Socialdemokraternas valanalys missar målet

av Alexandra Bryngelsson
Foto: Socialdemokraterna (CC-BY-NC-ND 2.0)

Valet 2018 blev Socialdemokraternas sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. På tre mandatperioder har de tappat en tredjedel av sina LO-väljare, och bland unga har stödet nästan halverats. I partiets valanalys blir det tydligt att de inte förstår varför.

Att väljarna straffar dem för saker som egentligen inte är deras fel, att de haft en ”otydlig profil” när de delat regeringsmakten med Miljöpartiet och att de inte ”förankrat” sin politik bland sina medlemmar. Allt detta får skulden när Socialdemokraterna ska förklara varför de fick ett så dåligt resultat i valet.

Det enda som valanalysen inte är beredd att kritisera är deras egen politik.

I maj 2018 lade Socialdemokraterna fram sin nya flyktingpolitik inför valet, som lät som något som annars skulle ha lagts fram av Sverigedemokraterna. Detta var ett desperat försök att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna genom att anpassa sig till deras politik. Men manövern slog slint när partiet dalade i opinionssiffrorna och deras egna valarbetare slog bakut.

S-ministern Morgan Johansson skrev senare på Twitter att den stramare flyktingpolitiken gjorde att man hade råd med att ge gratis busskort till ungdomar i Skåne.

Valanalysen beskriver den hårdare flyktingpolitiken som oundviklig, men man menar att den borde ”förankrats bättre i partiet”, för att man skulle gå ut enat i valrörelsen. Analytikerna verkar helt oförstående inför att medlemmarna inte känner någon entusiasm inför en politik som innebär att människor på flykt från krig och fattigdom ska skickas tillbaka.

Dagens Arena har påpekat att skatteflykten från EU-länder kostar 100 gånger mer än migrationen. Samma kapitalister som tjänat stora pengar på krigen i Mellanöstern (till exempel Wallenbergfamiljen via vapenexporten) borde betala när dessa människor flyr. Detta borde varit Socialdemokraternas svar på flyktingkrisen: Refugees Welcome – låt kapitalisterna betala! Men Socialdemokraternas ledning är helt ointresserade av att utmana de svenska kapitalisternas vinstintressen.

Efter flera år av fallande förtroende för Socialdemokraternas sjukvårdspolitik, förklarar valanalysen att det nu är nere på samma nivåer som Moderaternas. 52 procent har ganska eller mycket lågt förtroende för den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken, mot 35 procent med ganska eller mycket stort förtroende.

Valanalysen konstaterar också att en majoritet anser att tillgängligheten i vården försämrats de senaste fyra åren. Men författarna menar att denna bild inte stämmer överens med verkligheten:

”Bilden av brister i vården har också underbyggts och förstärkts av ett antal medialt uppmärksammade händelser under mandatperioden. Till de kändaste hör nedläggningen av privata BB Sophia i Stockholm 2016, stängningen av den landstingsdrivna förlossningsverksamheten i Sollefteå 2017 och turerna kring Nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Gemensamt för dessa tre händelser är att de alla är lokala men har av media och väljare fått stå som exempel för att det är problem i hela vården och i hela landet. Paradoxalt nog så håller vården i Sverige generellt en väldigt hög kvalitet och invånarna är i hög utsträckning nöjda med den vård som erbjuds. ”

Försämringarna i vården framstår alltså som någon slags spöke i väljarnas tankar, som späds på av en olycklig medierapportering. Som genom ett mirakel är väljarna både missnöjda och nöjda – samtidigt!

Valanalysen konstaterar att det folk har störst problem med är köerna. Detta är allt annat än ett mediepåhitt: antalet vårdplatser har mer än halverats sedan 1994, från 5,21 till 2,21 per tusen invånare, enligt en rapport från Socialstyrelsen i december 2018. Den största minskningen skedde under de socialdemokratiska mandatperioderna mellan 1994–2006, från 5,21 till 2,88.

Om svenskar trots det är nöjda med något i vården – när de väl får vård – beror det på skickliga vårdarbetare som bryr sig om sina patienter och gör ett hästjobb för att få situationen att gå ihop.

