Storbritannien: Valets lärdomar, sörj inte – organisera er!

av Rob Sewell (Översättning: Fredrik Albin Svensson)
Foto: Socialist Appeal

Alla reaktionärer jublar. Donald Trump var särskilt förtjust: "Grattis till Boris Johnson för hans stora SEGER!", skrev den amerikanska presidenten på Twitter. "Johnson säkrar förkrossande valseger", utropade Financial Times, samtidigt som pundet steg på valutamarknaderna.

Johnsons Toryparti, ihop med miljardärspressen, har vunnit för tillfället. Men även om det är en kraftigt minskning av Labours parlamentsplatser så ökade Torypartiets röstantal bara med 300 000 i jämförelse med 2017 – knappast "förkrossande".

De så kallade experterna försöker förstärka bilden genom att säga att detta är det sämsta resultatet sedan 1930-talet. Även om partiet har färre parlamentsplatser nu, vann Labour en större andel av rösterna än man gjorde 1982 och Corbyn vann ett större antal röster än Blair gjorde 2005.

Torymedierna och Labourhögern (blairiterna) försöker likväl använda detta bakslag för att få stopp på Corbynrevolutionen. Med en verkligt giftigt retorik, kräver de att Labourledaren måste avgå omedelbart. Vi måste undvika denna fälla.

Om man bortser från Skottland, lyckades Torypartiet stjäla valet och göra det till ett brexitval, där Johnson kunde lova att "få brexit gjort". Detta färgade allting, och bestämde till stor del valets utgång.

Det är därför inte en fullständig överraskning att Labour förlorade ett stort antal valkretsar i norra England, Midlands och Wales. Däribland Blyth Valley, som Labour haft sedan 1935 och Wakefield som man haft sedan 1932. På dessa platser var många arbetarklassväljare desperata att få brexit överstökat för att kunna ta tag i andra brådskande frågor.

Lärdomar

Det är tydligt att miljoner människor, särskilt unga, är djupt besvikna – förkrossade – över valresultatet. Fredagen den 13 december kommer att kommas ihåg som den "svarta fredagen": dagen då Johnson lyckades slingra sig tillbaka till premiärministerposten.

En vis filosof, Spinoza, förklarade en gång att man varken skulle "skratta eller gråta, utan förstå". Vi behöver förstå orsakerna till och lärdomarna av detta nederlag.

Labour hade chansen att vinna detta valet, men brexit visade sig vara extremt splittrande. Vi förklarade på förhand att ju mer klassfrågorna i manifestet doldes, desto mer sannolikt var det att Johnson skulle vinna valet. Det var ett enormt berg att bestiga.

I valet 2017 accepterade Labour brexitresultatet och pratade om att försvara arbetares rättigheter. Den hållningen vann över många Labourväljare som röstat för att lämna EU. Labour gick till val på ett radikalt manifest, med Corbyn som Labourledare. Denna valkampanj ledde till den snabbaste ökningen av Labourröster sedan 1945. Uppenbarligen var Corbyn, brexit och vänsterpolitik inte ett problem för väljarna då.

Vad har förändrats? Framförallt att man framställt Labourpartiet mer som ett parti för att stanna i EU, som utlovar en andra folkomröstning. Detta gjorde att Torypartiet kunde påstå att Labour blockerade brexit och inte skulle genomföra det demokratiska beslutet. Parlamentsledamöterna ansågs ignorera demokratin, vilket ledde till växande frustration och ilska.

Detta gjorde i sin tur att Torypartiet kunde gå till val som det verkliga brexitpartiet, som skulle genomföra folkets vilja. Labour hamnade tyvärr i samma läger som etablissemanget som ville stoppa brexit. Torypartiet fick extra hjälp av Farage, vars parti ställde upp i valkretsarna i "den röda väggen" och stal många röster från Labour.

Brexit

Det var framförallt Labours högerparlamentsledamöter som påtvingade partiet den katastrofala förändringen i brexitfrågan, genom en högljudd kampanj för att få partiet att utlova en andra folkomröstning. De gick sedan ihop med Liberaldemokraterna och andra för att försena brexit, vilket de lyckades med.

Ansvaret för detta nederlag ligger alltså på Labours högerflygel. De skapade maximal förvirring, vilket var en del av en plan för att misskreditera Corbyn som verkade svag och otydlig.Foto: Socialist Appeal

Tyvärr fick de hjälp av den "mjuka" vänstern – personer som Clive Lewis, Emily Thornberry, Paul Mason, Owen Jones och andra, som gick till demonstrationer för en så kallad "Folkets omröstning". Detta gällde också John McDonnell, som lät partiet knuffas i riktning mot att förespråka att man stannade i EU.

Allt detta hjälpte till att förbereda för det nuvarande nederlaget. De som förespråkade en andra folkomröstning var blinda för det faktum att majoriteten för brexit i folkomröstningen 2016 delvis var ett rop på hjälp från de som övergivits. De ville få ett bättre liv.

