengar i fickorna ändå, som de gör med alla skattepengar som de får genom friskolorna och andra privata alternativ inom vård - skola - omsorg. Om de inte tjänar på att investera och utveckla produktionen kommer de inte göra det och då kommer de inte heller att anställa på stor skala. Därför kvarstår arbetslösheten.

Regeringens politik är en klasspolitik. Inte för arbetarklassen. Inte för de unga. Inte för pensionärerna. Inte för invandrarna. Inte för småföretagarna eller tjänstemännen. Utan för borgarklassen. Ett tag var det svenska folket berett att gå med på en borgerlig regering om den kunde sänka arbetslösheten och föra Sverige ut ur krisen. Men nu visar det sig att de inte kunde det. Därmed börjar det svenska folket få nog.

Socialdemokratisk valvinst?

Hoppet vänds till en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna, och mycket talar för att de kommer vinna. Men frågan är också vilken skillnad det kommer bli i den förda politiken. Om man fortsätter med samma högerpolitik, riskerar en seger för arbetarrörelsen bara leda till ökad uppgivenhet och passivisering hos breda lager arbetare.

På S-kongressen röstades en så kallad kompromiss igenom, som i själva verket var mildare än det kongressbeslut man redan fattat 2009. Att vänstern accepterade detta, utan att ta strid från talarstolen, var ett allvarligt politiskt misstag. En Wallenberg har själv varit ute och sagt att kongressbeslutet var ”bra”, vilket säger något om hur radikalt beslutet är. Vänstern menade nog väl, och ville försöka visa upp en enig fasad inför valrörelsen. Men en sådan falsk enighet är inte mycket värd och tyvärr blir resultatet bara att man gör sig själva till kapitalismens frivilliga fångar.

Bristerna i en sådan politik kommer avslöja sig. Det är mycket sannolikt att vi kommer ha en situation efter valet där eurokrisen på allvar börjat dra ned Tyskland, som kommer ha den svenska ekonomin i släptåg efter sig. Ställd inför en situation där kapitalisterna helt enkelt inte har råd med någonting annat än att dumpa kostnaderna för krisen på arbetarklassen, vad kommer Stefan Löfvén göra? Följer han det exempel som satts av hans socialdemokratiska kollegor i Sydeuropa, och genomför de nedskärningar som kapitalisterna behöver och kommer beställa, eller mobiliserar han arbetarklassen till strid för att få kapitalisterna att betala för krisen? Det räcker med att ställa frågan för att besvara den.

Vänsterpartiets ansvar

Uppgiften vilar nu tungt på Vänsterpartiet att fylla rollen som det enda seriösa alternativet inom arbetarrörelsen. Men det är en lång väg att gå. Visst är det mycket positivt att partiet säger nej till vinster i välfärden. Men det räcker inte, eftersom kaoset inte är begränsat bara till välfärden. Det egentliga problemet är det kapitalistiska systemet, där vinstmotivet är ekonomins enda drivkraft. Den nuvarande krisen i Sydeuropa visar den anarki och det sönderfall som kapitalismen leder till. Kapitalismen är ett orimligt och helt ohållbart system, om man nu skulle förvänta sig grundläggande saker av livet som ett jobb eller tak över huvudet. Och det gör de flesta av oss.

Den borgerliga regeringen för en skitpolitik. Men de gör det först och främst för att försvara borgarklassens intressen, framför allt företagens vinstnivåer. Frågan är därför inte hur vi kan föra en bättre politik, utan varför vi ska hålla oss med en parasitär grupp människor som äger och kontrollerar större delen av vår ekonomi. För oss marxister är det uppenbart: det ska vi inte.

Ett första krav för Vänsterpartiet borde vara att förstatliga de stora bankerna och monopolen och ställa dem under arbetarnas direkta och demokratiska kontroll. SE-Banken, Swedbank, Nordea, Volvo, Ericsson, IKEA och så vidare ”fungerar” bara i ett enda avseende: de generar vinst till sina aktieägare.

För alla oss andra, vi som kanske är anställda av eller på ett eller annat sätt är beroende av dessa företag är det naturligtvis mycket bättre om det är vi som har makten över dem. Bara då kan vi förhindra att kortsiktiga beslut, som idag fattas enbart för att försvara ägarnas vinster, får leda hela vår ekonomi käpprätt åt skogen.

Men det kräver en arbetarrörelse som tar strid och kämpar för socialism. Varken mer eller mindre. Det är dags att arbetarrörelsen rätar på ryggen och tar tillbaka sitt stolta arv från den tid då Sverige var ett av det strejktätaste länderna i världen. Men för en seger krävs inte bara en annan politik, det krävs också kamp och organisering. Därför är vårt krav enkelt: För en kämpande arbetarrörelse med ett socialistiskt program!

Bred uppslutning på arbetarrörelsens högtidsdag!

Thu, 02 May 2013 21:02:22 +0000

Alexander Regander

Årets 1 maj demonstrationer visar att det finns ett stort missnöje mot den borgerliga alliansregeringens arbetarfientliga politik. Runt om i landet slogs tidigare års deltagarsiffror med rekordnivåer i Malmö där över 3000 demonstrerade, i Göteborg med 5000 deltagare och i Stockholm där över 15000 personer trängdes på medborgarplatsen. Vänsterpartiets fokus låg på en kritik mot nedskärningarna i den offentliga sektorn och den krisartade situationen i den svenska välfärden.

Avanti deltog i Vänsterpartiets arrangemang på flera orter i landet. I Malmö samlades vi på Möllevångstorget, sålde vår tidning och diskuterade våra idéer med många intresserade ungdomar. Det fanns en påtaglig entusiasm bland ungdomarna för marxistiska idéer. I Göteborg deltog vi först på den ”röda” samlingen på järntorget med ett bokbord och tidningsförsäljning. Sedan anslöt vi till Vänsterpartiets demonstrationståg till Gustav Adolfs torg. I Stockholm deltog vi på Vänsterpartiets arrangemang på medborgarplatsen där vi sålde vår tidning och gick sedan med i demonstrationståget till kungsträdgården.

Kamrater från alla orter har rapporterat om att det var ett stort intresse för vår tidning och våra idéer bland de vi träffade. Vi sålde snabbt slut vår upplaga och kunde konstatera att marxismens idéer attraherar ett stort skikt av unga arbetare och ungdomar som ser att kapitalismens kris inte kan reformeras bort och som börjar blicka mot en framtid bortom det nuvarande systemet. Det var med en känsla av stor entusiasm och medvetenhet av det omedelbara behovet av att bygga den marxistiska tendensen som vi avslutade vårt firande av 1 maj.

Storbritannien: Brända jordens taktik - Den ekonomiska krisen och Toryregeringens nedskärningar driver samhället till bristningsgränsen.

Sat, 27 Apr 2013 12:36:06 +0000

Socialist Appeal (Storbritannien)

Det går från redan dåligt till ännu värre när den brittiska ekonomin riskerar ytterligare en nedgradering av kreditinstitutet Fitch. Detta är en direkt återspegling av den fortsatta försämringen av de offentliga finanserna när ekonomin stagnerar och skatteintäkterna faller och upplåningen ökar.

En dyster budget

Osbornes "Plan A" har fullkomligt kommit ur kurs och koalitionens trovärdighet är körd i botten. Enligt dem kommer vi att se många fler år av nedskärningar och åtstramningar. Den offentliga sektorns skuld kommer att öka till nästan 25.500 £ per person år 2016-2017.

Finansdepartementet har återigen reviderat sin prognos över tillväxten och skrivit ner den med hälften, från 1,2% till 0,6%. Tillväxtprognosen för 2014 har också försämrats. Utan tvekan kommer dessa prognoser också att skrivas ned ytterligare med tiden. Den brittiska ekonomin befinner sig i ett avgrundsdjupt hål. Ekonomin kommer att krympa med ytterligare 50 miljarder pund under 2017-18, vilket OBR förutsåg för redan tre månader sedan. Idag befinner sig ekonomin fortfarande mer än 3% under sin topp från 2007.

Trots en tjugofemprocentig faktisk devalvering av pundet under de senaste åren, har prognosen för exporttillväxten mer än halveras, till 1,5% i år. Det beror på att exportmarknaderna fortsätter att krympa.

De åtgärder Osborne har gjort i sin senaste budget kommer inte att förändra den här dystra bilden. Bolagsskattens sänkning till 20% kommer helt enkelt bara att fylla på storföretagens kassakistor och de sitter redan på förmögenheter på omkring 700 miljarder pund.

En långsiktigt nedåtgående trend

Vad vi upplever är inte en "dipp", utan en djup kris för den brittiska kapitalismen. Den här krisen har kunnat undvikas och skjutas upp under en hel period pga ett kraftigt utnyttjande av kredit. Det här kunde dock inte lösa problemen på sikt. Situationen nådde till slut en gräns och vi upplevde en "finans- och kreditkris" som utvecklades till den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Detta har i sin tur provocerat fram den kraftigaste attacken på arbetarklassen på flera generationer.

I den finansiella tidskriften Money Week kan vi läsa: "Vårt budskap just nu är att vi tror att Storbritannien går in i en lång, nedåtgående cykel. En som sannolikt kommer att avbrytas av en förödande ekonomisk, men även social kollaps. "(The End of Britain, 27/2/13).

Lönesänkningar, förlust av arbetstillfällen, försämrad levnadsstandard mm, har varit på dagordningen. Kapitalismen har inte längre råd med de reformer som tidigare gjorts. Detta förklarar attackerna på NHS (National Health Service), med sjukhus som har tvingats i konkurs, och en urholkning av välfärdsstaten. Vi lever i en tid av åtstramningar, vilket troligtvis kommer fortsätta i åratal, om inte årtionden.

Ytterligare lönesänkningar i den offentliga sektorn, tillsammans med en ny press på välfärden, kommer helt enkelt dra åt tumskruvarna ytterligare för miljontals vanliga människor. Den så kallade "sovrumsskatten" (minskat bostadsbidrag för familjer som bedöms ha för stor boyta i förhållande till antal boende i hushållet) kommer att leda till vräkning av tusentals av de fattigaste familjerna.

Aktuella rapporter visar att många kommuner är nära bristningsgränsen och snart inte kommer att kunna fungera längre. Nedskärningar har redan påverkat finansiering av idrott och konst. Vissa kommuner har redan varnat för att de inte ens längre kan finansiera ens grundläggande tjänster och att de räknar med att snart vara oförmögna att utföra sina lagstadgade uppgifter. Trycket är så kraftigt att till och med vissa Torypolitiker har tagit ställning och reagerat mot nedskärningarna

Tories och Liberal Democrats, storföretagens trogna företrädare, har utdelat flera hårda slag. De har kritiserats för att införa "ideologiska nedskärningar", men i verkligheten agerar de bara utifrån villkoren av en kapitalism i kris. Det sker stålbad överallt oavsett regeringars politiska färg. Kapitalismen är i djup kris och har inte längre råd med reformer, endast en ändlös åtstramningspolitik.

Uppmaningen från olika håll med en återgång till Keynesianismen är inget alternativ. I den nuvarande situationen, med ett underskott på 8%, kommer ökad statlig utplåning leda till ytterligare nedgång och utarmning av pundet. Det finns ingen lösning på kapitalistisk grund. Systemet är bankrutt.

Det är nödvändigt att slå tillbaka

I kampen mot Toryregeringens nedskärningspolitik bör ledarna för arbetarrörelsen föra fram ett socialistiskt alternativ. Försök att reglera kapitalismen kommer bara leda till en katastrof vilket alla tidigare erfarenheter har visat. Labourpartiets ledning har skandalöst nog, i ett försök att framstå som tuffa i arbetslöshetsfrågan, försökt tvinga sin parlementledamöter att lägga ner rösterna i en Torymotion som handlar om försämringar i arbetsmarknadsåtgärder. Till ledamöternas heder valde mer än fyrtio av dem att i stället rösta mot regeringen. Arbetarpartiet bildades för att kämpa för arbetande människor, inte efterapa Toriepartiet.

Delar av arbetarklassen - de postanställda, lärare och tjänstemän - har vidtagit stridsåtgärder för att försvara sina villkor, men det krävs en bred reaktion och respons från hela arbetarklassen. Tyvärr håller TUC tillbaka, trots att de har kongressensresolutioner som går i en annan riktning.

Svaghet öppnar för aggression. Regeringen blir stärkt av de misslyckade försöken att bygga upp en massiv kampanj för att besegra den. De fackliga ledarna måste omsätta sin kritik i handling. De måste ta kampen i Labourpartiet, som förbundet UNITE gör, och föra tillbaka kontrollen av partiet till arbetarklassen. Kampen för en socialistisk politik är direkt kopplad till detta.

De utmaningar som arbetarrörelsen står inför uttrycktes nyligen rakt på sak av en ovanlig källa: Den kapitalistiska strategen Michael Schuman i Time Magazine, “Den politiska vänsterns högerglidning och anpassning mot den fria markandens brutala framfart med Margaret Thatcher och Ronald Reagan i spetsen, har inte erbjudit något trovärdigt alternativ" “, “Praktiskt taget alla vänsterpartier har i någon mån, bidragit till de finansiella marknadernas framfart och nedmontering av välfärdssystemen, för att bevisa att de var kapabla att genomföra reformer" Rancière noterar. "Jag skulle säga att utsikterna är ganska små att arbetarpartier eller socialistiska partier eller regeringar någonstans, kommer att reformera - än mindre avskaffa- det nuvarande ekonomiska systemet".

Klasskampen skärps

Denna graverande kritik av arbetarregeringar och socialistiska regeringar, som kapitulerat för storföretagen och marknadsekonomin, har skapat nya hot för kapitalismen genom att skapa massivt missnöje och ökad klasskamp. Händelserna visar att det inte finns någon väg ut ur eländet på kapitalistisk grund. De som kämpar för en grundläggande förändring av samhället, såsom medlemmarna i Socialist Appeal, kommer att vinna terräng, särskilt i arbetarrörelsen. Time magazine konstaterar oroligt:

"Det öppnar upp för ett skrämmande scenario: att Marx inte bara diagnostiserade kapitalismens brister, utan också resultatet av dessa brister. Om politiker inte upptäcker nya metoder för att säkerställa en rättvis ekonomisk fördelning, kan arbetarna i världen komma att förena sig. Marx kommer kanske fortfarande att kunna få sin hämnd "(Marx hämnd: Hur klasskampen formar världen, Time Magazine, 25/3/13).

Det kan inte finnas någon "rättvis ekonomisk fördelning" i ett system som bygger på exploatering, särskilt inte när arbetande människor överallt är under attack. Händelserna i Grekland och på andra håll har visat en ökad radikalisering av arbetarklassen. Den nuvarande kapitalistiska krisen har tydligt bekräftat marxismens korrekta analys och perspektiv .

Massorganisationenerna kommer att påverkas av händelsernas utveckling och omvandlas i omgångar. Under dessa förhållanden kommer marxismens idéer kunna få masstöd och lägga grunden för den socialistiska återuppbyggnaden av samhället.

Venezuela: Slå ner kuppförsök med revolutionär mobilisering

Thu, 18 Apr 2013 21:26:20 +0000

Lucha de Clases - Venezuela

Avanti publicerar här en översättning av ett uttalande av Lucha de Clases (Klasskampen), den marxistiska tendensen i PSUV. Det vi sett de senaste dagarna i Venezuela är förberedelser för en statskupp, precis som kamrat president Nicolas Maduro beskrivit. Det handlar inte bara om fredliga protester av vanliga Venezuelanska medborgare som tror att det har förekommit valfusk, utan det rör sig om en iscensatt plan för att störta den bolivianska regeringen och krossa revolutionen. Hur kan vi bekämpa det?

Den privata mediesfären, USA, OAS (Organization of American States), den spanska regeringen med regeringspartiet PP (Partido Popular), den lokala oligarkin (kapitalister, bankirer och markägare), har alla en del i den här planen.

Det vi har sett är en samlad kampanj med attacker på den bolivianska revolutionens symboler och landvinningar: CDI vårdcentraler, Simoncito förskolor, PDVAL (nationellt nätverk för livsmedelsförsörjning), den populära statliga stormarknadskedjan Mercal, statliga och lokala medier, oljebolaget PDVSA, PSUV-kontor, Petrocasa (projekt med massproducerade egnahemsvillor), byggnader tillhörande CNE (nationella valrådet), privata bostäder tillhörande statliga tjänstemän och ledare i den bolivarianska rörelsen och deras familjer.

Sedan valrörelsens sista dag och Maduros slutkampanj i Caracas har vi också sett en ny faktor; förekomsten av beväpnade män, ofta på motorcyklar, som urskiljningslöst skjutit mot revolutionära aktivister. Sju socialistiska aktivister dödades natten till tisdag i flera delar av landet i samband med att de var ute och försvarade revolutionen.

Kombinationen av offentliga uttalanden med stor medietäckning, internationella påtryckningar, demonstrationer på gatorna, systematiskt våld och organiserade strömavbrott, varubrist, ekonomiskt sabotage, hotet om en lockout, osv... beräknas att skapa ett tillstånd av oroligheter och laglöshet som kan tvinga delar av statsapparaten till ingripanden mot den legitima regeringen.

Hur svarar vi på detta kuppförsök?

Det enda sättet att reagera på ett hot av detta slag, vilket framgår av alla tidigare erfarenhet av revolutionen, är genom revolutionär mobilisering. Borgarklassen har förstått att klasskampen i slutändan inte kan lösas inom ramen för det borgerliga rättssamhället, utan i öppen konfrontation. Vi bör dra samma slutsats. Det betyder inte att vi ska ta till provokationer, utan snarare behovet av organiserad och medveten mobilisering av det revolutionära folket och arbetarklassen. Detta är vad som de sista dagarna har börjat utvecklas i stadsdelar och städer över hela landet, då revolutionära aktivister har tagit tillbaka och försvarat den statliga kanalen VTV:s anläggningar, regionala CNE centra, CDI vårdcentraler osv. Denna spontana mobilisering måste ges en organiserad och samordnad karaktär.

Oligarkin hotar med en nationell lockout. Arbetare på företaget POLAR (livsmedelsproduktions och distributions monopol) har rapporterat förekomsten av hemliga lager som används för hamstring. Guvernören i Merida, Vielma Mora, rapporterade att boskapsuppfödarna saboterar mjölk- och köttdistributionen. Dessa hot kan bara besvaras med arbetarkontroll.

Om det blir en lockout eller försök att sabotera ekonomin måste parollen från 2002 återupptas, som kamrat Blanca Eekhout korrekt förklarat, "en stäng fabrik är en ockuperad fabrik" och vi skulle kunna tillägga "och exproprierad".

I alla fabriker, på alla arbetsplatser och statliga institutioner måste vi sätta upp arbetarråd för att diskutera situationen och upprätta arbetarkontroll och revolutionära försvarskommittéer. Dessa kommittéer bör vara ansvariga inför arbetarråden, skydda mot arbetsgivarna, byråkratin och infiltratörer i statliga företag och institutioner.

Vid första tecken på sabotage av ekonomin måste regeringen expropriera de ansvariga företagen och ställa dem under arbetarkontroll. De hot som kamrat Maduro utfärdat mot Repsol och andra spanska bolag, bör även tillämpas på den "nationella" bourgeoisin.

Inför sabotage av elförsörjningen måste vi svara med arbetarkontroll. Vi kan inte tillåta att infiltratörer inom dessa institutioner saboterar strömförsörjningen i sådana här avgörande ögonblick. Att förklara el som en nationell säkerhetsfråga är korrekt, men ingenting kan ersätta den roll som elektrikerna spelar. De känner till situationen i företagen, har kunskapen att driva företagen och har dessutom i flera månader skarpt kritiserat sabotagen. Mot elsabotage, en revolutionär arbetarkontroll och utrensning av förrädare och infiltratörer inom de offentliga institutionerna!

I en situation med imperialistiska inblandning ska ambassadörerna i de berörda länderna utvisas och de multinationella företagen från dessa länder exproprieras. Venezuela bör respekteras. Man måste kombinera dessa åtgärder med en internationalistisk vädjan folken i världens länder och arbetarklassen att mobilisera aktivt stöd till försvar av den bolivianska revolutionen, för att avvärja alla försök till yttre aggression.

Oligarkin är inte stark på gatorna. Det revolutionära folket har visat detta vid många tillfällen under de senaste månaderna . Men vi ska inte ge dem en chans att organisera sig. Nu har Capriles retirerat och ställt in demonstrationen till CNE, men det behövs en styrkedemonstration av det revolutionära folket på gatorna. Det är inte tillräckligt att anordna fredskonserter och vakor. Revolutionärerna är för fred, men för att få fred måste vi först avväpna oligarkin. En revolutionär massdemonstration behövs för att göra klart för oligarkin vad som står på spel.

Endast folket kan rädda folket, som visats vid många tidigare tillfällen. Nu när alla är Chavez, finns det ingen anledning att vänta på direktiv ovanifrån. Gräsrötterna i varje stadsdel, fabrik, skola och fattigt grannskap måste aktiveras. Kommittéerna på varje fabrik, arbetsplats, i varje grannskap, kommun och landsbygdssocken, bör samordnas genom demokratiskt valda och återställningsbara mandat till varje socken, industriområde, kommun, stat och nationell nivå.

Mot urskiljningslöst våld och mord på revolutionära aktivister, måste kommittéer mot kuppen ta till nödvändiga medel för självförsvar för att avvärja sådana attacker, och utveckla en folklig medvetenhet och kunskap för att identifiera de skyldiga.

Oligarkin och imperialismen arbetar för att vinna över delar av arméns generalstab till sina planer om en kupp. De revolutionära folket måste motverka denna kampanj med ett organiserat politiskt arbete i armén och milisen. Vi måste skapa nära förbindelser mellan revolutionära aktivister och vanliga soldater och officerare med beprövad revolutionär lojalitet. Kommittéer med soldater och bolivarianska officerare bör inrättas i alla kompanier för att utöva revolutionär vaksamhet. En socialistisk och bolivariansk väpnad styrka kan endast garanteras genom ett revolutionärt politiskt arbete inom den.

Kampen mot kuppen är i första hand en politisk strid. Vi måste vinna tillbaka de delar av folket och mellanskikten som har gått med kontrarevolutionen. Detta är endast möjligt genom att lösa befolkningens mest akuta problem, däribland varubrist, osäkerhet och inflation. Alla dessa problem härrör ytterst från den fortsatta existensen av en kapitalistisk ekonomi och den kapitalistiska statens byråkrati.

Som kamrat Maduro sa, "Det som kommer är inte en kompromiss med borgarklassen, utan en radikalisering av revolutionen." Det borde betyda expropriering av produktionsmedlen, banker och stora jordegendomar (de sektorer som ger oligarkin sin kraft) i syfte att sätta dem under demokratisk arbetarkontroll. Vi måste också avskaffa den gamla borgerliga statsapparaten och ersätta den med nya revolutionära institutioner baserade på arbetarråd och kommunala nämnder så att folket kommer att styra.

Möt kuppmakarna med järnhand!
Revolutionär mobilisering av folket mot oligarkins offensiv!
Mot elsabotage, revolutionär arbetarkontroll och skyddskommittéer!
Mot arbetsgivarnas lockout, ”En stängd fabrik är en ockuperad fabrik!
Mot dödandet, folkets organiserade självförsvar!
Kommittéer mot kuppen i varje fabrik och stadsdel!
Revolutionära kommittéer för soldater och bolivarianska officerare!
Mot imperialistisk inblandning, proletär internationalism!
Inga kompromisser med bourgeoisin, radikalisera revolutionen!
Expropriera oligarkin, så att vi kan planera ekonomin!

Lucha de Clases hemsida (på spanska)

Översättning från engelska av Alexander Regander

Världsperspektiv 2012 - Del fyra

Thu, 11 Apr 2013 19:52:45 +0000

International Marxist Tendency

Ryssland

I Ryssland utlöste kapitalismens återinförande en ekonomisk kollaps, liknande den situation som skulle följa på en krigsförlust. Ingen ekonomi kan emellertid förbli i ett permanent tillstånd av kollaps. Krisen 1998 ledde till en skarp devalvering av rubeln som efter hand bidrog till minskad import, ökad export och en partiell återhämtning av den ryska industrin. Återhämtningen berodde främst på högkonjunkturen i världskapitalismen samt en stor efterfrågan på rysk olja och gas.

Detta var den materiella grunden för återupprättandet av en relativ och svag jämvikt. De senaste tio åren har president Putin utnyttjat det höga oljepriset för att underbygga stabiliseringen av hans regim, som kombinerar kapitalismens sämsta sidor med den gamla regimens mest negativa drag: byråkrati, korruption, bedrägeri och statlig repression.

Massornas levnadsstandard har förbättrats något under denna period (även om den ännu inte nått den nivå som fanns i Sovjet). Förbättringen berodde huvudsakligen på en höjning av lönerna inom den offentliga sektorn och av pensionerna. Dock har krisen 2008 visat att den ryska ekonomin inte står på en stabil grund. Den är kraftigt beroende av efterfrågan på olja och gas, och den marknaden är sårbar för de våldsamma svängningarna på den kapitalistiska världsmarknaden.

Därtill drabbas det ryska folket av följderna av korruption, gangsterkapitalism och genomgripande byråkratisering. Resultatet av detta ser vi i form av en vidsträckt oppositionsrörelse, som för närvarande främst återspeglar den djupgående desillusioneringen med Putin inom breda lager av småborgerligheten.

Eftersom motsättningarna i det ryska samhället saknar möjlighet att komma till uttryck inom det parlamentariska systemet kommer de oundvikligen visa sig i form av sociala oroligheter. Ju längre Putin och hans kumpaner försöker behålla makten desto mer explosiva kommer dessa motsägelser bli.

Graden av det ryska samhällets politisering stiger drastiskt och påverkar alla samhällsskikt, speciellt unga människor. Rörelsen bland småborgerligheten, studenterna och så vidare, är det första varnande tecknet på en annalkande storm. Den avgörande faktorn kommer vara den ryska arbetarklassens aktiva ingripande, vilken redan påbörjat strejker i fordonsbranschen.

Asien

Var kapitalisterna än vänder sig kan de inte finna någon lösning. Illusionen att Asien skulle kunna rädda dem går snabbt upp i rök. Plötsligt har de funnit sig stå inför faktumet att Asien trots sin kolossala produktionspotential inte kan kompensera för den minskade efterfrågan i Europa och USA. Detta understryks av exemplet Japan, som gått från att vara en modell för tillväxt till ett land hemsökt av långvarig stagnation, stigande arbetslöshet och växande sociala motsättningar.

Under 1990-talet introducerade Japan en serie stimulansprogram och tvingades även genomföra ett flertal bankbailouts i stil med bankbailouten 1998 på 500 miljarder dollar. Från att ha haft ett budgetöverskott 1991 fick landet sedermera ett underskott på 4,3 procent 1996 och 10 procent år 1998. 1995 låg skuldens andel av BNP på 90 procent. Idag har Japan en skuldnivå på 225 procent av BNP, och landets ekonomi skadades allvarligt i och med jordbävningen, även om den börjat sakta ned redan innan.

Japan har gått från att ha en genomsnittlig årlig tillväxt på tio procent under 1960-talet till fem procent under 1970- och 80-talet för att slutligen landa på nära noll procent efter krisen 1997. Under samma period har den generella arbetslöshetsnivån stigit från 1,5 procent (1960-75) till 2,5 procent (1975-90) till dagens nivå på 5 procent. För ungdomar är situationen emellertid ännu värre. Arbetslösheten hos gruppen 15-24 år tog ett skutt upp till 10,5 procent år 2010.

Otrygga anställningsformer är väldigt vanliga på den japanska arbetsmarknaden. Över 40 procent av landets arbetskraft är deltidsanställda. Många arbetare har tillfälliga anställningar. Den tid då man fick ett jobb där man stannade livet ut är ett minne blott, vilket var en helt central faktor som under en lång tid möjliggjorde social och politisk stabilitet.

En konsekvens av detta är att många börjar dra politiska slutsatser, särskilt ungdomar. Detta leder till växande protester bland ungdomar och ett växande intresse för vänsterlitteratur. En mangaserie som baserades på Marx Kapitalet blev en bästsäljare, och det över 400.000 medlemmar starka Kommunistpartiet har attraherat tusentals unga nya medlemmar.

Kina

Förr tillhandahöll Kina en lättnad för en världsekonomi som stod inför stagnation och lågkonjunktur. Detta kan man inte längre göra. Även om den kinesiska ekonomin fortfarande håller sig kvar på en hög tillväxtnivå visar den tecken på att vackla. Detta får allvarliga sociala och politiska konsekvenser. Marxister inser att den senaste periodens snabba tillväxt inom den kinesiska ekonomin stärkte landets arbetarklass enormt. Kinas regerande klick avstyrde en social explosion i och med att den konstanta tillväxten av produktivkrafterna gav folk hopp om framtida förbättringar. Men nu kommer alla motsättningar upp till ytan.

Efter en lång period av väldigt snabb tillväxt visar Kina nu tecken på att sakta ned. Tre kvartal i rad (januari till och med september 2011) saktade tillväxten på årsbasis ned medan regeringen, som var oroade av den stigande inflationen, begränsade utlåningen och höjde räntorna. Problemet kommer sig av en försvagad efterfrågan på kinesiska varor i USA och Europa.

Det huvudsakliga problemet är att de snabbt växande ekonomierna i Asien är beroende av att sälja sina varor på världsmarknaden. Kina har fortfarande en relativt hög tillväxtnivå. Landets industrier producerar fortfarande en stor mängd billiga råvaror. Men Kina måste exportera för att fortsätta producera. Var finns marknaden för dessa råvaror om USA:s och Europas ekonomier befinner sig i lågkonjunktur?

Som John W. Shoen, Senior Producer på nyhetssidan msnbc.com kommenterade i september 2011:

”Beslutsfattare i Kina, världens tredje största ekonomi efter USA och EU, står inför ett antal tuffa beslut. En snabb tillväxttakt har eldat på inflationen som enligt analytiker uppgår till en tvåsiffrig nivå som är mycket högre än de officiella målen. För att tygla inflationen har Beijing höjt räntenivåerna fem gånger och bankernas minimireserver nio gånger sedan oktober 2010. Men om man slår ned för hårt skulle en kraftigare ekonomisk inbromsning kunna vända upp och ned på Kinas ansträngningar att lyfta flera hundra miljoner människor ur fattigdom.”

”Kina tampas även med en egen bankbaksmälla efter åratal av massiva lån till regeringen för utveckling av de statligt ägda företagen och förbättringar av infrastrukturen.”

”Det finns ett tvåskiktssystem i Kina och jag tror att utlåningen som pågår och andelen dåliga lån ligger nu på en oroande nivå, berättade David McAlvany, verkställande direktör på McAlvany Financial Group, för CNBC. I slutändan kommer [Kinas banker] tvingas till en del repressalier.” (Recession's second act would be worse than the first, http://bottomline.msnbc.msn.com/_news/2011/09/22/7900826-recessions-seco..., av John W. Schoen, Senior Producer, 22/9 2011)

De kinesiska myndigheterna avslöjade att de inte till fullo förstått omfattningen av den kris som år 2008 bröt ut i de avancerade kapitalistiska länderna. De såg det som en recession som snart skulle gå över och politiken genomfördes utifrån detta. 2008 presenterades ett stimulanspaketet på 586 miljarder dollar i syfte att bibehålla den kinesiska ekonomins uppåtgående, genom att skapa en större inrikes efterfrågan då exportmarknaderna krympte. Detta dock till priset av en betydande ökning av statsskulden hos den centrala förvaltningen. Kinas offentliga skuld växte väldigt långsamt förr, från noll procent av BNP 1978 till runt 7 procent 1997, till strax under 20 procent 2003. Men till följd av de statliga investeringarna som Kina gjorde när man ställdes inför kapitalismens världskris sköt skulden iväg till 37 procent år 2010.

Som The Global Post rapporterade (8 juli 2011):

”Kinas banker har gett sig in i riskabla utlån utanför balansräkningen som påminner en aning om Enrons skojeri. Beijing släppte i förra veckan en nationell revision som avslöjade att de lokala förvaltningarna uppskattas ha en skuld på 1 650 miljarder dollar i obetalda lån. Denna vecka har Moodys indikerat att problemet är betydligt värre, med inte mindre än 540 miljarder dollar mer. Och det är bara de lokala förvaltningarnas skulder. Det inkluderar inte centralförvaltningens enorma obligationer, eller de som ligger hos banker som i stor utsträckning garanteras av Beijing. Även för en mirakelekonomi som Kina är det en stor skuld.”

I samma artikel svarar Victor Shih, en expert på Kinas ekonomi baserad i USA, på frågan Hur stora skulder har Kina? med följande förklaring:

”Det beror på vad man inkluderar. Stora delar av den kinesiska ekonomin ägs av regeringen. Skulderna hos dessa statligt ägda företag är vad man kallar en ansvarsförpliktelse i slutändan är det regeringens ansvar. Om man räknar alla dessa förpliktelser får man en extremt hög siffra, något i stil med 150 procent av Kinas bruttonationalprodukt, om inte mer."

"En mer begränsad definition är skuld som ägs av antingen central- eller lokalförvaltningarna. Det motsvarar omkring 80 procent av Kinas BNP.”

Hur man än ser på saken har Kina höjt sina nivåer av offentlig skuld betydligt genom en massiv ökning av de offentliga utgifterna. Hittills har det stimulerat ekonomin och möjliggjort en fortsatt hög tillväxt. Men detta kan inte fortsätta i all evighet. Kinas skuld är fortfarande låg jämfört med länder som Japan, USA och många europeiska länder, men den växer. Så länge Kinas ekonomi fortsätter att växa kan den finansiera den nuvarande skuldnivån, men om det sker en markant nedgång kommer alla situationens motsättningar komma upp till ytan.

Förutom den framtida finanskris som allt detta kommer framkalla i Kina är det också ett faktum att den ekonomiska tillväxten har skapat en gigantisk och ökande ojämlikhet: det "kommunistiska" Kina är en av de mest orättvisa länderna i världen. Ett litet fåtal har blivit väldigt rika men villkoren för miljoner arbetare motsvarar de i Storbritannien under Charles Dickens tid. Detta har gett upphov till outhärdliga spänningar som kommer till uttryck genom en ökning av självmord bland unga arbetare, strejker och bondeuppror.

Höga tillväxtsiffror ska inte ses som en garanti för social stabilitet. Egypten växte med en tillväxttakt på 5,5 procent sedan 2003, varav den några år låg på över 7 procent. Denna hastiga tillväxt sammanföll med den största strejkvågen sedan andra världskriget och det slutade med revolution. Här finns det lärdomar för Kina inför framtiden. Myndigheterna är bekymrade. Under den egyptiska revolutionen raderade den kinesiska censuren Egypten från sökmotorerna. Kina har investerat i att skapa en gigantisk internetpolis som övervakar vad folk gör online. De tror att om de kan hindra folk från att höra talas om revolutioner i andra länder kan de hindra folk från att dra revolutionära slutsatser av situationen i Kina. Men poängen är att det är de kinesiska arbetarnas och böndernas levnadsvillkor som kommer leda fram till revolutionära upptrappningar. Och ingen internetpolis i världen kan dölja dessa förhållanden för det kinesiska folket.

Inflationen är över 6 procent, vilket i sig är högt nog, men inflationen på matpriser överstiger 13 procent. Inköp av matvaror uppgår till en tredjedel av de månatliga utgifterna för en genomsnittlig kinesisk konsument. Den höga inflationen har hållit i sig trots regeringens åtgärder. Det har inte gett önskad effekt att begränsa hur stora summor bankerna kan låna ut och att sedan oktober 2010 ha höjt räntan fem gånger.

En totalitär regim påminner om en tryckkokare med säkerhetsventilen åtskruvad. Den kan explodera plötsligt, och utan förvarning. Även om det är svårt att få korrekt information pekar de offentliga rapporterna, vilka underskattar den verkliga situationen, på att oroligheter har blivit allt vanligare i Kina. Varje år äger tiotusentals strejker, bondeuppror och andra öppna protester rum i Kina. Ofta är dessa kopplade till ilska över den offentliga korruptionen, statliga övergrepp och olagligt beslagtagande av jord för utveckling.

Matpriserna är ett särskilt stort bekymmer för regeringen, då de har en direkt inverkan på miljontals av landets arbetare och bönders liv. Det kommunistiska partiets ledare fruktar att samhälleliga oroligheter kan börja gro när arbetare får ta konsekvenserna av att priserna höjs. Skarpa konflikter kommer oundvikligen uppstå mellan massorna och det ekonomiskt och politiskt härskande samhällsskiktet.

Krisen i den globala ekonomin har lett till att vinster och investeringar har minskat, och situationen förvärras av att det blir svårare att få lån. Detta tvingar många fabriker att söka inofficiella lån till ockerräntenivåer. De står inför valet att betala dessa räntor eller sänka löner. Resultatet blir lönesänkningar eller att man inte betalar ut några löner över huvud taget.

I november 2011 sade Guandongs tillförordnade guvernör att provinsens export sjönk med 9 procent i oktober i jämförelse med månaden innan. Provinsledare kämpar också med utbredda protester från lantbrukare mot beslagtagande av jord. Fabriker skär ned på övertiden som arbetarna är beroende av för att komplettera sina låga grundlöner. Det har varit strejker på bil-, sko- och datorfabriker i Shenzhen och Dongguan, två ledande exportcenter i södra Guandongprovinsen.

Den kinesiska samhällsvetenskapliga akademien har uppskattat att fler än 90 000 "masstilldragelser" inträffade under 2006, med ytterligare ökningar under de följande två åren. Den härskande klassen förbereder sig på oroligheter i en långt större omfattning. Kina ökade sin budget för inrikes säkerhet med till 624,4 miljarder yuan (1 yuan är ungefär 1 krona) under 2011, vilket motsvarar en ökning med 13,8 procent. För första gången i historien spenderar nu Kina mer pengar på att upprätthålla den interna ordningen än på landets försvar.

Detta indikerar att de i högsta grad är medvetna om risken att det utbredda missnöjet så småningom slutar i en explosion liknande de som tog Tunisiens och Egyptens regeringar med storm. En explosiv utveckling i Kina kan uppstå när man minst av allt anar det. Vi måste vara förberedda.

Indien

Indiens totala befolkning låg vid den senaste rapporten 2010 på 1 210,2 miljoner människor, mot 434,9 miljoner år 1960 – en ökning med 178 procent under de senaste femtio åren. Indien har 17,54 procent av världens befolkning, vilket innebär att var sjätte människa i världen bor i Indien. Landet kommer, tillsammans med Kina, spela en avgörande roll för Asien och världen i framtiden.

Indien har liksom Brasilien och Kina uppnått höga tillväxtnivåer tack vare högkonjunkturen i världshandeln. Men det löste inga indiska samhällsproblem. Det har lett till en skarp ökning av ojämlikheten, där den privilegierade eliten göder sig själva medan massorna fortsätter sjunka ned i ett hav av fruktansvärd misär.

Under det senaste decenniet har omkring 159 miljoner människor kommit upp i arbetsför ålder, men endast 65 miljoner har någon slags anställning. Produktionen och konsumtionen av mat per capita har avtagit på medellång sikt och undernäringen hos en stor del av befolkningen är jämförbar med Subsahariska Afrika. Nästan hälften av alla barn lider av måttlig till svår undernäring; en tredjedel av alla vuxna lider av kronisk energibrist. Ett nytt mått på multidimensionell fattigdom (som räknar med näring, barnadödlighet, undervisning, registrering, elektricitet, sanitet, dricksvatten, golvbeläggning, bränsle för matlagning och tillgångar) har kommit fram till att det finns fler fattiga människor i bara åtta Indiska delstater än i hela Subsahariska Afrika.

Sådan är situationen efter två decennier av ekonomiska reformer , som basunerades ut som en modernisering av Indien och som skulle göra landet till en tigerekonomi. Resultatet av att man under de senaste 20 åren helt öppnat upp ekonomin för imperialismen är att 100 av Indiens rikaste människor idag äger tillgångar värda en fjärdedel av landets BNP, samtidigt som över 80 procent av befolkningen lever på mindre än 50 cent om dagen. Över 250 000 jordbrukare har begått självmord, drivna till desperation av en ond spiral av fattigdom och skuld. Denna obscena brist på jämlikhet är vad den fria marknadens förespråkare beskriver som framsteg. Och nu har den globala krisen börjat påverka Indien.

Rupien har fallit till en rekordlåg nivå. Den föll med 15 procent under andra halvan av 2011 och nedgången visar inga tecken på att sakta in. Rupiens fall höjer de indiska företagens kostnader för import av material, komponenter och maskineri. Ett ytterligare tapp kommer leda till ökad inflation, speciellt på bränsle, vilket till 80 procent importeras. Reserve Bank of India (RBI) har höjt räntesatserna tolv gånger sedan mars 2010 från 4,75 procent till över 8 procent. Inflationen var i juli 9,22 procent, vilket med råge överskred RBI:s mål som var 4-4,5 procent. Matpriserna stiger ännu fortare. De fattigaste 40 procenten av Indiens befolkningen lägger 65 procent av sin inkomst på mat. Med matpriser som stiger i den nuvarande hastigheten kommer många att ställas inför undernäring eller till och med svält.

En kombination av fallande global efterfrågan, ökande inflation och högre räntesatser kommer visa sig vara ödesdigert för Indiens högt prisade ekonomiska expansion. Detta kommer avspeglas i arbetslöshet och fallande levnadsstandard. Miljoner människor kommer dömas till arbetslöshet, undersysselsättning, gatuförsäljning eller helt enkelt svält.

Det har varit en våg av arbetarkamp i många delar av Indien, som strejken bland arbetare på Comstar Automotive Technologies fabrik i Maraimalai Nagar i Tamil Nadu, strejken med 2500 arbetare i det tyska teknikkonglomeratet Bosch i Mumbai, och den vilda strejken i Chennai där hamnarbetare protesterade mot en olycka i hamnen som krävde en av deras kollegors liv. Arbetarna vann en viktig seger där deras fackförening erkändes efter en två veckor lång, bitter strejk på Maruti Suzuki-fabriken i Manesar.

De befintliga partierna erbjuder ingen lösning. 2012 kommer det hållas val i delstaterna Uttar Pradesh, Punjab, Manipur, Uttarakhand och Goa. Kongressens regering står inför ett nederlag, men högerpartiet BJP är också impopulära. De kommunistiska partiernas reformism och klassamarbetspolitik har gjort att många arbetare och unga har tappat förtroendet för dem.

Massornas desperation återspeglas i den maoistiska upprorsrörelse som nu är aktiv i många delstater. 2010 skedde ett flertal större attentat av maoister, bland annat en tågurspårning som dödade över 150 civila, en annan attack som dödade 26 poliser och många andra attacker som dödat tjogtals säkerhetsstyrkor och civila. De maoistiska attentaten fortsatte under 2011, bland annat med lemlästandet av tio polistjänstemän i delstaten Chhattisgarh. Trots de militära nedslagen, arresteringarna, tortyren och massakrerna har det inte skett några framsteg med att förhindra maoisternas attentat.

Indien är inte den enda asiatiska ekonomin som nu upplever en avmattad tillväxt. Åtta av de tio mest växlade asiatiska valutorna gick tillbaka 2011, vilket speglade områdets kraftiga beroende av USA och Europa. Perspektivet är ett med lägre tillväxt, stigande arbetslöshet, fallande levnadsstandard och ökande klasskamp i varje asiatiskt land.

Pakistan

Efter över sex decennier av officiell självständighet har Pakistans ruttna borgarklass visat sig vara helt inkapabel att spela en progressiv roll. Situationen i Pakistan är långt värre än i Indien. Det är en fullständig katastrof.

Enligt källor på Finansministeriet minskade de utländska investeringarna från utvecklade länder med hela 83 procent under det första kvartalet (juli till september) av det nuvarande räkenskapsåret 2011-2012, och landet erhöll bara utländska investeringar till ett värde av 50,1 miljoner dollar. I absoluta termer innebär denna siffra en minskning med 241,8 miljoner dollar.

Pakistans internationella handelsskillnad ökade med 31,38 procent under de fyra första månaderna av 2011 jämfört med föregående år, till följd av den högsta importökningen någonsin och en minskning av exportinkomsterna. Till följd av detta nådde handelsunderskottet 6,87 miljarder dollar i juli-oktober 2011, från 5,23 miljarder dollar under motsvarande period 2010. Underskottet i bytesbalansen ökade också med 1 209 miljarder dollar mellan juli och september 2011, jämfört med 597 miljoner dollar under samma period 2010.

Landet har en total skuld på 66,4 procent av BNP. Enligt centralbankens siffror låg Pakistans totala skuld, vilket inkluderar hushållsskulder, utländska skulder och skulder i företag inom offentlig sektor, under räkenskapsåret 2010-11 (FY11) på förbluffande 12 biljoner rupier eller 139,5 miljarder amerikanska dollar.

Enligt officiella siffror beräknas befolkningen till år 2015 vara 191 miljoner, en ökning från den nuvarande siffran på ca 170 miljoner, vilket innebär att Pakistan är det sjätte mest folkrika landet i världen. Varje pakistansk man, kvinna och barn har en skuld på 61 000 rupier, medan Pakistans regering fortsätter låna kraftigt. Snart kommer Pakistan inte kunna betala räntan på sin utlandsskuld, som uppgår till 60 miljarder dollar. För att undvika en omedelbar bankrutt kommer Islamabad tvingas trycka pengar, vilket kommer leda till ytterligare inflation.

Enligt Leagatum Prosperity Index 2011 är Etiopien, Zimbabwe och Centralafrikanska republiken de enda tre länder som ligger sämre till än Pakistan. Deras Safety & Security Sub-index (index för trygghet och säkerhet, ö. a.) påpekar att Sudan är det enda landet som ligger sämre till än Pakistan. Deras Education Sub-Index (utbildningsindex, ö. a.) visar att Centralafrikanska republiken, Mali, Sudan, Etiopien och Nigeria är de enda fem länder som ligger sämre till än Pakistan. Enligt registret över statsförfall 2011 (”failed states”) ligger nu till och med länder som Rwanda, Burundi, Etiopien och Burma bättre till än Pakistan.

Fyra av tio pakistanier har sjunkit under fattigdomsgränsen: uppskattningsvis 47,1 miljoner pakistanier lever i extrem fattigdom. Under de senaste tre åren har varje dag i genomsnitt 25 000 pakistanier hamnat i extrem fattigdom.

Graden av undernäring är hög och stiger olycksbådande, och är ofta kopplad till barn- och spädbarnsdödligheten som ligger på 50 procent. Det finns i genomsnitt en läkare, av okänd behörighet, på 1 183 personer. Landets läs- och skrivkunnighet är bara 57 procent vilket trots officiella överdrifter är bland de lägsta i världen. Pakistan placeras på plats 142 av 163 länder i en förteckning som visar hur stor andel av landets budget som avsätts till undervisning.

Washington behöver Islamabads stöd för sitt krig i Afghanistan. Men de litar inte på Pakistans ledare, varken de politiska eller militära ledarna. De har drivit in Pakistans armé i ett blodigt krig i gränsområdena, som aldrig har stått under kontroll av Islamabads regering. Washington skickar sina drönare att bomba stamområden i Pakistan och dödar många civila som inte har någonting med terroristerna att göra. De informerade inte Pakistans regering eller armé om den räd som dödade Bin Ladin. Kort sagt behandlar de Pakistan och dess regering med samma imperialistiska arrogans som britterna uppvisade på Rajens tid.

Pakistans ödesdigra inblandning i Afghanistan har inneburit att varje sken av politisk stabilitet som funnits förut har förstörts. Staten har djupa sprickor och är underminerad av korruption, narkotikahandel och interna destruktiva konflikter inom armén och underrättelsetjänsten ISI. Amerikanernas mord på Bin Ladin på pakistanskt territorium förde omedelbart upp alla sjudande konflikter till ytan.

Zardari är en lydig springpojke åt amerikanerna, men det är en svår balansgång för honom att hålla sig kvar vid makten. Den korrupta och fördärvade PPP-regeringen är extremt instabil. Zardari försöker balansera mellan de olika elementen i statsmaskineriet och den amerikanska imperialismen. Massorna avskyr det, men de ser inget alternativ. Militären, som förr skulle ha ingripit, är under dessa omständigheter splittrad och rädd att ta makten. Denna speciella kombination av omständigheter är anledningen till att den nuvarande situationen har blivit utdragen. Hur länge det kan fortsätta är en annan fråga.

Den extrema sociala instabiliteten speglar ett enormt växande missnöje, som sjuder under ytan. Detta skapar stora möjligheter för den marxistiska tendensen som trots alla avskräckande objektiva svårigheter växer stadigt i antal och inflytande. Situationen är otroligt explosiv och kan ändras mycket plötsligt. Hela situationen pekar mot en ny version av 1968. Detta kommer innebära stora utmaningar för vår organisation men också enorma möjligheter.

Afghanistan

Tio år av amerikansk ockupation av Afghanistan har bara bidragit till att destabilisera hela området. Och vad har man åstadkommit? Det verkliga syftet var att öka USA:s inflytande i Centralasien. I stället har de skapat en kaotisk situation, inte bara i Afghanistan, utan även i Pakistan.

Detta har sugit in alla grannländer; Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och Iran. Alla intrigerar, manövrerar och planerar för att ta över när amerikanerna ger sig av. I sitt senaste uttalande om kriget framställde president Obama, som det brukar låta i Washington, Afghanistan som en seger. I själva verket är USA fast i en konflikt de inte kan vinna.

Washington hoppas att USA, när man väl genomfört sin reträtt i Afghanistan, kommer kunna återskapa en aning militär och ekonomisk balans så att man kan gå i riktning mot en politisk lösning. Men detta är en utopisk dröm.

Den 1 november 2011 tackade president Hamid Karzai general Stanley McChrystal, USA:s före detta befälhavare för NATO-trupperna i Afghanistan, för ett uppdrag han omnämnde som uppriktigt och modigt och för alla hans insatser under hans befäl. Karzai vet att när USA väl ger sig av är hans dagar räknade. Men samtidigt som han försöker ställa sig in hos amerikanerna är han också i hemlighet inblandad i förhandlingar med talibanerna och iranierna. Detta visar hur fullständigt ohållbar hela situationen är.

Även om USA tvingas lämna Afghanistan med svansen mellan benen, kommer de behöva lämna kvar tillräckliga styrkor för att upprätthålla Kabulregimen och förhindra att talibanerna återtar makten. De kommer också vilja behålla sin möjlighet att slå till mot terroristbaser på båda sidor av Durandgränsen. Detta garanterar fortsatt instabilitet i både Afghanistan och Pakistan. Händelser i Pakistan och Indien kommer i sin tur påverka situationen i Afghanistan. Länderna är nu helt beroende av varandra.

Hela Centralasien har destabiliserats av Sovjetunionens fall och av USA:s inblandning i Afghanistan. Den enorma turbulensen i området visade sig i folkupproret i Turkmenistan och framför allt strejkvågen i Kazakstan, som visar den revolutionära potentialen hos arbetarklassen också under de svåraste förhållanden. Framför allt kommer hela områdets öde avgöras av perspektiven för revolution i Iran och Kina.

En socialistisk kommunal- och regionalpolitik?

Thu, 04 Apr 2013 19:37:28 +0000

Fredrik Albin Svensson

De tuffa nedskärningar som just nu genomförs i kommuner och landsting, land och rike runt, har katastrofala effekter. I spåren av såväl nittiotalskrisen som den nuvarande krisen har politiker och tjänstemän på alla nivåer fått se sin budget krympa snabbt. Frågorna tornar plötsligt upp sig, med akut relevans: Går det att vägra administrera borgerlighetens nedskärningar? Vad är egentligen en socialistisk kommunal- och regionalpolitik?

Budgetunderskotten och skattehöjningar

Ett bra exempel är Region Skåne men alla kommuner och landsting står inför samma grundläggande problem. Därmed blir också lösningen densamma – nämligen ett medvetet arbete för socialism. I denna artikel beskriver jag precis varför detta är ett måste, varför den väg som ledningarna för socialdemokraterna och vänsterpartiet hittills valt inte kan – och inte kommer – leda till något annat än skarpa angrepp mot arbetarklassen, men jag beskriver också vad ett seriöst arbete för socialism i stora drag måste innebära.

Skåneregionen har för tillfället en skuld på omkring 30 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär halva den totala omsättningen på årsbasis. För att ”spara pengar” har man därför under flera års tid satt framför allt sjukvården – men även kollektivtrafik med mera – på en svältkur. Detta slår hårt mot levnadsstandarden och hälsan i regionen.

Sjukvården i Skåne, som redan är överbelagd och där arbetarna sliter på gränsen till sin förmåga (se artikeln ”Tid för fackledningarna att leda” i detta nummer), beräknas kosta 1154 miljoner kronor mer 2013 än den gjorde året innan. För att få sin budget att gå ihop anslår den borgerliga majoriteten endast 787 miljoner kronor till detta ändamål, vilket man i vanlig ordning beskriver som en ”satsning”. Men detta tar inte ens i beaktning att sjukvården beräknas ha gått med en förlust på minst 530 miljoner under 2012. De totala nedskärningarna i den skånska sjukvården under 2013 blir därför 1154 - 787 + 530 = 897 miljoner kronor.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Skåne har, helt korrekt, reagerat på förslaget. Socialdemokraterna anslår i sin budget en miljard mer till sjukvården än borgarna gör, vilket bland annat gör att man inte bara kan rädda 800 anställningar i sjukvården – man kan också bland annat anställa 500 arbetare till, införa avgiftsfri primärvård, sänkt avgift till akutsjukvården och införa avgiftsfri sjukvård för unga.

Detta är i och för sig verkligt bra förslag. Problemet är bara att man finansierar det hela med höjningar av regionalskatten. Och det innebär bara omfördelning av borgarnas attacker på arbetares levnadsstandard från en del av klassen till en annan, främst från de som är sjuka till de som har jobb och arbetar. Även om detta utan tvivel är att föredra framför nedskärningar, så innebär en sådan höjning att man försöker förmå arbetarklassen att betala en skuld som inte är dess egen. Detta raka motsatsen till vad en socialistisk kommunal- och regionalpolitik borde innebära – för åtgärden antyder att arbetarna gör bäst i att ”dra åt bältet” för varandra, när den enda vägen framåt för arbetarklassen egentligen stavas kamp.

Arbetarklassen ska inte ta smällen

Socialdemokraterna i Skåne föreslår en skattehöjning på ungefär 60 öre och Vänsterpartiet en på 75 öre, vilket innebär en skattehöjning på runt 80 respektive 100 kronor för en person som tjänar 20 000 kronor i månaden före skatt. Är inte detta rättvisare än alternativet – avgifter eller, ännu värre, privata vårdförsäkringar? Och är inte dessutom en vanlig arbetare beredd att betala runt 100 kronor mer i skatt för att vara säker på att sjukvården som erbjuds är tillförlitlig?

Jo, definitivt är det bättre och de allra flesta är faktiskt beredda att betala mer i skatt för en bättre välfärd, vilket visats av flera undersökningar. Men att arbetare är villiga att göra uppoffringar för varandra, för samhället och för att få en egen grundtrygghet, är ingenting som rättfärdigar att man fördelar bördan av kapitalismens kris och tillhörande borgerliga politik på dem. Det är nämligen inte arbetarna som bär ansvaret för krisen.

Det är kapitalisterna som är ansvariga den nuvarande krisen. Det är de som har gjort sig förmögenheter på att spekulera sönder ekonomier och medvetet lånat ut pengar till människor som inte kommer kunna betala tillbaka. Det är borgarklassen och dess företrädare som har skapat euron, som nu förvärrar krisen genom att skärpa alla underliggande motsättningar. Det är den svenska borgarklassen och dess borgerliga politiker som har ansvaret för att regionerna och kommunerna saknar pengar i Sverige. Ber man en arbetare betala mer skatt på grund av detta, så ber man arbetaren att försöka betala borgarklassens skuld.

Argumentet har förts fram att skattehöjningen, ”just i Skånes fall” skulle vara berättigad. Skåne har nämligen en förhållandevis låg landstingsskatt. Men detta är som att säga att en kollektiv lönesänkning skulle vara befogad i en hel region, bara för att arbetarna där skulle råka ha marginellt högre lön än arbetarna i resten av landet. Även om skattehöjningen inte är stor, bygger den på grundläggande tankefel.

De socialdemokratiska och vänsterpartistiska ledningarna gör rätt i att försvara välfärden! Men hela problemet är att de stannar där. De stannar vid de dåliga och orättvisa instrument som det kapitalistiska systemet erbjuder. Och gör man det, så står man snart också handfallen när systemets motsättningar visar sig i form av en kommande kris.

Vi står inför den sannolikt djupaste ekonomiska krisen i det kapitalistiska systemets historia. Ett eller flera av länderna i euro-områdets periferi – det vill säga Portugal, Italien, Grekland och Spanien – kommer med stor sannolikhet under den kommande perioden göra statsbankrutt. Detta skulle utlösa en bankkris i hela Europa, med kraftigt ökad arbetslöshet och lönesänkningar som följd. Sverige kommer inte skonas från detta. Under sådana förhållanden kommer en mindre skattehöjning vara en droppe i havet, i jämförelse med det svarta hål som då väntar i de offentliga budgetarna. Det finns då inte längre något enda litet sätt kvar att genomföra förbättringar för arbetarklassens stora massa utan att konfrontera kapitalets makt. Arbetarrörelsens ledning står inför ett vägval, skall man gå hand i hand med borgarklassen och låta arbetarklassen betala eller ska man organisera arbetarklassen i kamp mot borgarklassen? Frågan är av helt grundläggande karaktär: Vem betalar?

Och det är inte den gängse sjuksköterskan, städaren, industriarbetaren, läraren eller snabbmatskassörskan som bär ansvaret för kapitalismens kris. Men ska man försöka finansiera sjukvården genom skattehöjningar, så är det de som kommer få betala! Girigbukarna på finansmarknaden, som äger de stora företagen, vet en miljon sätt att slippa betala skatt på. Varje förändring av skattereglerna möts av hela avdelningar av aggressiva ”skatteplanerare” hos storbolagen. Ska man komma åt dessa pengar – de rikedomar som vanliga arbetare skapat men gått rätt ned i fickorna på kapitalisterna – måste man våga attackera den privata äganderätten över produktionsmedlen. Vi måste ta företagen ifrån dem. Allting faller tillbaka på detta.

Varje verkligt socialistisk kommunal- och regionalpolitikers främsta uppgift är att förklara detta. Man ska inte höja den platta skatten – man ska gå med underskott och ställa krav på regeringen; man ska effektivt visa och förklara vilken politik som behövs! Och det som behövs är inte fortsatta eftergifter till borgarna – det som behövs är att visa vägen till socialism.

För en socialistisk kommunal- och regionalpolitik! För en arbetarrörelse i rörelse!

”Men”, svarar många, ”man kan inte bara sitta i ett hörn med armarna i kors tills vi har socialism. Så länge vi har kapitalism måste vi hålla oss inom systemets ramar. Borgarna i regeringen kan låta regionen gå under, och vända opinionen mot oss.” Kamraterna har uppenbarligen fullständigt missförstått hur politiskt arbete i praktiken går till!

För det första ska vi inte ha några positioner i den borgerliga staten som vi inte kan utnyttja till att bedriva politik som gagnar arbetarklassen. Om vi ber arbetare att ”dra åt bältet tills en bättre regering kommer” luras vi, eftersom ingen regering som lyder under kapitalismens lagar kan upprätthålla och förbättra arbetarklassens levnadsstandard längre. All politik som inte leder arbetarklassen mot att arbetare själva ska kontrollera samhällets funktioner, är därmed också felaktig. Politiken måste med andra ord vara revolutionär.

För det andra finns det alla möjligheter att bedriva en socialistisk regional- och kommunalpolitik. Detta är dock inte någon politik som man enkelt genomför genom några klubbslag i region- eller kommunfullmäktige, utan är ett program för att vägleda arbetarna i kampen för socialism. Det kan således inte utformas genom några allmängiltiga abstrakta krav, utan kommer av nödvändighet skapas som en kollektiv process. Men det kommer med all sannolikhet innehålla vissa bärande drag, exempelvis att vi börjar med att säkerställa att vård, skola och omsorg fungerar. Detta innebär åtminstone att ta tillbaka alla nedskärningar borgarna gjort. Samtidigt ser vi till att cheferna på varje instans inte får högre lön än en genomsnittlig utbildad arbetare på arbetsplatsen, och ser till att det är arbetarna på arbetsplatsen som får välja sina chefer – istället för att det ska vara cheferna som får välja sina anställda.

Samtidigt öppnar vi alla räkenskapsböckerna för allmänhetens insyn och börjar föra en kraftfull polemik mot regeringen för att den ska ge regionen eller kommunen större bidrag. Nyckeln är att tvinga de som hittills inte betalat ett öre för denna kris att betala – nämligen borgarklassen. Och detta kan bara ske genom arbetarklassens medvetna expropriering av dess tillgångar.

Vi vinner inte ”opinionen” genom att bekräfta kapitalismens spelregler. Vi kan bara vinna genom att använda arbetarrörelsen till det den är skapad för, nämligen att leda kampen för socialism. För att bedriva en socialistisk kommunal- eller regionalpolitik måste innebära att man ifrågasätter och avslöjar det kapitalistiska systemets grundvalar. Detta är ingen helt enkel sak. Det innebär att man väcker arbetarrörelsens gräsrötter till liv, växer, och gör oss beredda på hård kamp. Den kräver ett visst mått av revolutionärt mod och initiativkraft – den kräver sina ledare. Inga utgångar är på förhand givna. Man kan inte matematiskt beräkna eller exakt mäta styrkeförhållandena mellan klasserna. Den kan visas bara i praktiken, genom politisk kamp. Men för arbetarklassen är en sådan kamp, också med osäker utgång, att föredra tusen gånger om framför de åratal av nedskärningar som annars väntar.

Den spanska revolutionen 1931-39 – del 2

Thu, 28 Mar 2013 16:53:16 +0000

Petra Edlund

Detta är den avslutande artikeln i en serie av två om revolutionen och inbördeskriget i Spanien på trettiotalet. I första delen beskrevs politiken och förutsättningarna som ledde fram till nödvändigheten av att arbetarna tog egna initiativ till kamp när ledarna gång på gång svek dem. Trots att socialistpartiet vann makten två gånger var de inkapabla att genomföra den sociala revolution som var nödvändig för Spaniens utveckling och förlorade därmed makten till borgerligheten. Arbetarnas och böndernas självständiga kamp byggde dock upp en stark organiserad arbetarklass med enorma kamperfarenheter. En arbetarklass som var beredd att strida in i det sista medan hotet från fascismen växte sig allt starkare. (Del 1)

Efter att den 17 juli 1936 ha intagit Marocko, skickade General Franco ett meddelande via radio till folkfrontsregeringen med sitt manifest (samarbetsregeringen mellan socialister, stalinister och ”progressiva” republikaner). Men regeringen gick inte ut med meddelandet till folket förrän på morgonen dagen därpå, och det enda man sade var att man försäkrade att man hade fullständig kontroll över Spanien. Samtidigt censurerade man arbetarnas tidningar, vilka försökte varna för fascisternas attacker. Man vägrade beväpna arbetarna trots deras genuina vilja att kämpa mot fascisterna, eftersom man var mer rädd för vad en beväpnad arbetarklass skulle kunna ta sig för än hotet från fascismen. Detta kom att bli ett av historiens värsta förräderier, från arbetarrörelsens ledare gentemot arbetarna.

Dubbelmakten i Katalonien

Dagarna efter den 17 juli kom att bli några av de mest omvälvande dagarna i Spaniens historia. När regeringen förvägrade arbetarna vapen tog de saken i egna händer. De byggde barrikader och delade på ett magert vapenförråd, samtidigt som de arresterade reaktionärer. Hela Spaniens borgarklass reagerade med att antingen gå med fascisterna eller gå under jorden. Två dagar efter att fascisterna inlett sin offensiv, den 19 juli, stormade det anarkistiska fackförbundet CNT och POUM, ”det förenade marxistpartiet”, den första militärkasernen i Barcelona. Trots att arbetarna var i enormt numerärt underläge gentemot fascisterna fick motståndet stort genomslag. Till och med vissa av fascisternas soldater bytte sida när de insåg att det var sina egna de stred emot. Arbetarna hade på eget initiativ inlett motståndet mot fascismen och ledde det under eget ledarskap och egna fanor. Endast detta förhindrade fascismens omedelbara seger.

I Barcelona bildade arbetarna arbetarkommittéer och organiserade sina egna miliser, eftersom armén stod på fascisternas sida. På några dagar genomförde arbetarna den sociala revolution som man väntat på i generationer. Arbetarråd tog makten i städer och byar och fackförbunden tog kontroll över fabriker. Den största delen av ekonomin blev kollektiviserad. Man separerade kyrkan från staten, genomförde en jordreform, upplöste den reaktionära armén, etc. De kyrkor som inte hade bränts ned användes som skolor och sjukhus. (I första delen av artikeln förklarades kyrkans makt och den kontrarevolutionära roll kyrkan haft under mycket lång tid. Kyrkans makt hade sin grund i att man ägde en tredjedel av jorden.)

Proletariatets makt stod sida vid sida med regeringens mer officiella makt och det uppstod en situation med så kallad dubbelmakt. Detta betyder att arbetarklassens maktapparat var stark nog för att ifrågasätta borgarklassens statsmakt, men att båda maktapparaterna fortfarande var för svaga för att avgjort besegra den andra. Lokalt härskade arbetarna men nationellt härskade regeringen, som fortfarande kontrollerade ekonomin och bankerna. I september var republikanerna tvungna att ge plats till en ny regering ledd av Caballero, vänstersocialist och ledare för det stora socialistpartiet PSOE. Under massornas tryck utökades de sociala reformerna – kollektiviseringen av fabriker och jordreformen expanderades till att gälla i halva republiken.

Att kampen mot fascisterna startade i Barcelona var ingen tillfällighet. Katalonien var den mest industrialiserade delen av Spanien och hade därmed en stark arbetarklass. Parlamentarismen hade inget nämnvärt inflytande och arbetarorganisationerna var starka. Här var folkfrontsregeringen som svagast. CNT och FAI (Iberiska Anarkistfederationen) deltog aldrig i folkfronten i Katalonien och även POUM bröt med folkfronten och växte snabbt till ett massparti efter en kraftig vänstersväng. Det var tack vare proletariatets styrka man besegrade kontrarevolutionen och fascisterna i Katalonien. Man hade ett revolutionärt program, med arbetarkontroll och jorden ägdes av dem som brukade den.

I Madrid var situationen rakt motsatt den i Katalonien. Folkfrontsregeringen var stark och arbetarmilisens kamp begränsades till att endast gälla republikens försvar utan några sociala krav. Parollen fördes fram att man först skulle krossa fascismen och först därefter göra revolution. Regionen kontrollerades av den officiella makten och arbetarna hade svårt att organisera sig i kampen mot fascismen. Men många andra delar av Spanien inspirerades av Barcelona och även de byggde upp starka arbetarorganisationer som slogs mot fascismen utan hjälp från folkfrontsregeringen. Till exempel använde gruvarbetarna i Austurien dynamit i brist på vapen.

En situation med dubbelmakt, som den i Katalonien, kan inte fortsätta hur länge som helst utan att komma till ett avgörande. Situationen blev efter hand ohållbar och avgörandet balanserade på en knivsegg. Antingen skulle borgarklassen helt krossa arbetarråden för att rädda systemet, eller så skulle arbetarna genomföra en fullständig socialistisk revolution. Valet stod mellan fascism eller socialism. Det fanns inget alternativ som stavades borgerlig demokrati, eftersom situationen var så extrem. Den spanska kapitalismen var i en djup organisk kris och det var nödvändigt att med fascismens metoder slå ner arbetarna för att rädda det kapitalistiska systemet. Alternativet var att arbetarklassen skulle ta makten. Detsamma gällde stora delar av övriga Europa.

Anarkisternas misstag

Anarkisterna i CNT kontrollerade Katalonien socialt, ekonomiskt och politiskt och genomförde framgångsrika sociala reformer och förbättrade situationen för folket enormt. CNT visade sig dock ha allvarliga brister då de ignorerade vikten av den parlamentariska politiken och tillät reaktionärerna att ha ett visst fortsatt inflytande. Man lät de gamla ledarna sitta kvar vid makten då man inte vill beblanda sig med staten och därför inte heller parlamentarismen, som är en del av staten. Men som Lenin brukade framhålla kan man inte föra en revolutionär politik utan att vara beväpnad med en revolutionär teori – det vill säga marxismen. Deras teoretiska misstag gällande staten visar sig här i praktiken ödesdiger.

Anarkisterna trodde att det var tillräckligt att ta över fabrikerna och jorden för att revolutionen skulle vara komplett och att staten då automatiskt skulle upphöra att existera. Men statens verktyg: militär, polis och juridiska institutioner etc, går inte bara upp i rök för att det sker en social revolution. De måste krossas och upplösas för att ersättas av arbetarklassens egna demokratiska organ.

Det är synen på staten som främst skiljer anarkister från marxister. Anarkister menar att staten är roten till allt förtryck i samhället och att man därför inte kan bedriva parlamentariskt arbete, eller bygga upp en arbetarstat. Man måste i alla lägen, hävdar man, föra kampen utanför staten och inte befatta sig med den annat än för att i ord avskaffa den. Att anarkisterna inte tog makten i Katalonien, även parlamentariskt, kom att bli misstaget som ledde till att de till slut förlorade allt inflytande och att den borgerliga staten åter byggdes upp. Ledarna i CNT var till slut tvungna att överge sina principer och de gav sig till slut in i den parlamentariska politiken, men i stället för att motsätta sig reaktionärerna så kompromissade de och gick åt höger.

Anarkister kan inte heller förstå skillnaden mellan en borgerlig stat, som försvarar och upprätthåller överklassens förtryck över arbetare och bönder, och en arbetarstat vars ända syfte är att expropriera borgarklassen och förhindra att den borgerliga staten återuppbyggs. Den avgörande skillnaden är att en arbetarstat dör bort i takt med att behovet av den försvinner, det vill säga i takt med att vi efter den sociala revolutionen närmar oss ett klasslöst samhälle, där det inte finns någon klasskamp och där man inte längre måste slåss om livets nödtorft.

I mitten av 1937 var anarkisternas ledare alltmer avlägsnade från sin bas i partiet och mer integrerade i den borgerliga staten samtidigt som de borgerliga republikanerna fick alltmer inflytande. Sakta men säkert började den borgerliga staten återuppbyggas genom att det sociala innehållet i revolutionen dödades. POUM:s miliser hade blivit upplösta med våld och regeringen började ge tillbaka egendom och jord till de tidigare jordägarna. Sakta men säkert började de parlamentariska ledarna nedmontera revolutionen som arbetarna vunnit med sitt blod.

Även nationellt började revolutionen tappa mark. Caballero, som ledde regeringen, började överge sina tidigare vänsterståndpunkter och skapade en klassamarbetsregering. Detta var folkfrontsregeringen, som bestod av tre av hans anhängare, tre högersocialister, två stalinister och fem borgerliga representanter. Caballero lät borgerligheten fortsätta härska genom att skilja revolutionen från kriget och gick därigenom i spetsen för regeringens svek mot arbetarnas kamp.

POUM i Katalonien hade under några år vuxit från 8 000 till 60 000 medlemmar men tog ändå inga egna initiativ utan CNT. De skulle i detta läge försökt att vinna över de anarkistiska massorna från CNT, vilket hade varit fullt möjligt. Men istället gick de från att ha varit helt okritiska gentemot CNT till att bryta helt och hållet med dem och organisera sin egna miliser. Även om POUM hade många medlemmar var de fortfarande små i jämförelse med CNT. För att bli den dominerande massorganisationen i Katalonien hade de behövt vinna över dem till sin sida som stod under anarkisternas inflytande.

Stalinisternas förrädiska roll

I Madrid och nationellt bromsade kommunistpartiet (stalinisterna) den revolutionära utvecklingen av taktiska skäl. Kommunistpartiet stod i flera avseenden under direkt kontroll av Kommunistiska internationalen från Sovjetunionen och mottog order därifrån. Stalin misstänkte att omvärlden var rädd för revolutionen, och ville därför ge intryck av att det inte var någon fara för en världsrevolution.

Stalinisterna i Spanien tog tidigt ställning för folkfronten och stödde den. Att samarbeta med den internationella borgarklassen var något som Stalin också gjorde frekvent efter det att han tagit makten efter Lenins bortgång, för att skaffa sig allierade och vara en del av det internationella maktspelet. Just i detta skede föredrog Stalin en säker allians med borgarklassen i Frankrike mot Hitler, framför en proletär revolution med osäker utgång. Därför sågs den spanska revolutionen som en störande utveckling. För att motivera sitt agerande förde stalinisterna också fram ”teorin” att ett lands utveckling måste ske i stadier och att kapitalismen måste nå en viss mognadsgrad innan en proletär revolution kan genomföras. Dessa idéer var bara en upprepning av vad mensjevikerna sa på sin tid, en uppfattning som Lenin och bolsjevikerna konsekvent bekämpat. Detta var ett grundläggande avsteg från leninismen.

Till en början hade kommunistpartiet i Spanien ett alldeles för begränsat inflytande för att kunna motsätta sig kollektiviseringen av ekonomin. På grund av anarkisternas medlemsantal ville de heller inte stöta sig med dem. Kommunisterna fick dock massivt bistånd från Sovjetunionen som underlättade för partiet att få inflytande och propagera, vilket gav dem ett oerhört maktuppsving på relativt kort tid. Dessutom hade de fortfarande auktoritet världen över som representant för Sovjetunionen, det enda land där arbetarklassen lyckats ta makten. Kommunistpartiet växte därmed snabbt och stalinisterna tog med högersocialisternas hjälp över resterna av den borgerliga staten. Stalinisterna använde positionen för att sabotera för POUM och CNT genom att vägra dem vapen, transporter etc. De ville ha en centraliserad milis i sina händer och minska CNT:s och POUM:s inflytande i kriget. De ville kunna använda armén för att slå ner revolutionen. De förde en alltigenom kontrarevolutionär politik för att gynna Stalins position i det internationella maktspelet och för att själva kunna sko sig på privilegierna som makten innebar.

Aragonien

Aragonien, som intogs först av fascisterna, blev symbolen för arbetarnas egna militära potential när det återerövrades av en befrielsearmé ledd av CNT-ledaren Durruti. Durrutis armé var en grupp arbetare från Katalonien och bildade bykommitéer och spred sina revolutionära idéer där de drog fram. De brände ägarbevis och gav jorden till bönderna vilket säkrade att de skulle försvara den från fascisterna till sista blodsdroppen. Aragoniens ledning valdes direkt av befolkningen och hade en anarkistisk majoritet, men också andra antifascistiska representanter. Stalinisterna hade inget nämnvärt inflytande.

Borgarna vill krossa det proletära styret i Aragonien för att det inte skulle sprida sig, men arbetarklassen stod enad och det skulle komma att behöva krossas utifrån. När högersocialisten Negrin väl kommit till makten inleddes en tre månader lång propaganda mot Aragonien innan regeringens invasion kom. Regeringen beslutade att det folkvalda rådet skulle upplösas, och detta genomförde stalinisterna med våld. Kollektiviseringar upplöstes och ledarna fängslades. Senare kom stalinisterna att hitta på lögner om att upplösandet av Aragonien var nödvändigt i kampen mot fascisterna. I själva verket var det Aragonien som var den enda delen av landet som både hade återerövrat land från fascisterna och stått emot deras återinvasioner.

Socialisternas reträtt

Stalinisterna och borgarna fick alltmer inflytande i regeringen och började censurera arbetarorganisationernas tidningar och förbjuda strejker och fackföreningsmöten. Man inrättade en regel 1937 som sade att det var förbjudet att kritisera den sovjetiska regeringen. POUM blev utslängda från parlamentet och förbjöds till slut helt. Caballero övergav sakta men säkert sina principer och lät den borgerliga ordningen fortleva. Till slut tvingades han att upplösa regeringen och lämna den. Han ersattes av Negrin och Preito (högersocialister) som inledde en ännu mer arbetarfientlig politik.

Som Marx förklarade: ”Arbetarna kan inte bara ta över den borgerliga statsappareten och försöka göra den till sin egen.” Den borgerliga staten måste krossas och ersättas med en arbetarstat för att hindra kontrarevolutionen att återta makten. Socialisterna gjorde misstaget att låta borgarklassen sitta kvar på en del av makten tillsammans med stalinisterna. I stället för att stödja arbetarna och massorna i viljan att slåss mot fascisterna så förtryckte man dem och förbjöd dem att organisera sig. Massorna blev apatiska och nederlaget ett faktum.

Bönderna var i majoritet eftersom Spanien till stora delar var underutvecklat rent industriellt. Franco kunde utnyttja detta och vinna stöd hos bönderna eftersom socialisterna inte hade gett dem den jordreform de så gärna ville ha, med undantag för Katalonien. Han kunde avancera snabbt i kriget och skulle snart ta över region efter region. Revolutionen hade kunnat vinna över bönderna till sin sida med en jordreform, vilket var det som hade säkrat den ryska revolutionen 1917. Ett revolutionärt parti hade utan vidare kunnat föra fram och vinna stöd för en sådan paroll.

Nederlag och diktatur

Maj 1937 blev den sista möjligheten att rädda den spanska revolutionen. CNT och POUM hade kunnat ta makten i Katalonien och Aragonien. Katalonien var Spaniens starkaste ekonomiska makt och dubbelmakten var oerhört utbredd.. CNT och POUM hade kunnat ta makten i Katalonien och Aragonien. Katalonien var Spaniens starkaste ekonomiska makt och dubbelmakten var oerhört utbredd. Bland annat hade arbetare ockuperat telefonstationen och kunde därmed kontrollera alla telefonsamtal. Den 3 maj skickade folkfrontsregeringen trupper för att ta över kontrollen över telekommunikationen. Arbetarna reagerade blixtsnabbt och försvarade telefonstationen mot regeringstrupperna i dagar och var i stort numerärt överläge. I detta läge hade CNT och POUM kunnat ta den officiella makten i Katalonien, men avstod än en gång och kapitulerade i stället. Man ursäktade sig med att en fullbordad revolution bara hade blivit isolerad i Katalonien och att det inte var rätt tillfälle att ta makten under rådande inbördeskrig mot fascismen. Nederlaget var ett faktum och arbetarna demoraliserades. Bristen på ett genuint revolutionärt ledarskap och program gjorde att arbetarna förlorade kampen och detta satte stopp för revolutionen och öppnade för kontrarevolutionens avancemang.

Den militära kampen i inbördeskriget under både Caballero och Negrin var under all kritik. Regeringen hade ekonomiska tillgångar men köpte ändå inte vapen att utrusta trupperna med. I stället försökte man förhandla med fascisterna. Francos professionella armé kunde utnyttja regeringens militära ineffektivitet och började röra sig mot Madrid i november 1936. Man bromsades av ett heroiskt motstånd från arbetarna och den internationella antifascistiska brigaden. Francos manifest var nära nog identiskt med Hitlers och Mussolinis. Det representerade inte en handfull generalera, utan hela den härskande klassens intressen.

Madrid kom att bli den avgörande fronten när Katalonien och Aragonien hade fallit under folkfrontsregeringen kontrarevolutionära förtryck. Marockos förbindelser till fastlandet var öppna, fronten i norr var lugn efter regeringens sabotage mot Aragonien. Franco kunde helt bestämma platserna för offensiverna och ville koncentrera sig på huvudstaden för att få sina bundsförvanter, Italien och Tyskland, att erkänna hans regim. Erkännandet kom den 9 november 1936 då man trodde att Madrid var nära att falla. Franco hastade fram en attack som kom att bli hans största misstag. Försvaret utnyttjade för en gångs skull arbetarna och därmed äkta revolutionära politiska metoder. Man uppmanade dem att försvara sig mot trupperna som var på ingående, men främst att rensa ut medlemmar från den så kallade femte kolonnen – dolda fascister som verkade inom Madrids gränser. Det visade sig vara för sent. Fascisterna avancerade med hjälp från Tyskland och Italien. Man fängslade tusentals kommunister och anarkister och ytterligare tusentals blev skjutna. Bara i Santander sköts 15 000 efter det att staden fallit för fascisterna. Barcelona föll i februari 1939 och Madrid i april samma år.

Varför lyckades fascisterna ta makten?

Att folkfrontsregeringen gång på gång hävdade att det var nödvändigt att först slå ned fascisterna, innan man gjorde revolution kom att bli det mest ödesdigra misstaget och det grövsta sveket mot arbetarna. Att tro att det är möjligt att skilja revolutionen från kampen mot fascismen är befängt. Den enda kraft som är stark nog att bekämpa fascismen är proletariatet. De ”progressiva” borgarna hade ingen existens numerärt sett och saknade nämnvärt inflytande. Fascismen är sammanknuten med borgerligheten, då den i sista hand representerar och tar till vara den härskande klassens intressen. Fascismen är den sista utvägen för borgerligheten när den vill rädda det kapitalistiska systemet, och blir borgarklassens tillflykt, precis när den organiserade arbetarrörelsens existens blir oförenlig med det kapitalistiska systemet. Därför är det naivt att tro att det går att besegra fascismen utan att också besegra den borgerliga klassen. För att krossa fascismen är det också nödvändigt att omintetgöra borgerlighetens makt genom att upplösa den kapitalistiska staten och införa arbetarmakt. Detta var Spaniens situation under inbördeskriget: de enda två möjliga utvägarna var fascism eller socialism.

