Sopgubbarnas kamp fortsätter

av Jannis Tsiamis
Manifestation till stöd för soppgubbarna. Foto: Jannis Tsiamis

Den 12 augusti hade det gått 26 dagar sen den vilda strejken bröt ut. Det har hänt ganska mycket sedan sopgubbarna lade ner arbetet: de har fått 5000 kr var utdömt i skadestånd av Arbetsdomstolen, blivit uppsagda och sagt upp sig själva, och så vidare. Dagen till ära hölls en manifestation till stöd för Stockholms sopgubbar och drygt 200 personer slöt upp för att visa sitt stöd. Talen var både radikala och inspirerande.

Första talare var Anita, en undersköterska aktiv i "Vårdupproret – en annan vård är möjlig". Hon poängterade att medias påståenden om stämningarna bland vårdpersonalen är helt felaktiga. De flesta tycker inte att sopgubbarna är överbetalda, utan att det är vårdpersonalen som är underbetald. Jannis från SEKO Tunnelbanan förklarade att alla företag har samma mål, att försämra våra arbetsvillkor och öka sina vinster. Helt riktigt kopplade han ihop privatiseringarna av sophämtningen med privatiseringarna i tunnelbanan och vården.

Janne Spanedal som är sopgubbe och fackligt ombud på Reno Norden, beskrev i sin tur händelseförloppet under de 26 dagarna av vild strejk som pågått hittills.

– Det enda vi gjort är att hålla vårt fackliga löfte: Att aldrig arbeta till sämre villkor och lägre löner än vi kommit överens om.

Han förklarade att Reno Norden skulle ta över sophanteringen i hela Stockholm från den första oktober, vilket innebär att arbetarna på det konkurrerande sophanteringsföretaget LLAB kommer sägas upp. Med tanke på att de visat stort stöd för arbetarna på Reno Norden under kampens gång, är det osannolikt att de kommer acceptera kontrakt med så usla villkor. Det är alltså sannolikt att Stockholm snart kommer vara utan de allra flesta, totalt 120, av sina mest yrkesskickliga sopgubbar.

Uppsägningar

Varför sa alla sopgubbarna på Reno Norden upp sig? De erfarna sopgubbarna på Reno Norden agerade instinktivt eftersom de hade varit med om liknande attacker från andra giriga företag. Senast var det Resta som 2010 sänkte löner, och 2009 var det LLAB som försökte sänka lönerna och öka arbetsbördan i samband med införandet av månadslön. Förra året skrev 110 sopgubbar från Stockholm – en klar majoritet – under en protestlista till Stockholms Vatten (som sköter Stockholms upphandlingar), där de krävde bättre anställningstrygghet och att få behålla sitt nuvarande lönesystem vid nya upphandlingar. De nekades detta.

För att bryta sopgubbarnas stridsvilja, anställde Reno Norden "nyckelinspektörer" för att kartlägga deras arbete och göra dem mer utbytbara. När de började med detta den 3 juli reagerade alla blixtsnabbt. Sopgubbarna bestämde sig för att arbeta enligt arbetsmiljöreglerna, vilket ledde till att de knappt hann med någonting. Inspektörerna fick åka hem sent på kvällen relativt tomhänta, och situationen blev allt mer ohållbar.

Sopgubbestrejken. Foto: Jannis TsiamisPå onsdagen den 5 juli samlades sopgubbarna vid femtiden på morgonen och röstade för att lägga ner arbetet, som svar på att de tvingades utföra arbetsuppgifter som inte ingick i deras kontrakt. I praktiken hade de tvingats till vild strejk, och snart kom även sopgubbarna på LLAB för att visa stöd.

Reno Norden förklarade snabbt att sopgubbarna får sparken om de inte genomför nyckelinventeringen, och inledde en lockout. Den 12 juli sa sopgubbarna upp sig som kollektiv. Sopgubbarna förklarade att de inte är rädda för att säga upp sig eftersom de lätt kan hitta nya jobb. Men de trivs med att köra sopor och vill ha möjligheten att göra det utan att gå sönder före pensionen, vilket blir omöjligt om Reno Norden och staden får sin vilja igenom.

Sopgubbarna tycker att det är bättre att ta ett skadestånd på 5000 kr en gång än att bli utslitna och sänka sina löner med 5000 kr per månad i 5 år, vilket sammanlagt skulle bli en förlust på 300 000 kronor. Det skulle också slita på deras kroppar. Samtidigt vill Reno Norden nämligen höja arbetstaket – det vill säga hur många säckar en sopgubbe ska lyfta dagligen – med 30 procent.

Ta kampen vidare

Sopgubbarna är inte ensamma om att säga upp sig i protest de senaste åren. Som Revolution tidigare rapporterat, har det skett en våg av uppsägningar i den skånska sjukvården under 2016. Narkosavdelningen på Helsingborgs lasarett började, och sjuksköterskor i Malmö, Lund och på andra avdelningar i Helsingborg följde exemplet. Bland deltidsbrandmännen gick det en våg av uppsägningar i protest mot det nya avtalet under de första månaderna 2017. Men precis som bland sjuksköterskorna, har nu flera gått tillbaka till jobbet mot löften om förbättringar.

Orsaken till detta är naturligtvis de usla arbetsvillkoren, men dessa är å andra sidan ingen slump. Det är värt att anmärka att det skandalöst nog är en rödgrön majoritet i Stockholm, och S+MP i Skåne som vidmakthåller och förvärrar denna situation. På vilket sätt upphandlingarna med Reno Norden och liknande företag stärker arbetarnas, kvinnornas, eller miljöns situation, är Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ välkomna att svara på. Det hedrar däremot Vänsterpartiet i Stockholm att man uttryckt sitt stöd för sopgubbarna.

För det andra visar uppsägningarna att det finns en oerhörd kampvilja, men som fackförbunden håller tillbaka. Utan försämringar i kollektivavtalen, hade det varit betydligt svårare att genomföra försämringar på arbetsplatserna. I sjuksköterskornas fall var det Vårdförbundet som bar ansvar för avtalen, och i sopgubbarnas fall är det Transport. De svenska fackförbunden är mäktiga organisationer med nationell täckning, som har möjlighet att gå ut i strid långt innan situationen blir så desperat för arbetarna att de hellre säger upp sig och förlorar sin försörjning, än arbetar kvar under nuvarande villkor.

Det som stinker är inte sopstrejken, utan den "svenska modellen" med klassamarbete. De enda som just nu samarbetar är arbetarna, som i praktiken tvingas till det av sina organisationer, medan borgarklassen går till attack. Denna attack sker genom alla kanaler, genom "effektiviseringar", genom privatiseringar, genom upphandlingar – och när arbetarna kämpar tillbaka genom domstolen, som dömer dem till böter, eller genom att regeringen förbereder en inskränkning av strejkrätten, som i hamnarbetarnas fall. Detta visar vems sida staten egentligen står på.

Ett första naturligt krav är att återta alla privatiserade och upphandlade verksamheter i offentlig drift. I förlängningen är det bara genom att nationalisera de stora företagen och sätta dem under arbetarkontroll som vi kan skapa ett samhälle där behoven är viktigare än företagens vinster. Sopgubbarnas kamp är en inspiration för oss alla, och det är en kamp som vi måste ta vidare.

Allt stöd till sopgubbarnas kamp!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.