Labourpartiet borde ha behållit den hållning man intog 2017 och förklarat att det inte skulle göra någon grundläggande skillnad att vara innanför eller utanför EU på kapitalistisk basis. Arbetarklassen kommer att fortsätta att bli utsugen och förtryckt fram tills vi bryter med kapitalismen och förändrar samhället i grunden, längs socialistiska linjer.

Det blev därför Brexit som avgjorde valet. Många före detta Labourväljare höll för näsan och "lånade" Torypartiet sina röster för att "få brexit gjort".

Det behöver knappt sägas att det är en ren illusion att Boris Johnson och de konservativa skulle kunna lösa de problem som arbetare står inför. Johnson är en bluffmakare. Torypartiet kommer inte att lösa arbetares problem; de kommer tvärtom att göra dem mycket värre. Torypartiet har varit vid makten i över ett decennium – ett decennium av nedskärningar och fallande levnadsstandard. Nu kommer de att förbereda för en ny våg av attacker mot arbetarklassen.

Smutskastning

Detta val var antagligen det smutsigaste på generationer. Etablissemanget och deras språkrör i medierna överöste Corbyn med en lavin av förtal, det giftigaste karaktärsmord man kan tänka sig.

BBC kommer för alltid att vara känt som "British Bullshit Corporation" – en pålitlig röst för miljardärsklassen. Så kallade experter, som till exempel Laura Kuenssberg, har spelat en vidrig roll i attackerna mot Labour och Corbyn, samtidigt som man låtit Torypartiet slinka undan.

Självfallet deltog blairiterna från parlamentet i det dagliga sabotaget. Dessa karriärister agerar femtekolonnare i Labourpartiet. Deras enda roll är att se till att Labour inte hotar kapitalismen.

Denna Labourhöger har attackerat Corbyn ända sedan han valdes, med fullt stöd från medierna. År 2016 gjorde de ett kuppförsök för att bli av med honom, där 80 procent av Labours parlamentsledamöter – 172 stycken – röstade för att han skulle avgå. Denna kupp blev ett fullständigt fiasko när Corbyn vann ytterligare en jordskredsseger i den nya medlemsomröstningen, men det har inte hindrat högern från att fortsätta attackera och misskreditera honom.Foto: Socialist Appeal

Varje gång man satte på tv:n fick man se en eller annan parlamentsledamot från Labour som attackerade Corbyn. Om de bara kastade tillräckligt med skit på honom, hoppades de att något skulle fastna. Han kallades för terroristsympatisör, knähund till Moskva, tjeckisk spion och (såklart) antisemit.

Det var inte bara Labourhögern som deltog i förtalet om antisemitism mot Corbyn och Labour, utan det gjorde även chefsrabbinen (som sa att Corbyns hantering av antisemitismanklagelserna gjorde honom "olämplig att styra landet"), ärkebiskopen i Canterbury och hinduiska och muslimska religiösa ledare. Simon Wiesenthal-centret varnade för att Corbyn representerade det största globala hotet mot judar!

Jewish Labour Movement (JLM) användes också för att attackera Labourledaren, genom att läcka planerade uttalanden om antisemitism till kommissionen för jämlikhet och mänskliga rättigheter, som skandalöst nog har öppnat en utredning mot Labourpartiet för dess påstådda antisemitism. JLM, som påstår sig stötta Labour, gjorde till och med ett offentligt uttalande där de vägrade kampanja för en Corbynregering. I praktiken backade de öppet en Toryregering istället!

Allt detta måste ses som förräderi och sabotage från blairiterna och deras vänner. De fick full uppbackning från de kapitalistiska medierna, som konstant gav Torypartiet ny ammunition som de kunde attackera Corbyn med.

För att lägga sten på börda, tillkännagav flera blairiter att de inte skulle rösta på Labour så länge Corbyn var ledare. Blair själv sa att han visserligen skulle rösta på Labour, men att andra kanske skulle byta till Liberaldemokraterna eller Torypartiet. Lord Mandelson, som var en av New Labour-projektets huvudarkitekter, krävde att Corbyn byttes ut.

Innan han lämnade partiet, sa parlamentsledamoten John Woodcock att han "aldrig någonsin skulle rösta för att göra Jeremy Corbyn till Storbritannien premiärminister". Både han och den före detta Labourparlamentsledamoten Ian Austin förespråkade en röst på Boris Johnson, och varnade för att Corbyn skulle vara en risk för den nationella säkerheten.

Detta stärktes av Jon Ashworth, Labours skuggvårdminister, som visade ett komplett förakt för Corbyn i inspelningar som nyligen läckts. I själva verket uttryckte han bara vad andra högerparlamentsledamöter från Labour tycker.

Det råder inget tvivel om att miljardärsetablissemanget och deras blairitiska vänner inom Labourpartiet på ett organiserat sätt försöker krossa Corbyn och underminera Labourpartiet.