Under den spanska revolutionen och inbördeskriget prövades alla vänstertendenser och arbetarpartier: stalinister, socialister, anarkister och de så kallade trotskisterna i POUM. Slutsatsen blir emellertid att arbetarnas hjältemodiga kamp var det som säkrade varenda liten framgång i kampen mot fascismen. Gång på gång sveks de av sina ledare, och att revolutionen slutade i ett nederlag berodde framför allt på detta.

Alla de olika tendenserna hade kunnat ta makten vid flera tillfällen. De skyldiga var förrädarna i ledningen för folkfronten. De hade ansvaret men deras reformistiska inställning gjorde att de inte utnyttjade makten och arbetarnas kampvilja för att krossa reaktionärerna och fascisterna en gång för alla. I jämförelse med ryska revolutionen så hade Spanien bättre förutsättningar för socialism rent objektivt, med en högre medvetandegrad hos folket och en större och bättre organiserad arbetarklass. Skillnaden var att i Ryssland, fanns bolsjevikerna, som kunde leda massorna till revolutionens fullbordande.

Bolsjevikerna lyckades också bättre med att få med bönderna i kampen, något som är av avgörande betydelse när revolutionen ska genomföras i halvfeodala nationer som både Ryssland och också till stor del Spanien var under 1930-talet. Med en svag arbetarklass måste bönderna spela en större roll eftersom de blir den starkare kraften i samhället. För att vinna över bönder så blir den agrara frågan viktigast: att jorden ska ägas av den som brukar den och att alla har tillgång till jord, något som bolsjevikerna insåg väldigt snabbt men som i stor utsträckning saknades i den spanska revolutionen.

Om den spanska revolutionen hade lyckats hade Europas historia och utveckling sett helt annorlunda ut. Frankrike hade följt efter. Också Tyskland och Italien hade med största sannolikhet inspirerats till en liknande utveckling. De ryska massorna hade inspirerats och genomfört en politisk revolution i Sovjetunionen. Revolutionerna hade spridit sig över Europa och kanske hade vi idag sluppit det system som utsuger folk och skapar enorma orättvisor, vilket vi kallar för kapitalism.

Efter tre år av inbördeskrig och en miljon döda följde fascismens repression, nästan 40 år av förtryck och nederlag. Mellan 1939 och 1942 sköts 200 000 arbetare och bönder. 300 000 försvann, och oräkneliga fängslades och sattes i koncentrationsläger. Arbetarklassen förföljdes och trycktes tillbaka ända tills det att Franco avled 1975. Den borgerliga demokratin återinfördes efter en hård revolutionär kamp från arbetarklassens sida, och idag är Spanien en av Europas mest utvecklade och viktigaste ekonomier. Den pågående ekonomiska krisen har dock inneburit att Spaniens ekonomi har gått i botten med en ohanterlig statsskuld och en skyhög arbetslöshet. Spaniens arbetarklass accepterar inte den nedskärningspolitik som måste genomföras för att rädda den spanska kapitalismen. Situationen blir alltmer extrem, och landets kommer under den kommande perioden återigen ställas inför revolutionära utsikter. De spanska arbetarna har redan börjat kämpa. ODe kommer att återupptäcka sina stolta revolutionära traditioner från den spanska revolutionen och den revolutionära kampen mot Franco på 1960- och 70-talen. Vi måste absorbera revolutionens lärdomar och erfarenheter, inklusive orsakerna till det tragiska nederlaget, för att rätt kunna förbereda oss inför de strider som ännu står framför oss. Den spanska revolutionens historia kan ge otroligt många lärdomar som är ovärderliga – både i Spanien och andra länder – i kampen för socialism världen över.

Till marxismens försvar

Thu, 21 Mar 2013 16:31:23 +0000

Avanti

Detta är Avantis första egentliga ledare, från och med detta nummer ett stående inslag. Varför ska man ha en ledare? Måste man? För att varje tidning "ska" ha en ledare, det vill säga av rena rutinskäl? Absolut inte. Det grundar sig i den objektiva situationens behov.

Efter fem år av kris för det världskapitalistiska systemet är ingenting löst. Den senaste återhämtningen var som den stora uppförsbacken i en berg- och dalbana – den utgjorde bara inledningen till en ny och djupare vändning nedåt. Vi står nu snart på randen av denna avgrund och tittar ned.

Också kapitalets egna strateger är pessimistiska. De mer seriösa bland kapitalets strateger räknar med åratal av kris. Men ingen ska bli förvånad över att de dystra utsikterna för det kommande året från politiskt håll hela tiden följs av försäkringar om att "det blir bättre nästa år". Då ska svag tillväxt bli stark, stagnation vändas till tillväxt och nedgång pareras till stillastående. Men detta har de sagt hela tiden. Verkligheten, inte teoretiska argument, har tvingat dem att steg för steg justera sina uppskattningar. Som många gånger förut kommer de bli helt motbevisade: krisen kommer fortsätta. Deras kalkyler om förbättring bygger inte på någonting annat än önsketänkande baserat på luft och ingenting.

Den internationella borgarklassen har gjort det till en sport att skjuta problemen framför sig. USA har undvikit sin "fiscal cliff", automatiska nedskärningar och skattehöjningar från årsskiftet, men man står inför nya problem om bara två månader. I Europa pågår den nedåtgående spiralen trots ett lapptäcke av "fonder" och olika "stabiliseringsmekanismer". Det säger sig självt att detta skådespel inte kan pågå i all oändlighet. Det kommer att komma till ett avgörande åt ett eller annat håll. Exakt vad detta innebär är omöjligt att säga på förhand, men det lär inkludera åtminstone en eller ett par statsbankrutter, flera storbankers fall och upplösningen av euron åtminstone i sin nuvarande form. Sådana händelser kommer otvivelaktigt kasta ned världsekonomin i en djup depression, med all sannolikhet djupare än den som började 1929.

Det enda som egentligen står helt klart är att den härskande klassen inte tänker betala för krisen. Arbetarklassen står ständigt med svartepetter när massarbetslöshet och företagsnedläggningar följs av nedskärningar och lönesänkningar. Också i Sverige ser vi hur det går till: samtidigt som en rad företag går med rekordvinster och affärspressen pratar om en "utdelningsfest" drar en varselvåg över landet. I Schweiz har det rapporterats om att bankerna får hyra in sig i lyxhotellens kassaskåp eftersom de egna är fulla. Vid gränsen har skattmasen lyckats stoppa lastbilar från Grekland och andra länder som bokstavligt talat packats med guld. De dåliga tiderna är verkligen inte dåliga för den kapitalägande klassen.

Samtidigt råder enorm förvirring inom vänstern. Arbetarrörelsen står i bästa fall svarslösa, eller kritiserar i värsta fall borgerligheten – från höger! Socialdemokraterna tävlar i att bjuda under Anders Borg och satsar bara 18 miljarder i sin skuggbudget att jämföra med borgarnas 23 miljarder. Samtidigt håller dessa "satsningar" som vanligt inte ens jämna steg med inflationen. Ett annat tydligt exempel på den extrema borgerliga degenereringen hos det socialdemokratiska ledarskapet var den "affärsplan för Sverige" som Stefan Löfven skulle presentera i höstas. Att han inte insåg att detta ordval skulle tas som en ren provokation är häpnadsväckande. Men det visar att han inte är någon arbetarledare i egentlig mening. Löfvens förtroendeingivande dialekt och svetsarbakgrund gör honom bara till en varg i fårakläder. Han är sedan länge borgarklassens och den politiska högerns tjänstvilliga eftersägare.

Arbetarrörelsen verkar befinna sig i en återvändsgränd. Men vad beror det på? Vissa menar att det är för lite diskussion, och vi kan bara hålla med. Men vi säger samtidigt detta: en diskussion på felaktiga grunder kan knappast leda framåt. Om man inte är beredd att bryta med det kapitalistiska systemet måste man också acceptera detta systems inneboende logik, och just nu kräver denna logik nedskärningar. Vinstnivåerna kan bara återställas genom att man attackerar arbetarklassens levnadsstandard. Detta är vänsterreformismens grundläggande problem: den tvingas välja mellan att kapitulera inför den kapitalägande klassens tryck eller, vilket den inte vill, mobilisera arbetarklassen mot kapitalismen.

Utan arbetarklassen finns ingen tillverkningsindustri, utbildning, energi, transporter, sjukvård, äldreomsorg och så vidare. Inte ett hjul rör sig, inte en lampa tänds utan den producerande klassens arbete! Den undergivna klassamarbetespolitik, och rädsla för verklig kamp, som fackets ledning företräder gynnar bara kapitalet. Arbetarklassen har inga som helst gemensamma intressen med kapitalisterna. Bara genom att ta strid mot kapitalet och anamma en tydlig klasskampslinje kan man vända de senaste decenniernas nederlag, och arbetarklassen kan då komma tillbaka på historiens arena mer kraftfull än någonsin.

Många använder "marxism" som en maskot, ett fint ord som gör att man låter djup eller eftertänksam. Andra behandlar den som ett "spännande" analysverktyg att ta till i akademiska avhandlingar eller som ett samtalsämne vid sidan av "den politiska vardagen". Arbetarrörelsens ledning använder ofta ordet "marxism" som en täckmantel, ett vänsteralibi, men har i grunden förklarat den för sedan länge förlegad. Detta är inte att ta dessa idéer på allvar. Det är att beröva dem deras egentliga kärna, som är deras revolutionära innehåll. Marxismen kan inte bara förklara hur samhället utvecklar sig utan också vad man ska göra, varför och hur man ska göra för att vinna. Vi måste naturligtvis vara öppna för nya utvecklingar, ständigt kritiska, frågvist försiktiga och eftertänksamma. Men för att detta ska vara fruktbart måste vi först ställa oss på en fast grund, och en sådan grund kan bara, tror vi, ges av marxismen.

Denna tidning har gjort försvaret av den oförfalskade marxismen till sin huvuduppgift. Den är ett oundgängligt vapen i arbetarklassens politiska kamp för att störta kapitalismen. Det konsekventa försvaret av dessa idéer gör denna tidning unik inom den svenska vänstern och arbetarrörelsen.

Visst finns det andra som gör anspråk på marxismen. Tyvärr har många av dem ställt sig vid sidan av i sina egna små "partier". Där finns många talangfulla individer, seriösa, ärliga och kämpande revolutionärer. Tyvärr slösar de sin tid. Det dessa personer inte har förstått är den enkla sanningen, att om inte berget kommer till Muhammed så får Muhammed komma till berget. Arbetarklassen förstår sig inte på sådana småpartier – och har i själva verket aldrig gjort det. Historien ger oss inga exempel på när det lyckats att utropa ett "nytt" arbetarparti i ett samhälle som det svenska, där det redan finns djupa och etablerade traditioner. Tvärtom visar all historisk erfarenhet att arbetarklassen, när den väl en gång börjar röra sig, oundvikligen kommer att göra det genom sina traditionella massorganisationer. Arbetarklassen har inget alternativ! Dess stora massa har fortfarande djupa illusioner i både kapitalismen och sina reformistiska ledare. Man både vill och hoppas att det fortfarande ska vara möjligt att genomföra reformer. Bara erfarenheten kan lära dem att det helt enkelt inte längre stämmer. Varje marxists främsta plikt är att kämpa tillsammans med sin klass, inte att springa i förväg upp på "barrikaderna".

Under den kommande perioden kommer krisen drabba Sverige med full kraft. Alla kalkyler pekar nedåt, och kapitalets attacker kommer fortsätta och intensifieras. Arbetarrörelsens uppgift är att mobilisera arbetarklassen till effektivt motvärn. Ett effektivt motvärn kan under dessa förhållanden bara ges om kampen kopplas samman med ett tydligt program för socialism. Att säga någonting annat är att spä på massans förutfattade meningar och illusioner om det kapitalistiska systemet. Vi marxister stöder självfallet varje kamp, också för den allra futtigaste reform eller förbättring, men vi måste också säga sanningen: det kapitalistiska systemet är i djupt förfall och arbetarklassens enda långsiktiga alternativ är att gripa makten. Man måste ersätta den kapitalistiska anarkin och profitjakten med en ekonomi som under arbetarklassens direkta demokratiska kontroll planeras i hela folkets intresse, och påbörja vandringen mot socialismen. Att arbetarklassen tar makten över ekonomin är bara det första steget längs denna väg.

Denna ledarsida vill bli en tribunal mot den svenska och internationella kapitalismens vansinne. Marxismen är tillbakapressad, det är sant, och vi gör oss inga grandiosa illusioner om vare sig marxismens styrka eller den här tidningens. Vi är mycket små och våra resurser begränsade. Men varje resa har en anspråkslös början.

Kapitalismens djupa förfall på världsskala gör över hela världen marxismens idéer och metoder till ett akut behov för alla klassmedvetna arbetare, ungdomar och studenter. Systemets kris ger en ny öppning också inom arbetarklassens stora massa för de idéer vars namn dragits i smutsen av stalinismen.

Därför behöver vi nu mer än någonsin tidigare denna ledarsida och denna tidning. Uppgiften är lika angelägen som självklar:

Vi står till försvar för marxismen!

Världsperspektiv 2012 - Del tre

Mon, 18 Mar 2013 16:00:00 +0000

International Marxist Tendency

Europa och Amerika

När Grekland går under, kommer detta omedelbart sprida sig till andra länder. Irland, Portugal, Spanien och Italien kommer falla som dominobrickor. Banker kommer kollapsa, till en början de grekiska och cypriotiska bankerna, och därefter Storbritanniens och USA:s finansiella system, som båda är bräckliga. En ekonomisk kollaps i Europa skulle skicka iväg en tsunami över Atlanten, som skulle sätta press på dollarn och hota att underminera USA:s instabila finansiella system.

Det är därför med växande oro som USA följer krisens utveckling på andra sidan Atlanten. Landet uppmanar européerna att få ordning på sin ekonomi, medan man lämpligt nog förbiser röran i sin egen. Man är helt oförmögna att se sina egna problem, samtidigt som man lider av en tillväxtkris, hög arbetslöshet och en djup politisk kris.

Amerikanerna säger desperat till Tyskland att "göra mer" för att lyfta Europa ur krisen. Tyskarna måste sänka sina skatter; de måste stimulera ekonomin; de måste skicka mer pengar till Grekland; de måste leda en koordinerad finansiell stimulans från norra Europa. Tyskarna måste göra si, och de måste göra så. Men med vilken rätt säger amerikanerna till tyskarna vad de ska göra?

USA:s finansminister Timothy Geithner har varnat för att EU:s misslyckande att lösa den grekiska krisen var ett allvarligt hot mot den globala ekonomin. Geithner deltog på mötena mellan EU:s finansministrar och centralbankirer i Polen – vilket inte hör till vanligheterna – där han läxade upp dem som en småskolelärare skulle göra med barn. Efteråt sade han att Europas stater "nu förstod att de kommer behöva göra mer" för att lösa krisen.

Ja, säger europeerna, men vem betalar för allt detta? Det kan bara finnas ett svar på denna fråga: Frankrike och Tyskland, eller rättare sagt Tyskland, som är garanten för Europas finansiella system. De som talat om en stor Marshallplan för Grekland ombeds nu artigt att själva hosta upp pengarna. Men detta är lättare sagt än gjort. Det skapar omedelbara politiska problem som inte kan lösas så lätt.

Analogin med Marshallplanen från 1948 är malplacerad. Efter andra världskriget räddade USA den europeiska kapitalismen genom att injicera enorma mängder kapital via Marshallplanen. Men nu ser villkoren helt annorlunda ut. 1945 hade USA två tredjedelar av världens guld i Fort Knox, vilket var anledningen till att dollarn var "lika god som guld". Dessutom var USA världens största långivare; nu är man världens största låntagare. Långtifrån att rusa till Europas hjälp, vädjar Obama till européerna att lösa sina problem – annars kommer den bräckliga ekonomiska återhämtningen i USA att riskeras.

Den viktigaste skillnaden är att, när Marshallplanen genomfördes, var den kapitalistiska världsekonomin på väg in i ett uppsving som varade i nästan tre decennier. Ingen av dessa faktorer existerar idag. Tyskland är den ledande makten i Europa men har inte de så gott som obegränsade ekonomiska resurser som USA hade 1945. Även om det är en stark ekonomi, är den inte stark nog att bära de samlade skulderna hos Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och de andra. Men allra viktigast är att Europa och världen inte står inför ett långt ekonomiskt uppsving utan tvärtom står inför en ny recession och en lång period av ekonomiska svårigheter och nedskärningar.

USA

USA var med sin statsskuld på 14 300 miljarder dollar själva nära att gå i konkurs i augusti 2011, innan Obama-administrationen lyckades sy ihop en sista minuten-överenskommelse om att höja skuldtaket. Krisen orsakade en öppen och bitter splittring mellan republikanerna och demokraterna, som representerar olika skikt av kapitalistklassen.

Fram till nyligen var det ingen som pratade om USA:s enorma skulder. Men nu har detta förändrats, sedan kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's proklamerade att de nedvärderade USAs kreditrankning till AA+ från dess tidigare topprankning AAA. Också Moody's sa att de funderade på att sänka USA:s AAA-rankning, eftersom de menade att USA:s skuldobligationer riskerade att försätta landet i konkurs.

Den amerikanska regeringen har för tillfället ett budgetunderskott på 1500 miljarder dollar, vilket leder till att den måste sälja skuld i form av korttidsobligationer, vanliga statsobligationer och andra värdepapper. Den totala statsskulden på 14 300 miljarder dollar är mycket större än de 10 600 miljarder dollar den låg på när Obama tillträdde i januari 2009. Den största delen av skulden hålls av det privata, och resten är statlig.

Detta var inte första gången som kongressen röstade för att höja skuldtaket, för att ge regeringen tillgång till de pengar som den behövde. Kongressen har röstat för att höja USA:s skuldtak tio gånger sedan 2001. Sedan maj har USA:s federala regering använt utgifts- och redovisningsjusteringar men även skatter som var högre än förväntat för att kunna fortsätta arbeta. Federal Reserves chef i USA Ben Bernanke har sagt att en konkurs skulle orsaka en "stor kris". Detta är en underdrift. En amerikansk konkurs skulle innebära ett Armageddon för världsmarknaderna.

Trots att båda de borgerliga partierna försvarar kapitalistklassens intressen, har de olika idéer om hur man ska utforma detta försvar. Republikanska partiet ville ha stora nedskärningar. Obama var beredd att acceptera nedskärningar men ville lugna arbetarklassen genom att höja skatterna för de rika. Men detta är uteslutet för republikanerna i kongressen, som pressas av Tea Party-fanatikerna som inte vill ha några skatter alls. Till slut var de tvungna att nå en överenskommelse genom att höja skuldtaket, som de gjort tidigare. Men omröstningen var knuten till mer än 1000 miljarder dollar av automatiska nedskärningar, som nu har satts igång efter "superkommitténs" misslyckande att besluta om ännu värre nedskärningar.

Från Wisconsin till Wall Street

Den ekonomiska krisen slår särskilt hårt mot USA, och kommer få sina mest dramatiska effekter där. Det har skett få nyanställningar under den så kallade återhämtningen. Faktum är att det har skapats färre jobb än vad som är nödvändigt bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten, och än mindre för att återskapa de 8 miljoner jobb som försvann under krisens mest kritiska skede. Det tredje kvartalet 2011 var det 1 226 större massuppsägningstillfällen, som innebar att 184 493 arbetare sparkades. Och detta ses som en förbättring.

Den ekonomiska tillväxt som funnits har tillkommit genom en ökad exploatering av arbetskraften. Utvinnandet av både absolut och relativt mervärde har ökat under den senaste perioden. Med andra ord får färre arbetare arbeta hårdare och längre för sämre betalning. Detta leder till BNP-tillväxt och större vinster. Men det leder inte till fler jobb. Den officiella arbetslösheten ligger på 8 procent, men den riktiga siffran är sannolikt dubbelt så stor. Miljoner räknas inte längre eftersom de inte längre letar efter arbete. Det är fem sökande på varje ledigt jobb, om man räknar arbetslösa amerikanska medborgare. Detta inkluderar alltså inte de som har gett upp sitt jobbsökande. 14 procent är nu beroende av särskilda matbidrag, och fattigdomen har nått rekordhöga nivåer.

Samtidigt visar Fortune 500-listan att de 500 största amerikanska företagens vinster ökade med 81 procent under 2010. Dessa 500 företag och deras underleverantörer hade intäkter på 10 800 miljarder dollar, vilket är 10,5 procent mer än 2009. Jämfört med USA:s totala BNP som ligger på 14 700 miljarder dollar innebär det att dessa 500 företag tillsammans står för 73,5 procent av USA:s totala BNP. Detta är hur koncentrerad rikedomen är i Amerika. Bara de största 10 företagen i Fortune 500 har fler än 4 miljoner anställda arbetare.

Allt detta förklarar att Obamas och demokraternas stöd kollapsat i mellanårsvalen i USA. Det finns ett växande missnöje som börjat hitta en röst och ett uttryck. Massprotesterna i Wisconsin visade att någonting håller på att förändras i USA. De var ovanliga eftersom människor, normalt sett, bara protesterar i en dag för att sedan gå hem. Men protesterna växte, inspirerade av händelserna i Egypten, till en massiv storlek, med tiotusentals på Madisons gator, uppbackade av brandmän och poliser som protesterade i solidaritet. Många av de senare hade "cops for labor" skrivet på sina ryggar.

De slagord som skreks var bland annat "Fight like an Egyptian!" ("Kämpa som en egyptier!") och "From Cairo to Madison, Workers Unite!" ("Från Cairo till Madison, arbetare ena er!") I oktober 2010 organiserade AFL-CIO en demonstration i Washington DC. Detta var den första nationella demonstrationen arbetarrörelsen organiserat sedan 1981. Fackföreningsledarna ville göra det till en manifestation för demokraterna, men det fick inget gensvar bland arbetarna.

USA skakades därefter av demonstrationer "mot företagens girighet". Dessa protester, som organiserades av den spontant skapade rörelsen Occupy Wall Street, har rört upp en del oro inom borgerligheten. New York Times Sunday Review hade en ledare (8/10 2011) som är väl värd att citera:

"Budskapet är just nu en protest: inkomstojämlikheten håller på att pressa ned medelklassen i fattigdom, och hotar att skapa en permanent underklass av människor som är arbetsföra och villiga men ändå går arbetslösa. På ett sätt ger de protesterande, varav de flesta är unga, en röst till en de förlorade möjligheternas generation. [...]”

"Protesterna är emellertid mer än ett ungdomsuppror. De protesterandes egna problem är bara ett av flera exempel på hur ekonomin inte fungerar för de flesta amerikaner. De har helt rätt när de säger att den finansiella sektorn, med tjänstemän och valda representanter i maskopi, blåste upp och gjorde vinst på den kreditbubbla som brast, vilket kostade miljoner amerikaner jobb, inkomst, sparande och bostadsvärden. Eftersom de dåliga tiderna har hållit i sig, har amerikanerna också tappat sin tro på upprättelse och återhämtning."

"Den inledande ilskan har förstärkts av nedskärningar och de förtroendevaldas hunger för kampanjpengar från Wall Street, vilket är en giftig kombination som åter visat bankers och bankirers politiska makt, samtidigt som vanliga amerikaner lider."

Det är en myt att det ligger i det amerikanska folkets natur att vara reaktionära. Låt oss komma ihåg vad bibeln säger: "Så ska de sista bli de första och de första bli de sista." Detta är ren dialektik! Just på grund av att de amerikanska arbetarna har varit mer politiskt outvecklade än de europeiska arbetarna, kan deras utveckling också ta ett oerhört dramatiskt språng.

CNBC ylade att de protesterande "let their freak flags fly" (ungefär "lät sina märkliga flaggor svaja"), och var "överrens med Lenin." Tyvärr är detta omdöme något förhastat. De protesterande, åtminstone inte de flesta, var ännu inte i linje med Lenin. Men de lär sig från sina erfarenheter. Och några slag från en polisbatong lär dem mer om den kapitalistiska statens natur än en läsning av Staten och revolutionen.

Eftersom de amerikanska arbetarna inte har ett arbetarparti med massbas, bär de inte heller på tyngden av ett reformistiskt ledarskap som använder sin auktoritet för att hålla tillbaka arbetarna, såsom fallet är bland annat i Europa. De är färska och saknar de europeiska arbetarnas reformistiska och stalinistiska fördomar. Därför kan de amerikanska arbetarna utvecklas mycket fort så snart de börjar röra på sig.

Detta syns redan i Occupy-rörelsen. Den brutala polisrepression som rörelsen i Oakland möttes av visar hur rädd USA:s härskande klass är för den revolutionära potentialen hos en sådan rörelse. En indikation på det som komma skall var kravet på en generalstrejk, vilket är ett oerhört positivt steg i rätt riktning och som visar ett instinktivt medvetande hos ungdomen om vikten av att knyta band till den organiserade arbetarrörelsen. Detta var första gången på 70 år som idén om en nationell generalstrejk diskuterades öppet av sektioner inom fackföreningsrörelsen i USA.

Occupy-rörelsen är i själva verket bara toppen av ett isberg av mycket mer utbredda stämningar av motstånd. Att den antifackliga lagen i Ohio besegrades i folkomröstningen i november 2011 är en annan indikation på detta. Att 61 procent röstade mot lagstiftningen var en stor seger för den organiserade arbetarrörelsen, som använt sina betydande resurser för att nå detta resultat. Detta visar de verkliga stämningar som utvecklas inom USA:s arbetarklass.

Det var Marx och Engels som förklarade behovet av ett arbetarparti som kunde bryta loss arbetarna från de borgerliga partierna. Grundandet av ett sådant parti kommer bli en historisk händelse i USA. Även om det skulle grundas på ett reformistiskt program kommer det omedelbart och som en magnet dra till sig fackanslutna och icke fackanslutna arbetare, ungdomar, svarta, latinamerikaner, kvinnor och arbetslösa. Under förhållanden av en social kris kan ett amerikanskt arbetarparti röra sig skarpt åt vänster, och snabbt utvecklas i riktning mot centrism.

Efter Wisconsin och Occupy har rörelsen vuxit norr om gränsen till franska Kanada. Som svar på en ökning av studenternas terminsavgifter med 75 procent, startade studenterna i Quebec en obegränsad strejk den 14 februari. Denna rörelse växte till att bli den största och längsta studentstrejken i Kanadas historia, med 170 000 i fortsatt strejk och över 300 000 som deltog på ett eller annat sätt. Detta resulterade också i den största demonstrationen i Quebecs (och Kanadas) historia med 300 000 deltagande (av Quebecs befolkning på strax under 8 miljoner). Som svar har regeringen antagit en provisorisk lag som förbjuder folksamlingar på fler än 50 personer och ålägger dryga böter mot protestanter och strejkvakter. Detta visar att borgarklassen, under denna period av åtstramningar, bara kan acceptera de demokratiska rättigheterna så länge arbetare och ungdomar inte använder sig av dem i verklig kamp. Faktumet att detta pågår i det så kallat civiliserade Kanada visar att det kan förekomma var som helst. Denna fantastiska mobilisering är något nytt i Kanadas moderna historia, men det är en fortsättning på den bredare internationella kampen mot åtstramningar. Som man kunnat se i tidigare kamper, som Frankrike 1968, kan studenternas kamp vara den tändande gnista som inspirerar arbetarklassen till rörelse. Den bredare arbetarklassens deltagande är nödvändig om rörelser som dessa ska kunna nå framgång. Oavsett om studenterna segrar eller inte kommer proteströrelsen lämna efter sig ett permanent spår som kan bana vägen för framtida kamp.