Samma sak kan man se i pensionsfrågan, där nittiotalets pensionsöverenskommelse mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna lagt grunden för att vi numera har 312 000 pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns. Socialdemokraternas ledning är nu ledsna för att de får skulden för denna ”nödvändiga” ”blocköverskridande överenskommelse”, som de naturligtvis även den är helt oskyldiga till.

Folk har en god grund för att inte lita på att Socialdemokraternas politik kommer att förbättra vare sig sjukvården eller pensionerna. Detta är anledningen till att de fick sitt sämsta valresultat sedan 1911.

Valanalysen tröstar sig med att detta hur som helst följer en internationell trend för socialdemokratin:

”Ur ett internationellt, och i synnerhet europeiskt perspektiv, följer Socialdemokraterna i Sverige den långsiktiga trenden för socialdemokratiska partier, men har klarat de senaste åtta åren bättre än många av systerpartierna i Europa.”

Men orsaken till att grekiska Pasok, som gick från 44 procent i valet 2009 till 5 procent 2015, eller att franska Socialistpartiet gick från 28 procent i presidentvalet 2012 till 6 procent 2017, var just att dessa partier genomförde hårda nedskärningar och attacker mot arbetarklassen.

Märkligt frånvarande i analysen är däremot brittiska Labourpartiet som under Jeremy Corbyn nu driver partiets mest vänsterinriktade program på över 50 år, med stora satsningar på välfärden, åternationalisering av järnvägarna, 400 000 nya ”gröna jobb”, stora investeringar i bostadsbyggande, med mera. Labour har växt till över en halv miljon medlemmar och såg en massiv tillströmning av röster i senaste valet.

Detta är en politik med potentialen att förändra miljoner människors liv, som kan återuppväcka entusiasmen för socialdemokratin. Men ledningen för Socialdemokraterna har gått i rakt motsatt riktning och i stället gjort upp med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet om det så kallade januariavtalet – med sänkningar av skatten för de rika, försämringar av LAS, lägre löner för flyktingar, och så vidare.

Den största bristen i Socialdemokraternas valanalys är att man inte ser väljarna som tänkande individer. I stället för att utgå från att folk reagerar på de effekter som Socialdemokraternas politik får, utgår man ifrån att folk reagerar på ”kommunikationen”, ”medierapporteringen”, ”den politiska dagordningen”, och så vidare. Allt detta spelar naturligtvis roll, men om Stefan Löfvens påståenden inte stämmer överens med verkligheten kommer folk naturligtvis inte att tro på honom.

Det är hög tid att arbetarrörelsen lär sig av sin egen historia. Arbetare kommer att fortsätta straffa Socialdemokratin om de fortsätter att svänga högerut, och de kommer inte att i någon stor utsträckning vända sig till Vänsterpartiet så länge de ger ett direkt eller indirekt stöd till en S-ledd regering som försämrar för arbetarklassen.

Arbetare röstar inte på arbetarpartier för att de vill ha en högerpolitik som gynnar de allra rikaste. De röstar inte på arbetarpartier för att se sänkta löner, försämrad sjukvård och allt lägre pensioner. De röstar på arbetarpartier för att de vill se förbättringar för sig själva och den stora majoriteten i samhället. Jeremy Corbyns program, som bland annat anammats av S-föreningen Reformisterna, skulle vara en bra början.

Men anledningen till att den socialdemokratiska ledningen inte redan driver en sådan politik är inte bara brist på vilja. Det kapitalistiska systemet har hamnat i kris, och borgarklassen anser sig inte längre ha ”råd” att betala för att arbetarklassen ska ha samma levnadsstandard som tidigare. Därför har de gått på offensiven mot löner, arbetsvillkor och välfärd – med Socialdemokratiska partier som villiga redskap.

Ett verkligt reformprogram skulle behöva angripa basen för borgarklassens makt, som är deras ägande av bankerna och de största företagen. Det är bara med dessa resurser som man skulle kunna finansiera de nödvändiga satsningarna på till exempel välfärden, bostadsbyggandet och klimatomställningen. Genom kontrollen av storföretagen skulle man också för första gången på riktigt kunna införa lika lön för lika arbete mellan män och kvinnor, och avskaffa arbetslösheten genom att dela på jobben och sänka arbetstiden. Den enda räddningen för Socialdemokratin, och likväl för Vänsterpartiet, är att återgå till sina socialistiska rötter.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.