Förräderi

På ett cyniskt sätt attackerar de nu Labours vänstermanifest som det "längsta självmordsbrevet i historien", trots att detta (och den massiva uppslutningen från medlemmarna i valkampanjen) var det enda som kunde förhindra ett ännu större nederlag.

Ytterligare en anledning till att Labour förlorade – trots den otroliga kampanj som aktivister genomfört, som mobiliserat i valkretsar som stått och vägt – är det ruttna arvet från Blairs New Labour, som många arbetare minns.

Blarismens förräderi har lett till en djupgående misstänksamhet mot Labourpartiet. Det finns fortfarande mycket skepticism bland många arbetare, som förståeligt nog blivit misstänksamma mot alla politiker och deras löften. "Man kan inte lita på dem. De är alla samma sak. De tänker bara på sig själva" – detta var något man hörde från många i valet.

Detta är resultatet av att högern dominerar partiet, särskilt på de platser där Labour deltagit i att genomföra nedskärningar. Särskilt gäller detta Skottland, där blairiterna förstörde partiet.

Nyval av Labours parlamentsledamöter

Labours medlemmar måste höja sina röster mot den senaste kampanjen för att sparka ut Corbyn. Labourledaren borde inte ge vika för pressen. Vi säger: Stoppa häxjakten mot Corbyn!

Det borde utan tvivel ske en grundlig diskussion i hela rörelsen, och en undersökning som leds av medlemmarna. Men all bevisning pekar på blairiternas motbjudande roll.Foto: Socialist Appeal

Corbynrevolutionen är inte fullbordad. Labourhögern hoppas på att kunna förstöra Corbynrörelsen och återta kontrollen. Labourledningen har gång på gång försökt blidka blairiterna och sträcka ut handen till dem. Man är rädd för att bryta med dessa förrädare. Men det är ett stort misstag. Partiet behöver göra sig av med alla karriärister och infiltratörer från Torypartiet.

På Labourkonferensen 2018 ville 90 procent av alla delegater från lokalavdelningarna i Labour införa obligatoriska nyval i partiet av Labours parlamentsledamöter. Men detta blockerades av fackföreningsledarna. Till och med Jon Lansman, den självutnämnda ledaren för Momentum, gjorde det.

Men verklig demokratisk ansvarsskyldighet skulle ha gjort all skillnad i världen vad gäller att rensa ut de förklädda Toryledamöterna. Det skulle ha enat Labours parlamentsgrupp bakom Corbyn och massrörelsen runt honom. Det skulle ha enat partiet mot Johnson och de konservativa.

Detta arbete måste fortfarande göras. Detta valnederlag – och blairiternas hysteri – visar att detta är ett brådskande uppdrag. Efter nyår borde detta sättas överst på dagordningen på alla Labourpartimöten. Fackföreningarna måste också med. Fackföreningen Unite är på pappret för obligatoriska nyval av parlamentsledamöter, men detta måste man också ta strid för i praktiken.

Sörj inte – organisera er!

Marxismen har ett långsiktigt perspektiv. Den analyserar processer i sin helhet. Historien rör sig inte i en rak linje. Hela perioden är extremt instabil. Den politiska "mitten" håller på att försvinna. Detta speglar det kapitalistiska systemets djupa kris.

Det kommer att ske högersvängar på vägen. Men dessa kommer att bereda vägen för ännu större vänstersvängar. Detta kommer att fortsätta tills arbetarklassen hittar en väg framåt genom att bryta med kapitalismen.

Idag firar reaktionärerna. Men det kommer inte att vara länge. Nu när Torypartiet har en stor majoritet, har de inga ursäkter. De kommer att skörda ett uppror.

Boris Johnsons Toryregering kommer att vara en regering i kris, som inte varar mandatperioden ut. En ny global nedgång förbereds. Detta kommer att förvandla situationen.

Blockerade på den politiska fronten, kommer arbetarklassen att tendera att se mot den fackliga fronten. Detta kan vi redan se i post- och järnvägsarbetarnas kamp. Arbetare och ungdomar kommer att ta strid på sina arbetsplatser och på gatorna.

Händelser, händelser och åter händelser kommer att förvandla medvetandet. Stabilitet är uteslutet, vilket vi ser internationellt med revolutioner från Chile, till Sudan, till Libanon.

Det är brådskande att bygga marxismens styrkor för att kunna ge en ryggrad åt rörelsen, för att kunna bidra med beslutsamhet och ett perspektiv om att förändra samhället. Vi behöver klarsynthet. Vi behöver en klassbaserad analys som kan visa vägen framåt. Vi behöver en marxistisk röst för arbetare och unga. Vi hoppas att du vill gå med oss och bygga detta.

Torypartiets framgångar kommer att dunsta bort likt en droppe i solen. Det bereder vägen för ett massivt skifte till vänster i samhället – och slutligen för den socialistiska samhällsomvandlingen. Vi behöver bygga, organisera och förbereda de nödvändiga styrkorna för att uppnå detta.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.