SD och Donald Trump: Sörj inte, organisera motståndet!

av Revolution
 SD och Donald Trump:  Sörj inte, organisera motståndet!

Donald Trumps första veckor vid makten har varit minst sagt turbulenta. Han har slagit vilt omkring sig och i hög fart gett sig på allt från muslimer och mexikaner till Australien och frihandel. Miljardären Trump beter sig som om han var USA:s nya VD. Det är som en dålig skräckfilm – men i den här filmen är monstret en clown.

Inreseförbudet och hans rasistiska demagogi har redan uppmuntrat rasistiska terrorattentat i Quebec, Kanada. Vissa slår på stora trumman och varnar för 1930-talets och fascismens återkomst. Men hans arbetarfientliga politik till trots, är det en bra bit kvar innan vi är där. Trump har inte inneburit en fascistisk terrorregim med försvinnanden, fängslanden, mord och koncentrationsläger. Tvärtom har han inneburit de största demonstrationerna i USA:s historia, och fyra miljoner människor protesterade mot honom på dagen för hans installationsceremoni. Detta är en borgerlig "demokrati" under förhållanden av kris.

Innan Hitler hade vi inte bara en djup kris, utan två misslyckade revolutioner och många förlorade tillfällen för arbetarklassen att gripa makten. Borgarklassen valde bara fascismen som en sista utväg, när den tyska kapitalismen inte längre kunde acceptera några självständiga arbetarorganisationer. Tragedin var att stalinister och socialdemokrater vägrade ena sig för att krossa Hitler i tid, och därigenom ledde Tysklands mäktiga arbetarklass till ett nederlag.

Att ständigt prata om fascism riskerar att bli som pojken som ropade varg. Om vi nu verkligen har en fascistisk president i USA, skulle det enda ansvarsfulla för den amerikanska vänstern vara att inleda omedelbara förberedelser för underjordiskt arbete. Det skulle vara det enda sättet att överleva den fascistiska repressionen och statlig förföljelse av både fackföreningar och vänsterorganisationer. Men där är vi inte idag.

Det är rimligare att beskriva Donald Trump som en reaktionär demagog på den yttersta högerkanten. Till skillnad från fascismen har han inte gått in för att göra sig av med den borgerliga demokratin, utan baserar sig istället på dess strukturer för att genomföra sin politik. Att han utsett högerextremisten Steve Bannon till sin chefsstrateg förändrar inte detta på något avgörande sätt.

Under en kapitalistisk kris blir samhällets problem alltmer kännbara för stora delar av befolkningen. I synnerhet kommer arbetarklassens intresse av arbete, trygghet och välfärd alltmer i konflikt med intressena hos en borgarklass som kämpar för att bevara sina profitnivåer. I USA växer klassklyftorna och arbetarklassens situation försämras hela tiden, medan den så kallade ekonomiska återhämtningen nästan enbart har gynnat de rika.

Fenomenet Trump är ett resultat av denna polarisering mellan klasserna. Han vann stöd hos en del av befolkningen som ville göra uppror mot den politiska elit som står på Wall Streets sida, och som helt verkar ha tappat kontakten med verkligheten.

Washington Post sammanfattade det med att folk ville skicka en "självmordsbombare till Washington", någon som saknade respekt för den konstitutionella ordningen och lagen. Och det är precis vad som har hänt. Den politiska mitten har lidit ett fullständigt skeppsbrott, då borgarklassens representanter och försvarare misskrediterats massivt.

Vi ser någonting liknande här i Sverige. Även här växer missnöjet och en majoritet anser att saker är på väg åt fel håll. Socialdemokraterna, som styrde det här landet under största delen av det förra århundradet, får historiskt låga siffror i opinionen – särskilt bland arbetare och unga. De enda som verkar gynnas av missnöjet är Sverigedemokraterna, som nått framgångar med sitt prat om en "systemkollaps".

