Sverige på randen till revolution 1917–1918

av Hannes Oscarsson
Norra Bantorget i Stockholm, 1 maj 1917.

Den svenska arbetarklassens demokratiska och sociala landvinningar har inte utan vidare accepterats av borgarklassen. Detta visar åren 1917-1919 tydligt, som kanske var den mest omvälvande perioden i Sveriges historia. Aldrig har Sverige varit så nära en förrevolutionär situation som då.

År 1916 var tungt ekonomiskt, med dåliga skördar och minskad handel i och med första världskriget. I början av 1917 beslagtogs all brödsäd, mjöl och bröd av svenska staten för att ransoneras till 250 gram mjöl per person. Ransoneringarna sjönk de följande månaderna samtidigt som det rådde hög inflation i kombination med låga löner som inte hade höjts sedan storstrejkens nederlag 1909.

Livsmedelsbristen var dock inte enbart ett resultat av kriget, utan också spekulation och annan parasitär ekonomisk verksamhet, hamstring för att pressa upp priset och företag som gjorde stora vinster på att exportera livsmedel till andra länder. 1914 års passiviserande nationalism, ett resultat av den borgerliga nationalistiska propagandan, var som bortblåst och folket var redo för kamp. Den ryska februarirevolutionen välkomnades av hela den svenska arbetarrörelsen och inspirerade april månads inledande protester.

Hungeruppror och strejker

En hungerdemonstration och strejk i Västervik den 16 april blev startskottet för 1917 års klasstrider. Arbetarna i Västervik organiserade en kommitté, som i praktiken tog över och upprättade sin egen makt lokalt – vilket påminde om de ryska arbetarråden (sovjeterna). De uppmanade också resten av Sveriges arbetare att gå ut i kamp. Detta inledde en tio dagars period där spontana demonstrationer bröt ut i hela landet, som uppskattas ha omfattat mellan en kvarts till en halv miljon människor.

På många håll antogs Västerviksarbetarnas krav på bland annat avskaffad skatt för lågavlönade, stopp på livsmedelsexport och åtta timmars arbetsdag. Arbetarna inventerade livsmedelsförråd för att säkerställa att ingen hamstring skedde, och plundrade tågvagnar med livsmedel som skulle exporteras. Arbetarkommittéer bildades med den i Västervik som förebild.

Samtidigt ägde protester rum på nästan alla landets regementen. Värnpliktiga soldater gick ut i strejk och deltog på socialistiska möten. I Stockholm bildades den 21 april "Föreningen soldater och arbetare", vilket gav upphov till soldatföreningar på en rad andra regementen. Som motreaktion upprättades "larmstyrkor" vid alla regementen som direkt skulle svara på statens behov av förstärkning för att kunna användas mot revolutionära arbetare och soldater.

Huvudstadens generaler litade inte längre på sina trupper och kallade in förband utifrån, och upprättade "Stockholms frivilliga skyddskår" som bland annat mobiliserade rika studenter och tjänstemän som gavs samma lagliga skydd som polisen. Liknande borgerliga skyddsgarden uppstod i ett flertal städer. Soldaternas breda stöd till arbetarkampen gjorde att generalerna beslagtog tyngre beväpning och sprängmedel.

Första maj 1917

Inför första maj var statsmakten på helspänn. Ingen soldat beviljades permission och säkerhetspolisen bevakade i hemlighet olika massmöten och misstänkta aktiviteter. Rättigheter som att dela ut flygblad inskränktes, och de mest reaktionära trupperna skickades till radikaliserade områden. Antal demonstranter slog rekord i hela landet, och i Stockholm deltog mellan hundra- och tvåhundratusen.

En pågående strejkrörelse i Tyskland, och Lenins krav på "All makt åt Sovjeterna" i Ryssland drev på radikaliseringen än mer. LO pressades av resolutioner från fackliga möten i hela landet, där Malmös fackstyrelser var särskilt radikala och uppmanade till generalstrejk.

För första gången sedan storstrejkens nederlag 1909 började facken återhämta sig, och flera nya förbund bildades. LO-fackens medlemmar ökade med över 30 procent och Syndikalisterna fördubblades. Mellan februari och maj 1917 uteslöts det socialdemokratiska ungdomsförbundet för sin radikalitet, och bildade tillsammans med partivänstern ursprunget till dagens Vänsterpartiet – Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).

