Socialismens väg från utopi till vetenskap

”Utan revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse” skrev Lenin. Avanti! tar honom på allvar. I varje nummer ämnar vi därför presentera artiklar som behandlar marxistisk teori på olika sätt. Denna artikel är den första.

Friedrich Engels pamflett, ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”, som publicerades 1882,  är ett utdrag ur ett större verk, Anti-Dühring, som behandlar marxismens syn på vetenskap, filosofi, ekonomi, politik och historia.

Pamflettens syfte var att presentera den vetenskapliga socialismen för bredare skaror av arbetare, och den blev vid sidan av Kommunistiska Manifestet den kanske mest spridda marxistiska skriften. Den översattes 1902 till svenska av Hjalmar Branting.

Pamfletten handlar om hur socialismen förvandlades från en abstrakt utopi till en på empiri och erfarenhet grundad vetenskap. Engels förklarar de källor och utvecklingslinjer som låg till grund för de teorier som han utarbetade tillsammans med Karl Marx.

Dessa analyseras i tre kapitel som totalt omfattar ett sextiotal sidor. I det första kommenteras upplysningsidéerna och den utopiska socialismen. I det andra analyseras den hegelianska dialektiken och den historiska materialismen. I den tredje behandlas den kapitalistiska ekonomin. Tidsmässigt behandlas perioden 1400-1800-talen med tyngdpunkten på de två sista århundradena.

I det första kapitlet förklarar Engels att socialismen är ett resultat av klasskampen och anarkin i den kapitalistiska produktionen. Till sin form framträder den som en konsekvent tillämpning av 1700-talets upplysningsidéer om frihet och jämlikhet, vilka i verkligheten dock visade sig vara en idealisering av bourgeoisiens herravälde. Jämsides med upplysningsidéerna framträdde också rent socialistiska idéer, först i form av kommunistiska utopier och sedan i form av utopisk socialism.

De tre stora utopisterna, Saint Simon, Charles Fourier och Robert Owen försökte skapa modeller för nya samhällen grundade på en utveckling av upplysningens idéer.

Saint Simon hävdade idén om ett idealsamhälle byggt på producenterna, där staten avskaffats som klassförtryckande organ och ersatts av en vetenskaplig och teknisk administration förenad av ett nytt religiöst band.

Fourier avslöjade det kapitalistiska hyckleriet och motsägelserna och lanserade tesen att armodet uppstår ur själva överflödet. Hans ideal var ett samhälle uppbyggt av arbetskollektiv omfattande ett tusental personer.

Robert Owen var själv kapitalist och försökte förverkliga utopierna i praktiken. Därför skapade han flera mönstersamhällen kring sina fabriker. När dessa experiment hade misslyckats vände han sig direkt till arbetarna. Han deltog i skapandet av de första brittiska fackföreningarna och lanserade den kooperativa idén som ett steg på vägen till det kommunistiska samhället.

Den utopiska socialismen led av samma svaghet som upplysningsidéalen. De vädjade till de härskande klassernas förnuft och trodde inte att de egendomslösa massorna skulle kunna styra ett kommande samhälle. Uppgiften var därför att ställa socialismen på verklighetens mark. Om socialismen ska kunna bli ett redskap för att förändra samhället måste den bli en vetenskap.

Detta fordrar en vetenskaplig metod, vilken Marx och Engels hämtade från den nyare tyska filosofin och framförallt då Hegel. Dess största förtjänst var att den återupprättade dialektiken som utgår från att naturen, historien och det mänskliga tänkandet är: ”Ett oändligt nät av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir vad det var och hur det var, utan allt rör sig, förändras, blir till och förgår.” (s.33)

Vi har vant oss vid ett metafysiskt synsätt som innebär att tingen studeras utan inbördes sammanhang. Verkligheten delas upp i fasta kategorier som ont och gott, möjligt och omöjligt, existerande och icke existerande osv. Dialektiken är motsatsen till detta då den ”uppfattar tingen och deras begreppsavbilder väsentligen i deras sammanhang, deras sammanlänkning, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande,” (s.37).

Det yttersta beviset för dialektiken är naturen själv, men den präglar också historien och det mänskliga tänkandet.

Hegels dialektik hade dock en grundläggande svaghet. Den var idealistisk och betraktade därför den materiella världen som en avbild av högre stående absolut idé. Detta  strider mot själva grundtanken i dialektiken, som förnekar att det finns några eviga sanningar. Därför måste dialektiken, för att bli användbar, ställas på en materialistisk grundval.

Så föddes den dialektiska materialismen, själva grundstenen i den marxistiska teoribyggnaden. Denna teori i kombination med den framväxande klasskampen mellan proletariat och bourgeoisie, blev grunden för de studier som Marx och Engels gjorde av historien och den kapitalistiska ekonomin. Resultatet blev upptäckten av den materialistiska historieuppfattningen och mervärdet:

”då visade det sig att all historia med undantag för urtillstånden var historien om klasstrider, att dessa samhällsklasser som bekämpar varandra alltid varit skapelser av produktions- och utbytesförhållandena, med ett ord av sin epoks ekonomiska förhållanden. Det visade sig att samhällets ekonomiska struktur bildade den reala grundvalen, ur vilken hela överbyggnaden av rättsliga och politiska institutioner såväl som de religiösa, filosofiska och övriga föreställningarna under varje historisk epok ytterst låter sig förklaras.” (s.42)

Teorin om mervärdet innebär att källan till kapitalisternas rikedomar är det obetalda arbete som arbetarklassen utför under en del av arbetsdagen. Detta merarbete förvandlas först till profit och sedan till kapital . Därigenom blev socialismen inte längre ett tänkt idealtillstånd utan det nödvändiga resultatet av klasskampen under kapitalismen.