Detta är en del av förklaringen till att Anna Kinberg Batra nyligen öppnade för ett oklart definierat "samarbete" med Sverigedemokraterna, väl medveten om att de nu tävlar om platsen som näst största parti. Hon vek sig för den högljudda interna opposition inom Moderaterna som länge förespråkat samarbete med SD, och visade högerns egentliga färger. Högerns motvilja mot SD har länge varit en fråga om taktik, där de varit villiga att se mellan fingrarna med deras rasism när det passat.

I brist på något tydligt alternativ från vänster är risken stor att Sverigedemokraterna, liksom Trump i USA, för många arbetare kommer att framstå som det enda sättet att ventilera sitt missnöje. Samma sak såg vi med Brexit och den italienska folkomröstningen nyligen – missnöjet växer och många vill ge makten en rejäl knäpp på näsan. Vi ser detsamma i Frankrike där Le Pen ser ut att ha goda chanser att gå vidare till den andra omgången av presidentvalet senare i vår. Man tar till de verktyg som erbjuds.

Men låt oss komma ihåg att det bara var ett år sedan det inte var Trump, utan Bernie Sanders som var på allas läppar. Ett otal opinionsundersökningar visar att det bara var Sanders, och hans "politiska revolution mot miljardärklassen", som hade kunnat besegra Trump. Till och med efter fusket i Demokraternas primärval hade han kunnat vinna, om han ställt upp som självständig kandidat i ett presidentval med tre huvudalternativ: Trump, Clinton och Sanders.

Sanders reformism och fokus på att ställa sig bakom det "mindre onda" alternativet ledde istället till en kapitulation inför Demokraternas partimaskineri. Det var detta som i slutändan gjorde att Trump kunde vinna.

Detta är en allvarlig läxa till det svenska Vänsterpartiet, som är fullt upptaget med att låna sitt namn till och indirekt stötta S+MP-regeringens arbetarfientliga nedskärnings- och högerpolitik. Resonemanget är att alternativet är värre, och att Vänsterpartiet måste se till att "göra skillnad". Som så många gånger förr verkar det "mindre onda" återigen bana vägen för något "ännu värre" – en moderatledd regering tillsammans med SD.

Trumps blotta närvaro och ständiga provokationer mot muslimer, latinos och svarta radikaliserar just nu ett helt lager av den amerikanska befolkningen, men också folk i resten av världen. Hans välkomnande som president var inte bara oöverträffade motdemonstrationer på fyra miljoner människor över hela USA, utan också hundratusentals ytterligare internationellt. Särskilt i Storbritannien har mobiliseringarna fortsatt, med demonstrationer som dragit tiotusentals.

På samma sätt skulle en Moderatledd regering med stöd av SD efter valet 2018 ge upphov till masskamp här hemma. Precis som Trump nu kommer att ge arbetare en dyrköpt läxa, skulle Jimmie Åkesson i regering visa sina verkliga färger som en än mer rasistisk korsning mellan Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor och Stefan Löfven.

Medan fascisternas väg till makten på 1930-talet förseglades av en rad historiska nederlag för arbetarklassen, har vår klass idag precis börjat spänna musklerna efter en längre tids passivitet. Efter årtionden av ekonomiskt uppsving har den internationella arbetarklassen aldrig varit starkare eller mer viktig. Det finns fler arbetare bara i Indonesien än vad som fanns i hela världen när Marx skrev Kapitalet.

Uppgiften förblir därför här och nu att bygga ett revolutionärt alternativ för arbetare som inte viker sig, utan kan leda en socialistisk revolution mot miljardärklassen – i USA liksom i Sverige och resten av världen.

Istället för att skrämmas av de reaktionära politiker som den ruttnande kapitalismen kastar fram, måste vi fördubbla våra ansträngningar för att vinna arbetarklassen till ett kämpande program för socialism. Klassklyftorna och krisen gör att det kapitalistiska systemet avslöjar sig i miljontals människors ögon, och den revolutionära socialismens idéer har förmodligen aldrig haft bättre förutsättningar. Som arbetarsångaren Joe Hill konstaterade: Sörj inte – organisera!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.