Efter första maj fortsatte kravaller och demonstrationer i hela landet, där den mest radikala kampen fördes på ön Seskarö där man övermannade 20 militärer, och det krävdes ytterligare 475 militärer för att kuva upproret. Därtill var läget särskilt spänt i Ådalen, där vänstersocialister hade ett stort inflytande, och Härnösand, där man krävde att Anton Nilsson, som hade sprängt strejkbrytarfartyget Amalthea 1908, skulle friges. I ett antal städer utlyste arbetare strejker på egen hand när fackets ledning vägrade.

Rörelsen 1917 kulminerade den 5 juni när livsmedelsbristen debatterades i riksdagens kammare och tiotusentals samlades på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Militär och polis hade spärrat av bron till riksdagshuset och placerat kulspruteskyttar runt omkring. Demonstrationen slutade med att tusentals skadades av sabelhugg från ridande poliser, varpå man samlades i Folkets hus där slagorden "Storstrejk, storstrejk!", överröstade Hjalmar Brantings försök att lugna situationen. Dagen efteråt samlades uppemot 20 000 och fortsatte protestera, men sedan la sig rörelsen gradvis.

Var protesterna dömda att "misslyckas"?

I längden blir det spontana inslaget i kampen en svaghet om det inte finns en tillräckligt stark och organiserad ledning som är villig att ta kampen framåt. Redan 1916 hade socialdemokratiska ungdomsförbundet diskuterat hur en storstrejk skulle kunna organiseras, men såväl LO som den socialdemokratiska högern höll tillbaka rörelsen från början till slut. Det är viktigt att ha i åtanke deras enorma auktoritet och inflytande bland svenska arbetare.

SSV (det parti som idag är Vänsterpartiet) och Syndikalisterna bildade en gemensam front mot socialdemokratin för att vinna inflytande hos massorna. De upprättade flera lokala arbetarråd där många fackföreningar medverkade, även om LO:s centrala ledning hela tiden lydigt underordnade sig socialdemokratins återhållsamhet.

Arbetarrådens svaghet var att de till stor del begränsade sig till enskilda frågor som livsmedel, och inte hade en långsiktig taktik för ett revolutionärt maktövertagande. Detta var till viss del på grund av syndikalisternas inflytande.

SSV:s samarbete med syndikalisterna gjorde att man isolerades mer och mer från LO där de stora arbetarmassorna befann sig. En av SSV:s största svagheter var just deras svaga bas i facken. Syndikalisterna vägrade dessutom stötta krav på parlamentariska reformer, med ursäkten att de inte vill ha något att göra med den staten. Därmed isolerade de sig från många arbetare som kämpade för politiska rättigheter.

Med det sagt var SSV ett ungt och oerfaret parti, med brist på marxistiska kadrer som kunde leda större kamper på gator och torg. Om splittringen från S hade skett några månader senare när radikaliseringen var i full gång, och om det hade förberetts ett större lager av ledande marxister som hade kunnat vinna en större del av partiet i ett sådant läge, så är det möjligt att den svenska arbetarklassen hade kunnat få en ledning mer i stil med bolsjevikpartiet i Ryssland.

Men partiets brist på en enad analys av det politiska läget och perspektiv om hur man skulle gå framåt visades också av att det senare uppstod en splittring i ledningen om hur man skulle förhålla sig till den ryska oktoberrevolutionen. Dessa faktorer gjorde desto mer att byråkratin i LO och S kunde behålla sin starka politiska ställning.

Rörelsens radikalitet gjorde dock att LO och S till slut startade ett upprop för allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag, för att lätta på trycket och inte riskera en spontan generalstrejk. LO:s ordförande sa att han inte ville stötta kravet på generalstrejk eftersom det "givetvis inte skulle stanna där". Med andra ord fruktade man en revolutionär utveckling.

Ett mer våldsamt bemötande från statsmaktens sida hade mycket väl kunnat bli en tändande gnista för storstrejk och mer radikal kamp, vars utgång vi idag bara kan gissa. Vänstern var dock för svag för att på egen hand utropa storstrejk, och en tillfälligt bättre ekonomi och kommande val under hösten gjorde att Branting och LO smidigt kunde avleda den revolutionära vågen till en begränsad kamp för rösträtt och reformer inom kapitalismens ramar.

Koalitionsregeringen och rösträtten

Efter valet bildades en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater vars uppgift var att "hitta en lösning" på rösträttsfrågan. Problemet var att makten att genomföra allmän rösträtt också låg i händerna på den odemokratiska "första kammaren" (riksdagen bestod vid denna tidpunkt av två kammare), som kontrollerades av högern.

Oktoberrevolutionen i Ryssland polariserade reformister och revolutionärer än mer, och satte skräck i borgerligheten. Men det finska vinterkriget, där Sverige stöttade de vita styrkornas arbetarfientliga terror, lamslog den svenska klasskampen under våren 1918.

Tack vare de tyska arbetarnas uppror i november 1918 blossade kampen upp på nytt, och nådde en lika hög nivå som under 1917, när högern plötsligt accepterade idén om allmän rösträtt efter press från både näringslivet och Branting som varnade att alternativet är att resten av Europas arbetare snart får höra talas om den svenska revolutionen.

Läget i armén var återigen extremt spänt. Den socialdemokratiska ministern Erik Palmstierna, som ansvarade för flottan, gav order om att "skjuta en halv minut innan det är försent", om matroserna skulle göra uppror. Branting och andra ledande socialdemokrater började nu allt mer samtala bakom ryggen på arbetarmassorna med liberaler och kungen själv. Detta var ett förräderi mot den svenska arbetarklassen utan dess like.

Allmän rösträtt

Regeringen kom därefter fram till en kompromiss, i december 1918, som var en besvikelse till och med för en stor del av de socialdemokratiska aktivisterna, inte minst i ungdomsförbundet. Man fick igenom allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, samt åtta timmars arbetsdag, men monarkin och den första kammaren, som fortfarande användes som ett odemokratiskt vapen för att motverka radikala samhällsförändringar, skulle bestå.

Kravet på republik hade haft ett enormt stöd hos hela proteströrelsen, men detta lyckades Branting kväva genom att prata om en framtida folkomröstning som givetvis aldrig blev av. Dessutom höjdes åldersgränsen till både kommunal- och landstingsval, och första och andra kammarens mandatperioder höjdes med två respektive ett år. Därmed säkrades högerns dominans i första kammaren i flera år till.

2000 arbetare samlades utanför Stockholms arbetarkommun med en allmän uppmaning att "inte tolerera detta förräderi", och i Göteborg bröt hela metallfacket med S. Liknande protestaktioner skedde i resten av landet.

Men även om motståndet mot kompromissen var stort är det viktigt att ha i åtanke den trötthet som existerade bland majoriteten av arbetarklassen efter en längre period av kamp som aldrig tycktes uppnå något konkret. Därtill hade den socialdemokratiska högerns svek i Tyskland en förödande och demoraliserande effekt på de mest radikala skiktens kampvilja i Sverige.

De konspirerade med borgerligheten och mördade den tyska arbetarklassens revolutionära ledare, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, i januari 1919. Detta ändrade styrkeförhållandena till reformisternas fördel och borgarklassens makt var räddad. I maj 1919 antogs de nya grundlagarna som vilande, och genomfördes officiellt i januari 1921.

Året 1917 såg vi embryon till arbetarråd växa fram, som i alla förrevolutionära processer. Om inte den tyska revolutionen 1918 besegrats av Socialdemokraternas svek, och om det funnits en starkare och mer välorganiserad revolutionärt kraft som alternativ till Socialdemokraternas reformistiska ledning, hade det absolut inte varit uteslutet med en lyckad socialistisk revolution innan 1920. Istället tog Sverige de första stegen mot borgerlig demokrati, samtidigt som det kapitalistiska systemets problem var långt ifrån lösta och banade väg för än mer konflikter och uppror under 1920- och 1930-talet.

Den svenska arbetarklassen har en stridbar och stolt historia bakom sig, och när 1917 års klasstrider upprepar sig på en högre nivå behöver vi ha studerat dessa händelser för att kunna ingripa som den revolutionära kraft som hittills har saknats.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.