Den materialistiska historieuppfattningen betyder att:

”produktionen och efter produktionen utbytet av dess produkter – utgör grundvalen för alla samhällsordningar, att i varje historiskt uppträdande samhälle produktfördelningen, och med den sociala uppdelningen i klasser eller stånd, rättar sig efter frågan, vad och hur man producerar och hur det producerade utbytes. I enlighet härmed måste man söka de yttersta orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar inte i människornas hjärnor, inte i deras ökade insikt i den eviga sanningen och rättvisan, utan i förändringar i produktions- och utbytessättet.” (s.45)

Därefter beskrivs övergången från medeltida samhälle till kapitalism och slutligen till socialismen. Det medeltida samhället präglas av individuell småproduktion för omedelbar förbrukning. Produktionsmedlen – redskapen – ägs i allmänhet av producenterna. Endast i de fall då produktionen överstiger denna lokala förbrukning utbjudes den till försäljning. Detta är varuproduktion i sin tidigaste form.

Den kapitalistiska revolutionen innebär att producenten skiljs från produktionsmedlen, vilka koncentreras alltmer i händerna på bourgeoisien. Först som enkel kooperation, därefter som manufaktur och till sist som storindustri. Det uppstår ett egendomslöst proletariat som tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalägarna.

Kapitalismen utmärks av tre inneboende motsättningar: Klasskonflikten mellan bourgeoisien och proletariatet. Motsättningen mellan samhällelig produktion och privat tillägnande av produktionens resultat. Kontrasten mellan överflödet av produktionsmedel och varor och det samtidiga överskottet av arbetare som saknar sysselsättning och därmed förmåga att kunna köpa alla de produkter som frambringats.

Till slut gör produktionssättet uppror mot utbytesformerna. Detta skapar förutsättningar för den proletära revolutionen. Arbetarklassen erövrar makten och förvandlar produktionsmedlen till samhällelig egendom. Samhället kan tillägna sig resultatet av produktionen och motsättningarna i ekonomin kan upphävas. En plan utformas för produktionens utveckling och på denna grundval kan staten och klassamhället börja vittra bort. Människorna blir herrar över sin egen samhällsordning och sig själva.

Marxismens teori har dödförklarats om och om igen. Men varför är dess fiender så ivriga att racka ner på den om den vore överspelad och bankrutt? I själva verket tillhör Marx och Engels skrifter de få från denna tid som läses och fortfarande är aktuella.

Det betyder inte att man ska betrakta marxismen som en färdig plan för socialismens införande. I slutet av boken skriver Engels att den vetenskapliga socialismens uppgift är att göra arbetarklassen medveten om sin historiska uppgift:

”Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift. Att utröna dennas historiska betingelser och därmed själva dess natur och så bibringa den i dag undertryckta klass, som är kallad att utföra handlingen, medvetandet om dess egen aktions betingelser och natur – det är uppgiften för den proletära rörelsens teoretiska uttryck: den vetenskapliga socialismen.”

Engels förutsåg dock inte det tryck som kapitalistklassen skulle komma att utöva mot arbetarrörelsens ledning. När arbetarrörelsens massorganisationer växte fram i slutet av artonhundratalet , befann sig kapitalismen i en period av tillväxt.

Ju större inflytande arbetarrörelsen fick i parlamenten, desto mer påverkades dess ledning av den härskande klassen idéer och vanor. Efterhand började man betrakta socialismen som ett avlägset mål vilket skulle uppnås steg för steg, och till sist inordnade man sig inom kapitalismens ramar. Därför förråddes arbetarna av sin ledning när det första världskriget bröt ut. Ledningen ställde upp i försvaret av ”fosterlandet” och därmed också för det kapitalistiska systemet.  Som en följd splittrades den andra internationalen och dess masspartier i en revolutionär och en reformistisk del.

Det ryska partiets revolutionära del, bolsjevikerna, ledde den ryska revolutionen till seger. Men revolutionerna i Tyskland, Italien, Finland och Ungern misslyckades eller krossades, främst på grund av att de kommunistiska partierna hade för få utbildade kadrer. Den ryska revolutionen isolerades och som en följd av landets underutveckling växte det fram en priviligerad byråkrati som avskaffade den demokratiska sovjetmakten. Alla revolutionens landsvinningar övergavs och det enda som återstod var grunden: Det statliga ägandet av produktionsmedlen och den planerade ekonomin. Istället inrättades en ny diktatur, grundad på det statliga ägandet, som av marxister betecknas som proletär bonapartism. Sjuttio år senare, 1991,  kollapsade denna regim. Kapitalismen återinfördes, vilket ledde till en ekonomisk katastrof.

Socialismen befinner sig därmed tillbaka på ruta ett, men förutsättningarna för dess seger är oerhört mycket större än på Engels och Lenins tid. Arbetarklassens styrka internationellt är gigantisk, inte bara i Europa och USA, utan också i många av Asiens och Latinamerikas och även Afrikas länder. Produktionskapaciteten och naturtillgångarna räcker mer än väl för att avskaffa den materiella nöden och tillförsäkra alla jordens innevånare ett värdigt liv, förutsatt att de utnyttjas på ett planerat och resurssnålt sätt.

Detta är den vetenskapliga socialismens, eller marxismens som vi ofta säger idag, uppgift: Att skapa en arbetarrörelse präglad av marxismens idéer, som är beredd att kasta kapitalismen över ända och bygga en socialistisk värld.

Martin Oscarsson

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,176FöljareFölj
646FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna